torsdag 13 november 2008
Plattarna
Min första mammografiupplevelse skulle dokumenteras noga. Kameran hade jag med mig så att någon syrra kunde plåta mig när jag satt fastklämd. Men det var inget snajsigt sjukhus jag hamnade på utan i en buss, stor och vit med ordet MAMMOGRAFI i gigantiska bokstäver längs långsidorna.
Väl inne ställdes jag på ett löpande band. Station ett var ett väntrum med Svensk Damtidning från augusti 2007. Charlotte Perelli var inte lycklig då. Sedan fördes jag in i ett litet rum där jag fick klä av mig topless. Det klämdes och nöps och så föstes jag vidare till rum tre, där ena bröstet lades på en genomskinlig bricka, klämdes ihop, klick, nästa bröst, kläm ihop, klick, första bröstet igen fast från sidan, kläm ihop, klick och andra bröstet från sidan, kläm ihop, klick. Inte ens ont gjorde det.
Jag försökte ställa frågor. Hur många tar ni emot per dag? Sex i halvtimmen, var svaret. Inte tolv i timmen. Det blir typ 192 bröst om dan, om man räknar dem styckvis alltså. Sen försökte jag skämta lite: "Jag är förresten gravid men eftersom det stod i papprena att man måste säga till om man misstänker graviditet, och jag är ju bergsäker, så sa jag inget." Det var inte roligt, insåg jag snabbt. Tillbaka på löpande bandet, på med kläderna och så ut till varuutlämningen.
Idag blev både storyn och brösten platta som pannkakor.
onsdag 12 november 2008
Årets julklapp, från 7 år
Det är alltså videospel vi talar om. Än så länge är bara omslaget färdigt men upphovsmannen, även kallad Sjuåringen, jobbar för fullt med specialeffekterna. Filips mamma, Lego-Britta, ska få ett lasersvärd att slåss med. Hon står dock på de godas sida, till skillnad från Lego-Lennart (längst till vänster) som är ond. Filip själv, som är spelets huvudperson, står längst fram i en randig tröja. De andra killarna är hans bästa kompisar.
Spelet finns som synes i Wii och är från 7 år, enligt rutan längst ner till vänster.
tisdag 11 november 2008
Jessikas hjärta
Där bor en bloggare som fått en pacemaker inopererad idag. Det slår mig att jag inte har någon som helst aning om hur hon ser ut. Vad har hon för hårfärg? Är hon lång eller kort, smal eller tjock? Vad säger hennes blick? Enligt henne själv syns inte ens sjukdomen så jag hade lätt kunnat gå förbi henne utan att reagera.
De sista dagarna har hon varit rädd. Först skrev hon det inte rakt ut i sin blogg, men oron kröp fram mellan raderna. Sen, för bara några dagar sedan, fick vi veta varför. Hon skulle operera hjärtat. En pacemaker inte större än en femkrona, skrev hon. Och jag tänker mig en liten slant som vinglar på ett stort, knubbigt och alldeles klarrött julgranshjärta.
Det handlar förstås om Jessika, en i vår ganska stora bloggfamilj. Hela morgonen har jag väntat på besked, loggat in på nätet från min lilla Blackberry mitt under revisorsmötet och dockteatern. Jag har inte varit koncentrerad. För några ögonblick sedan lades en liten text ut på hennes blogg. Allt har gått bra.
Nu kan jag gå vidare och försöka få något gjort idag också.
söndag 9 november 2008
Bokstavera, tack
Det var för en herrans massa år sedan när jag gick på college i Alaska och brorsan pluggade i Wales. Vi talades vid i telefon och han berättade för mig att han hade råkat säga ”Can you bokstavize that, please” på en föreläsning. Jag skrattade gott åt det.
Bara några dagar senare var jag på en föreläsning där professorn talade väldigt snabbt. Han slängde ut en fråga och tittade på mig. Jag fattade nada av vad han menade och hörde mig själv säga:
”Can you bokstavize that, please?”
Det blev tyst i föreläsningssalen. Efter ett tag kom lite spridda skratt.
”Come again”, sa en kille en bit bort.
”Can you bokstavize that, please?”, sa jag högt och tydligt. ”It means spell.”
Jag såg på mina klasskamrater med en blick som sa att det var jag som hade rätt och de fel. Efter ett tag bad någon mig att bokstavera bokstavize, vilket jag i slutändan gjorde på whiteboardtavlan så att ingen skulle missa det.
Till denna dag används ordet av mina vänner i Alaska. Och vad jag förstår sprids det även i Wales.
lördag 8 november 2008
Det ordnar sig alltid
Jag lagar fiskpinnar med ris. Min man hade nog kallat det en underlig kombination men det är i alla fall något jag behärskar. Ska försöka koka några bönor också.
Sen blir det pannkakor till kvällsmat, främst för att vi har så väldans mycket mjölk och ägg med utgånget datum.
Ja, det kommer säkert att ordna sig det här.
Uppdatering: Vi har nu ätit min mumsiga middag och det var ingen som klagade. Till och med bönorna gick ner. För att starta en trevlig konversation frågade jag bästisarna vad de ville bli när de blir stora.
Femåringen: Jag ska bli pensionär!
Bästisen: Jag ska bli affärsman!
Jag fick sedan en ingående beskrivning av hur man bygger en stol, för det har de lärt sig i skolan. Dagens pedagogik kanske inte är så tokig trots allt.
fredag 7 november 2008
A comment from The First Dog
Jag har förvånansvärt få passioner i livet, men här är en: hundar av rasen skotsk terrier. Sen att de är överjävliga och bitska spelar ingen roll för de är så otrooooligt coola. Jag har ägt fyra stycken, om man inte räknar in tre kullar valpar, och en dag ska jag ha en till.
Barney Bush här påminner mycket om min skotte Gus, som fick en varningstriangel instämplad i sin journal. Vetrinären frågade om han var pålitlig och jag svarade förstås ja, att han "kunde lita på att bli biten".
Stackars Gus uppfyllde inte rasstandarden för skotsk terrier. Men han fyllde upp den.
Laddie a.k.a. Sladden här var pappa till Gus.



