Ät inte snö!

... ropar jag till barnen.

"Varför inte då?", frågar de i en mun.

Jo, tänker jag, för att

• det finns snömaskar i den
• katter kan ha kissat i den
• den är full av avgaser
• den sätter kroppens vätskebalans ur spel.

Men jag säger inget, för egentligen har jag ingen aning om varför man inte kan äta kritvit nyfallen snö i en bergskreva flera kilometer från närmaste väg eller hus.

Vet ni?

Tarzan möter Avatar

På blott tretton minuter hann jag och min älskade

• bestämma oss för att ta med barnen på bio
• slänga på dem och oss själva jackor och skor
• köra en mil i snöstorm till bion
• kasta oss in i salongen och sjunka ner under varma dunjackor.

Vi hade med andra ord en jättemysig kväll igår, då hela familjen gosade framför Avatar. Det hände att jag blundade och bara tog in dofterna från barnen och ljudet av de stundtals hänförda suckarna från min man. Visst var det en vacker film, men framför allt var det en vacker familj som satt där tätt ihopkrupen i biomörkret.

Efter filmen var vi alla tysta länge i bilen. Min man verkade vara långt borta i sina tankar. Plötsligt utbrast han:

”Nu vet jag var jag sett dem förut!”

När vi kom hem rusade han genast ner i källaren och letade fram ett dammigt seriealbum från 1974, där Tarzan beger sig till Pal-Ul-Don för att kämpa mot den blåa svansstammen:

De är blåa, har svans och rider på dinosaurier. Cameron måste ha läst den här serien innan han gjorde Avatar.

Rätt inställning

Äntligen var det dags för match i basketen! Åttaåringen var så uppspelt att han knappt sov natten före.

"Mamma, jag har väntat i 15 ååår på det här nästan", sa han upphetsat.

Basket har han spelat i ett par säsonger men någon riktig match har det inte varit tal om tidigare. Sen plötsligt på förra träningen fick laget, Skärhamns miniorer, veta att det skulle få vara med i en cup. Reglerna gicks igenom och igår var alltså gänget redo att möta de betydligt större och några år äldre lagen Högsbo och Ale pojkar 00 (fast både Skärhamn och Ale har tjejer med).

Vilken dag! Först kom bandiljärerna, sen kom pikadorerna, sen kom ...

Nej, förlåt, jag börjar om:

Vilken dag! Först kom Högsbo och gjorde 58 poäng i rasande fart. Sen gjorde Skärhamn sex poäng. Äntligen hade gänget kommit igång men då tog matchen slut.

På rasten passade Skärhamn på att trötta ut sig ordentligt medan de nästa motståndarna, Ale, tog det lugnt. Matchen kom igång och Skärhamn gjorde det första målet! Två poäng och total segervittring. Medan laget jublade passade Ale på att göra 28 poäng. Då och då klämde Skärhamn in ett mål och slutade än en gång på sex poäng.

Åttaåringen var överlycklig och fantastiskt nöjd.

"Sex poäng, mamma", skrek han glädjestrålande. "Om bara motståndaren får mindre än sex poäng kommer vi vinna nästa gång!"

Jag har närt en optimist vid mitt bröst.

En lämplig framtid för min dotter

Varje onsdag kväll sitter jag med skräckblandad förtjusning och ser på när Sjuåringen rider runt, runt i en manege. För det mesta är det Lilleman hon rider på, en tjock liten sak som ibland blir rädd för konstiga ljud som bara han själv hör. Då förvandlas han plötsligt till en rodeohäst, dock endast i några sekunder, och om ryttaren fortfarande sitter kvar efter utbrottet brukar lektionen fortsätta som om inget hade hänt.

Hopp i galopp, Lilleman, så att mamma kan fota med sin snajsiga mobil och darrande händer.

Ibland rider hon Axel, en jättehäst som är mycket snällare än han ser ut. Han verkar tycka att Sjuåringen är en lattjo liten pryl. Men rädd är jag lik förbannat, trots att jag själv har ridit i hela mitt liv och ändå inte råkat ut för något värre än en och annan dump i ett buskage eller en snödriva.

Igår red Sjuåringen Lilleman, som var lite stirrigare än vanligt. För att släppa tankarna på vad som kunde hända valde jag att fokusera på vilket yrke som måste vara det värsta jag kan tänka mig för henne. Lagligt och respektabelt alltså, inget tvivelaktigt och kriminellt. Stuntman, blir det första jag kommer att tänka på.

Inget för min lillstumpa.

Då kommer jag att tänka på min vän, vars kursares dotter utbildat sig till minröjare. Frågan är om inte det är värre? Eller rodeoclown, vilka lär vara högre försäkrade än astronauter i USA. Det är bäst att inte nämna det för Sjuåringen, för ett sånt jobb hade hon nog gillat.

