torsdag 27 november 2008
Vad ska man tro?
Jag frågade fröken vad som stod på. Hon hade inte upptäckt något sa hon. Jag berättade då att de båda vattenknepen var något som mobbare gjorde på den tiden jag gick i skolan. Fröken sa då att ingen mobbades på Sjuåringens skola, men att hon i alla fall skulle hålla ögonen öppna.
Tills vidare får vi köpa minst fem par vinterstövlar och uppsättningar gympakläder.
88 procent i egenavgifter ...
måndag 24 november 2008
Grisen gal i granens topp
Nu ska jag hämta en nybliven sexåring och ha myskväll. Det är en riktig uppochnerdag idag.
söndag 23 november 2008
Sexårslogik vs. Vuxenmatematik
Femåringen, som blir sex år imorgon, hade beställt disco. Vi bor ju i en gammal lanthandel så utrymme fanns. Trodde vi. Nu vet vi att 21 dansande sexåringar kräver minst 200 kvadratmeter i yta.
Efter en timme av totalt kaos var situationen inte längre hållbar. Maken skickades ut på slagfältet för att medla fred. Med sig hade han en rockring. Han tänkte att ungarna kanske lugnar ner sig om man blåser dem lite, ni vet med det där gamla sänk-rockringen-tricket. Det som vuxna alltid går på.
Ni som aldrig gjort det får här en kort beskrivning: En grupp människor ställer sig i en ring och sträcker fram ena pekfingret. Ovanpå fingrarna läggs en rockring. Gruppen får sedan uppdraget att sänka ringen, tills de knutna händerna tar i marken och rockringen fortfarande vilar på fingrarna. Eftersom alla vuxna vet att balans behöver en motvikt, och eftersom alla vuxna utgår från att det är just en själv som är den motvikten, höjer vuxna istället ringen.
Döm om makens förvåning när barnen genast sänkte ner rockringen till golvet. Flickornas lag vann på fyra sekunder före pojkarnas fem. Vi talar alltså om sexåringar, som ännu inte lärt sig att balans kräver motvikt.
Vilket för mig till ett annat problem som bäst löses av den som saknar kunskap. Ni har säkert redan sett det. Vart tar rutan vägen?
Som sagt, ni har säkert redan hört svaret. Annars kan ni be ett barn om hjälp. Det enda kriteriet är att barnet är så litet att det ännu inte vet att basen gånger höjden delat med två är lika med arean på en triangel.
LÖSNING: Räkna rutorna i de röda och blåa fälten: röd åtta gånger tre, blå fem gånger två. Alltså kan hypotenusan inte ha samma lutning i de båda. Vi är så vana vid att beräkna arean på trianglar att vi utgår från att den är rät om bara basen och höjden är det. Den övre figuren har en konkav hypotenusa, den undre en konvex. I den finns ett utrymme för ett hål. Det är alltså en illusion, fusk om man så vill, och sådant ser barn blixtsnabbt.
Dåvarande femåringen: "Men mamma, den där är ju mycket större!" (pekar på den undre triangeln).
onsdag 19 november 2008
Kannibaler
Dörren öppnades. En liten siluett tassade fram förbi kortändan av sängen. Maken slumrade djupt på sin sida. De självlysande visarna på klockan ovanpå nattduksbordet visade tjugo över tre.
En liten hand lades på mitt huvud. Femåringen böjde sig framåt och fann mitt öra. Det puffade av hennes lätta andetag.
"Mamma", viskade hon. "Äter kannibalerna upp skinnet också?"
söndag 16 november 2008
Ett tryne på diskbänken
Tioåringen håller händerna för öronen och skriker att det är ÄCKLIGT, ÄCKLIGT, ÄCKLIGT! Hon ska fanimej bli vegetarian.
"Svär inte", säger jag.
"Det klarar du aldrig", säger maken.
Först tänker jag att det nog var det mest opedagogiska man kan säga i det här läget. Att bli vegetarian blev just en utmaning. Men sen inser jag att även jag agerade felaktigt. Vem bryr sig om en liten svordom när hon mår så dåligt? Även jag grät de första gångerna Nasse slaktades. Det är bara de två minsta, som bott härute på vischan hela livet, som aldrig reagerar över ett blodigt tryne på diskbänken.
Nasse
