lördag 31 januari 2009

Den fruktade katastrofen ...

... är nära stundande i Alaska. Under mina få år där hann jag med två vulkaner (Redoubt och Spurr) och ett oräkneligt antal jordskred.

Visst är det jobbigt med all aska och det bästa är att hålla sig inomhus under tiden, men hellre det än till exempel vinterkräksjukan.

fredag 30 januari 2009

Tangentarm ...

... finns det mig veterligen inget som heter. Däremot tennisarm, som har drabbat mig av för mycket knackande på tangentbordet. Jag äter piller och har lovat att ligga lågt med knackandet i två veckor. Det klarar jag naturligtvis aldrig men försöka skadar ju inte.

Alltså blir det tyst härifrån ett tag, tillika i kommentarsfälten (fast det löftet blir svårare att hålla).

onsdag 28 januari 2009

För utlämnande

Idag har åtgärder vidtagits: möten, arbetsplatsträff på skolan och inkallande av anti-mobbningsgrupp. Mer kan jag inte säga för då blir det att jag lämnar ut personer.

Tack allihop tusen gånger för ert stöd.

tisdag 27 januari 2009

Äcklig

Sjuåringen har en svag doft av havre. Helst ska man inte tvätta hans hår med parfymerat schampo eftersom doften då kan försvinna. Jag brukar burra in min näsa i hans nacke och låta de små håren kittla mig på näsan. Då vänder han sig om och lägger armarna om mig. Mandelögonen är lugna och han ser kärleksfullt på mig när han säger att han precis har gjort färdigt ritningen till roboten som ska bota min rygg.

Sjuåringen är äckligast i skolan. När han brer sin lunchmacka kan ingen äta av smöret efteråt. De andra tvingas äta sina smörgåsar torra och allt är Sjuåringens fel. Ganska ofta, ja faktiskt varje vecka, brukar barn hjälpa till att tvätta Sjuåringens kläder i vattenpölar. Det är bäst så eftersom han är så äcklig. Till och med Elin, den minsta tjejen i förskoleklassen, vet det. Äcklig och Fuling ropade hon efter honom igår. Oj, vad alla de stora barnen skrattade.

(Sexåringen hämtade fröken så nu blir det utredning.)

Självporträtt

torsdag 22 januari 2009

Sjundeklassens Casanova

Nicke J i 7D kunde kyssas som en riktig Casanova. Trots att han bara var tretton år visste han precis hur han skulle röra tungan och vilken grad av övrigt tafsande som inte var mesigt men ändå inte störande. Ett trettonårigt proffs var han och till denna dag undrar jag om det inte snarare var en förbannelse än en ynnest att ha fått kyssa honom. Jag kanske har satt standarden lite för högt.

Nicke J var två år yngre än jag som var femton. Och nej, det var inte bara jag som var patetisk och sprang efter småkillar; så snart ryktet spridits om kyssarna som den lille killen i sjuan kunde leverera ville varenda tjej i plugget smaka på honom. Och det var liksom det det handlade om, att bara få provkyssa och gosa lite. Ihop med honom ville man ju inte vara. Dels var han för ung, dels sprang han runt och kysste tjejer hela dagarna.

Nicke J kom hem till mig på en torsdagskväll. Resten av familjen satt och kollade på Dallas eller någon annan amerikansk serie när jag drog in den lille killen på mitt rum. Han var nog ett huvud kortare och bar slitna jeans och en solkig t-shirt som det stod AC/DC på.

”Ska vi ta sängen direkt, eller?”, frågade han.
Jag blev lite orolig.
”Alltså vi ska bara kyssas”, sa jag.
”Jag vet”, sa Nicke J och ryckte på axlarna.

Så vi kröp ner under mitt täcke och han la sin korta arm under min nacke. Den andra armen placerade han lätt över min mage och tog ett resolut men inte kvävande grepp med sin hand runt min midja. Och så kysste han mig. Lugnt och långsamt, och med en tunga som liksom skuggbrottades med min. Den rörde sig och min följde efter. Lugnt och stilla, som om vi slickade av grädden från en gemensam semla.

Några ögonblick senare var det över och Nicke J kröp ur min säng, nickade åt mig och försvann ut i hallen. Jag låg kvar i värmen under täcket och önskade att han kunde stanna kvar hos mig för alltid. Så kunde vi bara ligga där och kyssas och aldrig mera gå till skolan eller för all del jobbet när den tiden skulle komma.

