fredag 31 oktober 2008

Bus eller godis?

Tidigare ikväll knackade det på dörren. Vi bor visserligen på landet men det här hade vi inte räknat med. Amigo, som han heter, hade med sig en stor korg som vi skulle hälla godis i. Och bakom verandan hördes fnittrande barn ...

Alla helgons blodiga natt

Det var Allhelgonaafton men Lisa var inte med sina kompisar. Hon var visserligen bjuden till Sandras party men hade sagt att hon hade ont i magen. Det var sant. En stor klump bara växte och växte därnere. Hon kände sig orolig, men också lite spänd. Egentligen var det ju inte första gången det här hände men man visste ju inte alltid hur det skulle gå.

Klockan åtta hade han sagt. Det var en minut kvar och hon tog några djupa andetag. Sedan loggade hon på. Det rasslade till på skärmen och där satt han mycket riktigt. Lisa förstorade bilden och såg att han hade något elakt i ögonen.

”Har du bestämt dig?”, frågade han genast.

Rösten var hög och nästan gäll. Det lät som att han i själva verket satt där i rummet intill henne. Instinktivt sträckte hon sig mot musen och drog markören mot volymreglaget.

”Inte så högt”, sa hon oroligt. ”Mamma är hemma.”

Då log han och såg nästan snäll ut. Egentligen var han inte så ful och inte särskilt gammal heller. Thomas hade han sagt att han hette. Thomas Eriksson. Han var 32 år och bodde ensam i en tvårummare med sin katt, faktiskt inte särskilt långt ifrån henne.

”Har du bestämt dig?”, frågade han igen.

Lisa ryckte på axlarna. Hon såg hur hans arm rörde sig över musen och hur han lutade sig framåt mot webbkameran. För ett ögonblick kändes det som att hans huvud skulle bryta sig igenom skärmen.

”Ja eller nej?”, sa han strängt.

”Ja”, viskade Lisa.

Han hade sagt att han kunde förstöra hennes dator om hon inte gjorde det han bad om. Att han hade stoppat in en hemlig fil medan de chattade och att den filen kunde radera hela c-driven och förstöra alla dyra program som mamma och pappa hade köpt. De skulle bli vansinniga om det hände. Ändå kände hon på sig att det kanske inte var sant.

”Man kan inte lägga virus i andras datorer genom att bara chatta med dem”, försökte hon.

Då lutade han sig tillbaka i stolen och la händerna bakom huvudet. Så log han med hela ansiktet. Tänderna var stora och ljusgula och Lisa tyckte att han såg äcklig ut.

”Ska vi slå vad?”, sa han överlägset.

Hon svarade inte.

”Gör så här”, sa Thomas och smackade lite med läpparna. ”Öppna mappen som heter Den här datorn och gå till Kontrollpanelen.”

”Vänta lite”, mumlade Lisa och öppnade ett nytt fönster. Hon gjorde som han sa. ”Okej.”

”Öppna nu Administrationsverktyg. Ser du mappen Datorhantering?”

Hon nickade.

”Den ska inte vara där. Den är en attrapp med ett virus som raderar hela jävla c-driven. Försök radera den så får du se att det inte går. Det är bara jag som kan ta bort den.”

”Okej”, mumlade Lisa. ”Jag tror dig.”

Hon var lite rädd nu men tänkte att det var bäst att få det undanstökat. Det viktiga var att mamma inte fick veta något. Hon skulle bli helt rasande. Dessutom var ju Thomas inte där hos henne utan bara på en bildskärm.

”Vill du hellre komma hit?”, frågade han.

För ett ögonblick trodde hon att han hade läst hennes tankar. Tänk om han hade gjort det? Men det visste hon ju i alla fall att man inte kunde.

”Du vet ju var jag bor och du kan faktiskt cykla hit. Du fick ju adressen förra gången vi chattade”, sa han ivrigt. ”Och jag vet var du bor.”

Hon önskade att hon inte hade berättat det för honom. Men det var ju innan han blev så där konstig och äcklig. Det var när han sa att hans katt hade fått ungar. Åh, vad hon önskade sig en egen kattunge. Busan skulle den heta.

”Jag får nog inte”, sa hon. ”Det är för farligt.”

”Det är väl inte farligt. Vad ska hända?”

”Alltså vadå, det finns ju en galen mördare som går lös och så är det Halloween och allt.”

Detta fick honom att skratta. För ett ögonblick tyckte hon att han såg snäll ut, precis som han hade gjort när de först träffades för några veckor sedan.

”I hate to break it to you, baby, men det finns varken monster eller galna mördare därute. De enda som har mördats de senaste åren var äldre män och det kan man väl knappast säga att du är en. Dessutom mördades de i sina hem, aldrig utomhus. Förresten så har de tagit mördaren.”

”Har de?”, frågade hon ivrigt. Det kände hon inte till.

”Japp, de tog honom förra veckan. Det visade sig att han kände offren och det var därför han kunde ta sig in i deras hem utan att det märktes.”

Hon andades ut. Men hon var fortfarande orolig för hon ville ju inte träffa Thomas i verkligheten.

”Mamma kommer inte låta mig gå någonstans”, sa hon bestämt.

”Okej, då kör vi på Plan A istället. Du kan börja direkt.”

Han hade sagt att hon skulle ta av sig alla kläder. Först hade det bara varit överkroppen han ville se men nu när det hade dragit ut så mycket på tiden sa han att hon behövde ta av sig allt. Till och med trosorna.

”Jag väntar”, sa han otåligt.

Hon började slita lite i muddarna på tröjan. Det gick trögt.

”Du kanske vill leka nåt under tiden?”, frågade Thomas. ”Har du något förslag på en rolig lek? Du kanske vill vara en olydig flicka?”

”Mmm…”

”Men vem ska jag vara då?”

”Pappa!”, sa Lisa.

Då log Thomas. Än en gång såg han ganska snäll ut.

”Så jag ska vara pappa då?”, sa han mjukt.

”Nej, jag tänkte bara …”, mumlade Lisa och drog jumpern över huvudet. Hon hade ett linne på sig under.

”Linnet också”, sa Thomas ivrigt. Han hade lutat sig framåt igen.

Hon kunde nästan inte röra sig. Hon visste ju att det egentligen var fel.

”Jamen då leker vi att jag är din pappa, då”, sa Thomas argt. ”TA AV DIG LINNET!”

”Pappa säger aldrig så.”

”Jaså, vad säger han då?”

”Inte så.”

”Vad gör din pappa egentligen?”

”Han hjälper folk.”

”Är han doktor, eller?”

”Nä.”

”Är han polis?”

Lisa kunde inte låta bli att fnittra lite åt det.

”Mer tjuv, typ.”

Nu såg det ut som att pappa också skrattade.

”Pappa!”, sa Lisa igen.

Då vände sig Thomas om. Lisa blev tvungen att stänga av ljudet så att mamma inte skulle höra något. Inte för att Thomas kunde skrika längre för pappa hade ju stoppat en trasa i munnen på honom och höll på att binda fast honom. Slaget i bakhuvudet hade gett honom näsblod.

