torsdag 27 november 2008

Vad ska man tro?

Jo, ännu mera elände: När jag hämtade Sjuåringen idag hade någon hällt vatten i hans stövlar. De har sånt där luddigt foder inuti och vattnet stod upp till kanterna. När maken hämtade honom en dag förra veckan hade någon slängt hans gympapåse i duschen och blött ner allt.

Jag frågade fröken vad som stod på. Hon hade inte upptäckt något sa hon. Jag berättade då att de båda vattenknepen var något som mobbare gjorde på den tiden jag gick i skolan. Fröken sa då att ingen mobbades på Sjuåringens skola, men att hon i alla fall skulle hålla ögonen öppna.

Tills vidare får vi köpa minst fem par vinterstövlar och uppsättningar gympakläder.

88 procent i egenavgifter ...

... står det att jag ska betala. Ska ringa och kolla imorgon och om det visar sig stämma lägger jag ner firman vid årsskiftet.

måndag 24 november 2008

Sune

Alltså, jag gillar ju inte ens katter men kolla vad jag hittade i grannens duschkabin:

Sune

Grisen gal i granens topp

Har förlorat en massa pengar idag eftersom en leverantör konkat. Deppade ihop lite. Sen fick jag ett nationellt hedersomnämnande för min snajsiga layout på ett jobb jag gjorde i våras. Blev skitglad.

Nu ska jag hämta en nybliven sexåring och ha myskväll. Det är en riktig uppochnerdag idag.

söndag 23 november 2008

Sexårslogik vs. Vuxenmatematik

Vi har haft sexårskalas. Därav min bloggtorka. Jag är nämligen helt utmattad, på ett sätt som endast sexårskalas kan bidra till.

Femåringen, som blir sex år imorgon, hade beställt disco. Vi bor ju i en gammal lanthandel så utrymme fanns. Trodde vi. Nu vet vi att 21 dansande sexåringar kräver minst 200 kvadratmeter i yta.

Efter en timme av totalt kaos var situationen inte längre hållbar. Maken skickades ut på slagfältet för att medla fred. Med sig hade han en rockring. Han tänkte att ungarna kanske lugnar ner sig om man blåser dem lite, ni vet med det där gamla sänk-rockringen-tricket. Det som vuxna alltid går på.

Ni som aldrig gjort det får här en kort beskrivning: En grupp människor ställer sig i en ring och sträcker fram ena pekfingret. Ovanpå fingrarna läggs en rockring. Gruppen får sedan uppdraget att sänka ringen, tills de knutna händerna tar i marken och rockringen fortfarande vilar på fingrarna. Eftersom alla vuxna vet att balans behöver en motvikt, och eftersom alla vuxna utgår från att det är just en själv som är den motvikten, höjer vuxna istället ringen.

Döm om makens förvåning när barnen genast sänkte ner rockringen till golvet. Flickornas lag vann på fyra sekunder före pojkarnas fem. Vi talar alltså om sexåringar, som ännu inte lärt sig att balans kräver motvikt.

Vilket för mig till ett annat problem som bäst löses av den som saknar kunskap. Ni har säkert redan sett det. Vart tar rutan vägen?


Som sagt, ni har säkert redan hört svaret. Annars kan ni be ett barn om hjälp. Det enda kriteriet är att barnet är så litet att det ännu inte vet att basen gånger höjden delat med två är lika med arean på en triangel.

LÖSNING: Räkna rutorna i de röda och blåa fälten: röd åtta gånger tre, blå fem gånger två. Alltså kan hypotenusan inte ha samma lutning i de båda. Vi är så vana vid att beräkna arean på trianglar att vi utgår från att den är rät om bara basen och höjden är det. Den övre figuren har en konkav hypotenusa, den undre en konvex. I den finns ett utrymme för ett hål. Det är alltså en illusion, fusk om man så vill, och sådant ser barn blixtsnabbt.

Dåvarande femåringen: "Men mamma, den där är ju mycket större!" (pekar på den undre triangeln).

onsdag 19 november 2008

Kannibaler

Jag vaknade av det ryckte försiktigt i dörrhandtaget. En strimma månljus hade letat sig in i den pyttelilla glipan mellan fönsterkarmen och rullgardinen. Nu föll det på handtaget som långsamt trycktes ner.

Dörren öppnades. En liten siluett tassade fram förbi kortändan av sängen. Maken slumrade djupt på sin sida. De självlysande visarna på klockan ovanpå nattduksbordet visade tjugo över tre.

En liten hand lades på mitt huvud. Femåringen böjde sig framåt och fann mitt öra. Det puffade av hennes lätta andetag.

"Mamma", viskade hon. "Äter kannibalerna upp skinnet också?"

söndag 16 november 2008

Ett tryne på diskbänken

Maken silar späck till tonerna av Nina Simone. I köket står barnens gamla plastbadkar fulla av grisdelar. För en vecka sedan hette köttet Nasse och bökade i leran här utanför.

Tioåringen håller händerna för öronen och skriker att det är ÄCKLIGT, ÄCKLIGT, ÄCKLIGT! Hon ska fanimej bli vegetarian.

"Svär inte", säger jag.
"Det klarar du aldrig", säger maken.

Först tänker jag att det nog var det mest opedagogiska man kan säga i det här läget. Att bli vegetarian blev just en utmaning. Men sen inser jag att även jag agerade felaktigt. Vem bryr sig om en liten svordom när hon mår så dåligt? Även jag grät de första gångerna Nasse slaktades. Det är bara de två minsta, som bott härute på vischan hela livet, som aldrig reagerar över ett blodigt tryne på diskbänken.


Nasse