tisdag 30 juni 2009

Vadå värdighet?

Den billigaste kistan kostar drygt tretusen. Det är inte klokt! Den dyraste kostar runt femtiotusen. Jag undrar om det inte bär emot lite att skicka in en sån i ugnen. Pappa hade nog kallat det i-ländernas dumhet att bara bränna upp en sådan dyrgrip i en fånig ritual.

Den billigaste kistan kallas "07" och ser ut som en Ikea Pax med en Jyskmadrass inuti. På de båda varuhusen hade man kunnat få den i valfritt laminat för högst en tusing sammanlagt. Jag har ju ärvt min prismedvetenhet från pappa, så jag föreslog en gammal garderob alternativt att jag snickrade en kista själv. Vi bygger ju om och har en hel del spillvirke hemma.

Men nix, förstår ni, så får man inte göra. Det är nämligen inte värdigt.

"Vilka är ni att definiera min värdighet?", ropar pappa från andra sidan. "Det är väl klart tösen ska snickra! Jag har ju sett henne bygga både leksaksstall och skyttegravar och det gjorde hon galant."

Stackars pappa hann inte förändra världen. Därför får han göra sin sista resa i en 07:a. Men inskriften har han författat själv och den kan ingen ändra på:

Här vilar stoftet från en man som aldrig tog orden "besparing med bibehållen kvalitet" i sin mun.

söndag 28 juni 2009

Sorgen

Sorgen är ett riktigt åbäke. Den är klumpig och oförutsägbar, spretig och nästan omöjlig att tygla. Sorgen sover aldrig men det händer att den slumrar lite. När den vaknar är den vildare än någonsin och skrämmer alla runtomkring.

Sorgen bränner. Dess eld virvlar runt bland inälvorna innan den hittar utgången genom strupen. Där stannar den som ett svidande klot och tvekar lite innan den väljer att återvända till magen.

Men sorgen måste ut. Det säger alla. Jag vet dock inte om jag vågar släppa loss den eftersom jag samtidigt måste släppa kontrollen.



Pappa blev sjuttio år, fyra månader och två veckor.

måndag 22 juni 2009

Ingen takt men ton

Det faktum att hela familjen Leander saknar takt –- i dubbel bemärkelse –- och sångröst har inte hindrat oss från att älska musik. Därför minns jag min barndom som ett enda långt musikstycke som strömmade ur vår hopplöst omoderna Lencogrammofon. Våren 1978 snurrade den varm i vardagsrummet hemma på Vårvägen i Luleå. Kiss var bannlysta av våra föräldrar, så dem fick vi lyssna på inne på rummen istället där vi hade varsin kassettbandspelare. Men David Bowie var okej. Så det var inte ovanligt att hela familjen stämde upp i Cha-cha-cha-changes när Hunky Dory låg på skivtallriken.

Ganska ofta lyssnade vi på Tolvskillingsoperan, och jag var livrädd för skivomslaget eftersom en man utan ben satt i en vagn på det. Han stirrade rakt ut från bilden och såg bedjande på mig. Ibland tog jag en omväg genom köket för att slippa passera stereobänken där skivomslaget låg. Jag fick för mig att den stackars krymplingen kunde få tag i mig då, att hans utsträckta armar skulle nå igenom det glansiga konvolutet och fånga mig och dra in mig i bilden.

När vi lyssnade på Edith Piaf brukade hela familjen stämma upp i sång. Därför har vi alla ett skapligt uttal i franska trots att bara mamma kan göra sig förstådd på språket. Hon brukade inleda sången och inte så sällan överrösta självaste Edith, och så fyllde vi andra i:

(Mamma på stortoan): Laissez-vous faire
(Barnen i sina rum): MILORD
(Mamma på stortoan): Et prenez bien
(Barnen i sina rum): VOS AISES
(Mamma i toadörren): Vos peines sur mon cœur, et vos pieds sur
(Barnen i sina rum): UNE CHAISE
(Mamma i hallen): Je vous connais
(Barnen i sina rum): MILORD
(Mamma i köksdörren): Vous ne m'avez
(Barnen i sina rum): JAMAIS VUE
(Mamma i köket): Je ne suis qu'une fille
(Barnen i sina rum): DU PORT
(Pappa i vardagsrummet): Une ombre de la RUEEEEEEE...

tisdag 16 juni 2009

Dålig uppfostran?