Sen blev det lite väl äckligt så Lisa stängde av. Först vinkade hon till pappa.

”Vi ses snart, gumman”, såg det ut som hans läppar sa när han vinkade tillbaka.

torsdag 30 oktober 2008

Legenden om Åkerviks nakne galning

På Tjörn lurar vintern runt hörnet. I luften finns en stickande kyla och markerna ligger alldeles stilla och väntar. Om några dagar ska den första snön falla.

Imorgon ska vinterdäcken på och inne brinner kaminen för fullt. I källaren står högar av pelletssäckar, staplade likt sandmurar på ett slagfält. Vi är redo nu, vana efter år av vinterförberedelser som numera sker lika mekaniskt som morgonens första toabesök. Annat var det när vi precis flyttat hit.

Vi övertog huset den första helgen i februari 2001. Då var det kallt, må ni tro. De förra ägarna hade lämnat grundvärmen på men oljetanken var tom och någon braskassett hade ännu inte installerats. Det gick att bränna ved också istället för olja men det var svårt att få tag i torra klabbar. En granne sa att Vedmannen bodde i närheten och körde en blå traktor, så varje gång vi hörde en puttrande motor rusade vi till fönstret och hoppades att det var han. Ändå tog det nog ett par veckor innan jag fick syn på den blåa traktorn.

Min man hade just ställt sig i duschen. Det var på den tiden han hade dreadlocks, 26 långa korvar som räckte ända till knävecken på honom trots att han är närmare två meter lång.

"Vedgubben är här!", skrek jag när jag såg den blåa traktorn köra genom byn en bit bort.

"Var?", ropade maken från badrummet.

"Han kör genom byn och är på väg hitåt!", skrek jag så upphetsat att de som kände mig nästan skulle ha trott att den blåa traktorn i själva verket kördes av Johnny Depp.

Det skramlade och bökade i badrummet. En mycket stor man med mycket långt, vått hår hade kastat sig ur duschen och höll just på att passera genom hallen. Runt livet hade han en minimal handduk och de plaskvåta fötterna stack han ner i ett bar stora, militärgröna gummistövlar. Jag såg allt som i slow motion och tänkte att det kanske hade varit lättare om jag som var fullt påklädd hade tagit tag i problemet, men det var det försent för. Dörren smällde igen och precis när den blåa traktorn svängde upp på vägen framför vårt hus såg jag hur maken hade nått garageuppfarten.

Resten var helt overkligt och jag som såg allt ifrån vardagsrumsfönstret kunde inte annat än förundras över det som utspelades: Där körde en skräckslagen gubbe i en långsam gammal skruttraktor och efter honom sprang en nästan naken galning med hår i långa korvar ner till marken. Det var alltså fortfarande februari och iskallt ute. Den stackars vedgubben blev så chockad att han inte vågade stanna och fråga vad som stod på. Istället ställde han sig på gaspedalen och lyckades på så sätt öka avståndet mer och mer. Då och då vände han sig om och stirrade med uppspärrade ögon på min man som skrek och viftade med armarna och inte hade vett att stanna.

Det som hände har gått till historien i vår lilla by. Legenden om den nakne galningen håller på att nå samma status som historien om Karl Peder Måneskiöld som på 1500-talet byggde sitt hus här, där sedan makarna Åker och Vik flyttade in så att byn kunde få namnet Åkervik. Bara några tiotal meter från Måneskiölds stengrund lever idag den mer civiliserade, numera snaggade kvarlevan av den nakne galningen som jagade stackars Vedgubben den där iskalla februaridagen 2001.

Vi blev så småningom vänner med Vedgubben. Han heter egentligen Olof och är svensk mästare i PRO:s bouleturnering. Dessutom har han alltid godis hemma, vilket gör att barn rymmer till honom titt som tätt. Någon ved behöver vi dock inte längre. Vi har ju som sagt pellets nu.

tisdag 28 oktober 2008

Det blev ingen dödsstjärna ...

... men väl en planet där Jabba the Hut håller prinsessan Leia fången i bikini. Skeppet var komplett till cirka 80 procent och från den här vinkeln syns inte att Jabbas innertak är blått och rött eller att skeppet har konstiga gula lappar baktill. De andra skeppen har vi gjort helt från spillego, vilket tyvärr bara avslöjar att vi har på tok för många småprylar.

Roligt var det faktiskt också, även om jag fick ont i nacken efter sex timmar. Sen kan tilläggas att någon riktig supermamma är jag inte eftersom det inte är särskilt svårt att ta ledigt en dag om man är egenföretagare. Jag är snarare en dålig förälder eftersom barnen bara får två dagar hemma under höstlovet.

Uppdatering: "Mamma, har du berättat att du klippte sönder en bit så att den skulle passa fastän det var DU som sa att man bara skulle använda bitar man hade och inte förstöra nåt? Har du berättat det, eller? JAG skulle aldrig ta sönder en legobit med en sax eller kniv."

Uppdatering: "Mamma, han heter inte Habba utan Jabba!" Förlåt en korkad morsa ... som nu har ändrat det katastrofala misstaget.

måndag 27 oktober 2008

I ett ögonblick av ömhet ...

... lovade jag Sjuåringen att jag skulle ta ledigt från jobbet den 28 oktober och stanna hemma med honom och bygga en hel Star Warsvärld i lego. Jag har nu kopierat ett antal ritningar och samlat ihop tusentals udda legobitar hemma. Det blir nog svårt att få färgerna rätt men att formerna ska stämma har jag gett mig sjutton på.

Imorgon börjar utmaningen.

söndag 26 oktober 2008

Luppdatering

Ikväll fortsatte höstens evighetsprojekt: lusjakten. Jag hittade en liten krabat i Femåringens kalufs medan hon satt böjd över efterrättsglassen. Nej, nej, nej var min första tanke. Sen bestämde jag mig för att göra upp med fienden en gång för alla. Visserligen för kanske tjugonde gången. Varenda jäkla preparat har jag testat, så nu skulle jag göra det the good old way, som man gjorde i stugorna förr i tiden.

Jag placerade mig själv på toalocket och Femåringen på en låg pall framför. Toan är alltså det ljusaste rummet i huset. Sedan kammade jag hennes (tack och lov) ljusa hår, strå för strå, under lupp. En och en halv timme tog det. Tre löss tog jag. Och så några ägg.

Nu kan det inte finnas någon kvar.

Jag borde få pris för min envishet. Ja, ett har jag på sätt och vis redan fått: en signerad "Familjens handbok om fästingar, loppor och löss" av Olle Bergman. Den skickades till mig efter att författaren själv och hans hulda hustru (Lotten igen) sett mitt desperata blogginlägg. Handboken är för övrigt bland det roligaste jag läst i bokform i år; här kan man verkligen tala om att förena nytta med nöje.

Nu önskar jag bara att författaren kunde signera sig själv och åka ner hit och utrota resten, ifall kvällens åtgärd inte lyckades.

lördag 25 oktober 2008

Mr Darcys första tryckare

Tolvåringen var på disco igår. Temat var Halloween men det var det nog bara arrangörerna som brydde sig om. Själv bytte Tolvåringen inte ens tröja och inte gurglade han heller. Istället skuttade han bara in i bilen och ropade "Då sticker vi då!" till sin pappa, min make, som skulle vara ansvarsfull vuxen på plats.

