Howdys fulkulturfyra

Jag gillar ju egentligen inte alls enkäter eller frågeformulär och tänkte därför inte kopiera och svara på Lottens kulturfyra, men så svarade jag tyst för mig själv och insåg att aldrig förr har fyra svar så innerligt och ärligt illustrerat mitt liv. Här är frågorna:

1. Vilken bok läser du just nu?

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Och här är svaren:

1. Boken jag läser just nu (eller just läst ut) är Bedårande barn av sin tid/Historien om Noice av David Bogerius. Det snopna är att jag själv skrivit exakt samma bok men kallat den Tonårsdrömmar istället. Här är två av illustrationerna i min version:


Fotot är taget av mig själv på Domusrestaurangen i Boden den 24 juli 1981. Jag hade inga moraliska betänkligheter innan jag antastade idolerna och bland annat stal en pommes frites av söte sångaren Hasse Carlsson i mitten. Pommes friten, som numera liknar ett barr, finns i en plastficka i en pärm döpt Noice.

Ja, tänk om man hade kunnat läsa "alla brev". Namnet "Giho" skulle egentligen vara "Gitto", mitt smeknamn när det begav sig, men min coola namnteckning fick de två t:na att se ut som ett stort H.

2. Skivan jag lyssnar på mest nu är Circus med Britney Spears. Och ja, JA, javisst, jajamensan, jag ÄR --> 41 <-- år!!!

Jag visar versionen med spansk översättning, som en liten bonus. Kolla in hennes heta "l" och prova sen att säga ett "l" med samma mimik. Fullständigt omöjligt. Men varför denna skiva då? Jo, because I'm worth it!

3. Det roligaste jag ser fram emot nu är STARS ON ICE nästa vecka. En liten brasklapp dock: det är Tjörns lokala version och minsta dottern är med i två nummer.

4. Bloggarna jag läser är ERA!

Kanske på rätt väg

Igår hade Sjuåringen en stor nyhet vid kvällsmaten:

"Jag tror inte att jag är så äcklig längre för jag blev vald nästan först i brännboll", sa han stolt.

Det här får väl vara en liten uppdatering då, för sanningen är den att vi inte hör särskilt mycket. Först blandades en antimobbningsgrupp in, sen rapporterades att det blev bättre, sen tog jag tre barn på bar gärning när de duschade Sjuåringen med kläderna på, sen kräktes han när han skulle till skolan, sen blev han glad och bjuden på kalas, sen började han i samma basketlag som en plågoande och verkade bli kompis med honom, sen rapporterades att Sjuåringen var "harmonisk" och så igår detta.

Det fattar väl jag också att epitet har en förmåga att följa med i många år, men kanske är vi på rätt väg? Nu ska jag länka till Sjuåringens farmors blogg, där hon visar vilken konstnärlig och go liten kille vi har.

Hong Kong King Kong

Till skillnad från mig är maken cineast. Han har smällt upp en gigantisk bioduk hemma och kör film på projektor. Lite konstigt kan tyckas eftersom han nästan bor på bion också. Det roliga med bioduken hemma är att han har ett foto på sig själv som skärmsläckare, så att alla grannar som går förbi antagligen tror att vi har en tre meter bred affisch med maken på väggen.

De senaste dagarna har till och med jag sett en del film. Eftersom jag ganska ofta struntar i filmen efter att jag sålt biljetter på bion ligger jag efter och måste ta mig samman då och då och komma i kapp. Så den här veckan har vi sett Woody Allens Vicki Cristina Barcelona och Kaitokeino-upproret.

Igår var det dags igen men den här gången tänkte vi se en lite smalare film: Goliathon. Maken har köpt den för 29 spänn och vi har fingrat på fodralet många gånger. Redan i de första scenerna visste vi att kvällen var räddad; det här måste vara den ambitiösaste B-rullen någonsin!


