Historien upprepar sig

Jag var elva år och stod och kråmade mig framför spegeln. Åh, vad tjusig jag kände mig. De kritvita ridbyxorna var så nya att lapparna hängde kvar i en hälla. Ridstövlarna var putsade och glänste som speglar. Kavajen och skjortan var lånade men rena och välstrukna. Hjälmen var av en sån där icke-godkänd modell men den var så mycket nättare än den stora Jofa-hjälmen jag tränade i att mina föräldrar lät mig göra ett undantag för tävlingen.

Distriksmästerskap i laghoppning på c-ponny. Skulle vi vinna var det SM-kvalet nästa. Jag skulle rida Texas, en ganska ful men oerhört hoppglad brunskäck.

Då ringde telefonen. Mamma svarade och jag hörde hennes förtvivlan när hon argumenterade med personen i andra änden av tråden. Det fanns en vädjan i hennes röst. Jag tror att jag förstod redan då.

Jag var petad från laget. Det var för föreningens bästa. Skulle den kunna utmärka sig nationellt krävdes bra ungdomsryttare, inte halvtaskiga. Javisst var det orättvist men det var ju för lagets skull.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, för det första har jag tänkt på det ett tusental gånger så att tanken skulle dyka upp just nu är egentligen inte så konstigt. Jag kan återkalla känslan exakt, mana fram sorgen jag kände för trettio år sedan på bara ett litet ögonblick.

Ändå var jag med på läktaren igår när en annan elvaårings insats diskuterades i skuggan av föreningens bästa. Hur ska laget kunna gå vidare med henne i det? Jag lyssnade, nickade och tvingade undan de där känslorna som jag kände igen så väl. De som understryker att man inte duger, att man bara sabbar för de andra.

Det sjuka är att säkert ingen kommer ihåg hur det gick i det där distriktsmästerskapet för trettio år sedan, lika lite som någon kommer minnas hur det gick i den här tävlingen om några år. Men hon, precis som jag, kommer för alltid veta hur det känns att inte duga.

Ljuset har återvänt

"Mamma, nu har ljuset kommit tillbaka och jag kommer aldrig någonsin kunna sova igen", säger Sexåringen förtvivlat. "Förut var det mörkt och bra men så väckte Filip mig."

Hon är arg, rent ut sagt förbannad. Några korta ögonblick senare sover hon djupt.

För mig har också ljuset kommit tillbaka. Bilen är fixad och det blev dyrt men den funkar i alla fall. Den nya datorn är installerad och har inte dött än. Maken har kommit hem och jag ska förhoppningsvis få sova inatt.

Det ser ljust ut. God natt och sov så gott.

Ett mycket runt ord

När den folkvalde maken intog talarstolen i det högsta beslutande organet ikväll föll ett mycket runt ord över hans läppar. Ordet rimmar på mitt namn.

Det var inte uppskattat och han bad om ursäkt. Jag, som inte var där, fick givetvis genast reda på det inträffade eftersom mina journalistkolleger håller mig uppdaterad om makens förehavanden. Först tänkte jag "nääää", sen "jisses" och nu sitter jag här och bara fnittrar.

Men kan man klandra en snubbe som är uppväxt i Kortedala och har gift sig med en norrbottning? För att citera kommunfullmäktiges ordförande en gång när jag tog till orda (dock ej i talarstolen):

"Öronen riktigt krullar sig på mig."

Är det inte det ena så är det det andra ...

Nu har pissbilen kraschat också och bokstavligen lagt sig på mage. Det är väl nån axel som har gått av antar jag. Dags att gräva ner sig i bortre hörnet av trädgården.

Britney och jag

Min sprillans nya dator avled bara några ögonblick efter att jag packat upp den förra veckan. Snabb som jag är hade jag redan hunnit pensionera den gamla. Skit samma, tänkte jag, varför inte köra en datorfri vecka?

Det sjuka är att absolut ingenting att blogga om har hänt sedan dess. Förrän idag, då jag klampade in i ett omklädningsrum med ångande ynglingar utan en tråd på kroppen: det lokala hockeylaget! Jag kutar ju ut och in i omklädningsrummet varje torsdag, då det är konståkningstjejerna som har det, och tanken har aldrig slagit mig att ishallen delas av flera föreningar.

Låt mig nu beskriva händelsen i detalj, för den är inte helt logisk:

1. Jag rusar in i omklädningsrummet.
2. Jag ser nakna män i 20-årsåldern.
3. Jag tänker "varför står ni här i bara mässingen och snackar istället för att klä på er under konversationens gång?".
4. Jag ber om ursäkt och ...

HÄR KOMMER DET OLOGISKA!!!

5. ... går in i omklädningsrummet intill, som även det är fullt av nakna män i 20-årsåldern som jag ber om ursäkt till och ...

HÄR KOMMER DET HELT SUPEROLOGISKA!!!

6. ... fortsätter in i duschen, där jag ber om ursäkt till en ensam stackars ångande 20-årig hockeyspelare!

Jag säger som Britney Spears i gårdagens dokumentär som jag av någon anledning såg på (och dessutom tyckte om):

"WHAT was I thinking?!"

Luciavers

Sexåringen tränar på versen hon ska läsa i Luciatåget:

"När andra ljuset brinner
är snart Lucia här,
och bjuder oss på kaffe
och bjuder juden bär"

("bud om julen bär", ska det vara).

Voyeur

Från en av mina arbetsplatser kan jag se in i köket hos en fin, svensk familj. Deras inredning är skrupelfri och de har precis julpyntat. När familjen äter frukost skrattar de vänligt mot varandra. Där är mamman, kanske i min ålder, med fina, välstrukna kläder och ett piggt leende. Där är pappan, som ser ut att vara i vilken ålder som helst mellan 20 och 50, i ordentligt blåställ. Och där är de två barnen, flickan lite äldre än pojken men båda i mellanstadieåldern.

Båda barnen spelar blåsinstrument och flickan har en tröja som det står "Kamratstödjare" på. Barnen har hjälmar som matchar cykelramarna. Familjen har två fräscha bilar. En gång hjälpte pappan mig att gräva fram min bil när jag hade kört in i en snödriva. Han log vänligt och sa att det var så lite så.

Nu står en gran lutad mot deras garageport. De väntar nog ett par veckor med att klä den. Först ska Luciatåg avklaras och diverse föreningsaktiviteter julavslutas. Och här sitter jag och önskar att jag kunde gifta mig med dem, inte honom utan båda två. Jag skulle kunna bo under trappan som Harry Potter. Så kunde vi baka pepparkakor tillsammans och jag kunde ta klarinettlektioner. Sexet får de klara själva, men de får gärna ödsla lite kärlek på mig.

Julen gör mig alltid så drömmande.