Efter några timmar ringde maken men lämnade genast över luren till en annan ansvarsfull vuxen. Hon riktigt gurglade av upphetsning.

"Han dansar tryckare", sa hon ivrigt. "Det står en ring av flickor omkring honom och alla vill dansa med honom."

Och jag kom att tänka på Mr Darcy, den mystiske snyggingen i Stolthet och fördom. Han som får de debuterande damerna att fnittra förtjust, han som får dem att önska.

Sen gjorde maken något som borde vara förknippat med omedelbar arkebusering utan rättegång: Han fotograferade tryckaren! Inte på avstånd utan alldeles intill. Tack och lov är Tolvåringen cool och bara log åt sin pinsamma pappa.

Precis som Mr Darcy skulle ha gjort.

Och jag har fått tillstånd av Tolvåringen att publicera bilden. Däremot kladdar jag som vanligt över ögonen.

torsdag 23 oktober 2008

Finn fem fel!


Fast det räcker med ett. Igår såg min profil ut som bilden till vänster, idag som bilden till höger. Tyvärr är båda suddiga men det är å andra sidan hela jag just nu. Ser ni nån skillnad?

Här är facit:

Just det! Jag blev ett år äldre vid midnatt. Det är min fölseda. Högtiden har tack vare mina agenter (barnen) uppmärksammats av:
  • 16 bibliotekarier
  • sex nämndsekreterare
  • ett kommunalråd
  • sex konståkningstränare
  • en dockteater
  • fyra fritidsledare
  • tre småskollärare
  • en brevbärare
  • fem grannar
  • cirka 15 för mig okända barn
  • cirka 30 för mig kända barn
  • en ICA-expedit
  • tanten i kiosken
  • cirka 20 förbipasserare
  • familj, släktingar och vänner.

Jag hade med mig tårta till jobbet eftersom man ska det. Bakade en igår, dock ej den som arbetskamraterna mumsade på i morse. Kakan jag bakade var jättegod men fick skrapas ur formen med sked, vilket funkade bra för familjen.

Istället fick min man kallas in som jourhavande konditor. Han använde samma recept, samma ingredienser, samma visp, samma form, samma ugn och samma tid men fick ändå en kaka som var cirka sex gånger fluffigare än min. Är inte det diskriminering så säg?

Uppdatering: Nu har högtiden också uppmärksammats av flera gulliga bloggare, både i kommentarer och mejlledes. Kram till Lule-Anna som grattade mig först, faktiskt innan barnen gjorde det ... JÄTTETACK ALLA!

Uppdatering: Jag har nu gett mig på att försöka göra korrekta punktlistor enligt Lottens fina exempel. Tyvärr delar jag inte hennes intresse för svenska språket men hon är trots allt min guru på området och tålmodigt bollplank. Dessutom är det alltid kul att göra rätt. Hoppas det blev det nu.

onsdag 22 oktober 2008

Kissnödig, kreativ och komplett galen!

Nöden har ingen lag och den är dessutom ganska kreativ. Det fick jag erfara idag när jag gjorde det korkade valet att köra kissnödig i två och en halv mil.

Jag hade intervjuat en inredningsexpert i Ödsmål, någon mil norr om Stenungsund. Huset hon bodde i var felfritt och jag fick givetvis en rundtur. Vid det laget hade jag smällt i mig två stora koppar kaffe och en halvliter mineralvatten. Väl inne på dasset fick jag beskåda perfekt kakel, inmurade stenar och en enorm bubbelpool. Handdukarna var noggrant matchade och toastolen glänste som om ingen rumpa någonsin kommit i dess närhet. Det var liksom inte läge att fråga om jag kunde testa holken ett tag. Dessutom var det ju på sin höjd en halvtimme hem.

Trodde jag.

Ute ösregnade det som om hela världen tog en enda gemensam dusch. Ljudet av vatten som störtade mot rutan signalerade till min reptilhjärna att det var dags att lätta på trycket. Jag grimaserade, knep ihop låren och maxade vindrutetorkarna. Snäpp! Torkarbladet mitt framför förarplatsen bröts av och hängde som en sladdrig fena i sitt fäste. Sekunderna senare var sikten helt borta och jag såg inte ens motorhuven. Som en fullständig dåre lutade jag mig åt sidan och stirrade ut genom passagerarsätets ruta istället. Det var inget vinnande koncept eftersom jag tog ratten med mig och hamnade på väggrenen.

En tiondels sekund senare hade jag kommit på den perfekta planen. Det låg passande nog ett tuggummipaket i det lilla facket under bilstereon. Jag slet upp stanniolen och fiskade upp fyra bumlingar med mintsmak. Aldrig förr har jag tuggat så frenetiskt. Det fradgade om läpparna och ögonen var uppspärrade som pingisbollar. Med kisset tryckande mot urinblåsan använde jag mina sista krafter till att forma en lagom kletig klump. Jag öppnade bildörren, som nästan slets av i den hårda blåsten, och kravlade mig ut till framrutan. Med regnet störtande ner klistrade jag fast vindrutetorkaren i dess fäste och kastade mig dyngsur tillbaka in i bilen.

Arrangemanget höll i några kilometer faktiskt, men fartränderna av mintklistret lär vi nog aldrig få bort. När skiten så småningom slets av permanent hade jag kommit till Stenungsön, inte långt från Tjörnbron. Jag blev tvungen att stanna med hjulen halvvägs i diket. Utanför susade bilarna förbi. Alla verkade ha bråttom till sitt. Och jag var så kissnödig att jag höll på att förlora förståndet.

Jag såg mig om i bilen efter något att lätta på trycket i. På golvet i baksätet låg en röd Mullekåsa modell mindre i plast, och jag tänkte att jag kanske kunde kissa i omgångar. Men var skulle jag hälla kisset? Att bara veva ner rutan och hälla ut kändes inte så bra. Då såg jag att det stod en halvdrucken MER i dörrfickan. En reflex fick mig att vilja ta en klunk.

”Är du för fan inte klok!”, röt jag åt mig själv och kände mig genast lite bättre. Så jag bestämde mig för att ringa och skälla ut min man.

Han lyssnade tålmodigt och sa sedan att han skulle komma med ett par nya vindrutetorkare. Varför bad jag honom inte om en potta också? På Tjörn sken i alla fall solen och alla där var glada och nykissade. Jag blev lite lugnare och bestämde mig för att vänta med kåsan och MER-flaskan tills det inte längre fanns någon annan utväg.

Några långa minuter senare slutade det faktiskt att regna. Jag gick ur bilen och torkade framrutan med en barntröja som låg i baksätet. Så satte jag mig i bilen och körde mot bron. Under tiden ringde jag maken och sa att vi möts på andra sidan istället. Nu såg jag ju ljuset i slutet av tunneln och jag tänkte att det här ska nog ordna sig ändå. Men då hade jag inte tagit i beaktande lagen om alltings jävlighet, för halvvägs upp på brofästet tog det stopp. Bilarna stod helt stilla och om det tidigare hade funnit en tillstymmelse till möjlighet att hitta en buske att urinera bakom fanns här bara hundratals meter av broräcke.

