fredag 4 december 2009

Basketproffset

Sjuåringen klagar högljutt över att ingen passar till henne i basketmatchen. Helt fri är hon ju, där hon står mitt på trepoängslinjen ...

... i brygga.

(Senare hann hon gå ner i spagat under korgen också, efter att ha hjulat dit.)

onsdag 25 november 2009

Dagbok

Jag skrev dagbok hela 1999. Den första dagen på det nya millenniet la jag ner och skrev inte ett ord till. Det bara blev så.

Nu när jag ser tillbaka på mina anteckningar inser jag att 1999 var helt avgörande eftersom jag träffade pappan till mina barn då. Det var lite struligt i början och hade lika gärna kunnat gå i en annan riktning. Hemska tanke.

Under ett års tid, ganska precis faktiskt, bloggade jag nästan dagligen. Nu när jag ser tillbaka på den ”dagboken” inser jag att mitt liv fortfarande är spännande. Ändå la jag ner för några månader sen. Det fick bli så.

Det känns bra att inte blogga men visst händer det fortfarande att tankarna dyker upp, ni vet de där som verkar ha ordet ”inlägg” svävande över sig. Kents nya platta ”Röd” till exempel, som fick mig att fundera i timmar över hur den hade låtit om den istället hetat ”Turkos”. Eller min insikt att jag blivit en vidrig idrottsmamma, nu när dottern faktiskt blivit ganska duktig på konståkning men väljer bio framför träning (vilket jag givetvis går med på, även om jag måste erkänna att det är frustrerande).

Det kan hända att jag kommer tillbaka, något inlägg då och då eller fullt ut. Vilket det blir, om något, får framtiden utvisa. Men jag raderar inte den här sajten; den är ju trots allt min dagbok och i framtiden kanske jag inser att delar av den – precis som vissa delar 1999 – varit avgörande för mitt liv idag.

tisdag 11 augusti 2009

Allt eller inget

Ibland känns det som att jag har så mycket att berätta. Då riktigt spottar jag ur mig inlägg. Andra gånger är jag helt tom. Som nu till exempel. Detta trots att ganska mycket ändå verkar hända:
  • Min semester är slut.
  • Jag har fått nya uppdrag och arbetsuppgifter.
  • Jag har varit lägermamma på konståkningsläger.
  • Vi hade då strömavbrott så att isen smälte och vi fick grilla pannbiffarna utomhus.
  • Vi har byggt om halva kåken och jag har rollat fem rum fyra gånger.
  • Jag har insett vilken stor pappa jag hade (tidningsartiklar, minnesstunder ...).
Sedan mitt senaste inlägg har jag känt mig
  • uppsluppen
  • förtvivlad
  • nervös
  • avundsjuk
  • kärleksfull
  • stolt
  • utmattad.
Ändå är jag alltså helt tom när det kommer till att blogga.

fredag 31 juli 2009

Med ändan först in i stjärnhimlen

När jag började jobba på dagstidning för mer än tjugo år sedan brukade vi på redaktionen turas om att skriva horoskopen. Det gick lite på slentrian; var det runt den 25:e skrev man att "du ska snart få pengar" och var det fredag och kanske lite mysigt ute skrev man att "du kan möta kärleken".

När jag några år senare började jobba på en redaktion i USA och berättade om mitt forna horoskopskrivande blev mina medarbetare nästan förnärmade. Jag insåg snart att horoskop tas på blodigt allvar i det stora landet i väst. Snart hade jag suttit med i så många diskussioner om stjärntecken att jag kunde rabbla dem utantill, även om jag så hade väckts ur en djup sömn.

Jag kan lika gärna säga som det är: Horoskop är hokuspokus! Jag tror inte ett skvatt på astrologi, inte minst för att jag själv hade varit född i olika tecken om mamma hade gått hela graviditeten ut, alternativt gjort kejsarsnitt. Jag föddes ju med sätesbjudning, något som man inte gärna tillåter nuförtiden.

Jag kom alltså till världen med arslet först. Det har länge varit min avsikt att även lämna jordelivet med ändalykten i en på något sätt framträdande position. Exakt hur detta ska gå till har jag inte riktigt klarlagt men förhoppningsvis vet jag när det är dags.

