6 år sedan
tisdag 15 juni 2010
Konstigt
Man kan tycka det är konstigt att jag alltid sover med huvudet under kudden. Men då är det ännu konstigare att min man aldrig har kommenterat att jag gör det.
söndag 13 juni 2010
Makabra musmatinéer
I USA kunde man köpa små gulliga fågelholkar med dimmad baksida i glas, så att man kunde se de små kolibriungarna om man hängde holkarna på fönstret. Det blev ett gulligt skådespel att njuta av medan man satt och käkade vid matbordet.
En dag var det mindre gulligt, eftersom en fågelspindel tagit sig in i holken. Ganska makabert var det rentav; där satt jag och käkade corn flakes och där satt spindeln och käkade fågelungar. Nåväl, det är väl därför de heter fågelspindlar antar jag.
Varför tänker jag på det här nu? Jo, vi har (som sannolikt enda svenska hushåll) fått en musinvasion mitt i sommaren. Medan andra möss i landet passar på att njuta av den varma temperaturen väljer Jack och Gus i Åkervik på Tjörn att flytta in till oss. Tyvärr sammanfaller migrationen med vår katts årliga strejk, då hon hellre ligger och dåsar i studsmattan (som hon tror är en gigantisk kattsäng) än jagar gnagare.
Vi lägger därför ut musfällor och det smattrar hejvilt här hemma när de små stackarna får sina nackar krossade. Ibland händer det mitt framför näsan på oss, eftersom mössen är så fräcka att de till och med kryper fram till fällor vi placerar framför teven när hela familjen sitter två meter bort och glor.
Det blir en makaber föreställning, må ni tro. Sådana verkar följa mig i livet.
En dag var det mindre gulligt, eftersom en fågelspindel tagit sig in i holken. Ganska makabert var det rentav; där satt jag och käkade corn flakes och där satt spindeln och käkade fågelungar. Nåväl, det är väl därför de heter fågelspindlar antar jag.
Varför tänker jag på det här nu? Jo, vi har (som sannolikt enda svenska hushåll) fått en musinvasion mitt i sommaren. Medan andra möss i landet passar på att njuta av den varma temperaturen väljer Jack och Gus i Åkervik på Tjörn att flytta in till oss. Tyvärr sammanfaller migrationen med vår katts årliga strejk, då hon hellre ligger och dåsar i studsmattan (som hon tror är en gigantisk kattsäng) än jagar gnagare.
Vi lägger därför ut musfällor och det smattrar hejvilt här hemma när de små stackarna får sina nackar krossade. Ibland händer det mitt framför näsan på oss, eftersom mössen är så fräcka att de till och med kryper fram till fällor vi placerar framför teven när hela familjen sitter två meter bort och glor.
Det blir en makaber föreställning, må ni tro. Sådana verkar följa mig i livet.
lördag 12 juni 2010
Hellre avkastad än kastlös
Jag ville verkligen inte att mina barn skulle börja rida. Visst, det är ju bra att de lär sig och kan åka på ridsemester med sin gamla mamma men det var inte värt det. Då hade det varit bättre om de bara åkt skridskor och spelat lite basket, som det var tänkt.
Men suget från stallet var så starkt att jag så småningom insåg att det vore grymt att vägra dem det. Jag lät dem prova på under allmänhetens ridning och hoppades att de skulle tycka det var tråkigt att bara åka runt, runt medan en liten tjej drog i hästen.
Självklart blev de fast. De brås ju på mig tyvärr.
Och nu har de dragits in i det där som gjorde att jag inte ville att de skulle börja rida, vilket hör och häpna inte har något att göra med att det är en livsfarlig hobby. Nej, vad de har dragits in i är den förbaskade underkastelsen som krävs av nybörjare i det vidriga kastsystem som verkar råda på samtliga ridskolor i Sverige.
På stallet frodas människors sanna jag, ofta förkroppsligat i små taniga tjejer med dyra ridkläder och ganska ofta egen häst. Här kan man verkligen tala om att kunna köpa sig respekt för nästan alla med egen häst flyttas per automatik upp i översta ledet och kan därmed förtrycka de andra småtjejerna. Att man själv alldeles nyss varit en av de förtryckta spelar inte så stor roll eftersom dessa tjejer har extremt kort minne.
