fredag 31 juli 2009

Med ändan först in i stjärnhimlen

När jag började jobba på dagstidning för mer än tjugo år sedan brukade vi på redaktionen turas om att skriva horoskopen. Det gick lite på slentrian; var det runt den 25:e skrev man att "du ska snart få pengar" och var det fredag och kanske lite mysigt ute skrev man att "du kan möta kärleken".

När jag några år senare började jobba på en redaktion i USA och berättade om mitt forna horoskopskrivande blev mina medarbetare nästan förnärmade. Jag insåg snart att horoskop tas på blodigt allvar i det stora landet i väst. Snart hade jag suttit med i så många diskussioner om stjärntecken att jag kunde rabbla dem utantill, även om jag så hade väckts ur en djup sömn.

Jag kan lika gärna säga som det är: Horoskop är hokuspokus! Jag tror inte ett skvatt på astrologi, inte minst för att jag själv hade varit född i olika tecken om mamma hade gått hela graviditeten ut, alternativt gjort kejsarsnitt. Jag föddes ju med sätesbjudning, något som man inte gärna tillåter nuförtiden.

Jag kom alltså till världen med arslet först. Det har länge varit min avsikt att även lämna jordelivet med ändalykten i en på något sätt framträdande position. Exakt hur detta ska gå till har jag inte riktigt klarlagt men förhoppningsvis vet jag när det är dags.

Måndagen den tjugotredje oktober 1967 har flera av demonstranterna ännu inte lämnat Götaplatsen där de samlats två dagar tidigare i Sveriges hittills största gemensamma manifestation mot Vietnamkriget. Tidningarna berättar att en tvättäkta snöman äntligen förevigats på film, intressant nog i Bluff Creek i Kalifornien, och att Djungelbokens premiär på biograferna i USA slagit kassarekord. På radion spelas låtar från Beatles nysläppta Sgt Pepper-platta. Blott fjorton dagar tidigare har Che Guevara för sista gången försvunnit in i Bolivias djungler. Sveriges vägnät är säkrare än någonsin, med djupt koncentrerade förare som försöker ställa om sina hjärnor till högertrafik. Men taxichauffören som kör i ilfart över Älvsborgsbron i Göteborg skiter i vilken sida han kör på. Kvinnan som ligger och gnyr i baksätet är nämligen inte bara gravid, hon ska ha tvillingar.

Vad som sedan händer har jag fått ett antal versioner av. Låt mig hålla mig till dem som berättats av mina föräldrar. Att diverse kusiner, sysslingar och grannar också har historier från min mors andra förlossning är förvisso intressant men knappast okej om jag ska hålla mig något sånär till sanningen.

Alltså lyckades min far, efter en vansinnesfärd och med mycket lite hjälp av en likblek taxichaufför, bända ut min mor ur bilen. Iklädd något som närmast kan likna ett tält med ett hål för huvudet vaggade sedan min mor, stödd av den i sammanhanget mycket lilla äkta maken, in genom dörrarna på Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik. Där blev det snabbt fart på personalen som lyckades få upp min flämtande mamma på en brits så smal att den uppsvällda, och vid det laget blödande, magen stack ut på båda sidor. Klockan var lite efter tio på morgonen och mamma krystade omgående fram ett par skära fötter ur underlivet. ”Han gled som en tvål”, skulle hon berätta flera år senare, och pappa höll med. För ut gled min brorsa och ut gled jag, sittande på hans huvud, redan på nästa värk.

Hade det varit en nutida förlossning hade detta givetvis aldrig hänt. Vi hade istället plockats ut med kniv en eller två veckor tidigare, när det stod klart att våra vid det laget ganska stora bebiskroppar redan satt fastnaglade i den position vi tänkte bli födda. Men 1967 var ett glädjens år och lite svinn fick man allt räkna med. Så det blev den tjugotredje oktober, inte den nionde eller sextonde, vilket för mig egentligen bara medfört det lilla extra arbetet att förklara att jag visst är född i vågens tecken och inte i skorpionens som nutida horoskop gärna vill göra gällande.

”Är de enäggstvillingar?”, frågade den hastigt tillkallade läkaren.

Att Watson och Crick ett helt kvartssekel tidigare hade offentliggjort sin gigantiska modell av DNA-spiralen bekom honom inte ett dugg. Min mamma visste dock bättre.

”Den ena har snopp och den andra inte”, sa hon näsvist.