Måndagen den tjugotredje oktober 1967 har flera av demonstranterna ännu inte lämnat Götaplatsen där de samlats två dagar tidigare i Sveriges hittills största gemensamma manifestation mot Vietnamkriget. Tidningarna berättar att en tvättäkta snöman äntligen förevigats på film, intressant nog i Bluff Creek i Kalifornien, och att Djungelbokens premiär på biograferna i USA slagit kassarekord. På radion spelas låtar från Beatles nysläppta Sgt Pepper-platta. Blott fjorton dagar tidigare har Che Guevara för sista gången försvunnit in i Bolivias djungler. Sveriges vägnät är säkrare än någonsin, med djupt koncentrerade förare som försöker ställa om sina hjärnor till högertrafik. Men taxichauffören som kör i ilfart över Älvsborgsbron i Göteborg skiter i vilken sida han kör på. Kvinnan som ligger och gnyr i baksätet är nämligen inte bara gravid, hon ska ha tvillingar.

Vad som sedan händer har jag fått ett antal versioner av. Låt mig hålla mig till dem som berättats av mina föräldrar. Att diverse kusiner, sysslingar och grannar också har historier från min mors andra förlossning är förvisso intressant men knappast okej om jag ska hålla mig något sånär till sanningen.

Alltså lyckades min far, efter en vansinnesfärd och med mycket lite hjälp av en likblek taxichaufför, bända ut min mor ur bilen. Iklädd något som närmast kan likna ett tält med ett hål för huvudet vaggade sedan min mor, stödd av den i sammanhanget mycket lilla äkta maken, in genom dörrarna på Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik. Där blev det snabbt fart på personalen som lyckades få upp min flämtande mamma på en brits så smal att den uppsvällda, och vid det laget blödande, magen stack ut på båda sidor. Klockan var lite efter tio på morgonen och mamma krystade omgående fram ett par skära fötter ur underlivet. ”Han gled som en tvål”, skulle hon berätta flera år senare, och pappa höll med. För ut gled min brorsa och ut gled jag, sittande på hans huvud, redan på nästa värk.

Hade det varit en nutida förlossning hade detta givetvis aldrig hänt. Vi hade istället plockats ut med kniv en eller två veckor tidigare, när det stod klart att våra vid det laget ganska stora bebiskroppar redan satt fastnaglade i den position vi tänkte bli födda. Men 1967 var ett glädjens år och lite svinn fick man allt räkna med. Så det blev den tjugotredje oktober, inte den nionde eller sextonde, vilket för mig egentligen bara medfört det lilla extra arbetet att förklara att jag visst är född i vågens tecken och inte i skorpionens som nutida horoskop gärna vill göra gällande.

”Är de enäggstvillingar?”, frågade den hastigt tillkallade läkaren.

Att Watson och Crick ett helt kvartssekel tidigare hade offentliggjort sin gigantiska modell av DNA-spiralen bekom honom inte ett dugg. Min mamma visste dock bättre.

”Den ena har snopp och den andra inte”, sa hon näsvist.

Idag är både den snopputrustade och den snopplösa alltså vågar. Eller skorpioner, om man läser andra horoskop. Så var det med det.

onsdag 29 juli 2009

Howdy rapporterar LIVE från Transformers

Här tyckte man livet var uselt och så händer detta: Det stod fel på bioschemat så istället för att jobba på Johan Falk fick vi visa den nya Transformersfilmen ikväll. Lyckligtvis har jag handdatorn med mig så att ni kan få en liverapportering:

Det är framtid. Kina. Bilar blir robotar. Glassbil. Kiss my icicle! Eld och slagsmål. US Navy. Hemma hos snygg kille. Ringer snygg tjej. Gör slut. URSNYGG TJEJ!

Grejer får liv. Megatron hjälte. US Special FOrces. COllege snygga människor fullt av snygga människor fan va alla är snygga och smarta EInstein. datorer i massor. kattungar. Professorn sur på snygg kille. Snygg tjej. snygg tjej.

Party. snygg. bilen blir levande tar till robot. energon? Optimus Primus något hjälte (Magatron var inte det visade det sig).

Kaffepaus. Maken passar påa tt sänka ljudet på filmen.

TIllbaka. Eld i öknen kanske jordanien säger de. svininsluensan ?Pyramid slås sönder av robot som vill åt solen??? URSNYGG TJEJ i vita kläder håller killes hand. de älskar varandra säger de och killen dör men vaknar av pulver väcker ptimus primus??? alla slåss. kysser. må nsken.

