Leander har Stupat på Dasset

Det började som en skakning på nedre däck. Nästan omärkbart men ändå en förnimmelse om att något var på gång. Jag gick för att hämta en pall eftersom jag tycker om att vara bekväm även i obekväma sammanhang. Sedan blev allt suddigt.

"Britta, hör du mig?", frågade han som älskar mig. Han såg skräckslagen ut och jag undrade varför han oroade sig över mig när han istället borde göra något åt folksamlingen i vardagsrummet. Det störde mig att de var så högljudda därinne. Några åkte dessutom skridskor på min fina ullmatta.

"Gör något", sa jag hest. Då strök han mig över pannan. Jag försökte nicka mot vardagsrummet, där någon nu hade släppt in en kamel, men min man sket uppenbarligen i det. Sedan blev det suddigt igen.

När jag kom tillbaka låg jag i min säng, ovanpå överkastet och dyngsur av svett. Maken låg intill och såg på mig. Han log.

"Vilken grej", mumlade jag och han nickade.

Från och med nu kommer jag se fram emot vinterkräksjukan. Snacka om nära-livet-upplevelse.

Ät inte snö!

... ropar jag till barnen.

"Varför inte då?", frågar de i en mun.

Jo, tänker jag, för att

• det finns snömaskar i den
• katter kan ha kissat i den
• den är full av avgaser
• den sätter kroppens vätskebalans ur spel.

Men jag säger inget, för egentligen har jag ingen aning om varför man inte kan äta kritvit nyfallen snö i en bergskreva flera kilometer från närmaste väg eller hus.

Vet ni?

Tarzan möter Avatar

På blott tretton minuter hann jag och min älskade

• bestämma oss för att ta med barnen på bio
• slänga på dem och oss själva jackor och skor
• köra en mil i snöstorm till bion
• kasta oss in i salongen och sjunka ner under varma dunjackor.

Vi hade med andra ord en jättemysig kväll igår, då hela familjen gosade framför Avatar. Det hände att jag blundade och bara tog in dofterna från barnen och ljudet av de stundtals hänförda suckarna från min man. Visst var det en vacker film, men framför allt var det en vacker familj som satt där tätt ihopkrupen i biomörkret.

Efter filmen var vi alla tysta länge i bilen. Min man verkade vara långt borta i sina tankar. Plötsligt utbrast han:

”Nu vet jag var jag sett dem förut!”

När vi kom hem rusade han genast ner i källaren och letade fram ett dammigt seriealbum från 1974, där Tarzan beger sig till Pal-Ul-Don för att kämpa mot den blåa svansstammen:

De är blåa, har svans och rider på dinosaurier. Cameron måste ha läst den här serien innan han gjorde Avatar.

Rätt inställning

Äntligen var det dags för match i basketen! Åttaåringen var så uppspelt att han knappt sov natten före.

"Mamma, jag har väntat i 15 ååår på det här nästan", sa han upphetsat.

Basket har han spelat i ett par säsonger men någon riktig match har det inte varit tal om tidigare. Sen plötsligt på förra träningen fick laget, Skärhamns miniorer, veta att det skulle få vara med i en cup. Reglerna gicks igenom och igår var alltså gänget redo att möta de betydligt större och några år äldre lagen Högsbo och Ale pojkar 00 (fast både Skärhamn och Ale har tjejer med).

Vilken dag! Först kom bandiljärerna, sen kom pikadorerna, sen kom ...

Nej, förlåt, jag börjar om:

Vilken dag! Först kom Högsbo och gjorde 58 poäng i rasande fart. Sen gjorde Skärhamn sex poäng. Äntligen hade gänget kommit igång men då tog matchen slut.

På rasten passade Skärhamn på att trötta ut sig ordentligt medan de nästa motståndarna, Ale, tog det lugnt. Matchen kom igång och Skärhamn gjorde det första målet! Två poäng och total segervittring. Medan laget jublade passade Ale på att göra 28 poäng. Då och då klämde Skärhamn in ett mål och slutade än en gång på sex poäng.

Åttaåringen var överlycklig och fantastiskt nöjd.

"Sex poäng, mamma", skrek han glädjestrålande. "Om bara motståndaren får mindre än sex poäng kommer vi vinna nästa gång!"

Jag har närt en optimist vid mitt bröst.