Idag är både den snopputrustade och den snopplösa alltså vågar. Eller skorpioner, om man läser andra horoskop. Så var det med det.

onsdag 29 juli 2009

Howdy rapporterar LIVE från Transformers

Här tyckte man livet var uselt och så händer detta: Det stod fel på bioschemat så istället för att jobba på Johan Falk fick vi visa den nya Transformersfilmen ikväll. Lyckligtvis har jag handdatorn med mig så att ni kan få en liverapportering:

Det är framtid. Kina. Bilar blir robotar. Glassbil. Kiss my icicle! Eld och slagsmål. US Navy. Hemma hos snygg kille. Ringer snygg tjej. Gör slut. URSNYGG TJEJ!

Grejer får liv. Megatron hjälte. US Special FOrces. COllege snygga människor fullt av snygga människor fan va alla är snygga och smarta EInstein. datorer i massor. kattungar. Professorn sur på snygg kille. Snygg tjej. snygg tjej.

Party. snygg. bilen blir levande tar till robot. energon? Optimus Primus något hjälte (Magatron var inte det visade det sig).

Kaffepaus. Maken passar påa tt sänka ljudet på filmen.

TIllbaka. Eld i öknen kanske jordanien säger de. svininsluensan ?Pyramid slås sönder av robot som vill åt solen??? URSNYGG TJEJ i vita kläder håller killes hand. de älskar varandra säger de och killen dör men vaknar av pulver väcker ptimus primus??? alla slåss. kysser. må nsken.

Directed by Steven SPielberg??? Det visste jag ine.

måndag 27 juli 2009

Tillfällig martyr

Semestern är slut och jag sitter på jobbet och glor. De senaste fyra veckorna har jag
  • vårdat sjuk pappa
  • förlorat pappa
  • begravt pappa
  • rollat fem rum fyra gånger
  • krattat brännmaneter på simskola.
Jag har inte
  • solat
  • badat
  • läst en bok.
För att citera min gode vän och hjälte Kalle Anka:

"Kvack!"

torsdag 16 juli 2009

Kan någon förklara?

Jag förstår inte resonemanget bakom att man får a-kassa i 300 dagar om man är 100 procent arbetslös men att man bara får a-kassa i 75 dagar om man är deltidsarbetslös. Då ska man som arbetslös alltså undvika att ta jobb som inte är heltid, alternativt säga upp sig från sin deltidstjänst och alltså belasta a-kassan ännu mer.

Det finns säkert en logisk förklaring men jag kommer inte på någon. Gör ni?

tisdag 14 juli 2009

Hur man skämmer ut en pojkvän

Eftersom jag är lite småirriterad just nu tänkte jag passa på att blogga om något jag endast i irriterat tillstånd är stolt över: Hur jag skämde ut min pojkvän året innan jag träffade maken. Han hette förresten samma som maken, vilket har förenklat avsevärt för mig då jag helt och hållet sluppit olämpliga felsägningar. Nåväl.

Exet var väldigt noga med hur saker såg ut och verkade. Därför är det förstås lite lustigt att han drog omkring med mig men kanske var det lite status i att jag var fem år äldre (bara bäbisen var han). Han var så noga med att allt var korrekt och av senaste modellen att han aldrig tvättade sina mörkblå Levi's eftersom de skulle kunna blekas då. Istället ångade han dem emellanåt (när de började lukta kanske?).

Jag och exet var på en konsert med Red Hot Chili Peppers och där träffade vi på en gammal väninna till mig. Exet blev eld och lågor när han såg hennes skönhet; han fjantade och spexade runt och rent ut stötte på henne. Detta kunde jag stå ut med. Sedan rusade han iväg och handlade drickor och kom tillbaka med en till henne och en till honom. Detta kunde jag också stå ut med. Sen viskade han till mig: "Inte för att jag vill göra dig ledsen, men fan va mycket snyggare än dig hon är". Detta kunde jag inte stå ut med.

Jag övervägde att hälla hans dricka över honom men det är alldeles för klassiskt och skulle till och med kunnat ge honom status. Att skälla på honom skulle möjligen ge samma dåliga effekt, så jag valde ett tredje alternativ:

Jag headbangade hela konserten! Där satt exet och försökte vara cool och medveten och intill sig hade han en urtöntig dejt som headbangade oavbrutet. Till och med de lugna låtarna slängde jag mina lockar till, allt medan exet oroligt väste "Sluta, snälla ... Du gör ju bort dig".

