När vi vaknade i morse satt en gråsparv och åt smulor på diskbänken. Den flög sedan in i Tioåringens rum och bajsade på skrivbordet. Det var inte uppskattat. Bloggberoende som jag har blivit sprang jag efter kameran men när jag väl hittat den hade maken redan visat sparven ut.
Varför kunde maken inte bara vänta några minuter? Han har ingen förståelse för bloggning. Så nu för ni nöja er med min torftiga, icke-fotodokumenterade berättelse.
Uppdatering: Jag bad maken ta några kort åt mig till en story jag jobbar på. Han överlämnade kameran så att jag kunde lägga in bilderna i datorn. Bilderna jag bad om fanns mycket riktigt där, men även den här:
Bilden är tagen inte långt härifrån. Och maken menar att han ändå inte har något att blogga om ...