Jag frågar en pappa på läktaren. Han sitter i egna tankar och verkar inte nämnbart orolig över att hans 25-kilosgrabb just nu rider på en 650-kilosbest.

"Fear Factor", svarar han genast. "Det vill jag inte att Erik ska vara med i."

Det är ju inget yrke, tänker jag, och inte är det särskilt otäckt heller eftersom man kan utgå från att ett amerikanskt teveprogram inte tänker låta någon stryka med. Försäkringarna skulle bli för dyra då. Är man med i Fear Factor måste man bara bestämma sig: Är jag villig att dingla i ett snöre över Niagarafallet, kladdas in i honung och släppas in bland bin och käka en och annan spindel eller inälva? Är svaret ja så gör man det med ett leende på läpparna, för skadad blir man i alla fall inte, och är svaret nej så får man försöka skaffa snabba cash på annat sätt.

Mums filibabba!

Nä, vi har nog lite olika världsbilder, den där pappan och jag. Och kanske finns det ett uns av sanning i vad som sades om mig häromdan: Jag daddar för mycket.

Morgonbestyr

På exakt samma tid hinner ...

... jag

• duscha och klä på mig
• väcka barnen
• tvätta och klä barnen
• fixa frukost
• äta frukost
• lägga frukt i väskor
• gräva fram två bilar
• fylla bilarna med väskor, skridskor och en fiol
• fylla en av bilarna med barn.

... maken

• duscha och klä på sig.

Uppdatering: Man ska inte svara i affekt heter det, och nu inser jag att man inte ska blogga i affekt heller. I morse studsade maken upp och klädde sig och barnen och mig också för den delen om jag inte hade stoppat honom. Sedan fixade han te och varma mackor innan han flängde iväg med bilen och hämtade grannbarnen så att de kunde samåka med oss. Jag vet ju att han aldrig läser den här sidan men det är inte utan att man undrar ...

Odjuret inser att det finns skit ändå

Sjuåringen har som en på tusen fått biverkningen utslag efter svininfluensavaccinet. Alltså, hur sannolikt är inte det? Ja ja, en på tusen, men ändå.

Så jag ringde Föreningen och hälsade att hon inte skulle komma på träningen. De sa okej och krya på henne och LA SEDAN INTE PÅ LUREN. Alltså, de trodde definitivt att de lagt på, men jag kunde höra dem tala därinne på kansliet:

"Det var K:s mamma och uppenbarligen har tjejen några slags prickar. Ja, alltid är det något med just den familjen. Är det inte löss så är det säkert spetälska ... Jag vet inte hur det är med pappan men den där jäkla mamman är alldeles för daddig ... curling ... ditten och datten ..."

Tror ni nu att jag ...
1. satt kvar och lyssnade intresserat, ivrigt tuggande min macka
2. skrek i luren tills de kom och bad om ursäkt
3. väntade småirriterat tills de kom tillbaka, då jag påpekade att de visst varit lite slarviga med lurpåläggningen?

Jag önskar att det varit något av det ovanstående men istället valde jag att ...
4. känna mig skyldig och påträngande, varför jag la på luren och aldrig kommer att yppa ett ord till någon i Föreningen om detta (såvida de inte läser det här).

Och så över till något helt annat men ändå fullständigt relevant. Det här brevet fick jag av en försäljare idag:

"Men ditt tröga odjur är du fuckt up eller vad??
Det var inte vårt fel ditt odjur då sakerna skickades från utlandet din
lastbilhjärna gjort på frigolit.
Så nu skriver jag inte mer stupid fuck."

Jag gillar framför allt formuleringen "Det var inte vårt fel ditt odjur då sakerna ... ", eftersom han måste varit så inihelskotta förbannad att han inte ens kunde vänta med mitt namn ("ditt odjur") tills efter meningen, som så bör, eller ens lägga in det i en trevlig bisats inramad av kommatecken.

Så idag har alltså verkligheten kommit ifatt mig. Jag har blivit baktalad av några som inte visste att jag lyssnade och jag har blivit bespottad av en galning som verkligen önskade att jag lyssnade. Jag har fått en massa skit helt enkelt och efter en längre analys kommit fram till följande:

Skit river upp sår och dunkar upp hjärtat oavsett var det kommer ifrån, och om man inte ser det beror det inte på att det inte finns. Däremot mår man bäst av att inte så noga veta att det finns.

Det blir nog Veckans Citat i sjuornas loggböcker nästa läsår, misstänker jag.

Basketproffset

Sjuåringen klagar högljutt över att ingen passar till henne i basketmatchen. Helt fri är hon ju, där hon står mitt på trepoängslinjen ...

... i brygga.

(Senare hann hon gå ner i spagat under korgen också, efter att ha hjulat dit.)