Om ni inte lyckas få tag på den i er närmaste filmbutik får ni här en utmärkt "plot summary":

Giriga kineser vill fånga jättegorilla som uppstått ur en jordbävning och trampat ihjäl bybor i Himalaya och dessutom efterlämnat sig ett (1!) fotspår som fotograferats. Snygge kinesen Johnny är sur på sin brorsa och flickvän som legat med varandra (tillbakablickar: 1. Johnny och flickvän springer hand i hand i solnedgång på strand i slowmotion till stråkmusik, 2. Johnny klampar in i brorsans (!) sovrum med rosor i handen och finner sin flickvän där).

Med på expeditionen följer en massa indier som tack och lov talar flytande kinesiska. De dör en efter en:

1. ihjältrampande av onda elefanter som lämnar blodiga fotavtryck
2. stympade av hemsk tiger som sväljer ett ben i ett nafs
3. störtande från några stup.

När de första indierna dör och ligger uppslängda i träd och på hyddtoppar bryr sig Johnny inte om det nämnvärt. "Nä, nu fortsätter vi", säger han käckt. När däremot tigerns benlösa offer får ett nådaskott av en kines blir Johnny förtvivlad, lägger armen för pannan, slår huvudet mot en trädstam och gråter/skriker: "Varför, varför???". Sen tar han nya tag och fortsätter.

Helt plötsligt dyker en blond snärta upp. Hon har permanentat hår, en trasa runt midjan och läckra små bröstvårtsskydd. Kajalen runt hennes ögon är tjock och läppstiftet ljusrosa. Hon fnittrar men männen bestämmer sig för att ignorera henne och bara fortsätta. De övernattar på en kulle och när Johnny gått och lagt sig smiter de andra hem och lämnar honom åt sitt öde.

På morgonen, efter att Johnny har tvättat sig och tagit på sig rena kläder som fanns i tältets garderob, kommer King Kong och fångar honom. Snärtan säger åt King Kong att lämna Johnny i fred och så börjar en romantisk historia, där istället Johnny och snärtan springer i slowmotion till stråkmusik.

Det visar sig att snärtan, som är blond och västerländsk och har bott i Indien hela sitt liv, talar flytande kinesiska och heter Aw-wei. King Kong heter i själva verken Aw-wang men bådas namn uttalas "Aaa-Wiiii". Snärtan tar med Johnny till planet som hon och föräldrarna störtat med. Där slår hon sig för pannan och gråter hysteriskt medan Johnny hittar ett fotoalbum och en dagbok som snärtan aldrig kommit på att titta efter själv under alla dessa år.

Snärtan har blivit vän med alla djuren och sjunger och leker med dem som Snövit. Men när hon blir biten av en orm måste Johnny suga ut giftet ur låret och sedan blanda till en läkande brygd i sin medhavda mortel.

Efter ett tag bestämmer sig Johnny, snärtan och King Kong för att promenera till hamnen och ta en båt till Hong Kong. På båten kedjas jätteapan fast och snärtan gråter i regnet. Johnny tycker det är dags att hon får civiliserade kläder och köper en ormskinnskorsett och ett par skinnhipster till henne. Hon fnittrar förtjust men bestämmer sig för att behålla sin djungelbikini istället.

När båten med King Kong kommer in i Hong Kongs hamn pekar alla kineser på den. Ändå betalar de gärna för att få se jätteapan förnedras i stadens idrottsarena. Samtidigt kysser Johnny sitt ex och snärtan rusar iväg till King Kong. En kines försöker antasta snärtan och apan blir arg och sliter sig loss. Han slår sönder hela Hong Kong medan han beskjuts av leksaksbilar. Hela tiden pekar kineser på honom.

King Kong klättar upp för en skyskrapa och snärtan och Johnny, som nu är vänner igen, tar hissen upp. Apan dödas och Johnny bär ut snärtan. SLUT.

Maken och jag var mest imponerade över hur många statister filmen faktiskt hade. Tänk när hela idrottsarenan fylldes och regissören ropade i sin megafon: "ALLA PEKAR DITÅT NUUUU!". För det är ju så att om det kommer en femtonmetersapa så räcker det inte att informera sina vänner om det, man måste peka på den också ifall de skulle råka missa den.

Jag kan dock helt ärligt säga att jag varmt rekommenderar filmen.