Långt framför mig i kön såg jag en stor gul skylt med ordet VARNING och blinkande lampor. Under stod det BRED LAST.

”Ni ska allt få se på varning, era bredarslade jävlar”, röt jag och hötte med näven vilket givetvis ingen hörde eller såg.

I baksätet låg en kudde som blivit kvar sen förra helgens översovning för ett av barnen. Jag sträckte mig efter den och knölade in den under min tröja. Nionde månaden, ingen tvekan, tänkte jag och förberedde mig för världens längsta omkörning. Blev jag stoppad skulle jag säga att vattnet hade gått och de ville väl inte ha en förlossning där på bron? Men så kom jag på att jag var på väg till Tjörn, och där finns ju inget sjukhus. Jag drog ut kudden igen, precis när kön började röra på sig.

På andra sidan väntade maken, glad och sprallig. Han bytte torkarna på ett kick och föreslog att jag skulle kolla om en närliggande lagerlokal var öppen och kanske hade ett dass. Men jag tänkte att det var bara högst tio minuter kvar hem så jag bet ihop och fortsatte min vansinnesfärd.

Visste ni att man använder hårtork när man asfalterar? Att alla bilar måste stanna för att en snubbe ska gå och blåsa i fogarna på den nya asfalten? Visste ni det? Det vet jag och jag vet också att det tar en helvetes lång tid. När jag äntligen fick passera den gudsförgätna korsningen en halvmil från toan hemma hade jag kommit på ett tjugotal sätt att döda en vägarbetare endast med hjälp av en hårtork.

Jag har kissat nu. Jag mår bättre och har lugnat ner mig. Men jag vill ändå ge er följande råd:

Kissa där ni är, även om det är i en glänsande designerholk. För annars kan ni hamna i ett ösregn utan vindrutetorkare när bred last ska passera bron och en vägarbetare ska fixa asfaltsfogar med en hårtork!

tisdag 21 oktober 2008

Lakritslockar eller vad hände sen?

Här sitter man och doftar som en påse lakritsbåtar. Paranix heter brygden jag har sprutat (!) in i mitt hår. Tuff mot lössen, snäll mot barnen står det på förpackningen. Eller ankara täille, lempeä lapsille på finska. Så Ankara betyder tuff eller löss? Intressant.

Efter att ha testat både radioaktivitet och voodoo har jag nu bestämt mig för att fånga lössen med honung istället för ättika. Jag ska vara snäll mot dem, bara döda dem litegrann. Ge dem massor med kärlek med min lakritsdoftande brygd, ta kål på mammorna och papporna men skona bäbisarna. Det står faktiskt så på förpackningen, att man måste kamma ut äggen eftersom Paranix inte biter på dem.

Jag har alltså inte fått bukt med lössen. Barnen är lusfria och hela skolan också för den delen. Kvar sitter jag, roten till allt det onda, och kliar mig på skalpen. Aldrig förr har jag varit så nära att ta till rakhyveln på de övre regionerna. Det funkade ju för Britney.

Det här har visst blivit en uppdatering. Ser man på. Då fortsätter vi i den andan och lär oss hur det gick med allt det andra också:

Musen Musse är död. Länge leve Musse! Som ni kanske minns ville han ha macka och inte limpa, och vad är det man säger? Jo, i brist på bröd äter man limpa, och i brist på limpa äter man fotoalbum. Det var inget smart drag av min mammas favoritgnagare. En fälla med en stor bit ost placerades ut och PANG! var hans öde över. Mamma min kräktes av åsynen av den döde, men det var sorgen och skammen som föranledde uppkastningen. Äckelmagad är hon nämligen inte.

Min prasslande vinst då? Som ni kanske minns trodde jag mig ha ett vinnande nummer på min lott som jag köpte på välgörenhetsgalan. Tänk vilket underbart inlägg det hade blivit med en bild av allt cellofan och de glänsande snörena. Men sorry, jag gav helt enkelt upp efter att ha ringt Anita som hänvisade mig till Gudrun som inte var hemma men vars man sa att Eva kanske vet men det gjorde hon inte så varför inte ringa till Anita?

Den konståkningsträningsutvisade (28 bokstäver!) Sjuåringen är under utredning. Maken och jag är inte förvånade; med våra gener vore det ju snarare osannolikt att inte ett enda av barnen skulle ärva lite bokstäver.

Var det nåt mer? I såna fall får ni påminna mig.

måndag 20 oktober 2008

Den allra renaste sanningen

"Mamma", sa Sjuåringen plötsligt.
Vi satt i bilen på väg till skolan och jag hörde på tonfallet att det här var allvarligt.
"Mamma", sa han igen. "Lova på allra renaste sanningen att svara sant på den här frågan. Du måste lova, mamma. Okej?"
Hur skulle jag komma undan? Jag låtsades vara jätteintresserad av en älg som sprang längs E6:an någonstans i höjd med Uddevalla. Trafiksändningen hade avbrutit mitt i morgonmusiken.
"Okej?", frågade Sjuåringen på nytt.
"Okej", mumlade jag.

Jag såg i backspegeln att han lutade sig framåt. Så kände jag små fingrar på min axel.
"Mamma, finns Tomten?", sa han. "Du måste svara sant, den allra renaste sanningen, för det lovade du."
Om han ändå hade frågat om Gud istället. Jag ville absolut inte svara på den här frågan, eftersom jag visste att sanningen skulle släcka en så innerlig längtan hos honom. Och jag själv skulle aldrig mer få se de där tindrande ögonen när Morbror Krister klampar in i farstun på julafton med lång rock, skägg och luva.
"Mamma, svara!", nästan ropade Sjuåringen.
Jag tog ett djupt andetag.
"Nej", sa jag tyst, "Tomten finns inte."

Då lutade sig Sjuåringen tillbaka på bälteskudden. Jag såg i backspegeln hur det ryckte i mungiporna på honom och hur ögonen tårades. Han såg ut genom rutan men sa inte ett ord. Utan att bry mig om att vi egentligen hade bråttom svängde jag in på en busshållplats och stannade bilen.

"Men man kan tro ändå", sa jag. "Och man kan hoppas, för vad vet vi människor egentligen?"
Kanske var det för djupt för en sjuåring, men han sken faktiskt upp.
"Vem gav mig Jabba Sail Barge förra julen?", frågade han.
Jag mindes hur jag hade letat på nätet efter leksaksaffärer i hela Europa för att hitta just den Lego-satsen. Och hur Sjuåringen hade slitit upp paketet som Tomten överräckte honom. Han hade varit så lycklig att tårar hade runnit längs hans kinder.
"Tja, det var nog jag som köpte det paketet", sa jag försiktigt.

Då log han. Hela hans ansikte strålade: mandelögonen med de långa fransarna, näsan med de stora fräknarna och den lilla munnen med alldeles för många tänder. Bedövande vacker var han.