Åttaåringen har fått ta hem en skrivbok kallad "Mina berättelser". Följande noveller finns att läsa:
  • Förgiftad pizza
  • Pytonön
  • Sländan
  • Alien från rymden
  • Sagan om Manbat
  • Min bästa julklapp
  • Fågelskrämman
  • Tomten som hämnades
  • Jedipojken
  • Robin har rabies
  • Emma har kanser
  • Titanic nummer 2
  • Draken Godsila
  • Loch Ness-odjuret
Vad har vi gjort för fel?

Kolla in stackaren som drunknar och helt korrekt ropar på hjälp på engelska.

måndag 15 juni 2009

Generationer av uppoffrande mammor

Jag har varit på pingisläger. Där har jag lärt mig att jag som förälder förväntas
  • kunna spela hyfsat
  • känna till reglerna
  • kunna bygga ihop såväl bord som racket
  • tycka att detta är jättespännande.
Som mamma till en pingisintresserad åttaåring måste jag svälja stoltheten och jamsa med. När jag tänker efter var det nog precis vad min mamma fick göra en gång i tiden, när jag som åttaåring blev intresserad av hästar.

Det är lustigt, men jag minns än idag det starka lyckoruset när jag för första gången placerades i sadeln på halvrusset Ture. Kärleken var omedelbar när jag kände den varma hästkroppen under mig. Varje steg som utvecklades till ett helt rörelsemaskineri på den smala manken tog jag in, liksom dammet som virvlade, den lena mulen som frustade belåtet och den starka lukten, som lika gärna förnimmer en värme som ett minne. Det var Ture som gav mig den känslan och tur var väl det, för om jag som bästisen Patrik istället hade placerats på welchponnyn Tojje hade jag nog lagt av direkt och fått skapa mig en annan passion att följa mig genom livet.

Tojje var direkt livsfarlig. En liten, tjock fuxskäck var han, med ilskna ögon och ett hånfullt flin i den stora käften som var full av gulbruna gaddar. Dem använde han till att ta stora tuggor av livrädda ungars täckjackor, så att den vita skumfyllningen stod som fradga i mungiporna på honom. Då och då försökte han även äta upp en förälder men när han till slut tog itu med min mamma mötte han en värdig motståndare.

”Trodde du, ja”, väste hon ilsket medan hon bände upp ponnykäften som fått ett stadigt grepp runt en av de stora knapparna på hennes ljusbruna mockakappa.
Ett ögonblick senare satt han fast igen, denna gång på knappen ovanför den förra.
”Nä, nu jävlar”, sa mamma och bände upp käften igen.


Sen band hon helt sonika fast hästkraken i världens kortaste grimskaft och tog itu med att sadla honom. Trots att det var Patrik som skulle rida Tojje var det alltid min och inte hans mamma som fick göra honom i ordning, eftersom hon var den enda som vågade sig in i den gudsförgätna boxen.

”Vet du inte vad som är fram och bak på en sadel?”, sa ridläraren näsvist när han stod och såg på när mamma och Tojje utkämpade sitt krig.
Sadeln hade mycket riktigt kommit på plats på ponnyryggen, men valvet gapade tomt över en platt korsrygg istället för att formas tätt mot en luden manke.
”Jo, men jag vet inte vad som är fram och bak på en häst”, svarade min mamma ännu mera näsvist och lossade på sadeljorden som hon precis lyckats knäppa runt den spända hästmagen.

Sadeln vändes och spändes och Tojjes huvud knöts loss. Precis när han skulle bita till runt min mammas krage tog hon dock tillfället i akt och placerade ett bett i den vidöppna hästmunnen. Tränset knäpptes lite hipp som happ och så var även Tojje redo för dagens motion. De andra hästarna väntade redan uttråkade i stallgången.