Att de kör med de kastlösa är en sak, men vad jag ville skona mina flickor från var blickarna, fnittret bakom ryggen, orden som plötsligt tystnar och de elaka gesterna som inte längre förmås döljas. Jag upplevde det för 30 år sedan i Luleå och har sett det på otaliga stall under mina år som ryttare. Nu när jag är vuxen brukar jag markera att det här är inte okej och i flickornas stall har till och med styrelsen tagit upp problemet. Men det sitter djupt för det är fostrat i generationer av vidriga varelser som tycker det är helt acceptabelt att mobba andra, kanske för att de själva inte når så mycket framgång i övriga livet.
Beteendet fostras som sagt i generationer. I onsdags (och jag tänkte inte ens ta upp det här) försökte en hästägande mamma sätta mig på plats. Jag valde att se på det rent vetenskapligt och analysera hela processen. Det gjorde det riktigt intressant.
Mamma 1: Din tjej borde inte rykta Asterix för han gillar inte småtjejer som inte vet vad de gör.
Jag: Jag tycker han ser ut att trivas.
Mamma 1: Det är bara för att han är fastspänd och utanför sitt revir. Hade han varit i spiltan hade han sparkat henne.
Jag: Då är det ju tur att han inte är i spiltan.
Hon blir här frustrerad men finner snart tröst när mamma till hästägande unge nummer två dyker upp.
Mamma 1: Tycker inte du också det är dumt att hennes dotter ryktar Asterix?
Mamma 2: ???
Mamma 1 (otålig för att hon måste förtydliga det självklara): Han blir ju nervös av småtjejer (blink blink).
Mamma 2: Jo ... öh, han mår inte bra av det.
Analys: Mamma 1 står över mamma 2 i hierarkin. Varför? Aha, mamma 1 har ridbyxor på sig och det har inte mamma 2. Mamma 1 inte bara kör till stallet utan delar sin dotters intresse.
Mamma 2 (vänder sig till mig): Red inte din dotter Jonte i voltigen?
Jag (stolt): Ja, det gjorde hon. Visst var hon duktig i galoppen?
Mamma 2 (sneglar på mamma 1): Jonte gillar inte när småtjejer skumpar på ryggen.
Mamma 1: Det är DJURPLÅGERI!
Jag: Jag tror nog Jonte hade sagt till om det var djurplågeri. Min dotter är ju som ni själva påpekar en liten tjej, faktiskt bara 22 kilo tung. Hur mycket tror ni Jonte väger? 650 kanske, eller ... äh, jag vet faktiskt inte vad en jättehäst väger. Vad säger ni?
Mamma 1 och mamma 2 gapar och utbyter blickar. Sedan börjar de prata om helgens tävlingar där de vet att varken jag eller min nybörjardotter har något att göra. Jag sneglar uppåt stallgången där min flicka omsorgsfullt ryktar en uttråkad Asterix medan mamma 1:s dotter står intill och pekar irriterat. Jag hör inte vad hon säger men ser att min dotter krymper. Sedan tar hon ett steg bakåt och räcker borsten till den andra tjejen. Kort därpå åker vi hem.
Det kanske är en nyttig erfarenhet för mina tjejer, eller vad tror ni? Om man bara guidar dem rätt så att de själva inte blir förtryckare borde det ju bli bra. Lite distans har de ju uppenbarligen eftersom de inte har berättat på ridskolan att vi faktiskt har hästar hemma. Då skulle de ju kunna stiga i rang, men de kanske inte vill det. Det är jobbigt att vara på topp också.
Men suget från stallet var så starkt att jag så småningom insåg att det vore grymt att vägra dem det. Jag lät dem prova på under allmänhetens ridning och hoppades att de skulle tycka det var tråkigt att bara åka runt, runt medan en liten tjej drog i hästen.
Självklart blev de fast. De brås ju på mig tyvärr.
Och nu har de dragits in i det där som gjorde att jag inte ville att de skulle börja rida, vilket hör och häpna inte har något att göra med att det är en livsfarlig hobby. Nej, vad de har dragits in i är den förbaskade underkastelsen som krävs av nybörjare i det vidriga kastsystem som verkar råda på samtliga ridskolor i Sverige.
På stallet frodas människors sanna jag, ofta förkroppsligat i små taniga tjejer med dyra ridkläder och ganska ofta egen häst. Här kan man verkligen tala om att kunna köpa sig respekt för nästan alla med egen häst flyttas per automatik upp i översta ledet och kan därmed förtrycka de andra småtjejerna. Att man själv alldeles nyss varit en av de förtryckta spelar inte så stor roll eftersom dessa tjejer har extremt kort minne.