"Då kan man säga att Tomten är du, mamma", sa han. "Och jag tror ju på dig."

söndag 19 oktober 2008

Den första gången

Jag minns min första gång ganska bra. Det var i Mr och Mrs Del Greens stora King Size-säng på 1441 Norene street. Lakanen var i något lilablommigt halvsyntetiskt material och överkastet glänste av mörkbrun satin. Längs ena väggen stod inbyggda garderober med dassig trådtapet på dörrarna. I rummet fanns också en ganska dammig mörkbrun byrå. Ovanför hängde en lika dammig spegel med medaljer fastsatta runt ramen. Jag minns att heltäckningsmattan var Kermitgrön och luddig som en rya.

Men jag minns inte vem han var.

Nej, jag var inte särskilt full och inte hög heller. Kanske var det helt enkelt för många intryck då, kanske för få. Jag minns nämligen också att det inte gjorde särskilt ont, vilket fick mig att ifrågasätta om det var jag som var för glappig eller han för småväxt (min nästa gång skulle jag få svaret på den frågan, men det är en annan historia). Det finns i alla fall bara tre kandidater:

Wayne var skolans pajas och blev så småningom professionell rodeoclown. Han sa till mig att det var lika bra att ligga med varandra direkt, så kunde vi sedan se filmen i lugn och ro utan att undra om vi skulle få till det. Synd att sabba en bra film, helt enkelt.

Dave hade en mormor som hette Dagny och kom från Västerbotten. Helt osexigt för en svensk gosse, men här snackar vi om en amerikan. Kanske hade jag hemlängtan?

Mike hade nästan svart, vågigt hår och mörkbruna ögon. I pupillerna brann små eldar. Kalla mig ytlig men det räcker för att få igång mig.

Varför kommer jag att tänka på det här nu? Jo, jag har ju kollat på Mamma Mia! ett antal gånger och varje gång har jag tänkt att jag känner igen handlingen. Tre snubbar och en tjej som inte vet vem. Det lyckliga slutet i filmen är att alla får en bit av kakan. I mitt fall vore det bara äckligt.

Åh, herregud. Den tanken har aldrig slagit mig.

lördag 18 oktober 2008

Jädrans vad jag blöder i fingret

Jag är vuxen. Jag är vuxen. Jag är vuxen. Jag är vuxen. Människor har skurit sig i alla tider. Kvinnor vars makar inte är hemma har skurit sig i alla tider. Det är bara några centimeter. Det dunk-dunk-dunkar i fingret. I handen. I armen. I hjärtat. Människor har skurit sig i alla tider. Jag är vuxen. Jag måste ta hand om barnen. De får inte veta något. Varför har vi bara plåster med Askungen och Spiderman på? Jag får ta dubbla för det blöder igenom. Askungen ligger ovanpå Spiderman. Så det kan bli. Jag är vuxen. Jag måste ta mig samman. Jag vill gråta. Det bränner bakom ögonlocken. Jag vill att min man ska komma hem. Jag måste göra något.

Jag skriver om det.

fredag 17 oktober 2008

En oplockad mås

Min morfar hade en gås oplockad med fiskmåsarna. Enligt sägnen började den någon gång 1942, året då mamma föddes och morfar började bygga den lilla stugan i Sandvik i Göteborgs skärgård. Någonting gick väldigt fel då. Jag vet inte vad, bara att incidenten hade med måsar att göra. Samma måsar som sedan i flera och åter flera generationer skulle säga till sina tufsiga måsungar:

"Ät nu den här fina fisken så ska jag sedan visa dig vägen till stugan där mannen som vi ska terrorisera i all evighet bor."

Terrorismen hade många ansikten. Ett var att smutsa ner morfars bilar. Han ägde några saabar under sin livstid och han skötte dem som vore de spädbarn. Det fixades och donades och bilarna glänste. Tills han parkerade dem i Sandvik. Likt reaplan susade måsarna ner och placerade sina visitkort på de glänsande speglarna och motorgrillen. En var extra pricksäker och lyckades gång på gång besudla självaste tanklocket med sin rinnande avföring. Intill morfars stod grannarnas bilar, orörda och glänsande.

När morfar skulle lyssna på nyheterna fick vi ungar order om att hålla tyst. Utanför köksfönstret samlades fienden, alltid redo.

"Klockan är 13:00 och det blir nyheter från Dagens Eko ... KRA KRA RAAAAAAA KRA KRA KRA KRA RAAAAAAAA KRA KRA KRA RAAAAAAAA ... och det var allt från Dagens Eko. Vi återkommer med mer nyheter klockan 14:00."

"Schysst", tänkte måsarna. "Då har vi en hel timme på oss att göra annat."

Ibland valde måsarna ut en extra lömsk polare som skulle utföra separata terroristattacker. Ett sådant uppdrag kunde vara att stjäla morfars tvål när han duschade. Då krävdes både mod och list.

I Sandvik duschade vi alltid utomhus, dock bakom en dörr så att ingen som kom från sidan kunde se. Men måsarna hade ju uppsikt från luften och kunde därför planera den perfekta attacken. När vi andra duschade var det alltid lugnt och skönt på himlen, men när morfar skulle tvaga sig samlades fienden och cirkulerade i luften. Ganska snart hade de räknat ut att han ibland la ifrån sig tvålen på en liten stenhylla i berget. Den lömska planen kunde därför sättas i bruk. Likt en projektil från ovan dök den modige utvalde ner mot båset. I samma ögonblick som morfar slöt ögonen för att inte få schampo i dem insåg han att han inte längre var ensam i det trånga utrymmet.

"Den jäveln tog min tvål", skrek morfar och rusade ut på berget. Så förbannad var han att han helt glömde bort att han inte hade några kläder på sig.

Morfar finns inte längre bland oss. Enligt hans barnbarnsbarn sitter han på ett moln någonstans och röker pipa. Jag undrar om måsar kan flyga så högt? Ett är i alla fall säkert: nu när morfar inte längre finns i Sandvik har även de närgångna måsarna lämnat den lilla tomten med det röda huset.

torsdag 16 oktober 2008

För oss som gillar porr men inte sex ...

... finns numera en bra sajt att besöka. Här får du skådisarna, musiken och alla de genomtänkta handlingarna i porrfilmer, men du slipper det tråkiga sexet.

Så här skriver sajtmakarna själva:

"How many times have you been watching a great porn film – you're really enjoying the story, the acting, the cinematography – when, all of the sudden, they ruin everything with PEOPLE HAVING SEX?"

Kolla på några filmer här.

Sekreteraren och makten

Min pappa brukar alltid räcka upp handen när mötet söker en frivillig sekreterare. Medan alla andra skruvar på sig och tittar åt ett annat håll har pappa redan pennan redo. Jag har alltid tyckt att det är lite konstigt, att frivilligt ta på sig ett så tråkigt uppdrag. Men då förklarade pappa:

"En sekreterare har nästan alltid den egentliga makten på ett möte. De allra flesta har inte så stor koll på vad som beslutas. Sekreteraren, däremot, får ju renskriva allt och har då möjlighet att forma besluten. Vare sig man gör det medvetet eller omedvetet så blir det så. Sen är historien skriven efter sekreterarens mall."

