måndag 29 december 2008

Shakespeares växlar

Maken och jag kammade in dubbla vuxenpoäng när vi satt uppe till ettiden inatt och såg Shakespeares lantliga komedi "Som ni behagar" på Axess-TV. Förutom en ganska intressant intrig bjöd föreställningen på flera mycket tajta trikåer och ännu fler småvågiga åttiotalsfrillor. Fast tre och en halv timme var att ta i. Skulle Shakespeare dra ner lite på snacket hade pjäserna kunnat halveras i längd.

Riktigt irriterande blir det när något viktigt ska framföras och budbäraren först ska redogöra i detalj för hur det susat i säven och fåglarna drillat inför den avgörande händelsen. Tre minuter tog det för adelsmannen att klämma ur sig att Orlando slagits mot ett lejon (uppenbarligen vanligt förekommande i den brittiska faunan på 1500-talet) och därför inte kunde träffa sin älskade Rosalind på angiven tid. Tack och lov var den väntade mön tålmodig och lyssnade ivrigt på naturens under medan hon fingrade på en blodig halsduk, tillhörande hennes tilltänkte, innan hon fick veta om han levde eller var död.

Men kanske är det vi som är för fåordiga? Kanske glömmer vi att uppskatta världen omkring oss när vi hastigt slänger fram våra budskap. Som i torsdags, till exempel, då jag sent på kvällen upptäckte att bilen slirade på växlarna. Smått hysterisk ringde jag min man som just gått och lagt sig och trodde att jag snart skulle vara hemma.

Det här sa jag:

"Det jäkla bilskrället har lagt av igen och jag står och huttrar vid Röahallen och inte en jäkel kör förbi!"

Det här kunde jag ha sagt:

"Lyss opp! Lyss opp, o ni sömndruckna herre som avlat mina barn. På juldagens natt, tvåtusende och åtta år efter Kristus födelse och tiotusende år efter att män och åter män vandrat på dessa dystra vägar, på denna dystra ö, klädd i den jungfrueliga vinterns prakt, har denna farkost i vilken din hulda hustru färdades, gul som solen var den och med ett namn, Felicia, som de ståndaktiga felicianer under nattens starka stjärna, O Orion!, vid Jupiter, likt en feline, ett kattdjur, en lejoninna, gul till färgen och med fradgande käkar, har hon flämtande givit upp och lämnat er älskade strandsatt vid borgen som krossat mången ungdoms idrottsdrömmar men också skapat stjärnor."

Det får bli nästa gång.

lördag 27 december 2008

Vem vill ligga med mig?

Julen blev en fridfull tid med de närmaste. Dessutom lyckades en man med en lustig mössa nästla sig in lite här och där. Nej, jag talar inte om Tomten utan om Påven, vars juliga uttalanden får "ho ho ho" att verka höglitterärt.

Det började den 23:e då hela familjen lyssnade på P1 i bilen på väg till makens faster i Lysekil. Påven hade precis gått ut med årets sammanfattning och slutsats: Det är de homosexuella som är orsaken till världens framtida befolkningsproblem!!! Alltså, jaha du söta lilla påvebubben. Till och med Sjuåringen hoppade till av uttalandet och frågade om fröken hade fel när hon sa att det fanns lite för många människor på vår lilla jord.

Som ni förstår kunde maken och jag inte låta bli att sitta uppe på julaftonsnatten för att beskåda midnattsmässan från St Peterskyrkan live på teve. Granen var 33 meter hög och det var nog Påvens ego också. Fast tala inför folk kunde han inte; till och med välkomsttalet fick han läsa innantill med sin entoniga stämma.

Min lilla inre terrorist tänkte att man kanske skulle släppa en bomb därinne i Petrus sista viloplats. Då skulle ju både Påven och hans kardinaler, de framtida påvarna, gå åt. Men då tänkte jag på pappas ord, som alltid är lika kloka:

"Det är ingen idé att döda Påven för det kommer alltid en till, och en till, och en till. Då är det bättre att låta dem göra dumma uttalanden som tar udden av alla andra uttalanden de gör."

Och det är ju precis det Påven gjorde i år! Fast lite rätt hade han kanske, för det är möjligt att det är just homosexualitet som är lösningen på jordens problem. Skulle så många som möjligt bli gay nu och dessutom passa på att bli rejält promiskuösa (svartsjuka ej tillåtet!) så skulle ju dels befolkningen minska, dels krigen minska genom all peace, love and understanding. Dessutom får vi inte vilja ha barn, vilket jag råkar veta att många homosexuella både önskar sig och tack och lov skaffar.