En som inte är rädd för att göra bort sig är min älskade bror Erik, gymnasielärare i Tullinge. För att vinna biljetter till en rockkonsert antog han Bandit Rocks utmaning att undervisa iklädd björnkostym en hel dag. Och vilken konsert var det, tror ni? Red Hot Chili Peppers såklart!

söndag 12 juli 2009

Okunskapsutmaning

Jag var väl över trettio innan jag insåg att oliver inte växer med pimenton inuti. Tanken att någon faktiskt satt och pillade in en liten chilifrukt i varje liten oliv kändes så befängd på något sätt, ungefär som att stoppa varmkorv i bröd och sälja allt burkat och klart (det gör man förresten säkert i USA).

Medge att den hade kunnat växa så här. Endast naturen borde kunna fixa en så schysst färgkombination.

Nu tänkte jag att vi skulle ha en liten mysig sommarutmaning: Berätta om någon patetisk okunskap du burit på alldeles för länge. Inte för att jag tror att det blir någon rusning till utmaningen precis; dels råder det lite bloggtorka nu, dels förutsätter ju utmaningen att man faktiskt vet om sin okunskap. Ni kanske går omkring och tror att blåbär växer på träd och att Sting kommer från Skåne och i så fall får okunskapen vila tills ni når min olive-pimento-insikt.

Äsch, det var ju en usel utmaning.

Och korkekens korkar växer i klasar.

onsdag 8 juli 2009

Handelsbanken och döden

Följande brev från Handelsbanken damp igår ner i mammas brevlåda:

"Hej! På grund av Per Leanders bortgång, har samtliga autogiron kopplade till ert gemensamma konto automatiskt avslutats."

Punkt. Slut. Varken mer eller mindre. Inget "På grund av följande anledningar måste vi tyvärr avsluta alla autogiron ..." eller "Autogirorna det berör är ..." eller "För att detta ska bli så enkelt som möjligt kan du göra ditten eller datten eller tala med kontaktpersonen ...".

Inget "Vi beklagar sorgen".

tisdag 7 juli 2009

Diese Verrat ist sehr gut

Jag talar flytande tyska. Det är faktiskt ganska konstigt att jag gör det, eftersom jag bara har läst tyska i två år. Kanske beror mina goda språkkunskaper på att jag så glupskt inhämtar språk i min omgivning; jag läser utländska böcker och tidskrifter, ser oöversatta filmer och träffar folk från jordens alla hörn.

Att jag talar flytande tyska har gynnat både mig själv och omgivningen. Det här sista jobbet jag fick hade aldrig varit mitt om jag inte hade angett "flytande" under "Språk: Tyska" på anställningsformuläret. Idag har jag god hjälp av tyskan när jag talar med kunder eller kanske ger en vägbeskrivning till en vilsen turist.

Därför må ni tro att jag blev både förvånad och lite kränkt när en individ med tyska som modersmål hävdade att min tyska inte bara är usel, den är obefintlig! Så till honom och alla andra förståsigpåare vill jag bara säga: Släng er i väggen, durch, für, gegen, ohne, um!

Meine Deutch ist fantastich! Ich spreche ohne Svarigkeiten im alles Sachen: Politiken, das Weltentrauman und Blumen und Lieben. Ein bissen Frieden, ein bissen Sonnen, ein bissen Lieben etc. Wo sind Sie to ifragensatten meine Sprachenkunskapen? Ich kann immer der Deutche Sprachen sprechen (sprochen!) perfectiche. Ich weiss das ist heiss Nilpherd und nicht Wasserpferd! Wissen Sie das? Nein, Ich glaube das. Haha! Wann Sie sagen das meine Deutch ist nicht gut, Sie snacken Scheisse!

Och bevisföringen fortsätter oavbrutet: Jag hade en gång en schweizisk Freund som aldrig någonsin ifrågasatte min tyska. Trots att han talade flytande svenska valde han alltid att kommunicera med mig på tyska. Hans varma leende visade tydligt att han ansåg att jag behärskade språket.

