Snipp snapp snut

Jag har lärt känna människor jag annars aldrig skulle ha träffat. Det är det bästa med att ha bloggat. Och så har jag lärt känna Howdy Sailor. På gott och ont kan man säga.



Men det är inget roligt längre och då tänker jag göra något annat istället.



Tills nästa gång ...

Sportsliga olater alt. osportsliga later

Hockeyspelare spottar på isen. Även vid de tillfällen de inte har snusprillor i munnen blir det äckliga fläckar som snabbt fryser fast. Konståkarna, oavsett kön, skulle aldrig komma på idén att spotta. Ändå är deras träning minst lika ansträngande och krävande.

Baskettränare röker mellan passen. De står precis utanför skorummet så att stanken smyger sig in i arenan. Jag trodde det ingick i basketens balla hiphopkultur men har förstått att basket och rökning inte nödvändigtvis hör ihop i alla kommuner.

Ridlärare kan inte svara i telefon. Man kan ringa och ringa och signalen kan ljuda i stallgången så att hästarna blir alldeles stirriga men att svara klarar en ridlärare inte av. Det får kontorspersonalen göra som kommer lite senare. Under tiden missar ridskolan en massa viktigt information om sjukskrivningar och annat, för att inte tala om alla potentiella nya kunder som tvingas lägga på. Så här är det i alla fall på de två ridskolor vi är medlemmar i.

Och jag raljerar och generaliserar men kan ändå inte låta bli att förundras över vilka olater som hör hemma i vilka sporter. Och varför?

Lydig, grinig och faktiskt ganska rädd

Risken är att jag blir lite grinig framåt eftermiddagen och det har inget att göra med att min nya bil precis har kraschat. Eller att min semester är slut. Eller att jag fortfarande inte har något ”v” på min jävla hemdator (märkte ni att förra inlägget skrevs utan ”v”?). Nej, min stundande grinighet har helt och hållet att göra med att jag inte fick äta upp min lunch. En lastbilschaffis satte nämligen stopp för det.

Säg mig nu om detta inte är ett märkligt scenario: Jag sitter och käkar svampgryta i min mammas kök efter att ha parkerat lånebilen på hennes privata parkeringsplats i den inhägnade trädgården. Då knackar det ilsket på dörren och utanför står en lastbilschaffis som kräver att jag flyttar på bilen så att han kan leverera varor till kyrkan som ligger bakom. Märk väl att detta aldrig tidigare har hänt under de 16 år jag har parkerat utanför huset, eftersom kyrkan har en egen vändplan. Den har dock inte chaffisen hittat och han är heller inte intresserad av att göra det. Alltså får jag lämna min mat på bordet, sätta mig i bilen och köra iväg eftersom det inte finns några andra lediga parkeringsplatser i närheten (det är ju både en turistfälla och första skoldagen).

Jag är väldigt lydig, som ni märker. Eller så är jag bara rädd för stora lastbilschaffisar. Hungrig är jag också och sannolikt grinig. Fy fan.

Ett fotoproffs är spårlöst borta

Med en fot i journalistiken och en i ... tja, nåt annat, är jag ganska stirrig med löpsedlar som illustrerar brottsoffer. Jag projicerar allt på mig och mina kära och så gör det så förbenat ont. Lilla Engla, till exempel, nästan på dagen lika gammal som min stora tös. Och så alla mördade medsystrar som liknar en polare, arbetskamrat, föreningskompis eller kanske granne.

Den här gången är det på riktigt. Hon har fotat min dotter på konståkningen och hon har tagit bilder till mina reportage. Det känns outgrundligt.

Eni Ini Ici

Bokstaen mellan C och B på mitt tangentbord funkar inte. Eller: den mellan U och W i alfabetet. Därför är första ordet i det här inlägget inte omedetet felstaat. Det är sårt att ara skribent i dessa tider.

Kråkorna kraxar kring borgens torn ...

Kommer ni ihåg den låten? Huset Silfvercronas gåta hette teveserien från 1974 där två barn följde en katt genom en spegel och reste i tiden. Om jag inte minns fel satte lille Lasse (som alla barn hette 1974) ett FNL-märke på Gustav Vasas brynja. Ja, hela serien var så där härligt tillrättalagd som det endast kunde vara just 1974, med syftet att lära alla barn att "herrarna" var onda och "bönderna" (folket) goda.

Tyvärr bryr sig inte barn så mycket om budskap. De vill ha en bra story helt enkelt och skiter i om den är anti eller pro ditten eller datten. Det är möjligt att man hade kunnat låta självaste Adolf Hitler vara hjälte i en tillräckligt spännande serie utan att barn skulle störas nämnvärt.

Riktigt sjuttitaligt blev det i Huset Silfvercronas gåta när filmfotograferna bestämde sig för att göra en tidig von Trier, och låta kamerorna vara rörliga. Ibland brydde sig skådespelarna inte ens om att se åt kamerans håll när de talade. Därför kunde dialogerna emellanåt vara lite svåra att följa.

Och sången, minns ni den? Den som fick det att ila längs ryggraden redan innan programmet började:

Galaxer i mina braxer sjöngs ungefär samtidigt av samma person, tror jag.

Nu till saken: För några dagar sedan hittade jag och barnen boken Husen Silvercronas gåta på tippen. Jag blev givetvis överlycklig. Äntligen skulle jag få möjlighet att lära ungarna lite sann sjuttiotalskultur.

Trodde jag. Redan på första sidan insåg jag nämligen att något inte stämde. Silvercrona? Hette det inte Silfvercrona? Nåja, tänkte jag och började läsa ... och slutade några rader ner när jag insåg att Lasse numera hette Jonny. Va fan? Jag bläddrade olyckligt vidare i boken och hittade Gustav Vasa men inget FNL utan Greenpeace. Så här får det ju inte gå till! Vem är den skyldiga?

Jag har nu forskat i händelsen och kan konstatera att teveseriens skapare Gunila Ambjörnson 1992 bestämde sig för att modernisera sagan och ge ut en bokversion av den. Till och med mobiltelefoner fick hon med men hon bestämde sig aldrig för att kolla om de funkade på 1400-talet. Lite synd när hon redan börjat sabba mina barndomsminnen, tycker jag.

Äh, jag är bara bitter. Ungarna gillar boken ändå och teveserien går ju att köpa i box.

Idioten var ute och körde ...

Idioten var ute och körde full igen. Och så blev det som det blev i legenden om finnen Pekka: vägen svängde men inte Idioten så Idioten for åt skogen. Eller, i det här fallet, åt Howdy Sailors trädgård där hennes lilla gula stod parkerad.

Två meter till höger om den lilla gula syns vägen som borde ha valts istället för gräsmattan. Men det vore att kräva för mycket av ett fyllo med alldeles för låg IQ.

Det blev en rejäl smäll. Howdys lilla gula slungades flera meter bort och fick hela fören intryckt. Även Idiotens bil krossades i krocken och Idioten själv fick nog lite ont. Trots det valde Idioten att chansa på att íngen märkt något. Han startade sin bil igen, backade ut och körde i ilfart från brottsplatsen.

Kvar på marken låg splitter från såväl Howdys lilla gula som Idiotens svarta Landrover. Det till och med stod "Landrover" på en av lyktorna som han lämnade kvar. Och i husen intill tryckte grannarna näsorna mot sina fönster.

Med detta vill jag bara säga att jag är tillbaka från min semester och datorn verkar funka fortfarande. Till skillnad från min lilla gula som måste flytta till skroten men som i alla fall förärades med ett sista inlägg.