”Ett litet tips”, hördes plötsligt en röst som sa.
Nicke J stod i dörren till mitt sovrum. Jag hade inte märkt att han kommit tillbaka.
”Ett litet tips inför framtida kyssar”, fortsatte han världsvant. ”Borsta tänderna noga, för vill jag veta vad du har ätit till middag så frågar jag hellre än upptäcker det själv.”
”Vad åt jag då?”, mumlade jag generat.
”Köttfärslimpa”, svarade Nicke J direkt och sen den dagen har jag inte kysst någon utan att först se till att jag har rena tänder.

tisdag 20 januari 2009

Moralpolis på åtta ben

Mina nattliga drömmar är moraliskt högt stående. Eftersom jag inte är det själv kan detta verkligen vara jobbigt. Inatt, till exempel, skulle jag ut på en massa dåligheter och vad tror ni händer? Jo, en gigantisk vit spindel såg till att hålla sig framme varje gång det skulle hetta till.

Freud skulle ha flåsat av upphetsning om han fått uppleva detta.

måndag 19 januari 2009

1-0 till mig

Min dator har varit dum, korkad och rentav elak sen jag fick den. Så ikväll fick min vän Data-Fredrik gå en rond med den.

Nu är den spak och vågar inte annat än fungera. Vi får se hur länge det varar. Annars får väl Data-Fredrik gå en rond till.

söndag 18 januari 2009

Personliga gåvor och straff

Maken är mycket nöjd med sitt kalas. Riktigt mysigt var det och maten var god. Han hade lagat pizza och paj och massor av sötsaker. Gåvorna var helt rätt: presentkort och pengar till bluerayspelaren han önskat sig (och nu kan välja ut själv), en låda cigarrer, en akvarellmålning, en flaska vin, en skjorta, en tröja och en massa tulpaner. Helt rätt för honom.

Jag kom just upp ur badet där jag som vanligt funderade på en massa underliga saker. Nu tänkte jag på hur konstigt det hade varit om maken istället hade fått presenterna som Sexåringen fick på sitt kalas i slutet av november. Tänk om han hade fått en discokula och en massa Barbietillbehör. Och tänk om Sexåringen fått en låda cigarrer och en flaska vin.

Då kom jag att tänka på en artikel jag läste en gång om en stackars kille i USA som fått ett väldigt personligt straff (inte gåva längre; jag brukar sväva ut en del i tankarna när jag badar). Han hade åkt dit för störande av allmän ordning när han körde fram och tillbaka på huvudgatan i den lilla staden med hårdrock på högsta volym i bilstereon och rutorna nervevade. Istället för böter eller samhällstjänst tänkte domaren ut det vidrigaste straff han kunde genomföra inom lagens ramar: killen blev tvingad att lyssna på polka en hel månad!

Ett mycket elakt personligt straff om jag skulle bryta mot lagen vore att tvinga mig att turnera med ett dansband. Jag skulle välja kolgruvan vilken dag som helst före att behöva stå där på scen med matchande polyesterkläder, sjungandes ”De sista ljuva åren”.

Straffen kanske borde vara helt individuellt utformade. Ta en kompis till mig till exempel, som skulle bryta ihop på nolltid om han tvingades gå en heminredningskurs. Efter bara en timme med färgkartor och tygprover skulle han ligga skakande i fosterställning under skolbänken. Och min man, den stackaren, skulle hellre leva i en håla på vatten och bröd än att behöva lyssna på favoritmusiken på en ”flickstereo” samtidigt som tio gulliga hundvalpar levde rövare runt honom.

Nu vill jag veta vilka personliga straff ni bävar inför.

lördag 17 januari 2009

Hollon reser billigare!

Jag sitter och kollar biljettpriser och tidtabeller för min och ungarnas bussresa från Luleå till Haparanda om tre veckor. Därifrån tänkte vi gå över gränsen till Finland. Barnen, som till skillnad från mig inte är uppvuxna i Norrbotten, tycker att det ska bli fantastiskt spännande.

Nu till saken: Det finns ord som är typiska för ett geografiskt område. Ett sådant ord är "hollo", ett inte alls trevligt (och sannolikt onomatopoetiskt) ord för förståndshandikappad. Det är alltså i Norrbotten jag har lärt mig det. Döm om min förvåning när jag läser på Länstrafikens hemsida att alla mellan 20 och 25 år kan lösa "Hollokort" och få lägre pris!