Ideellt arbete vs. serviceinställning

Vi har en policy på bion som går ut på att vi ska vara vänliga mot besökarna, vad som än händer. Om de så ställer sig och skriker åt oss ska vi bara le tillbaka. Detta trots att vi inte får ett öre för arbetet och för att vi faktiskt möjliggör att även vår lilla håla har en egen biograf som till och med visar premiärer.

Men det är inte alltid så lätt. Varför är folk så arga och otacksamma? Sist var det en kvinna som tyckte det borde vara tre personer som jobbade och inte två. Det gick för långsamt tyckte hon. När sådant händer brukar vi vänligt informera om att man gärna får hjälpa till. Hittills har inte en endaste människa kavlat upp ärmarna och ställt sig bakom disken med oss.

En man var arg för att datumet på chipsen han köpt av oss gick ut samma dag. Han fick pengarna tillbaka, fick behålla chipsen men var lika arg för det. En annan, riktigt lömsk en om jag får säga det själv, undrade vad vi gjorde för "alla intäkterna" (vi får stöd av SFI för att nätt och jämnt hålla oss över ytan). Ytterligare en tyckte att vi inte alls jobbade ideellt eftersom vi får se filmen.

Få se nu. En biljett kostar 75 kronor och vi måste vara där en timme före och sedan stanna och städa efter alla som slänger sina godispapper och halvdruckna drickor på golvet. Sen hinner vi sällan se början av filmen heller eftersom någon alltid måste köpa något precis när vinjetten börjar. Och så vet väl förstås alla att "Män som hatar kvinnor" är nio gånger bättre när man ser den för nionde gången på en vecka!

När en dam frågade efter pensionärsrabatt log min man vänligt mot henne och sa att vi minsann inte hade pensionärstillägg heller. Han kommer undan med sånt; han är stilig och välklädd och har ett bländande leende. Skulle jag säga det finns det risk att jag hade placerats med huvudet före i soptunnan utanför.

Nä, nu är jag bara lite allmänt stressad och bitsk. Men jag ber er ändå att tänka till nästa gång ni blir irriterade över någon föreningsmänniska som inte gör saker tillräckligt snabbt eller rätt. Vi vill ju också hellre vara vanliga besökare som får ta det lite lugnt. Men vem ska då sköta ruljansen?

Män som organiserar

Vad är det med män och vägarbetsplatser? Är det maskinerna som lockar? Eller är det de stora hålen i marken?

De håller på att gräva upp hela trottoaren intill den smala vägen utanför barnens skola. Alltså kan bara bilar passera i en riktning nu. Det gör kanske inte så mycket eftersom man ändå inte kör snabbare än max tjugo där och därför hinner väja, men nu har ett annat hinder dykt upp:

Män.

Män som står bredbent med rynkade pannor. Män som diskuterar och argumenterar. Män som tycker, män som anser, män som vet. De är så upptagna där de står och pekar mitt på vägen att hela trafiken numera måste omdirigeras runt torget (cirka 1 km) för att komma förbi.

Jag undrar om vägarbetarna gillar hjälpen de får från männen. Om de tänker att "ja just det, att använda lite extra cement här hade jag aldrig kommit på själv". Det är som om det skulle stå en drös med främmande människor inne vid mitt arbetsbord och säga åt mig att använda en annan gul nyans på annonsramen eller varför inte klämma in ett kommatecken där?

Min morfar, ett av mina absoluta favoritämnen att blogga om, var född till organisatör. Han pekade och andra utförde. När det brann i badhytterna på stranden i Lökken organiserade han hela släckningen, tills någon röt:

"Få tyst på den jävla svensken!"

En annan gång organiserade han tändningen och släckningen av påskbrasan i Vidkärr. Året därpå ringde brandchefen till min mormor och bad henne ödmjukast att hålla sin make inomhus under hela ceremonin.

Morfar, den store organisatören, organiserade också påstigningen på färjan från Amsterdam till Göteborg ett år. Han var visserligen passagerare själv men tyckte att besättningen kunde behöva hans expertis. När Stenabåten la ut hade samtliga passagerare blivit guidade ombord på ett ypperligt sätt. Alla utom morfar som stod kvar på terminalen och undrade vad som egentligen gick snett.