Jag var idag sekreterare på ett möte och det var inte för att jag ville det. Några tråkiga punkter in på dagordningen blev det lite debatt kring ett ärende. Det käbblades hit och dit och jag antecknade så att pennan glödde. Efter ett tag dog diskussionerna ut och en utmattad ordförande vände sig mot mig:

"Du fick med det där va?", sa hon.

Jag tänkte på pappas ord och stirrade på mina osammanhängande anteckningar. För ett kort ögonblick tänkte jag att jag nog skulle kunna göra en hyfsat tolkning, men så flög fan i mig.

"Nej. Kan du sammanfatta?", sa jag istället.

Ordförandedamen var först tyst. Sedan repeterade hon allt hon sagt varpå alla andra återgick till att åter föra fram sina åsikter, av vilka inte en enda hängde ihop med ordförandens uppfattning.

Jag hade vid det laget lagt ner pennan eftersom allt redan stod på pappret. Efter ganska många minuter beslutades att mötesdeltagaren som först fört frågan på tal skulle skriva en bakgrund som vi ska ta ställning till vid ett senare tillfälle.

Så jag valde som sagt inte makten. Men kanske belystes ändå hur oerhört lätt det är att demokratiska beslut i själva verket inte alls är demokratiska. I såna fall var det trots allt ett lyckat möte.

tisdag 14 oktober 2008

Jan-Olov och pedagogiken

Jan-Olov var en ganska tjock man. Jag skriver ganska, för smällfet var han inte. I alla fall inte enligt ett barns referensramar, som bland annat är badbollar och elefanter. Men mamma och pappa, som bara jämförde med andra människor, tyckte att Jan-Olov var fetare än fetast.

Jan-Olov gillade lurviga hundar, lättklädda damer och gladjazz. När han lyssnade på det sistnämnda brukade det förstnämnda vifta på svansen, eftersom hela mannen vibrerade av rytmerna. Det mellannämnda var såvitt jag vet aldrig närvarande.

Det här är ett inlägg om pedagogik. Jag var idag på en föreläsning i ämnet, vilken dock varken berörde feta män, lurviga hundar eller svängande jazz. Inte en enda avklädd donna uppenbarade sig heller. Ändå var det just dessa saker jag tänkte på. Jag vet nämligen av egen erfarenhet att vuxnas avskräckande exempel är den bästa lärdomen för ett barn. Då tvingas tösen och gossen uppfinna en egen uppfattning om moral och etik, och just egna kreationer brukar gjuta sig fast stenhårt i ens identitet.

Första gången jag och mina syskon skulle få träffa Jan-Olov förberedde våra föräldrar oss noga.

”Ni får INTE skratta när Jan-Olov fastnar i snurrstolen”, uppmanade de surt.

Sen bestämde de sig för att helt enkelt ställa den kritiska snurrstolen i ett annat rum och istället placera en djup fåtölj intill soffbordet.

”Ni får INTE skratta när Jan-Olov inte kommer upp ur fåtöljen”, sa de då.

Han var hembjuden på middag till oss och det krävde som sagt noggranna förberedelser. Mamma lagade jättemycket mat och barnen och hunden borstades. Under samtliga procedurer fick vi veta att vi inte fick skratta åt den så otroligt, osannolikt, supertjocke mannen som skulle besöka oss. Så när det till slut ringde på dörren var vi så uppspelta att vi nästan inte kunde stå stilla.

Det första mötet blev en besvikelse. Han var som sagt stor, men påminde på intet sätt om vare sig en badboll eller en elefant.

”Hoppas han åtminstone fastnar i stolen och inte kommer upp igen”, viskade en bror besviket.

Hela välkomstdrinken satt vi barn i en vid cirkel på golvet runt Jan-Olov i den djupa fåtöljen. Tiden gick långsamt och när pappa äntligen annonserade att vi skulle förflytta oss till matbordet studsade jag och syskonen upp och stirrade förväntansfullt på den förvånade mannen. Han klarade dock förflyttningen utan svårigheter och besvikelsen blev bara större.

”Fasen också”, viskade en annan bror.

Vid matbordet fortsatte stirrandet. Pappa hade sagt att Jan-Olov åt som en häst, vilket vi förstås ville se. Tyvärr hördes varken gnägg eller frustande så även huvudrätten blev ointressant.

Till efterrätt hade mamma gjort en paj. Trevligt småpratande skar hon upp en fjärdedel av cirkeln och placerade på ett fat som hon gav till Jan-Olov. Vi barn fick dela på ungefär lika mycket och stirrade surt på våra små bitar.

”Jag äter inte en så stor bit”, sa Jan-Olov då och delade sin efterrätt i fyra mindre. Jag och mina två bröder fick varsin och själv tog han en.

Pappa skulle köra Jan-Olov hem. Av någon anledning som jag har glömt kördes han inte till oss men hemfärden skulle alltså pappa ombesörja. Den stora New Foundlandshunden, även hon rejält överviktig, älskade att åka bil och viftade förväntansfullt på svansen.

”Okej då”, sa pappa käckt. ”Hoppa in, tjockis!”

Varpå Jan-Olov kastade sig in i bilen.

Jag och mina bröder bara skakade på huvudet. Under några timmar hade vi fått en utomordentlig och väl underbyggd lektion i hur man inte ska bete sig vid möten med människor som på något sätt avviker från mängden.

Är inte det pedagogiskt, så säg.

lördag 11 oktober 2008

Vem är Berit?

Jo, förstår ni kära läsare och fellow-bloggers: Berit, det är jag det! Att jag har hetat Britta i 41 år minus två veckor betyder ingenting. Det har nämligen mina händer bestämt och de gör ganska mycket utan att först fråga om lov.

Jag lider av en ganska vanlig yrkesskada, nämligen att jag skriver snabbare än min egen skugga. Alltför ofta befinner sig mina händer ett eller två stycken före hjärnan. Då kan allt möjligt hända.

Men nu har ett märkligt fenomen börjat uppträda. Mina händer har nämligen försökt inkräkta på min identitet. Inte bara mina texter utan även självaste jaget. Myteri helt enkelt! Och jag kanske inte ens hade märkt något om inte en kund slagit larm förra veckan:

”Vem är Berit?”, skrev hon i ett mejl.

Först trodde jag att det var en ganska generell fråga som kanske handlade om någon vi båda träffat på. Men jag känner ingen Berit, förutom min fröken i småskolan men vad har hon med min kund att göra? Så jag skrollade ner på sidan och läste mitt mejl som var inklistrat:

”Blablablablablabla … ditten å datten …. blablablabla … Hälsningar … BERIT!!!”

Vem fan är Berit?

Hade det stått Birtta, Briatt eller till och med Brutta hade det genast kunnat avskrivas som ett vanligt slarvfel. Men Berit! Det är ju ett namn. Människor heter ju så.

Jag har nu grunnat på fenomenet ett tag. Med hjälp av följande illustration vill jag här framföra min teori:

1. Händerna vet att begynnelsebokstaven B i mitt namn är en omedelbar kod att allt är korrekt. Därför vågar de inte röra den.