Är "hollo" som ord utrotat eller finns det möjligen en elak/humoristisk prisansvarig på bussbolaget?

fredag 16 januari 2009

Nyttiga och okonventionella empiriska fakta

Tänk om det fanns en bok med just nyttiga och okonventionella empiriska fakta. Jag kanske ska skriva en. Här är i alla fall två saker som alla föreningsmänniskor borde känna till. Konståkningsklubben kan efter år av tävlingsarrangerande konstatera att de stämmer till hundra procent:

1. Baka bara kladdkaka till försäljning (alla andra bakverk är referensfika; några kan få vara med på bordet för att få kladdkakan att se godare ut)

2. Sälj lotter för en femma istället för en tia (och halvera vinstchanserna; du får ändå in mycket mer pengar)

De här ska få stå med i mitt föreningskapitel. Jag ska fylla på med fakta för andra tillfällen lite löpande här på bloggen, tänkte jag. Så sammanställer jag allt sen och skriver en bästsäljare.

Ni får gärna fylla på och komma med i tacktexten i förordet.

onsdag 14 januari 2009

Till min älskade

Vännen, du fyller 40 år på måndag. Det blir stort kalas i helgen. Du har önskat dig en blue ray-spelare men se det får du ingen av mig i alla fall. En ägare av en "flickstereo" (ditt ord) kan knappast anses kompetent att välja rätt elektroniska prylar. Nej, du får en spa-weekend, då du kan ligga och bubbla, knådas lite och äta god mat.

Varför berättar jag det här redan nu? Jo, som jag ser det är det helt säkert eftersom du ändå aldrig kollar vad Howdy har för sig.

HUR KAN MAN INTE LÄSA SIN FRUS BLOGG???

(Må alla tjallare drabbas av behandlingsresistenta huvudlöss!)

tisdag 13 januari 2009

Den innersta kretsen är av plast

Det tog många år innan jag fick en plats i vår bys innersta krets för damer. År av längtan och nyfikenhet, år av smygtittande bakom gardinen när grannfruarna samlades hos varandra. På sommarhalvåret äger mötena rum utomhus på någons veranda och då hörs skratten och skramlet vida omkring. Förr fick jag bara lyssna avundsjukt men idag är jag själv med och bidrar till jublet när en ny plastpryl presenteras: Tupperware.

Jag misstänkte ganska tidigt att frånvaron av plastpartyinbjudningar kunde ha att göra med att Fru Leander (jag) inte lagar mat. Eftersom maken var hemma så länge med minstingen är det inte alls omöjligt att han råkat berätta för någon att hemma hos oss är det minsann han som står för all matlagning. Detta kunde sedan ha spridits runt bygden, och vips var jag inte aktuell för damernas plastritualer.

Jag må vara hopplös i köket men jag är inte korkad i övrigt. Så snart jag hade räknat ut att maken kanske var orsaken till det fruktansvärda missförståndet, insåg jag också att han kunde vara nyckeln till att lösa det. Nästa gång damerna samlades i granngården ropade jag därför på honom:

"Spring över och köp en sån där sladdrig sak man har i ugnen!", beordrade jag ivrigt.
"Öh?"
"En sån där som inte brinner ..."
"Öh?"
"... bränner menar jag", rättade jag snabbt. "Fast den är gjord av nån kemikalie."

Tack och lov är även maken ganska klurig och räknade själv ut att det var en silikonform jag ville ha. Jag hade sett dem i tevereklamer och faktiskt tänkt att jag själv skulle testa lite kakbak någon gång om jag bara blev garanterad att smeten inte fastnade i formen.

Maken lommade över till grannhuset. Han fick förhandla vid ytterdörren några ögonblick innan han släpptes in. Det var mörkt ute och i det upplysta köket kunde jag se honom skymta förbi. Hade han en kaffekopp i handen?

Någon halvtimme senare kom han tillbaka med en liten beställningslapp och två pyttesmå plastburkar med ljusgröna lock. Introduktionsgåvan. Vi var inne!

”Nästa gång är det du som går”, sa han.

Sen dess har jag varit på flera plastpartyn hos damerna i byn. Jag har fingrat på burkar, vridit på manuella lökhackare och provrivit ost. Och jag har skvallrat och fnittrat och druckit litervis med kaffe.

Jag har också varit otrogen en gång, när en före detta arbetskamrat bjöd på plastparty. Först blev jag lite förvånad över att just hon skulle hålla i en sån tillställning men så snart jag kom dit förstod jag hur det stod till. Det visade sig nämligen att den inbjudna försäljerskan varit hemkunskapslärare till minst hälften av deltagarna, så festen blev ett enda långt ”aaah…” och ”mmm…”. Klimax nåddes när hela skaran lyckades utbrista i ett gemensamt ”ooo… MULTIFUNKTION!”.