Så vem är först? Raggoparden, Lady Stalker, E, Lule-Anna, Lotten, Comvidare, Jessika, Cruella, MammaNonna, Kajsa J, Webberimakarn? Pseudo göra sig icke besvär den här gången och även svärmor är diskvalificerad av moraliska skäl, sorry. Vem är först?

Vem vill ligga med mig?

måndag 22 december 2008

När jag kysste Ferdinand

Så här i jultider tänkte jag bjuda på en liten julig karamell, nämligen en alldeles sann julsaga med alla viktiga ingredienser: julröda kläder, en julig kyss och så förstås en tjur som kunde ha hetat Ferdinand. Men först lite fakta om familjen Leanders förhållande till nötkreatur.

Min mamma lider av svår koskräck. Om en kossa har rymt i vår by stannar hon i bilen på garageuppfarten tills rymligen är infångad. Det här är ingen Kurt Olsson-grej; mamma kallsvettades av kor långt innan Kurtan satt uppflugen i jättesoffan i Mölndal och frågade celebriteter "Har du koskräck?". Nej, mammas rädsla formades i hennes barndom, när hon med saltstänkta ben nyss uppstigen ur havet gick över ängarna där kossorna bara längtade efter lite saltsten att slicka på ...

Min pappa är inte rädd för nötkreatur. De är däremot rädda för honom. När pappa går genom en hage frustar tjurarna så att det ryker ur näsborrarna samtidigt som de skrapar hotfullt med sina klövar i jorden. Pappa har helt enkelt taskiga nötkreaturferomoner och påstår själv att de grundades när han tvingade kossor att hoppa över gärdesgårdar i Motala på fyrtiotalet.

Jag själv hade aldrig riktigt reflekterat över mina nötkreaturrelationer förrän jag bestämde mig för att gena över en hage i Amish county, Pennsylvania, 1995. Att gå runt hade varit en rejäl omväg och på den hotfulla skylten stod det "Pass at your own risk", vilket i alla fall jag ser som en invit och inte ett förbud. Ingenstans stod det vad det var jag skulle akta mig för och när jag lät blicken vandra över den öde ängen utan vare sig träd eller buskar kunde jag inte se någonting alls.

Avskalade ytor verkar alltid så mycket mindre är de egentligen är. När jag hade kommit ungefär halvvägs och kunde skymta grinden på andra sidan hagen hade det gått flera minuter. Det var då, precis mitt i hagen, som jag hörde ett frustande. "Bullseye", minns jag att jag tänkte. "Här står jag i tjurens blickfång som ett fånigt litet bullseye."

Tjuren var mörk och gigantiskt stor. Nu sprang han emot mig med huvudet lätt framåtlutat. Jag insåg att jag bar en alldeles klarröd anorak och undrade om det verkligen var sant att tjurar egentligen är färgblinda. Det fanns absolut ingenstans att gömma sig så jag gjorde vad jag alltid gör när jag blir rädd: Jag blundade. Och väntade. Trots att tiden verkade stå stilla tyckte jag att det tog lite väl lång tid tills min dödsstöt.

Då kände jag hur det blåste lätt i mitt ansikte. Jag öppade försiktigt ögonen och såg rätt in i ett par stora bruna tjurögon med vippande ögonfransar. "Hej", sa jag tyst och lyfte armen långsamt. Tjuren ryggade tillbaka lite och jag stannade upp i min rörelse. Vi fortsatte att se på varandra och efter ett tag vågade jag röra min arm igen. Jag la min hand mitt emellan de stora ögonen och kliade bjässen så att dammet yrde och han fick blinka.

Min nya vän följde vid min sida när jag fortsatte genom hagen till grinden på andra sidan. Jag minns inte om vi talade om något men när vi kom fram kändes det lite vemodigt. Ferdinand, som vi kan kalla honom, såg kärvänligt på mig när jag öppnade grinden. Han sträckte fram sitt stora huvud och slickade mig på min underarm. Aldrig hade jag sett en så stor tunga förut; den räckte hela vägen runt anorakärmen som blev plaskvåt.

