Det började som en skakning på nedre däck. Nästan omärkbart men ändå en förnimmelse om att något var på gång. Jag gick för att hämta en pall eftersom jag tycker om att vara bekväm även i obekväma sammanhang. Sedan blev allt suddigt.
"Britta, hör du mig?", frågade han som älskar mig. Han såg skräckslagen ut och jag undrade varför han oroade sig över mig när han istället borde göra något åt folksamlingen i vardagsrummet. Det störde mig att de var så högljudda därinne. Några åkte dessutom skridskor på min fina ullmatta.
"Gör något", sa jag hest. Då strök han mig över pannan. Jag försökte nicka mot vardagsrummet, där någon nu hade släppt in en kamel, men min man sket uppenbarligen i det. Sedan blev det suddigt igen.
När jag kom tillbaka låg jag i min säng, ovanpå överkastet och dyngsur av svett. Maken låg intill och såg på mig. Han log.
"Vilken grej", mumlade jag och han nickade.
Från och med nu kommer jag se fram emot vinterkräksjukan. Snacka om nära-livet-upplevelse.
3 år sedan
4 kommentarer:
Oj, vem kunde tro det om att äta snö. Alltså, vanlig snö.
Jag klickade fel och hamnade här fastän jag alls inte hade tänkt skriva något just här utan istället skicka ett väldigt roligt mejl till dig, men så kraschade mejlprogrammet som inte någonsin har kraschat tidigare och då måste det ju helt enkelt vara så att jag ska skriva en kommentar här och tala om att WV har ställt diagnosen på dig. Du lider helt enkelt av fablumi.
(Snabbt övergående, allt du behöver är alvedon, en tv i sovummet och allsköns dvd-filmer samt te.)
Men nu säger WV att du är lite sickli. Well, what else is new?
Jag känner mig fortfarande lite sickli och den här efterslängen är inte lika häftig. Dessutom har jag ganska många blåmärken efter fallet, som min man nu har berättat om. Men annars är allt kalasbra och jag ser fram emot en bra arbetsvecka, tjohoo!
Skicka en kommentar