2. Alldeles intill nästa bokstav, R, ligger ett E. Händerna chansar på att jag inte märker något …

3. … men glider för säkerhets skull snabbt tillbaka till R:et för att dölja alla spår av brottet.

4. Efter R kommer I och T, men innan hjärnan hinner lägga till ytterligare ett T och ett A kastar sig högra handen mot musen och för den blixtsnabbt upp till SEND där den klickar två gånger. Hjärnan tror därmed att läget är under kontroll.

Brottet kan förkortat beskrivas som Tappeti-tapp-tapp-tapp-tapp-swoooooosch-klick-klick. Swoschet är alltså högra handens förflyttning till musen, som klickas två gånger. En enkel installation av trippel- istället för dubbelkommando kan därför sannolikt avstyra myteriet.

Och så var mysteriet löst. Varma hälsningar från

Berit

fredag 10 oktober 2008

Häxan och pojken

Det var en gång en liten pojke som ville upptäcka saker. Så han gick ut men det börja
regna så han gick längre in i skogen men då såg han en liten stuga så han gick in i stugan
det var ingen fin syn men han gick och vila
i sov rummet men när han vakna så var
han i en bur men han lyckads dyrka
upp låset och efter de så sprang
han i väg hem


(Jag har lovat att Sjuåringen skulle få göra ett inlägg och tyckte ikväll var en bra tid eftersom jag ändå sprutar ut inlägg utan rim och reson!)

Rättstavning

Femåringen: Mamma, vad börjar toa på?
Jag: T
Femåringen: Finns det något L i toa?
Jag: Nej

Hon rusar in till syskonen, lycklig som bara en sann vinnare kan vara.

Femåringen: Mamma säger att det visst inte finns något L i toalett!

Min hatt den har tre kanter

Mamma och Svärmor: Snälla, läs inte det här inlägget! Jag vill att ni ska fortsätta se mig som den underbara dotter och svärdotter jag är. Kolla istället på det här trevliga klippet:



Kom ihåg att klicka i den lilla rutan längst ner till höger så att bilden förstoras.

Sådärja. Då fortsätter vi andra. Jag hade egentligen inte tänkt skriva om det här men eftersom jag kokar av lusten att 1) skriva av mig och 2) visa upp min senaste komposition, har jag ändå valt att göra det.

Jag har idag träffat tre elaka kvinnor. De sa dumma saker till mig. Ibland spelar det ingen roll hur stor och stark man är, för om tillräckligt många plattar till en blir man ändå bara pytteliten. En liten lus blev jag. Ja, knappt ens det. Ett litet kvalster på en lus förvandlades jag till. Här är ett utdrag:

”Det var kanske bra att du fick sluta, för verksamhetens skull.” (Jag sa faktiskt upp mig och om jag inte minns fel lockades jag med en löneförhöjning som skulle få mig att fortsätta.)

”Allt har blivit så mycket proffsigare nu.” (Skit på er!)

”Det skadar inte att förnya arbetskraften då och då.” (Förvisso.)

”Det var ju bara du som tyckte att det skulle skrivas på det där sättet.” (Bara jag och åtminstone Aderton till.)

Efter ett tag orkade jag inte käbbla emot längre. Istället började jag nynna. Ja, jag vet inte varför det blev just den melodin, en helt vanligt liten barnramsa. Det var bara orden som lät lite annorlunda:

Jag satt intill tre cunter
Tre cunter vid mig satt
För visst var det tre cunter
Som här intill mig satt

Uppdatering: Är det någon som fattar varför kommentarerna ibland försvinner från just det här inlägget? Inte kan det väl ha med språkbruket att göra?

Vill man kommentera måste man i det här fallet först klicka på inläggets rubrik. Skumt.

torsdag 9 oktober 2008

Utvisad

Idag lyckades Sjuåringen med bedriften att bli utvisad från en konståkningsträning.

Uppdatering: Samma sjuårings skolfröken ringde just och berättade att han även lagt sig ner på golvet i klassrummet och sjungit, mitt under en lektion. Har jag närt en anarkist vid mitt bröst?

Världsmästaren

"Om ingen äter något på en vecka har jag råd med den", sa min mamma och såg drömmande på den figursydda kappan i ljusbeige nappa. Butiken låg mitt på den finaste gatan i Amsterdam. Vad familjen Leander gjorde där minns jag inte. Sannolikt hade vi inte kommit dit för att köpa en svindyr kappa till mamma.

Det var över 30 år sedan, på den tiden då mamma bara var en ypperlig men ännu inte världsbäst shoppare. Då hade hon ännu inte lärt sig fynda för småpengar i ödsliga butiker i gudsförgätna byhålor utan namn i länder så fjärran att de ibland trillar av kartan. Det kan hon idag, men hon har övat länge.

Blondinbella kan slänga sig i väggen! Vad är det för speciellt med att handla för guldkort på NK i Stockholm? Finns inte den senaste Jimmy Choo-väskan i lagret kan den alltid beställas. Under tiden får man hålla tillgodo med en Chloé Paddington.

Min mamma kunde fynda i en namnlös förort till Murmansk långt innan muren föll och barnen i de svenska småskolorna lärde sig stava till perestrojka. Medan vi andra satt på hotellrummet och längtade hem till Sverige satte sig mamma på en skruttig buss hon sett andra kvinnor gå på. Några timmar senare kom hon tillbaka med ett dussin kristallglas, en grovt förskönad sovjetisk karta, två målade tvålkoppar i emalj och några LP-skivor med inhemska kompositörer. Varenda en av sakerna har hon kvar och varenda en har idag ett värde.

För 22 år sedan besökte pappa norra Island. Hans vaga minne av att det kanske möjligtvis eventuellt fanns en butik cirka en halvmil bort på en enslig väg var tillräckligt med information för att min mamma skulle ta på sig bästa promenadskorna och knata iväg när kryssningsfartyget de befann sig på förra sommaren tagit en kort paus i den minimala hamnen. ”Henne ser jag nog aldrig mer”, tänkte pappa sorgset. Men det gjorde han. Bara några ögonblick innan fartyget lättade ankare kunde de andra resenärerna se en kvinna, fullastad med shoppingkassar, rusa ut på kajen.

Det här är en hyllning till min mamma, världens bästa shoppare! Men innan jag slutar måste jag ju berätta hur det gick den där dagen i Amsterdam för över 30 år sedan. Vi fick faktiskt mat även på den semestern, men det var bara för att frukosten ingick i hotellpriset och för att det serverades kaffe och kaka på en del gratisvisningar på museerna.

Och den beiga nappakappan bara stiger i värde.

onsdag 8 oktober 2008

Musses macka

Mina föräldrar har en husmus. Musse kallar de honom. (Hur vet de att det är en han?) Han har bott i deras hus i några månader nu och har blivit så tam att han vågar ta mat ur mammas hand. Både brorsan, som emellanåt hälsar på från Stockholm, och mamma har vittnat om hur Musse är så kärvänlig att han rusar upp i sängen på natten och virrar runt i håret på dem.

Jag tycker att det är en gullig historia. Igår däremot, när jag skulle övernatta i deras hus, var det mindre gulligt. Historien var nämligen sann.

