... den får gå med rumpan bar

En fröken på barnens skola berättade en så söt historia från verkligheten. Den utspelade sig för bara några veckor sedan i pojkarnas omklädningsrum.

När alla var ombytta hittade fröken ett par kalsonger. "Vem har glömt sina kalsonger?", frågade hon genast. Inget svar. Så den rådiga fröken beordrade byxneddragning på hela bunten. (Här tänker jag mig att de stod på rad men så förtäljer egentligen inte historien.)

Alla drog utan gnissel ner brallorna och där! Där stod en kille och stirrade förvånat på sin nakna underdel. Jeansen togs av, kallingarna på och så jeansen på igen. Och så fortsatte dagen som om inget hade hänt.

Det lustiga, sa fröken, var att ingen egentligen reagerade på det som hände. I barnens värld var detta helt naturligt.

Clutch Powers ...

... heter Åttaåringens nya hjälte, en legoäventyrare med coola kommentarer. Jag ser också filmen men distraheras hela tiden av namnet. Hur resonerade de egentligen?

"Vi måste hitta på ett bra namn på killen."
"Mmm... Vad sägs om Brock Landers?"
"Hette inte han i Boogie Nights det?"
"Nej, han hette Dirk Diggler."
"Fasen, jag tänkte just föreslå det."
"Vad sägs om Crutch Powers?"
"Skitbra, men det här är ju inte porr."
"Nä, just ja, men kanske Clutch Powers då?"
"Betyder inte det kopplingspedal?"
"Jo, men ..."
"Det tar vi!"

Knip käft!

Jag har egentligen supertänder. Minst 30 år har gått sen jag hade hål sist. Tyvärr var det på den tiden man borrade upp hela munnen och fyllde med silversotiga amalgamklumpar. (Någon bedövning fanns för övrigt nog inte i Luleå på sjuttiotalet, eller så var tandläkarna där sadister.)

Någon gång per år brukar jag gå till Folktandvården för att få bekräftat att jag har supertänder. Jag har gjort så i kanske tio år. Då och då har jag röntgat också men det är mest för att de små tandbilderna blir fina julgransdekorationer.

Jag har små utgifter för tandvård, kanske ni förstår. Det ligger i släkten. Både mormor och morfar dog över 90 år gamla med kompletta tandrader. På pappas sida dör man så tidigt att man inte hinner tappa tänderna. Själv betalar jag runt 500 eller mindre en gång per år.

Därför må ni tro att jag blev förvånad när jag fick morgonens tandräkning, efter att tandhygienisten än en gång konstaterat att jag borde få en guldstjärna för tjusigt och välvårdat garnityr:

Specifikation:
342 - Sjukdomsbehandlande åtgärder av paradontal sjukdom eller peri-implantit, större omfattning, 775 kr
311 - Information och instruktion vid tand- och munsjukdomar (kariessjukdom, parodontal sjukdom och peri-implantit och käkfunktionsstörningar), 365 kr

Summa: 1140 kr.

Låt oss nu backa bandet: Jag kommer in, hälsar, lägger mig bekvämt, gapar, får höra att jag har rena fina tänder, tandfickor mäts och är bra (alla utom två som är lite djupare), lite plack tas bort med ultraljud, jag ser en affisch med bild på extremt ovårdad mun, jag inleder en artig konversation om extremt ovårdade munnar generellt ... Vänta nu! Det jag trodde var löst snack var visst information och instruktion vid tand- och munsjukdomar. Sjukdomar som jag inte ens har.

Att jag uppenbarligen behövde behandling av större omfattning är en annan femma. Det är nog bäst att jag omedelbart bokar tid hos tandläkaren för totalutdragning och lösgommar, så att jag inte vaknar en morgon och upptäcker att allting har ramlat ut. Fast ett billigare alternativt är nog att helt enkelt knipa käft (haha!) nästa gång jag går till Folktandvården.

Familjen Hinna Med Allt

Mina minstingar, de som bor hos oss hela tiden, har ganska fulla scheman.