Det var då jag kysste Ferdinand. Mitt på nosen. Fåglarna kvittrade, solen sken och en bit bort stod en svartklädd man och bara skakade på huvudet.

lördag 20 december 2008

En underbar dejt

För tre år sedan var jag på en underbar dejt med en trevlig katalan. Ni som följer den här bloggen vet att

1. jag är gift sen många år tillbaka,
2. jag är flerbarnsmor och
3. min man är inte katalan.

Vi träffades på ett projektmöte i Bryssel och åt hotellfrukost tillsammans. Han hette Pere, var gift tvåbarnsfar och påstod sig vara en fantastisk dejtare. Min kollega skulle träffa en kompis den dagen och kvällen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så jag föreslog att Pere skulle ta mig med på en sån där fantastisk dejt.

Det gjorde han.

Vi började med kaffe och kaka på Andorras ambassad, där jag bytte adress och telefonnummer med ambassadören och hans hustru. De lovade att hälsa på om de hade vägarna förbi Tjörn (vilket de inte haft än). Dejten fortsatte i en ljuvlig japansk trädgård där vi så småningom åt sushi till japansk plingplongmusik. Efter det satt vi under ett magnoliaträd och åt glass.

När det blivit mörkt ledde Pere mig genom ett skumt upplyst kvarter där vi så småningom gick in genom en port. Därinne köpte Pere biljetter, popcorn och cola. Vi skulle se bio men inte vilken film som helst utan stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin. Det blev ett mäktigt avslut på en underbar dejt, som egentligen avslutades med en flyktig puss på kinden och ett "hoppas vi ses nån gång".

Jag har inte träffat Pere igen men fick ett mejl igår: "Are you my friend from Tjörn?". Prickar på öet hade han hittat på sitt katalanska tangentbord. Mitt namn hade han nog googlat.

Jag svarade "Yes, I am". Snipp snapp snut, så var sagan slut ...

fredag 19 december 2008

Historien upprepar sig

Jag var elva år och stod och kråmade mig framför spegeln. Åh, vad tjusig jag kände mig. De kritvita ridbyxorna var så nya att lapparna hängde kvar i en hälla. Ridstövlarna var putsade och glänste som speglar. Kavajen och skjortan var lånade men rena och välstrukna. Hjälmen var av en sån där icke-godkänd modell men den var så mycket nättare än den stora Jofa-hjälmen jag tränade i att mina föräldrar lät mig göra ett undantag för tävlingen.

Distriksmästerskap i laghoppning på c-ponny. Skulle vi vinna var det SM-kvalet nästa. Jag skulle rida Texas, en ganska ful men oerhört hoppglad brunskäck.

Då ringde telefonen. Mamma svarade och jag hörde hennes förtvivlan när hon argumenterade med personen i andra änden av tråden. Det fanns en vädjan i hennes röst. Jag tror att jag förstod redan då.

Jag var petad från laget. Det var för föreningens bästa. Skulle den kunna utmärka sig nationellt krävdes bra ungdomsryttare, inte halvtaskiga. Javisst var det orättvist men det var ju för lagets skull.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, för det första har jag tänkt på det ett tusental gånger så att tanken skulle dyka upp just nu är egentligen inte så konstigt. Jag kan återkalla känslan exakt, mana fram sorgen jag kände för trettio år sedan på bara ett litet ögonblick.

Ändå var jag med på läktaren igår när en annan elvaårings insats diskuterades i skuggan av föreningens bästa. Hur ska laget kunna gå vidare med henne i det? Jag lyssnade, nickade och tvingade undan de där känslorna som jag kände igen så väl. De som understryker att man inte duger, att man bara sabbar för de andra.

Det sjuka är att säkert ingen kommer ihåg hur det gick i det där distriktsmästerskapet för trettio år sedan, lika lite som någon kommer minnas hur det gick i den här tävlingen om några år. Men hon, precis som jag, kommer för alltid veta hur det känns att inte duga.

lördag 13 december 2008

Ljuset har återvänt

"Mamma, nu har ljuset kommit tillbaka och jag kommer aldrig någonsin kunna sova igen", säger Sexåringen förtvivlat. "Förut var det mörkt och bra men så väckte Filip mig."

Hon är arg, rent ut sagt förbannad. Några korta ögonblick senare sover hon djupt.

För mig har också ljuset kommit tillbaka. Bilen är fixad och det blev dyrt men den funkar i alla fall. Den nya datorn är installerad och har inte dött än. Maken har kommit hem och jag ska förhoppningsvis få sova inatt.