Directed by Steven SPielberg??? Det visste jag ine.

måndag 27 juli 2009

Tillfällig martyr

Semestern är slut och jag sitter på jobbet och glor. De senaste fyra veckorna har jag
  • vårdat sjuk pappa
  • förlorat pappa
  • begravt pappa
  • rollat fem rum fyra gånger
  • krattat brännmaneter på simskola.
Jag har inte
  • solat
  • badat
  • läst en bok.
För att citera min gode vän och hjälte Kalle Anka:

"Kvack!"

torsdag 16 juli 2009

Kan någon förklara?

Jag förstår inte resonemanget bakom att man får a-kassa i 300 dagar om man är 100 procent arbetslös men att man bara får a-kassa i 75 dagar om man är deltidsarbetslös. Då ska man som arbetslös alltså undvika att ta jobb som inte är heltid, alternativt säga upp sig från sin deltidstjänst och alltså belasta a-kassan ännu mer.

Det finns säkert en logisk förklaring men jag kommer inte på någon. Gör ni?

tisdag 14 juli 2009

Hur man skämmer ut en pojkvän

Eftersom jag är lite småirriterad just nu tänkte jag passa på att blogga om något jag endast i irriterat tillstånd är stolt över: Hur jag skämde ut min pojkvän året innan jag träffade maken. Han hette förresten samma som maken, vilket har förenklat avsevärt för mig då jag helt och hållet sluppit olämpliga felsägningar. Nåväl.

Exet var väldigt noga med hur saker såg ut och verkade. Därför är det förstås lite lustigt att han drog omkring med mig men kanske var det lite status i att jag var fem år äldre (bara bäbisen var han). Han var så noga med att allt var korrekt och av senaste modellen att han aldrig tvättade sina mörkblå Levi's eftersom de skulle kunna blekas då. Istället ångade han dem emellanåt (när de började lukta kanske?).

Jag och exet var på en konsert med Red Hot Chili Peppers och där träffade vi på en gammal väninna till mig. Exet blev eld och lågor när han såg hennes skönhet; han fjantade och spexade runt och rent ut stötte på henne. Detta kunde jag stå ut med. Sedan rusade han iväg och handlade drickor och kom tillbaka med en till henne och en till honom. Detta kunde jag också stå ut med. Sen viskade han till mig: "Inte för att jag vill göra dig ledsen, men fan va mycket snyggare än dig hon är". Detta kunde jag inte stå ut med.

Jag övervägde att hälla hans dricka över honom men det är alldeles för klassiskt och skulle till och med kunnat ge honom status. Att skälla på honom skulle möjligen ge samma dåliga effekt, så jag valde ett tredje alternativ:

Jag headbangade hela konserten! Där satt exet och försökte vara cool och medveten och intill sig hade han en urtöntig dejt som headbangade oavbrutet. Till och med de lugna låtarna slängde jag mina lockar till, allt medan exet oroligt väste "Sluta, snälla ... Du gör ju bort dig".

En som inte är rädd för att göra bort sig är min älskade bror Erik, gymnasielärare i Tullinge. För att vinna biljetter till en rockkonsert antog han Bandit Rocks utmaning att undervisa iklädd björnkostym en hel dag. Och vilken konsert var det, tror ni? Red Hot Chili Peppers såklart!

söndag 12 juli 2009

Okunskapsutmaning

Jag var väl över trettio innan jag insåg att oliver inte växer med pimenton inuti. Tanken att någon faktiskt satt och pillade in en liten chilifrukt i varje liten oliv kändes så befängd på något sätt, ungefär som att stoppa varmkorv i bröd och sälja allt burkat och klart (det gör man förresten säkert i USA).

Medge att den hade kunnat växa så här. Endast naturen borde kunna fixa en så schysst färgkombination.

Nu tänkte jag att vi skulle ha en liten mysig sommarutmaning: Berätta om någon patetisk okunskap du burit på alldeles för länge. Inte för att jag tror att det blir någon rusning till utmaningen precis; dels råder det lite bloggtorka nu, dels förutsätter ju utmaningen att man faktiskt vet om sin okunskap. Ni kanske går omkring och tror att blåbär växer på träd och att Sting kommer från Skåne och i så fall får okunskapen vila tills ni når min olive-pimento-insikt.

Äsch, det var ju en usel utmaning.

Och korkekens korkar växer i klasar.

onsdag 8 juli 2009

Handelsbanken och döden

Följande brev från Handelsbanken damp igår ner i mammas brevlåda:

"Hej! På grund av Per Leanders bortgång, har samtliga autogiron kopplade till ert gemensamma konto automatiskt avslutats."

