Glad sommar allihop!

Min älskade svärmor och vän har gett mig en utmärkelse. Jag vet så lite om sådana men blir ändå så rörd av hennes formulering. Varmt tack och ha en härlig sommar, så ses vi om några veckor!

(Nu bär det av norrut ...)

Rysk roulette

Varje gång morfar hade satt ihop en möbel från Ikea brukade han stolt berätta hur många bitar som blev över. Efter det var det lite av ett spel att se vem som nyttjade möbeln när den brakade ihop.

På andra sidan Atlanten, ungefär samtidigt, var det lite av ett spel att se vem som skulle ta hand om retrieverhannen Stryder när han dog. Jycken hade trots sin stora ras lyckats bli 21 år gammal och var ganska ofta utlånad till vänner när husse och matte var på resa. Jag lärde känna familjen när de var på semester i Oregon och bjöds genast med ner till husbåten i Sausolito Bay vid Golden Gate-bron till San Francisco. Stryder tyckte för övrigt om att simma i det hajtäta vattnet, ytterligare lite av ett spel i hans fall.

Igår hade vi i familjen ännu en av våra ändlösa diskussioner om vi ska skaffa hund eller inte. Ställningen var som vanligt 5-1, med maken i ensamt underläge, när Tolvåringen tröstade honom med att hundar ändå inte blir särskilt gamla. Jag vet inte varför, men jag berättade då om stackars Stryder som var så gammal att han kunde misstas för en ryamatta.

Maken bara fnös och återgick till att försöka skruva fast vitrindörrar på en Billyhylla. Ganska snart kom hans vän bilmekanikern till undsättning och tillsammans kom de fram till att Ikea hade placerat hålen i hyllan fel så att det var bäst att borra nya. Jag informerade givetvis de tu om att det var etthundra procent säkert att Ikea inte hade felkonstruerat sin största bästsäljare och att herrarna kanske skulle vara behjälpta av att läsa manualen. Suckande gick de med på detta och ganska snart var dörrarna på plats utan att ett endaste surr hörts från borrmaskinen.

"Den var ändå inte smart konstruerad", mumlade min man och fick medhåll av sin vän. De tog därefter sina tekoppar och gick förargade ner för att hänga tvätt (ja, det är sant!) när jag till min förfäran hittade en låda med Ikeaskruvar och annat inplastat småkrafs.

Cirkeln är således sluten med såväl urgamla hundar som tidlösa Ikeamöbler. Och mitt i allt sitter jag och känner inte riktigt för att vara med i spelet.

Svettig och lydig

Igår försökte jag lösa soduku med mascara istället för penna. Med läppglansen funkade det inte alls. Sen övervägde jag att börja röka, av ren och skär tristess alltså. Alla andra gjorde ju det och de verkade inte lida lika mycket som jag.

Av vadå, kanske ni undrar? Jo, bilbesiktningen förstås, ett ursvenskt fenomen i alla dess ursvenska former. Det var 16 bilar före min när jag kom dit vid kvart i två. Halv tre var det fortfarande 16 bilar före min och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Ni kanske tycker att jag är lite trögtänkt men då ska ni kolla på bilden här och kääännna hettan. Försök sedan föreställa er hur det skulle vara att behöva tänka i den temperaturen.

Hett som i helvetet. Och jobbigare därtill.

Tiden fick jag som sagt att gå tack vare ett gammalt sodukupussel som låg i baksätet. Någon penna fanns dock inte i hela bilen, vilket kan anses oprofessionellt av en människa som titulerar sig journalist. Nåväl, efter att ha ratat ett alldeles för blekt läppglans insåg jag att det faktiskt går att skriva med mascara om man bara håller penseln helt rak och stoppar in den i hylsan medan man tänker. Mina medväntare rökte som borstbindare och hade jag bara varit lite modigare hade jag bett att få en cigarett. De verkade ha så trevligt där de blossade och diskuterade tillsammans.

Nåväl, några minuter i tre tyckte jag att det var lite konstigt att det fortfarande var 16 bilar före min. Lyckligtvis delades min undran av mannen framför som gick och frågade personalen. När han kom tillbaka berättade han att

1. vi borde ha läst skylten (se nedan)
2. datorsystemet hade brakat ihop så det var först till kvarn som gällde sen några timmar tillbaka (vi som stod i kö trodde att de som åkte in i kontrollen var såna som bokat tid)
3. det var bäst att inte klaga eftersom personalen var så sur att bilen sannolikt skulle underkännas då.

Väntan kan bli lång på grund av personalbrist. Skitsnack, snarare dålig information.

