"Nu är det ospecificerade köttet nästan slut"

Orden är min makes, för några ögonblick sedan. Han lät nöjd. Under ett år har vi fått gissa oss till vad det var för klumpar vi tinade till middag. Men det är hans eget fel.

För knappt ett år sedan skulle Nasse slaktas igen. Vi har en ny Nasse varje år och det är alltid en hon, trots namnet. Slakten går till så att en professionell slaktare kommer och ger nådastöten och grovskär suggan. Sedan gör maken detaljstyckningen.

Utom förra året.

Av någon anledning hade han inte tid och det var bråttom. Två stora plasttunnor med grisdelar stod och väntade på att ruttna om ingen tog tag i saken. Så jag beväpnade mig med ett antal skarpa knivar och skred till verket.

De första delarna markerade jag med små etiketter som jag fäste på fryspåsarna: "8 kotletter (sannolikt)", "troligen en bakdel", "blir nog bra till grillen i sommar" stod det på lapparna. Sedan insåg jag att instruktionerna antagligen inte fyllde någon funktion och slutade att skriva dem. Istället la jag de skurna bitarna i genomskinliga påsar och hoppades att maken (som lagar ALL mat hemma) skulle känna igen bitarna när han såg dem. Det har gått sådär.

I november är det dags för slakt igen. Då skiter jag i om maken inte har tid att stycka, för det har inte jag heller. Vad än det är han har inplanerat har jag planerat något viktigare. Fast jag tvivlar på att han låter mig göra det igen.

Ibland är det helt enkelt bäst att göra något dåligt. När mina väninnor frågar mig hur jag har fått maken att laga all mat hemma svarar jag att det räckte att jag lagade några äckliga rätter när vi först började träffas för att han skulle överta ansvaret. Han lagar grymt god mat, kanske jag ska tillägga.