Vår lilla by ligger ju alldeles vid havet och då har huspriserna en tendens att bli lite höga. Därför är det nästan bara medelålders par utan barn som köper kåkarna som blir lediga när någon gammal, som har bott här sedan huspriserna inte var höga, dör. Men förra veckan hördes plötsligt barnskrik från en av gårdarna som stått öde ett tag.
Vi träffade dem i badviken: ett gulligt par med tre små gossar. Den äldste pojken är sju år, har blont vågigt hår och glittrande blågråa ögon.
"Vad gillar du för saker?", frågade Åttaåringen.
"Skelett, Pokémon och lego", svarade gossen genast.
Och fåglarna kvittrade en kärleksserenad.
Det har varit nästan omöjligt att slita dem från varandra sen dess. Igår, när hela familjen skulle till farmor och farfar, fick Åttaåringen stanna hemma hos Vännen istället. Till och med kvällsmaten åt han hos dem, innan han trampade hemåt på sin gula cykel. Imorse var han uppe med tuppen; jag såg genom mitt sovrumsfönster hur han cyklade mot sin vän. De knallröda kalsongerna lyste i morgonsolen, ty byxorna hade han i ivern glömt hemma.
Vännens familj hyr bara, men de tänker stanna så länge de får säger de. Med andra ord: tills något medelålders par utan barn budar på huset. Men det måste vi stoppa! Så fort en potentiell huskund dyker upp ska alla grannarna klä av sig nakna och köra death metal i gigantiska högtalare så att det ekar genom byn. Sådant trash kan man ju inte ha till grannar!
Ja, vad gör man inte för kärleken?
3 år sedan
2 kommentarer:
Hoppas att er plan fungerar. Klart grabben ska ha en kompis!
Får ni med er de redan inflyttade medelålders grannarna på detta projekt då gör ni det bra! Heja!
Skicka en kommentar