Vad får då ett gäng människor att sitta i timmar och stekande hetta och verkligen lida utan att ifrågasätta någonting? Vad får andra människor att inte ställa sig i samma kö utan bara chansa på att datorsystemet kanske är kasst och därför tränga sig före och bara glida igenom? Vilken av de två grupperna är mest patetisk?

Det ska jag tänka på nästa gång jag sitter i en stekhet bilkö någonstans.

Min man och Sture

Min man har en ny kompis som vi kallar för Sture (trots att han troligtvis är en hon). Sture håller maken sällskap när han bygger på verandan på kvällarna. Samtidigt roar sig Sture på sitt håll, genom att fånga insekter och käka upp dem.

Sture i sitt lilla krypin på verandan.

Kolla nu på nästa bild och fatta hur förbaskat jädra stor Sture är. Det är alltså FLUGOR han har fångat i sitt nät. Ändå vägrar maken flytta på (= döda) Sture eftersom han anser att spindlar är nyttodjur.

"Gör det själv", säger maken lömskt.

"Men det fattar du ju att jag aldrig skulle våga", skriker jag desperat.

"Just det", svarar den ondskefulle äkta hälften.

Kanske Universeum vill ha honom?

En nybiten rumpa som inte ska blandas ihop med debatten om kamphundar

En stor hund har bitit Nioåringen i rumpan. Helt oprovocerat påstår vittnen, trots att Nioåringen med bestämdhet hävdar att han och hunden hade en dispyt om äganderätten till en korv. Eftersom såret blev både stort och blodigt fick vi uppsöka läkare för antibiotikabehandling. Sen kom utfrågningen:

"Vems är hunden?"
"Var bor hunden?"¨
"Vad heter hunden?"
"Vad heter hundens ägare?"
"Vad heter hundens bryllings kusin som egentligen är en katt?"

Läkaren och sköterskans frågor var säkert standardiserade men när Nioåringen talade med totala främlingar, som också hade turen att få beskåda hans nybitna rumpa, var alla av samma åsikt:

"Avliva hunden!"

Faktum är att av de kanske tjugo personer Nioåringen har diskuterat incidenten med har alla utom min mamma hävdat att hunden ska avlivas. De känner inte ens jycken men tycker att hon ska få en liten spruta och somna in för evigt. Jag känner henne inte heller men vet att om hundar är kapabla att känna kärlek, vilket de definitivt är, så kan de nog känna andra känslor också. Därför kan de ha bra och dåliga dagar. Vad vet vi om hennes själsliv just igår? Kanske var hon ledsen, kanske hade någon trampat henne på svansen, kanske var det rentav hennes korv som Nioåringen tuggade på?

Jag har också utbrott emellanåt. Dock biter jag sällan någon i rumpan men jag måste erkänna att jag nog skulle vilja göra det ibland. Skillnaden mellan mig och hunden är alltså att jag vet mina spärrar. Däremot vill jag hävda att alla mina onda tankar med råge väger upp denna endaste gång jycken hade fått nog (enligt såväl Nioåringen som vittnen förvånade utfallet alla eftersom vi har att göra med en snäll tik).

Så jag säger som Emils pappa (kunde ha sagt):

"Avliva mig hit och avliva mig dit."

Jag och mig

Min mans mormor kan ändra åsikt i en och samma mening. Hon kan inleda med att berätta hur hon minsann ska bojkotta en butik och innan hon kommer till punkt meddela vilken underbar kappa hon tänker köpa där. Nu har jag blivit likadan.

Jag märker att mina åsikter inte längre håller. Mina resonemang sitter liksom inte ihop. Jag kan gå på om hur jag tycker att kungahuset, om det nu måste finnas kvar, har en skyldighet att åtminstone roa oss med sina svinerier. Sen fortsätter jag med att påpeka att de slösar för mycket med våra skattepengar. Eller så lovordar jag Amnestys arbete mot tortyr, den mest fasansfulla av människans påfund, för att sedan mumla att "de där pedofilerna skulle man allt spänna upp".

Det sjuka är att jag inte kan ändra mina resonemang eftersom jag faktiskt är så där kluven. Här hjälper det inte med någon snajsig omformulering utan hela hjärnan måste konstrueras om. Det har jag inte tid med så jag fortsätter istället att förundras över grodorna som kommer ur min mun eller skrivs ner till allmän beskådan.

Mitt ex brukade säga att jag bodde så trångt att man blev tvungen att gå ut på balkongen för att kunna byta åsikt. Jag skulle vilja säga att jag har en liten trångsint jävel inuti mig som då och då släpps ut på balkongen med sina åsikter.

Grrrr... igen!

Tänk vad skönt att det inte händer någonting i hela världen idag så att tidningarna bara behöver bevaka bröllopet.