Min förra arbetskamrat e-postade mig igår med en ny inbjudan. Eftersom partyt krockar med styrelsemötet i konståkningsklubben blev jag tvungen att tacka nej, men det kändes ändå lite gott när två damer från byn knackade på dörren senare på kvällen. De bar reflexväst, toppeluva och varsitt par gångstavar.

”Måndag kväll är det dags igen”, sa den förste hurtigt. ”Hemma hos mig!”

”Jag kommer”, utbrast jag genast men kunde inte låta bli att tillägga att jag faktiskt redan hade fått en inbjudan till ett ANNAT plastparty.

Ibland är man på topp!

söndag 11 januari 2009

Vi gungar under stjärnorna

De senaste nätterna har jag slumrat under stjärnorna. Jag har bäddat mjukt och varmt i den gamla trähammocken som maken byggde för några år sedan. Och så har jag gungat under den ljusa natthimlen, med en väsande och alldeles skållhet liten kille i min famn.

Sjuåringen har lidit av svår krupp sedan han var åtta månader. Då blev jag helt panikslagen och tog honom i mina armar och bara rusade ut på vägen i pyjamas. Det var februari och varken make eller bil var hemma. Ganska snart kom en annan bil förbi och jag slet upp bildörren och beordrade den smått chockade kvinnan att köra till en läkare.

Idag vet jag att en liten springa alltid släpper igenom luften men jag vet också att det är väldigt smärtsamt och traumatiskt för Sjuåringen när det händer. Visst har vi luftrörsvidgande mediciner redo i kylskåpsdörren men inget lindrar så bra som kall och fuktig luft. Så vi bäddar i hammocken, som vi låter stå framme året runt, och så gungar vi tillsammans tills febern lättar och andningen blir lugn och rytmisk.

Sedan slumrar vi, Sjuåringen och jag, därute under stjärnorna. Och trots oron och allt det jobbiga finns det nog inget ögonblick som jag värderar högre än just de stunderna.

söndag 4 januari 2009

Grannsämja och Gott Nytt 2009!

Jag tänkte börja det nya året med att berätta hur det gick till när jag låg med grannkarln förra sommaren. Ja jisses. Det var livet på landet det.

Barnen ville tälta mellan trädgårdarna. Det var vår sexårige kille och en av deras sexåriga tvillingtjejer. Men lite rädda var de, så flickans pappa och jag fick vara med i tältet. Vi bäddade mysigt och varmt, läste en saga och somnade.

Trodde vi.

I själva verket var det bara jag och grannkarln som somnade. Barnen låg båda vakna och lyssnade oroligt efter tigrar och andra rovdjur på utsidan av tältduken. Till slut stod de inte ut längre. Med varsin superspurt rusade killen in till oss och tjejen till sitt. Där somnade de sedan trygga i sina egna sängar.

Det var fortfarande varmt och mysigt när jag och grannkarln vaknade på morgonen. Vi sökte förvirrat efter barnen och konstaterade sedan att vi var dåliga föräldrar som inte ens märkt att de försvunnit under natten. Sen kom utmaningen: att ta sig obemärkta ur tältet utan att de andra grannarna skulle se något. Det var ju en solig dag, dessutom en bit in på förmiddagen, och tältet stod bara några tiotal meter från vägen.

Det var två mycket förlägna föräldrar som smög ut genom tältöppningen. Och nej, vi låg inte med varandra, bara intill. Men det fick er att haja till, va?

Ha ett fint 2009 allihop. Inte minst MammaNonna som jag härmed överlämnar denna vandringsutmärkelse till:


MammaNonna beskriver på sin blogg en vardag som måste fungera runt en tonårings cancerbehandling. Genom sin information, värme och humor visar hon att även det omänskliga faktiskt kan vara mänskligt. Hon gör alla föräldrars rädslor lite mer uthärdliga, helt enkelt.

Jag vill också tacka Kristina-Lakris för att hon skickade utmärkelsen till mig. Det är lite coolt eftersom jag på intet sätt representerar det skrå hon och kanske alla på hennes blogglista tillhör, nämligen verksamma inom (eller intressserade av) textil, garn och blommor. Hennes blogg är för övrigt också väl värd ett besök; även om man inte kan sticka eller få blommor att växa blir man alltid glad och inspirerad av all kreativitet.