Jag låg och läste alldeles för länge. Lottens pappa hade hälsat på och överlämnat diverse böcker som var så intressanta att jag sträckläste till klockan halv tre på morgonen! Utmattad stapplade jag ut i badrummet och såg i ögonvrån hur något litet och runt susade förbi mig i mörkret. Först trodde jag att det var inbillning men när jag kom tillbaka till sängen låg där två små svarta streck på kudden. Musbajs.

Vad göra? Att fånga musen var inget alternativ. Dels hade jag varken katt eller musfälla tillgängliga, dels får man inte göra så mot familjemedlemmar. Framför allt mamma hade aldrig förlåtit mig. Så jag la mig ner och släckte lampan.

Mindre än en minut senare kände jag att någon såg på mig. Ja, man kan faktiskt känna det. Jag tände lampan och där, bara någon meter ifrån mig på golvet, satt Musse och glodde med uppspärrade ögon. Brun och tjock var han, och han hade rest sig upp på bakbenen och sträckte sig mot mig.

"Vad vill du?", frågade jag dumt för tomma musöron.

Inget svar.

"Vill du ha en macka?", hörde jag mig själv säga.

Då ryckte han faktiskt till och det tolkade jag som ett ja. Så jag stapplade ut i köket och skar loss en ganska stor bit från limpan jag tänkte äta till frukost. Jag la brödbiten på golvet, gick in och la mig i sängen igen och släckte lampan.

Ännu en gång tog det bara någon halvminut innan jag insåg att jag var betraktad. Jag tände lampan och kunde se att Musse nu förflyttat sig till tröskeln. Limpskivan låg bara någon meter ifrån honom men den var han uppenbarligen inte intresserad av. Istället var han vänd mot mig och stirrade ivrigt. Anade jag möjligen en viss irritation i hans blick?

"Det där är ingen macka", sa hans ögon. "Det där är en bit limpa."

"Okej, okej", mumlade jag och kravlade mig på nytt upp ur sängen. Precis när jag tog ett stort steg över tröskeln susade han iväg och gömde sig under spisen. Jag öppnade kylskåpet och tog ut Bregott men kunde inte hitta någon ost. Så det fick bli kaviar. Halvt sovande smörade jag limpskivan och tryckte fram en sträng av rökta fiskägg på den. Sådär!

Mackan placerades på golvet och jag i sängen. När morgonen kom hade jag trots allt sovit ganska gott. Musse var försvunnen och det var mackan också.

måndag 6 oktober 2008

Vi fortsätter på det utrikiska temat

Femåringen lyssnar på en gammal cd med Amy Diamond. ”Mamma, ääär det jag som sjunger?”, frågar hon drömmande.

”Mmm”, svarar jag som den blida modern jag är. Men i själva verket är jag helt uppslukad av låttexten. Jag blir mer och mer övertygad om att det måste vara ett vad inblandat här: Hur många snajsiga amerikanska uttryck kan man egentligen få in i en text?

Döm själva:

What’s in it for me?

It's so confusing

You sure been messing with my mind
Eh eh eh eh yeah You cut me loose and
Suddenly we're doing fine
I'm not a perfect little girl
But I should get what I deserve
And I refuse to be your mother
So tell me

(refr.)
What's in it for me¨
I really gotta know
What's in it for me
This ain't no one man show
To in my life You come and you go
Ain't happy about it
So I gotta know
What's in it
What's in it for me

Please understand me
Your games ain't working anymore
Ain't working anymore
You can't have this candy
And keep one foot outside the door, nooo
And how you only come around
When your life is upside down
And I'm about to blow your cover
So tell me

(refr.)

I got no time for a hit and run
I need more than a little fun
Cause I only play for keeps
I gotta know what's it all about
Go ahead, spit it out
Say what's in it for me
What's in it for me, eh eeh

(refr. etc.)

En gång antog jag vadet att klämma in ordet ”benevolence” (välvilja) fem gånger i en enda artikel och det skulle göras "osynligt", alltså på ett naturligt sätt. Artikeln handlade om segling så det blev lite krystat. Men godkänt.

Det är väl varken omöljligt eller osannolikt att även låtskrivare blir så trötta på sina jobb att de bestämmer sig för att piffa upp dem med lite rena pengainsatser?

söndag 5 oktober 2008

We go together, like rama-lama-lama ...

Mina amerikanska vänner vill att jag ska blogga på engelska. Jag vill att de ska blogga på svenska. De säger att de ögnar igenom mina bloggar på jakt efter något de känner igen, så …

QUIZ: Do I care?
A: No!
B: No!
C: Hell no!

(E-mail the correct answer and win a kiss, a gold star and a semi-comfortable bed to sleep in on your next visit to Sweden.)

fredag 3 oktober 2008

Jul på Mars

Hört på Återvinningscentralen:

Min man: Nämen vänta lite! Ska du slänga bort den där?
Okänd dam: Ja, jag tänkte det.
Min man: Varför då?
Okänd dam: För att den är fasansfull.
Min man: Tycker du?
Okänd dam: Ja, vem gör inte det?
Min man: Då tar jag den!

Som sagt:

Maken säger att man kanske ska ha julchokladen i den. Själv är jag inte så säker på att man firar jul på Mars.

onsdag 1 oktober 2008

Hur lågt får man egentligen sjunka?

Nu behöver jag er hjälp. Jag håller nämligen på att rannsaka en av mina mörka sidor och vet inte hur jag ska gå vidare. Så här ligger det till:

I helgen var jag på ett välgörenhetsarrangemang för ett mycket gott ändamål. Istället för att knöla ner några sedlar i en bössa köpte jag ett ganska stort antal lotter. Priset var egentligen inte särskilt intressant men det var inslaget i prasslande plast och hade vackra snören. Det lockade mig. Jag såg framför mig hur jag bar hem prasslet och slet upp det tillsammans med mina barn.

Efter ett par timmar på arrangemanget hade fortfarande inte högsta vinsten dragits. Jag hade bråttom och gick fram till en av arrangörstanterna och föreslog att jag skulle ge henne mina lottnummer och telefonnummer. "Vi gör egentligen inte så men får väl göra ett undantag", sa hon och tog min lapp.

Jag åkte hem. Lite senare talade jag med en kompis som också varit där. Hon berättade att när högsta vinsten dragits hade ingen kommit fram. Istället hade en tant sagt att någon lämnat vinstnumret till henne och att hon skulle ringa vinnaren.

Ingen har ringt på tre dagar!

Nu går jag här och är lite misstänksam och löjligt småbitter. Det är ju fullt möjligt att någon annan också lämnat sina nummer men sa hon inte att de egentligen inte gör så? Vinsten är som sagt ganska ointressant och skulle bara bidra till röran här hemma. Men, som Tyko Jonsson säger på julafton: Den var ju min ju.

Eller var den inte det? Ska jag ringa och kolla, tycker ni? Hur lågt får man egentligen sjunka?

Uppdatering 3 oktober: Ifall ni undrar så håller jag på för fullt att försöka spåra det vinnande lottnumret. Lotterna har jag ju kvar. Jag återkommer så snart jag vet mer. Och tack allihop för att ni visar så stort intresse för min vinstjakt!