Punkt. Slut. Varken mer eller mindre. Inget "På grund av följande anledningar måste vi tyvärr avsluta alla autogiron ..." eller "Autogirorna det berör är ..." eller "För att detta ska bli så enkelt som möjligt kan du göra ditten eller datten eller tala med kontaktpersonen ...".

Inget "Vi beklagar sorgen".

tisdag 7 juli 2009

Diese Verrat ist sehr gut

Jag talar flytande tyska. Det är faktiskt ganska konstigt att jag gör det, eftersom jag bara har läst tyska i två år. Kanske beror mina goda språkkunskaper på att jag så glupskt inhämtar språk i min omgivning; jag läser utländska böcker och tidskrifter, ser oöversatta filmer och träffar folk från jordens alla hörn.

Att jag talar flytande tyska har gynnat både mig själv och omgivningen. Det här sista jobbet jag fick hade aldrig varit mitt om jag inte hade angett "flytande" under "Språk: Tyska" på anställningsformuläret. Idag har jag god hjälp av tyskan när jag talar med kunder eller kanske ger en vägbeskrivning till en vilsen turist.

Därför må ni tro att jag blev både förvånad och lite kränkt när en individ med tyska som modersmål hävdade att min tyska inte bara är usel, den är obefintlig! Så till honom och alla andra förståsigpåare vill jag bara säga: Släng er i väggen, durch, für, gegen, ohne, um!

Meine Deutch ist fantastich! Ich spreche ohne Svarigkeiten im alles Sachen: Politiken, das Weltentrauman und Blumen und Lieben. Ein bissen Frieden, ein bissen Sonnen, ein bissen Lieben etc. Wo sind Sie to ifragensatten meine Sprachenkunskapen? Ich kann immer der Deutche Sprachen sprechen (sprochen!) perfectiche. Ich weiss das ist heiss Nilpherd und nicht Wasserpferd! Wissen Sie das? Nein, Ich glaube das. Haha! Wann Sie sagen das meine Deutch ist nicht gut, Sie snacken Scheisse!

Och bevisföringen fortsätter oavbrutet: Jag hade en gång en schweizisk Freund som aldrig någonsin ifrågasatte min tyska. Trots att han talade flytande svenska valde han alltid att kommunicera med mig på tyska. Hans varma leende visade tydligt att han ansåg att jag behärskade språket.

Untürlich noch habe Ich keine Knorr für diese Inlägg. Schüss!

måndag 6 juli 2009

Kärlek vid första ögonkastet

Vår lilla by ligger ju alldeles vid havet och då har huspriserna en tendens att bli lite höga. Därför är det nästan bara medelålders par utan barn som köper kåkarna som blir lediga när någon gammal, som har bott här sedan huspriserna inte var höga, dör. Men förra veckan hördes plötsligt barnskrik från en av gårdarna som stått öde ett tag.

Vi träffade dem i badviken: ett gulligt par med tre små gossar. Den äldste pojken är sju år, har blont vågigt hår och glittrande blågråa ögon.
"Vad gillar du för saker?", frågade Åttaåringen.
"Skelett, Pokémon och lego", svarade gossen genast.
Och fåglarna kvittrade en kärleksserenad.

Det har varit nästan omöjligt att slita dem från varandra sen dess. Igår, när hela familjen skulle till farmor och farfar, fick Åttaåringen stanna hemma hos Vännen istället. Till och med kvällsmaten åt han hos dem, innan han trampade hemåt på sin gula cykel. Imorse var han uppe med tuppen; jag såg genom mitt sovrumsfönster hur han cyklade mot sin vän. De knallröda kalsongerna lyste i morgonsolen, ty byxorna hade han i ivern glömt hemma.

Vännens familj hyr bara, men de tänker stanna så länge de får säger de. Med andra ord: tills något medelålders par utan barn budar på huset. Men det måste vi stoppa! Så fort en potentiell huskund dyker upp ska alla grannarna klä av sig nakna och köra death metal i gigantiska högtalare så att det ekar genom byn. Sådant trash kan man ju inte ha till grannar!

Ja, vad gör man inte för kärleken?

lördag 4 juli 2009

Persiljedöden

Det var inte cancern som dödade pappa. Det var persiljan. I alla fall om kommunens miljöenhets misstankar stämmer.
"Ta lite mer persilja", sa mamma och klippte en klase till över pappas färskpotatis för tre veckor sedan. "Du behöver järnet."
Och pappas järnhalt steg, liksom hans E-colihalt. Sen kom kramperna, vätskebristen. Vi ringde efter ambulans och pappa åkte till Sahlgrenska. Efter en vecka var han död. Och hela tiden sa vi att det var cancern som tog honom.

