Penisförlängning så här på morgonkvisten

Det är samma sak varje morgon.

Jag svänger från vår lilla byväg ut på 60-vägen, som efter bara några meter blir 80-väg (bytt från 90 efter att flera olyckor inträffat). Knappt accelerera hinner jag innan den första bilen susar förbi i 100 knyck. Jag anar en medelålders man vid ratten; han lutar sig lite framåt så här i den soliga rallymorgonen.

Några kilometer senare skymtar jag medelålders man nummer två, denna gång som en liten prick i backspegeln. Pricken blir snabbt större och börjar mer och mer likna en mörkröd Volvo. Jag koncentrerar mig på den mötande trafiken istället. Det är trångt här mellan bergsskrevorna på ön och så här vid åttasnåret ska ju alla till skolan eller jobbet. Högst upp på krönet är det ingen sikt alls. Det är då mannen i den mörkröda Volvon väljer att köra om.

Efter svängen i Aröd har jag en slingrig väg invid havet hela vägen kvar till Skärhamn, där jag har mitt kontor och barnen går i skola. Det är 70-väg, vilket måste bygga på ett urgammalt förtroende att vi alla tar hand om varandra. Sikten är nämligen obefintlig varje gång det finns ett berg i närheten, vilket är i stort sett hela tiden.

Den silverfärgade Audin bakom mig måste om, måste måste måste om. Föraren, en ung kille, trummar otåligt på ratten där han smyyyyyger fram i 70 kilometer i timmen. Vi passerar krön efter krön, den mötande trafiken blir allt tätare eftersom barnen som går i högstadiet istället ska åt andra hållet till Bleketskolan.

Så plötsligt står killen i Audin inte ut längre. Han trycker ner gaspedalen och viner förbi mig och bilen framför. Vi kränger ut i vägrenen precis i tid för att inte träffas i sidan när Audin får möte. Under ett kort tag är vi tre bilar i bredd på den smala, slingriga vägen. Och fort går det.

Jag är fortfarande skärrad när jag parkerar utanför jobbet. Där ser jag att både den silverfärgade Audin och den mörkröda Volvon just har parkerat. Förarna står fortfarande kvar utanför sina bilar och samtalar käckt. De har inte bråttom.

I rimlighetens namn borde de rusa in på arbetsplatsen, svinga sig upp för trappen och kasta sig ner i sina skrivbordsstolar. I rimlighetens namn.

Förena lytta med löje

När jag vaknade insåg jag att jag i föregående inlägg skämtat om ett handikapp. Jag insåg också att jag inte tyckte att det gjorde så mycket. Dags för sömndrucken morgonanalys, alltså. Tyvärr leder sådant sällan någon vart.

Jag kom ganska snabbt fram till att det ligger i släkten, det där att skratta vid fel tillfällen och ägna sig åt lyteskomik. När jag gick på gymnasiet var det en tjej som fastnade med en klack mellan två metallstag på en trappa. Hon föll så illa att hon bröt benet, något som fick mig och min brorsa att helt ovetande om varandra gapskratta. Det var givetvis varken roligt eller politiskt korrekt.

Ett annat exempel på släktens dåliga omdöme är så färskt som från förra veckan. Då var brorsan här på herrmiddag hos maken och inledde sin närvaro med att dra en vits om döva. Alla uppskattade givetvis inte detta, vilket i förlängningen ledde till en diskussion om huruvida det är okej att skoja med dem som har gomspalt.

Jag analyserade vidare om min okänslighet har att göra med en rädsla, att jag kanske är livrädd för dyslexi eftersom jag skulle få utbilda mig till något annat om jag hade det. Kanske skämtar skogsarbetare vilt om enarmade för att de innerst inne vet att det skulle bli svårt med motorsågen då? Undrar vilka lyten en okänslig lindansare skulle driva med?

Det kan ha varit Magnus Härenstam som sa att man får skämta om allt utom handikapp, även om man har ett själv. Jag har ju som en del av er vet ett väldigt synligt handikapp. Detta noteras friskt av människor under tio och över åttio år. Alla däremellan försöker agera som om mitt handikapp i själva verket är osynligt eller att de själva åtminstone inte kan se det.

Jag gillar INTE när främlingar ska hjälpa mig hela tiden utan att jag bett om det. Jag kan nämligen dra min Ica-vagn själv. Däremot uppskattar jag när någon vågar skämta med och om mig, som Åttaåringens kompis som föreslog att jag med min stela rygg kunde vara deras kälke i pulkbacken.

Detta innebär givetvis inte att alla med handikapp tycker det är roligt med lyteskomik. För att vara på den säkra sidan gör man nog enklast i att helt enkelt undvika att skämta om lyten. Problemet är att vissa av oss, som min släkt till exempel, har svårt att låta bli. Det är också ett handikapp.

