fredag 7 november 2008

Jag är alltid rädd för att "dras med" ...


... och misstänksam som få kan jag också vara. Men en sak är i alla fall säker: Snacka om stilig karl!

torsdag 6 november 2008

Ord jag inte kan stava till

Tillrättavisning (jag skriver tillrättaviselse, se förra inlägget)
Överraskning (jag skriver överraskelse)
Institution (jag får in för många tititi, så att det blir instititititution)
Bibliotek (jag skriver bilbiotek)
Bebis (jag tycker bäbis är sötare)

De fyra första är inget jag är stolt över. De beror sannolikt på en störning i hjärnmolekylen. Det femte står jag för.

onsdag 5 november 2008

Yo Momma!

Jag visste redan igår att Obama skulle bli president eftersom Sjuåringen talat om det för mig:

"Mamma, det blir en brun president i år", sa han vid middagsbordet.

Han är inte så noga med val och sånt där. För honom var det redan avgjort. Att han refererade till Obama som brun var bara praktiskt, för det är det barn är. Sjuåringen har gott om såväl bruna som beiga vänner, i olika hårfärger och olika kläder, med eller utan glasögon. Sen är det inget mer med det.

På teve och på nyhetssajterna, de svenska, talar man om en afroamerikan. Jag fick lov att slå upp det i SAOL för att kolla att det verkligen var okej, och det var det. Men när jag placerades på ett dorm för "afroamerikaner" i Alaska för 17 år sedan (utböling som utböling var nog tanken, misstänker jag) fick jag snabbt lära mig att benämningen var rasistisk. African-American skulle man säga. Afro för dem var en rund hårboll à la Michael Jacksons första omslagsfrisyrer. Sa man det fick man i bästa fall en tillrättaviselse, i värsta fall ett klassiskt hot:

"Yo momma!"

Jag sitter vid datorn ovanligt tidigt idag. Har fått ganska många mejl från mina gamla dormpolare och det är inte utan att jag dras med i entusiasmen. Så kommer jag att tänka på gamle Ken Price, där han satt i gungstolen på den knarriga verandan i El Paso, Texas, 1992. Han skulle aldrig rösta på Clinton, sa han. "He speaks like a man of color." Jag undrade vad det var för negativt med det (även om jag inte riktigt förstod vad han menade). Ken Price suckade djupt och sa stillsamt att den dag en färgad blir president i USA "will be the day the fat lady sings."

Och här har jag gått och sjungit hela morgonen.

tisdag 4 november 2008

En död punkt på hitta.se

Maken: Om du tänker dig att du kommer från där Birgith bor så fortsätter du på den vägen och svänger där Åsa bodde förut men fortsätter förbi huset på en smal grusväg som bara är några meter bred så får du möte måste du köra ner i diket men du fortsätter i alla fall där in i skogen i kanske några kilometer förbi ett eller två eller fem eller kanske inga sommarstugor tills du ser en massa ved som är staplat och om du har kommit rätt en bergskam men då måste du först svänga på en ännu mindre väg som nästan inte syns men den är i alla fall till höger om du kommer från Åsas håll och ligger ganska nära ett ställe där kyrkan syns och sen kör du bara vidare tills du ser ett rött hus men kör för helvete inte fel för det finns ingen mobiltäckning där och det går inte att vända bilen.

Det är nog säkrast att jag tar med mig sov- och matsäck.

måndag 3 november 2008

En aktiv kvinna i sina bästa år

Vaknade leende. Gjorde lite uppfriskande chung-feng-sui-pong-stretching för att starta dagen rätt. Tvagade och klädde mig fräckt. Mellanblå tunika med matchande accessoarer. Tvagade och klädde barnen. Femåringen i nya strumpbyxor och hårspänne i samma nyans. Hon är vacker, representativ. Kokade gröt som slukades av hungriga barn. Åt själv en osockrad portion.

Lämnade barn två minuter i. Ropade käcka kommentarer till annan mamma. Backade ut från parkeringsplatsen och lämnade ädelt plats åt sen pappa. Körde till jobbet.

Deltog i arbetsplatsträff. Fällde smarta kommentarer. Var uppskattad av medarbetarna. Fotograferades för passerkort. Snygg bild av aktiv kvinna i sina bästa år. Lunchade i farten. Hälsade på trevligt kommunalråd och skämtade friskt. Uppskattades.

Sammanställde nyckeltal för budget. Intervjuade konstnärlig ledare om ungdomars kreativa porträtt av rörelse. Menade att budskapet exponerades väl på det tunna makulaturpappret.

Gjorde snabb förflyttning till brandstation. Var imponerad över 28 minuter lång film om fingerad olycka. Fick cd-kopia och lade i handväskan. Tackade, berömde och lovade att återkomma. Fick kram av räddningschef.

Var sekreterare på viktigt möte med visionen att bli bästa kultur- och fritidskommun i Västra Götaland. Definierade svåra ord. Uppskattades. Drack två glas vatten och kommenterade hotande budgetunderskott.

Körde till svärmor och svärfar och hämtade barn. Tackade artigt för hjälpen. Fick kram av svärmor. Placerade arga, avundsjuka barn i bilen. Förklarade pedagogiskt att mamma aldrig är arg på pappa när han får mest bullar. Mamma gläds istället åt pappas bullar. Körde hem i tillåten hastighet och väjde kontrollerat för vilsen räv.

Gjorde vitaminrik kvällsmat som barnen slukade glupskt. Åt själv en klementin. Skrev sponsorregler, kopierade från norsk hemsida, för konståkningsklubb. Agerade respekterad styrelseledamot. Ringde andra respekterade styrelseledamöter och presenterade kreativa förslag.

Flashback från Storgatan i Luleå 1983: Jag rider på steget. Allt känns så bra idag, allt har gått som planerat. Vad lätt det är att gå då. Ja, jag rider faktiskt på steget.

Där är ju min bror! Han vinkar till mig. Han säger något:

"Vad fan går du så konstigt för?"

söndag 2 november 2008

Sju saker om Howdy Sailor!

Jag har blivit utmanad av en av mina favoritbloggare, Lady Stalker. Här är utmaningen:

1. Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

Check, redan gjort!

2. Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.

Jag är snällare än man kan tro.
Jag har ett 37 centimeter långt operationsärr.

Jag är lyckligt lottad.
Jag är gift med en ursexig man.
Jag är rädd för trollsländor.
Jag har minst en lus i håret.
Jag tar aldrig dubbelnougaten.

3. Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

Eftersom jag motsätter mig exponentiella kedjebrev utmanar jag bara en person: min svärmor.

lördag 1 november 2008

Pippi på loftet

När vi vaknade i morse satt en gråsparv och åt smulor på diskbänken. Den flög sedan in i Tioåringens rum och bajsade på skrivbordet. Det var inte uppskattat. Bloggberoende som jag har blivit sprang jag efter kameran men när jag väl hittat den hade maken redan visat sparven ut.

Varför kunde maken inte bara vänta några minuter? Han har ingen förståelse för bloggning. Så nu för ni nöja er med min torftiga, icke-fotodokumenterade berättelse.

Uppdatering: Jag bad maken ta några kort åt mig till en story jag jobbar på. Han överlämnade kameran så att jag kunde lägga in bilderna i datorn. Bilderna jag bad om fanns mycket riktigt där, men även den här:

Bilden är tagen inte långt härifrån. Och maken menar att han ändå inte har något att blogga om ...