Pappa levde fortfarande när Ehec-beskedet kom. Så hela familjen fick testas på vårdcentralen. Den diskreta sköterskan föreslog att vi skulle testas en och en, men i en familj där alla kissar med öppen toadörr tyckte vi detta var onödigt. Så vi ställde oss på rad, drog ner brallorna och lutade oss framåt.
"Så får vi det undanstökat", sa jag.
"Är avföring detsamma som bajs?", frågade Sexåringen.
"Ska ni ta avlivningsprov?", undrade Åttaåringen oroligt.

Testresultaten har kommit och vi har inga E-colibakterier i resten av familjen. Måhända finns det en del i den lilla persiljebusken som mamma använde vid pappas sista måltid och som hämtades av en miljöinspektör i torsdags. Det lär vi få veta inom några dagar.

Death by parsley alltså. Som ett fall för kriminalinspektör Barnaby. En sån knorr på mysteriet skulle pappa ha gillat.

torsdag 2 juli 2009

Dansa!

Jag har haft dispens från verkligheten. Den gångna veckans löpsedlar har noterats men inte registrerats. Idag vaknade jag. Det var som sjutton, Michael Jackson är död!

Michael Jackson har haft en unik inverkan på mitt liv eftersom hans musik får mig att vilja dansa. Detta är väldigt underligt eftersom jag är en genetisk repellant mot dans. Att kolla på det kan gå an ifall dansaren gör något som ser svårt ut, ungefär som en cirkusartist, men att dansa själv får mig bara att tänka "Varför, varför, varför?". Några gånger har jag försökt analysera min motvilja, eftersom den tyvärr är ett handikapp, och då kommer jag alltid fram till samma slutsats: Jag tycker att dans är ett tecken på civilisationens tillbakagång. Här fjantar vi runt till musik när vi borde ägna oss åt något mer rationellt. Ungefär.

Men Michael Jackson, som sagt, får mig att vilja dansa. Han tar fram reptilhjärnan hos mig. Från Billie Jean i högtalarna i mitt gamla flickrum till fantastiskt underbara Blood on the dancefloor, som kommer att ljuda i mina högtalare tills jag dör. Så allihopa, dra upp volymen och skaka loss!




Sov gott, Michael. Hälsa pappa!

tisdag 30 juni 2009

Vadå värdighet?

Den billigaste kistan kostar drygt tretusen. Det är inte klokt! Den dyraste kostar runt femtiotusen. Jag undrar om det inte bär emot lite att skicka in en sån i ugnen. Pappa hade nog kallat det i-ländernas dumhet att bara bränna upp en sådan dyrgrip i en fånig ritual.

Den billigaste kistan kallas "07" och ser ut som en Ikea Pax med en Jyskmadrass inuti. På de båda varuhusen hade man kunnat få den i valfritt laminat för högst en tusing sammanlagt. Jag har ju ärvt min prismedvetenhet från pappa, så jag föreslog en gammal garderob alternativt att jag snickrade en kista själv. Vi bygger ju om och har en hel del spillvirke hemma.

Men nix, förstår ni, så får man inte göra. Det är nämligen inte värdigt.

"Vilka är ni att definiera min värdighet?", ropar pappa från andra sidan. "Det är väl klart tösen ska snickra! Jag har ju sett henne bygga både leksaksstall och skyttegravar och det gjorde hon galant."

Stackars pappa hann inte förändra världen. Därför får han göra sin sista resa i en 07:a. Men inskriften har han författat själv och den kan ingen ändra på:

Här vilar stoftet från en man som aldrig tog orden "besparing med bibehållen kvalitet" i sin mun.

söndag 28 juni 2009

Sorgen

Sorgen är ett riktigt åbäke. Den är klumpig och oförutsägbar, spretig och nästan omöjlig att tygla. Sorgen sover aldrig men det händer att den slumrar lite. När den vaknar är den vildare än någonsin och skrämmer alla runtomkring.

Sorgen bränner. Dess eld virvlar runt bland inälvorna innan den hittar utgången genom strupen. Där stannar den som ett svidande klot och tvekar lite innan den väljer att återvända till magen.

Men sorgen måste ut. Det säger alla. Jag vet dock inte om jag vågar släppa loss den eftersom jag samtidigt måste släppa kontrollen.