Längre ledighet gör mig småfnittrig:

Ever heard of the dyslectic devil worshiper who sold his soul to Santa?

Ja, jag vet att den sannolikt är riktigt gammal men det är å andra sidan jag med. Här är en till ganska kul en på utrikiska:

Better a bottle in front of me than a frontal lobotomy.

Istiden är över!

Äntligen återgår livet till det normala. Sjuåringen gjorde nyss sin femte isshow på två dagar, som Pippi Långstrump om det inte är uppenbart. Kort efter att hon och de andra åkarna gått av isen startade smältningen av den. Nu blir det inga fler skär förrän i augusti.

Sjuåringen är som sagt inte särskilt intresserad av vad koreografen har bestämt. Här anser hon till exempel att det fattas en snurr ... (notera hur snällt de andra står och väntar på linjen).

... den får gå med rumpan bar

En fröken på barnens skola berättade en så söt historia från verkligheten. Den utspelade sig för bara några veckor sedan i pojkarnas omklädningsrum.

När alla var ombytta hittade fröken ett par kalsonger. "Vem har glömt sina kalsonger?", frågade hon genast. Inget svar. Så den rådiga fröken beordrade byxneddragning på hela bunten. (Här tänker jag mig att de stod på rad men så förtäljer egentligen inte historien.)

Alla drog utan gnissel ner brallorna och där! Där stod en kille och stirrade förvånat på sin nakna underdel. Jeansen togs av, kallingarna på och så jeansen på igen. Och så fortsatte dagen som om inget hade hänt.

Det lustiga, sa fröken, var att ingen egentligen reagerade på det som hände. I barnens värld var detta helt naturligt.

Clutch Powers ...

... heter Åttaåringens nya hjälte, en legoäventyrare med coola kommentarer. Jag ser också filmen men distraheras hela tiden av namnet. Hur resonerade de egentligen?

"Vi måste hitta på ett bra namn på killen."
"Mmm... Vad sägs om Brock Landers?"
"Hette inte han i Boogie Nights det?"
"Nej, han hette Dirk Diggler."
"Fasen, jag tänkte just föreslå det."
"Vad sägs om Crutch Powers?"
"Skitbra, men det här är ju inte porr."
"Nä, just ja, men kanske Clutch Powers då?"
"Betyder inte det kopplingspedal?"
"Jo, men ..."
"Det tar vi!"

Knip käft!

Jag har egentligen supertänder. Minst 30 år har gått sen jag hade hål sist. Tyvärr var det på den tiden man borrade upp hela munnen och fyllde med silversotiga amalgamklumpar. (Någon bedövning fanns för övrigt nog inte i Luleå på sjuttiotalet, eller så var tandläkarna där sadister.)

Någon gång per år brukar jag gå till Folktandvården för att få bekräftat att jag har supertänder. Jag har gjort så i kanske tio år. Då och då har jag röntgat också men det är mest för att de små tandbilderna blir fina julgransdekorationer.

Jag har små utgifter för tandvård, kanske ni förstår. Det ligger i släkten. Både mormor och morfar dog över 90 år gamla med kompletta tandrader. På pappas sida dör man så tidigt att man inte hinner tappa tänderna. Själv betalar jag runt 500 eller mindre en gång per år.

Därför må ni tro att jag blev förvånad när jag fick morgonens tandräkning, efter att tandhygienisten än en gång konstaterat att jag borde få en guldstjärna för tjusigt och välvårdat garnityr:

Specifikation:
342 - Sjukdomsbehandlande åtgärder av paradontal sjukdom eller peri-implantit, större omfattning, 775 kr
311 - Information och instruktion vid tand- och munsjukdomar (kariessjukdom, parodontal sjukdom och peri-implantit och käkfunktionsstörningar), 365 kr

Summa: 1140 kr.

Låt oss nu backa bandet: Jag kommer in, hälsar, lägger mig bekvämt, gapar, får höra att jag har rena fina tänder, tandfickor mäts och är bra (alla utom två som är lite djupare), lite plack tas bort med ultraljud, jag ser en affisch med bild på extremt ovårdad mun, jag inleder en artig konversation om extremt ovårdade munnar generellt ... Vänta nu! Det jag trodde var löst snack var visst information och instruktion vid tand- och munsjukdomar. Sjukdomar som jag inte ens har.

Att jag uppenbarligen behövde behandling av större omfattning är en annan femma. Det är nog bäst att jag omedelbart bokar tid hos tandläkaren för totalutdragning och lösgommar, så att jag inte vaknar en morgon och upptäcker att allting har ramlat ut. Fast ett billigare alternativt är nog att helt enkelt knipa käft (haha!) nästa gång jag går till Folktandvården.