Att de kör med de kastlösa är en sak, men vad jag ville skona mina flickor från var blickarna, fnittret bakom ryggen, orden som plötsligt tystnar och de elaka gesterna som inte längre förmås döljas. Jag upplevde det för 30 år sedan i Luleå och har sett det på otaliga stall under mina år som ryttare. Nu när jag är vuxen brukar jag markera att det här är inte okej och i flickornas stall har till och med styrelsen tagit upp problemet. Men det sitter djupt för det är fostrat i generationer av vidriga varelser som tycker det är helt acceptabelt att mobba andra, kanske för att de själva inte når så mycket framgång i övriga livet.
Beteendet fostras som sagt i generationer. I onsdags (och jag tänkte inte ens ta upp det här) försökte en hästägande mamma sätta mig på plats. Jag valde att se på det rent vetenskapligt och analysera hela processen. Det gjorde det riktigt intressant.
Mamma 1: Din tjej borde inte rykta Asterix för han gillar inte småtjejer som inte vet vad de gör.
Jag: Jag tycker han ser ut att trivas.
Mamma 1: Det är bara för att han är fastspänd och utanför sitt revir. Hade han varit i spiltan hade han sparkat henne.
Jag: Då är det ju tur att han inte är i spiltan.
Hon blir här frustrerad men finner snart tröst när mamma till hästägande unge nummer två dyker upp.
Mamma 1: Tycker inte du också det är dumt att hennes dotter ryktar Asterix?
Mamma 2: ???
Mamma 1 (otålig för att hon måste förtydliga det självklara): Han blir ju nervös av småtjejer (blink blink).
Mamma 2: Jo ... öh, han mår inte bra av det.
Analys: Mamma 1 står över mamma 2 i hierarkin. Varför? Aha, mamma 1 har ridbyxor på sig och det har inte mamma 2. Mamma 1 inte bara kör till stallet utan delar sin dotters intresse.
Mamma 2 (vänder sig till mig): Red inte din dotter Jonte i voltigen?
Jag (stolt): Ja, det gjorde hon. Visst var hon duktig i galoppen?
Mamma 2 (sneglar på mamma 1): Jonte gillar inte när småtjejer skumpar på ryggen.
Mamma 1: Det är DJURPLÅGERI!
Jag: Jag tror nog Jonte hade sagt till om det var djurplågeri. Min dotter är ju som ni själva påpekar en liten tjej, faktiskt bara 22 kilo tung. Hur mycket tror ni Jonte väger? 650 kanske, eller ... äh, jag vet faktiskt inte vad en jättehäst väger. Vad säger ni?
Mamma 1 och mamma 2 gapar och utbyter blickar. Sedan börjar de prata om helgens tävlingar där de vet att varken jag eller min nybörjardotter har något att göra. Jag sneglar uppåt stallgången där min flicka omsorgsfullt ryktar en uttråkad Asterix medan mamma 1:s dotter står intill och pekar irriterat. Jag hör inte vad hon säger men ser att min dotter krymper. Sedan tar hon ett steg bakåt och räcker borsten till den andra tjejen. Kort därpå åker vi hem.
Det kanske är en nyttig erfarenhet för mina tjejer, eller vad tror ni? Om man bara guidar dem rätt så att de själva inte blir förtryckare borde det ju bli bra. Lite distans har de ju uppenbarligen eftersom de inte har berättat på ridskolan att vi faktiskt har hästar hemma. Då skulle de ju kunna stiga i rang, men de kanske inte vill det. Det är jobbigt att vara på topp också.
tisdag 8 juni 2010
Pärlor till svampar
För ett år sedan låg pappa och sov. Jag gick in till honom och la min hand ovanpå täcket som svepte om hans ben. Jag tänkte att det kunde gå lite hur som helst det här. Kanske överlever han, kanske gör han det inte.
Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).
Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.
Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.
För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.
Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).
Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.
Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.
För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.
måndag 7 juni 2010
Nytt från Försäkringskassan
Nu kan nyblivna singlar som inte känner för att jobba på ett tag söka bidrag från Försäkringskassan till resor, shopping och annat skoj som plåster på såren. Allt finansieras givetvis av skattepengar. Bidraget, som är nytt, kallas MADDE (Medel Att Disponera för Dumpningens Efterräkningar) och söks på blankett P8sk-IT.
Redan beviljad.
fredag 4 juni 2010
The fittest of the fittest will survive ...
Den här lilla rackaren (nyckelpigespindel, Eresus sandaliatus) finns i Sverige och är utrotningshotad. Jag vet att det inte är snällt men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket.
onsdag 2 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