Mamma har aldrig klagat över uppoffringen och det tänker inte heller jag göra. Vad är förresten några felplacerade pingisbollar jämfört med en livsfarlig welchponny?

torsdag 11 juni 2009

Den överskattade läsningen

Min mamma brukar stolt berätta för sina vänner att jag minsann lärde mig läsa långt innan jag började skolan. Det är inte sant. Nästan åtta år var jag innan bokstäverna slutligen började forma meningar i min svällande hjärna. Vid det laget hade jag redan gett upp och konstaterat att läs- och skrivfärdigheter ändå var överskattade. Jag skulle ju bli astronaut och i rymden talade ändå ingen svenska.

Jag gick ettan på Lulsundsskolan i Luleå. Den bestod av sex klassrum längs en lång och kall stenkorridor, där plattorna i fasaden spruckit som ondskefulla speglar som fångade små barnasjälar och formade dem till goda samhällsmedborgare. Ibland gick det inte så bra och då blev man en utböling istället. Såna fanns de gott om och det gjorde inte så mycket eftersom livet ändå inte var rättvist.

På den tiden bar fröknarna kläder från Mah Jong. Det var solidariska plagg hade jag lärt mig hemma. Skolböckerna stencilerades till glansiga, blåaktiga kopior som luktade fränt. På dem skulle jag fylla i konturerna för alla bokstäverna. Inte ens B som i Britta klarade jag av.

Men så lossnade plötsligt allt. En dag när jag stirrade i boken om Mose korgfärd genom vassen insåg jag att jag kunde läsa "Moses" och inte bara färglägga bilden han fanns på. Ja, precis så minns jag det, att jag gick från att vara hopplös analfabet till fullt läskunnig på bråkdelen av en sekund. Hade jag varit religiöst lagd hade jag kunnat tacka Moses för uppenbarelsen.

Idag är Sexåringens sista skoldag i förskoleklassen och hon kan inte läsa än. Det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att det är hennes sista helt fria sommarlov, då varje skylt och uppmaning fortfarande bara är konstiga symboler och då hon faktiskt får lov att vara barn fullt ut.

Läsningen är dessutom överskattad, för Sexåringen ska bli spion i fjärran länder där de ändå inte talar svenska.

måndag 8 juni 2009

Allt som det ska

På måndagen hoppade jag studsmatta. Det är mycket svårare än det ser ut. Svikten måste liksom komma i otakt för annars blir det bara att man gungar istället för studsar. Tack och lov var det bara katten som såg mig. Hon vände på huvudet och somnade om.

På tisdagen köpte jag sex fönster. Det är en hel vetenskap. Ska det vara höger- eller vänsterhängt? Ventil? Kopplat? Aluminium? Allt jag visste var att fönstren skulle in i sex hål som jag någotsånär hade mått på. De levereras idag.

På onsdagen doppade jag fötterna i dreglet från en plastkrokodils mun. Det tyckte Sexåringen var roligt. Sen var jag idrottsmamma och ropade hysteriska kommentarer om hennes piruetter på isen. Det slog mig att vackra piruetter betyder mer för mig än de gör för henne.

På torsdagen fick vi beskedet om pappa. Tänk att man kan få så många tumörer på så kort tid. En del syns till och med från utsidan. Jag gick hem från jobbet eftersom mitt hjärta dunkade så hårt och det brände så mycket under ögonlocken.

På fredagen åkte vi till ishallen igen men jag sa inget om piruetterna. Tänkte på dem gjorde jag däremot, att de borde var mer samlade och jämnare i hastigheten.

På lördagen körde jag barn till kalas. Kom hem till ett ensamt hus och stirrade på datorn. Insåg att jag borde skriva något, men gick ut istället. Övervägde studsmattan men grannarna var i trädgården.

På söndagen valarbetade jag. Åt lunch med pappa som fått permis från sjukhuset. Han är gammal och det är jag med. Alltså är allt som det ska. Tiden går och ingenting spelar egentligen någon roll. I det långa loppet.