När morfar fick storhetsvansinne och fick för sig att dirigera flygtrafiken på Palermos flygplats gick det mindre bra. Äldre, svenska män var inte välkomna på landningsbanan. Men den historien får vänta, för nu måste jag återgå till mitt arbete.

Som jag tack och lov gör utan hjälp från diverse män och andra organisatörer.

Haha, jag är först!

Tänka sig, ingen annan har hunnit blogga om Fellemedimestivalen (som Sexåringen kallar den) och ändå har den varit slut i över en timme. Jag är alltså först ut bland alla sakkunniga i vår lilla bloggerikrets.

Detta förenklas givetvis av att jag för en gångs skull beskådade eländet. Det är inte varje år det händer, vill jag lova. Faktum är att jag kom på mig själv med att tala om för Sexåringen att hennes mamma minsann också var sex år när Abba vann 1974.

"Waterloo?", frågade den kloka Sexåringen.
"Jajamensan", svarade den stolta Fyrtioettåringen genast.

Så nu ska jag alltså kommentera kvällens tillställning. Alltså ... ööh ... opera var det va ... eller?

Nä, gör ni det istället.

Vågar du satsa?

Svetten lackar i pannorna. Några skrapar nervöst med fötterna mot det sträva golvet. Japanen som vägde på sin stol har ramlat omkull. Alla väntar tålmodigt på resultatet. Det är nu det gäller, nu det ska avgöras vilka som går hem med pengar i plånboken och vilka som har chansat och förlorat.

Då kommer svaret, mycket tidigare än man väntat: Sexåringen har ringt till mamma och vill komma hem. Det går helt emot oddsen; nästan ett år har gått sedan hon försökte sova över förra gången så de som satsat på hela natten ska bara få 1,3 gånger pengarna. Ändå är det bara några få som vågat satsa på hemringning. Den natten får dessa våghalsar fira med nästan femtiodubbel utdelning!

Några dagar senare är det dags igen: Sexåringen ska ta hål i öronen och oddsen för att hon ska rusa iväg efter det första hålet är något högre än oddsen att hon ska ta båda. Satsar man på att hon ska vända i dörren, redan innan håltagningspistolen kommit fram, är utdelningen bara 1,17.

Vadslagningsfirmorna lurar i buskarna utanför salongen. Klockan 16:00 är det dags och en del räknar med att processen kan bli långvarig och har därför tagit med sig kaffe och uppfällbar stol. Men, vad är det som händer? Redan 15:58 kommer Sexåringen ut ur salongen. Vadslagningskontrollanterna kan inte stilla sin nyfikenhet och kastar sig fram. En och annan har redan hunnit knappa in ”inget hål” i sina datorer. Då ser någon hur det gnistrar på Sexåringens örsnibbar; hon har inte bara gjort två hål, hon har dessutom gjort det tidigare än på utsatt tid.

Nästa vecka är det dags igen. Sexåringen ska sjunga i kyrkan, men kommer hon att säga ”Jesus är uppstånden” eller ”Jesus är uppfunnen”? Enligt körledaren är oddsen i nuläget cirka 50/50. Vadslagningen kan börja.

Marinblå polo och brutna löften

Flera veckor senare är jag tillbaka, mer förvirrad än någonsin. Vad var det för blackout jag fick? Har jag den fortfarande? Varför har jag lovat Lotten att skicka wv och sedan inte gjort det? Är jag en usel människa?

Och framför allt: HUR HITTAR MAN EN MARINBLÅ POLOTRÖJA I STORLEK 122?

Ja, det var alltså det sista problemet som fick mig att ta till Blogger. Jag har letat på Tradera, Blocket, samtliga (tror jag) nätbutiker och jag har googlat "polo 122", "marinblå polo", "barnpolo" (testa att googla den, ni) och till och med "pojkpolo", trots att den ska vara till en liten tös.

Så kom jag på det till sist: Jag ska blogga om det! Jag ska återvända till cybervärlden och jag ska göra det med ett uppdrag. Jag ska till och med ta mig samman och leta reda på orden till Lotten.

Howdy is back! Och ni får gärna tipsa om hur man hittar en marinblå polotröja i storlek 122.