Åttaåringen målar akvarell på tisdagskvällar, spelar fiol på onsdagseftermiddagar och spelar basket på torsdagskvällar.

Sjuåringen åker teamåkning på måndagar och singel på torsdagar (tidigare även tisdagar och fredagar men det slutade vi med), rider på onsdagar och spelar basket på torsdagar (en halvtimme efter singelträningen). I höst börjar hon med cello också.

Varje kväll läser vi och skriver och räknar matte och cyklar och leker med datorn och målar och knäcker ägg och torkar upp röran efter oss. På tisdagar simmar vi och tar märken (senast Grodan Rygg och Guldfisken). På helgen träffar vi folk eller kör den lokala bion.

Maken jobbar långt borta i Tjotahejti så det är jag som kör runt ungarna. Det funkar eftersom jag antingen är egenföretagare eller mammaledig. Jag flänger hit och dit. Ibland frågar människor hur jag står ut; de rynkar på näsan och tycker synd om mig som är ett sånt offer som glider runt på curlingbanan. En sport räcker, säger de, för annars kan barnen ändå inte bli riktigt bra. Måste de bli riktigt bra?, brukar jag fråga då.

Sanningen är att jag har skitkul. Jag badar också och tar grodmärken, jag kratsar också hovar och jag lär mig spela etyder på fiolen. Och så njuter jag av vackra akvareller och konståkningsnummer.

Nu till min point: Jag skulle vilja veta varför det anses vara så fel att försöka hinna med allt. Som om mina barn skulle bli stressade av att berikas. Är de inte så att de blir mindre stressade ju mer förberedda på livet de är, det vill säga allmänbildade och erfarna? Kan det vara så att alla som tycker vi gör för mycket i vår familj i själva verket är lite avundsjuka? Usch, fula tanke.

Nä, men varför blir folk så provocerade?

Rädslor

Tolvåringen berättar en skräckhistoria för Sjuåringen:

"Det var en gång två pojkar som var ute och gick i skogen. Sen kom ett blått ljus och när deras mamma och pappa kom var det bara en keps och en mössa kvar."

Knappt åtta sekunder har gått och Sjuåringen är redan i upplösningstillstånd. Hennes hjärna jobbar för fullt med alla associationer som ett ganska skyddat barn i årskurs ett kan skapa. Samtidigt glittrar hennes ögon av spänning.

På kvällen ska Tolvåringen se Twilight på filmduken hemma. Sjuåringen har redan gått och lagt sig men smyger ändå ner till syrran. Jag upptäcker henne efter ett tag, när hon gäspande slumrar in inför rasande vampyrer och blodiga spegelrum. Med förundran stannar jag till och försöker förstå mitt barn.

Hur skapas hennes rädslor?

Prostitution, hastighetsbestämmelser (vidgad målgrupp)

Jag läste på kvällstidningarnas hemsidor om sexköp och "nya" hastighetsbestämmelser. Orkar inte gå in på detaljer men kan ändå konstatera att det var fascinerande hur kommentarerna bara öste in. Ganska snart insåg jag att en stor del av dem som kommenterade var ganska fula och ensamma män i behov av att få känna makt och överlägsenhet, ja helt enkelt kontrollera andra.

Några sådana verkar aldrig hitta hit och fylla mina kommentarsfält. Nu ska det däremot bli ändring på det, för jag ska tagga en massa punkter nedan och förhoppningsvis förgylla min (och kanske er) tillvaro med världsfrånvända kommentarer. Here we go:

• Kvinnor som säljer sex gör det för att de är kåta och/eller entreprenörer.
• Kvinnor som är emot prostitution är svartsjuka eftersom hororna är mycket snyggare.
• Kvinnor med stora bröst är ofta lesbiska tills de botas av män.
• Svenska kvinnor har glömt hur man tar hand om en man.
• Hastighetsskyltarna är rekommendationer (trafikrytm går alltid före hastighet, enligt polisen som min polare/granne/kusin känner).
• Män kör bättre än kvinnor.