Det ser ljust ut. God natt och sov så gott.

fredag 12 december 2008

Ett mycket runt ord

När den folkvalde maken intog talarstolen i det högsta beslutande organet ikväll föll ett mycket runt ord över hans läppar. Ordet rimmar på mitt namn.

Det var inte uppskattat och han bad om ursäkt. Jag, som inte var där, fick givetvis genast reda på det inträffade eftersom mina journalistkolleger håller mig uppdaterad om makens förehavanden. Först tänkte jag "nääää", sen "jisses" och nu sitter jag här och bara fnittrar.

Men kan man klandra en snubbe som är uppväxt i Kortedala och har gift sig med en norrbottning? För att citera kommunfullmäktiges ordförande en gång när jag tog till orda (dock ej i talarstolen):

"Öronen riktigt krullar sig på mig."

onsdag 10 december 2008

Är det inte det ena så är det det andra ...

Nu har pissbilen kraschat också och bokstavligen lagt sig på mage. Det är väl nån axel som har gått av antar jag. Dags att gräva ner sig i bortre hörnet av trädgården.

söndag 7 december 2008

Britney och jag

Min sprillans nya dator avled bara några ögonblick efter att jag packat upp den förra veckan. Snabb som jag är hade jag redan hunnit pensionera den gamla. Skit samma, tänkte jag, varför inte köra en datorfri vecka?

Det sjuka är att absolut ingenting att blogga om har hänt sedan dess. Förrän idag, då jag klampade in i ett omklädningsrum med ångande ynglingar utan en tråd på kroppen: det lokala hockeylaget! Jag kutar ju ut och in i omklädningsrummet varje torsdag, då det är konståkningstjejerna som har det, och tanken har aldrig slagit mig att ishallen delas av flera föreningar.

Låt mig nu beskriva händelsen i detalj, för den är inte helt logisk:

1. Jag rusar in i omklädningsrummet.
2. Jag ser nakna män i 20-årsåldern.
3. Jag tänker "varför står ni här i bara mässingen och snackar istället för att klä på er under konversationens gång?".
4. Jag ber om ursäkt och ...

HÄR KOMMER DET OLOGISKA!!!

5. ... går in i omklädningsrummet intill, som även det är fullt av nakna män i 20-årsåldern som jag ber om ursäkt till och ...

HÄR KOMMER DET HELT SUPEROLOGISKA!!!

6. ... fortsätter in i duschen, där jag ber om ursäkt till en ensam stackars ångande 20-årig hockeyspelare!

Jag säger som Britney Spears i gårdagens dokumentär som jag av någon anledning såg på (och dessutom tyckte om):

"WHAT was I thinking?!"

tisdag 2 december 2008

Luciavers

Sexåringen tränar på versen hon ska läsa i Luciatåget:

"När andra ljuset brinner
är snart Lucia här,
och bjuder oss på kaffe
och bjuder juden bär"

("bud om julen bär", ska det vara).

Voyeur

Från en av mina arbetsplatser kan jag se in i köket hos en fin, svensk familj. Deras inredning är skrupelfri och de har precis julpyntat. När familjen äter frukost skrattar de vänligt mot varandra. Där är mamman, kanske i min ålder, med fina, välstrukna kläder och ett piggt leende. Där är pappan, som ser ut att vara i vilken ålder som helst mellan 20 och 50, i ordentligt blåställ. Och där är de två barnen, flickan lite äldre än pojken men båda i mellanstadieåldern.

Båda barnen spelar blåsinstrument och flickan har en tröja som det står "Kamratstödjare" på. Barnen har hjälmar som matchar cykelramarna. Familjen har två fräscha bilar. En gång hjälpte pappan mig att gräva fram min bil när jag hade kört in i en snödriva. Han log vänligt och sa att det var så lite så.

Nu står en gran lutad mot deras garageport. De väntar nog ett par veckor med att klä den. Först ska Luciatåg avklaras och diverse föreningsaktiviteter julavslutas. Och här sitter jag och önskar att jag kunde gifta mig med dem, inte honom utan båda två. Jag skulle kunna bo under trappan som Harry Potter. Så kunde vi baka pepparkakor tillsammans och jag kunde ta klarinettlektioner. Sexet får de klara själva, men de får gärna ödsla lite kärlek på mig.

Julen gör mig alltid så drömmande.