Untürlich noch habe Ich keine Knorr für diese Inlägg. Schüss!

måndag 6 juli 2009

Kärlek vid första ögonkastet

Vår lilla by ligger ju alldeles vid havet och då har huspriserna en tendens att bli lite höga. Därför är det nästan bara medelålders par utan barn som köper kåkarna som blir lediga när någon gammal, som har bott här sedan huspriserna inte var höga, dör. Men förra veckan hördes plötsligt barnskrik från en av gårdarna som stått öde ett tag.

Vi träffade dem i badviken: ett gulligt par med tre små gossar. Den äldste pojken är sju år, har blont vågigt hår och glittrande blågråa ögon.
"Vad gillar du för saker?", frågade Åttaåringen.
"Skelett, Pokémon och lego", svarade gossen genast.
Och fåglarna kvittrade en kärleksserenad.

Det har varit nästan omöjligt att slita dem från varandra sen dess. Igår, när hela familjen skulle till farmor och farfar, fick Åttaåringen stanna hemma hos Vännen istället. Till och med kvällsmaten åt han hos dem, innan han trampade hemåt på sin gula cykel. Imorse var han uppe med tuppen; jag såg genom mitt sovrumsfönster hur han cyklade mot sin vän. De knallröda kalsongerna lyste i morgonsolen, ty byxorna hade han i ivern glömt hemma.

Vännens familj hyr bara, men de tänker stanna så länge de får säger de. Med andra ord: tills något medelålders par utan barn budar på huset. Men det måste vi stoppa! Så fort en potentiell huskund dyker upp ska alla grannarna klä av sig nakna och köra death metal i gigantiska högtalare så att det ekar genom byn. Sådant trash kan man ju inte ha till grannar!

Ja, vad gör man inte för kärleken?

lördag 4 juli 2009

Persiljedöden

Det var inte cancern som dödade pappa. Det var persiljan. I alla fall om kommunens miljöenhets misstankar stämmer.
"Ta lite mer persilja", sa mamma och klippte en klase till över pappas färskpotatis för tre veckor sedan. "Du behöver järnet."
Och pappas järnhalt steg, liksom hans E-colihalt. Sen kom kramperna, vätskebristen. Vi ringde efter ambulans och pappa åkte till Sahlgrenska. Efter en vecka var han död. Och hela tiden sa vi att det var cancern som tog honom.

Pappa levde fortfarande när Ehec-beskedet kom. Så hela familjen fick testas på vårdcentralen. Den diskreta sköterskan föreslog att vi skulle testas en och en, men i en familj där alla kissar med öppen toadörr tyckte vi detta var onödigt. Så vi ställde oss på rad, drog ner brallorna och lutade oss framåt.
"Så får vi det undanstökat", sa jag.
"Är avföring detsamma som bajs?", frågade Sexåringen.
"Ska ni ta avlivningsprov?", undrade Åttaåringen oroligt.

Testresultaten har kommit och vi har inga E-colibakterier i resten av familjen. Måhända finns det en del i den lilla persiljebusken som mamma använde vid pappas sista måltid och som hämtades av en miljöinspektör i torsdags. Det lär vi få veta inom några dagar.

Death by parsley alltså. Som ett fall för kriminalinspektör Barnaby. En sån knorr på mysteriet skulle pappa ha gillat.

torsdag 2 juli 2009

Dansa!

Jag har haft dispens från verkligheten. Den gångna veckans löpsedlar har noterats men inte registrerats. Idag vaknade jag. Det var som sjutton, Michael Jackson är död!

Michael Jackson har haft en unik inverkan på mitt liv eftersom hans musik får mig att vilja dansa. Detta är väldigt underligt eftersom jag är en genetisk repellant mot dans. Att kolla på det kan gå an ifall dansaren gör något som ser svårt ut, ungefär som en cirkusartist, men att dansa själv får mig bara att tänka "Varför, varför, varför?". Några gånger har jag försökt analysera min motvilja, eftersom den tyvärr är ett handikapp, och då kommer jag alltid fram till samma slutsats: Jag tycker att dans är ett tecken på civilisationens tillbakagång. Här fjantar vi runt till musik när vi borde ägna oss åt något mer rationellt. Ungefär.

Men Michael Jackson, som sagt, får mig att vilja dansa. Han tar fram reptilhjärnan hos mig. Från Billie Jean i högtalarna i mitt gamla flickrum till fantastiskt underbara Blood on the dancefloor, som kommer att ljuda i mina högtalare tills jag dör. Så allihopa, dra upp volymen och skaka loss!




Sov gott, Michael. Hälsa pappa!