Vi startar där så får vi se.

Vad hände egentligen?

Städerskan moppar golvet under mina fötter. Jag rullar åt sidan och tänker att vi kanske behöver en fika, hon och jag. Säger att en kopp kaffe skulle sitta fint.

"Det är inte mitt jobb att hämta ditt kaffe", säger hon.
"Nä, men jag tänkte att vi skulle gå till fiket tillsammans", säger jag.
"Du kan nog behöva röra lite på dig", säger hon.
"Ska jag hämta kaffe åt dig?", försöker jag.
"Jag trodde du ville gå till fiket", säger hon.

Hon blir sur och jag blir förvirrad. Hur kunde det bli så fel?

Freud eller bara överexponering?

Man ska inte utsätta främlingar för ingående beskrivningar av drömmar. Såvida främlingen inte är dum och förtjänar det alltså. Ändå måste jag berätta om ett lustigt sammanträffande.

För att hålla det så kort som möjligt har jag under de senaste kanske tio åren haft två drömmar som blivit så återkommande att jag kan dem utantill:

1. Jag rider på en vit häst som egentligen är svart.
2. Jag bor i ett stort och smutsigt hus med en massa bråte.

Igår hade jag lite tid över och googlade drömtydning. Jag struntade helt i de förklaringar som var av spådomskaraktär, till exempel att jag skulle bli bedragen om jag drömde om regn. Istället fokuserade jag på analyser som verkade något sånär seriösa.

Hästen hade givetvis med min sexualitet att göra, i alla fall enligt Freud. Å andra sidan tolkade han allt som underliggande erotiska motiv. Att hästen var vit istället för svart hade många förklaringar och särskilt Freud igen verkade tycka dylika färgförändringar vara spännande. (Här vill jag bara flika in att en grafolog på Liseberg vid ett tillfälle konstaterat att jag lider av schizofren erotomani.)

Nu till det lustiga sammanträffandet. Jag hittade inte så mycket om mitt stora smutsiga hus, förutom lite symboliska förklaringar på ensliga trappor men då var det viktigt åt vilket håll jag gick och i mitt fall är det ju både upp och ner. Så jag la ner sökandet i några minuter. Då kom min åttaårige son in och föreslog att jag skulle se Edward Scissorhands med honom. Jag har visserligen sett den ett trettiotal gånger men tänkte att det kanske är dags eftersom jag nog inte sett den sen grabben föddes i alla fall.

Sagt och gjort. Vi slog på projektorn, drog över oss ullplädarna och körde fingrarna i popcornskålen. Filmen rullade igång och DÄR! Där var ju huset jag drömt om i alla år, fullt av all bråte och slingriga trappor. Jag har bott i Edward Scissorhands hus i mina drömmar och jag ser filmen samma dag som jag bestämmer mig för att börja drömtyda.

Tolkningen av drömmen kvarstår dock men jag väljer att tro på en så enkel sak som överexponering och det faktum att jag även i verkligheten bor i ett stort och smutsigt hus.

Välkommen till mig och Ed!

Utstrålning

Sjuåringen åkte en konståkningstävling i helgen och blev mer eller mindre diskad för att hon struntade i koreografens program och gjorde ett eget. Domarna satt där med klotrunda ögon och undrade vad tjejen sysslade med.

Efteråt kom en pappa till en annan liten tjej fram och sa att han tyckte Sjuåringen var modig och hade utstrålning. Gissa om jag blev stolt. Även Sjuåringen var lycklig över sitt totalimproviserade program och brydde sig inte alls om att hon hamnade utom placering.

Helt långsökt och med total hybris tänker jag på fantastiska Johnny Weir, den enda konståkare som kan få mig att slå på teven. Ja, jag vet att jag borde gilla konståkning men oj vad jag blir trött av det. Med undantag för Johnny Weir alltså. Woweliwow WOOOW!