Pappa blev sjuttio år, fyra månader och två veckor.

måndag 22 juni 2009

Ingen takt men ton

Det faktum att hela familjen Leander saknar takt –- i dubbel bemärkelse –- och sångröst har inte hindrat oss från att älska musik. Därför minns jag min barndom som ett enda långt musikstycke som strömmade ur vår hopplöst omoderna Lencogrammofon. Våren 1978 snurrade den varm i vardagsrummet hemma på Vårvägen i Luleå. Kiss var bannlysta av våra föräldrar, så dem fick vi lyssna på inne på rummen istället där vi hade varsin kassettbandspelare. Men David Bowie var okej. Så det var inte ovanligt att hela familjen stämde upp i Cha-cha-cha-changes när Hunky Dory låg på skivtallriken.

Ganska ofta lyssnade vi på Tolvskillingsoperan, och jag var livrädd för skivomslaget eftersom en man utan ben satt i en vagn på det. Han stirrade rakt ut från bilden och såg bedjande på mig. Ibland tog jag en omväg genom köket för att slippa passera stereobänken där skivomslaget låg. Jag fick för mig att den stackars krymplingen kunde få tag i mig då, att hans utsträckta armar skulle nå igenom det glansiga konvolutet och fånga mig och dra in mig i bilden.

När vi lyssnade på Edith Piaf brukade hela familjen stämma upp i sång. Därför har vi alla ett skapligt uttal i franska trots att bara mamma kan göra sig förstådd på språket. Hon brukade inleda sången och inte så sällan överrösta självaste Edith, och så fyllde vi andra i:

(Mamma på stortoan): Laissez-vous faire
(Barnen i sina rum): MILORD
(Mamma på stortoan): Et prenez bien
(Barnen i sina rum): VOS AISES
(Mamma i toadörren): Vos peines sur mon cœur, et vos pieds sur
(Barnen i sina rum): UNE CHAISE
(Mamma i hallen): Je vous connais
(Barnen i sina rum): MILORD
(Mamma i köksdörren): Vous ne m'avez
(Barnen i sina rum): JAMAIS VUE
(Mamma i köket): Je ne suis qu'une fille
(Barnen i sina rum): DU PORT
(Pappa i vardagsrummet): Une ombre de la RUEEEEEEE...

tisdag 16 juni 2009

Dålig uppfostran?

Åttaåringen har fått ta hem en skrivbok kallad "Mina berättelser". Följande noveller finns att läsa:
  • Förgiftad pizza
  • Pytonön
  • Sländan
  • Alien från rymden
  • Sagan om Manbat
  • Min bästa julklapp
  • Fågelskrämman
  • Tomten som hämnades
  • Jedipojken
  • Robin har rabies
  • Emma har kanser
  • Titanic nummer 2
  • Draken Godsila
  • Loch Ness-odjuret
Vad har vi gjort för fel?

Kolla in stackaren som drunknar och helt korrekt ropar på hjälp på engelska.

måndag 15 juni 2009

Generationer av uppoffrande mammor

Jag har varit på pingisläger. Där har jag lärt mig att jag som förälder förväntas
  • kunna spela hyfsat
  • känna till reglerna
  • kunna bygga ihop såväl bord som racket
  • tycka att detta är jättespännande.
Som mamma till en pingisintresserad åttaåring måste jag svälja stoltheten och jamsa med. När jag tänker efter var det nog precis vad min mamma fick göra en gång i tiden, när jag som åttaåring blev intresserad av hästar.

Det är lustigt, men jag minns än idag det starka lyckoruset när jag för första gången placerades i sadeln på halvrusset Ture. Kärleken var omedelbar när jag kände den varma hästkroppen under mig. Varje steg som utvecklades till ett helt rörelsemaskineri på den smala manken tog jag in, liksom dammet som virvlade, den lena mulen som frustade belåtet och den starka lukten, som lika gärna förnimmer en värme som ett minne. Det var Ture som gav mig den känslan och tur var väl det, för om jag som bästisen Patrik istället hade placerats på welchponnyn Tojje hade jag nog lagt av direkt och fått skapa mig en annan passion att följa mig genom livet.

Tojje var direkt livsfarlig. En liten, tjock fuxskäck var han, med ilskna ögon och ett hånfullt flin i den stora käften som var full av gulbruna gaddar. Dem använde han till att ta stora tuggor av livrädda ungars täckjackor, så att den vita skumfyllningen stod som fradga i mungiporna på honom. Då och då försökte han även äta upp en förälder men när han till slut tog itu med min mamma mötte han en värdig motståndare.

”Trodde du, ja”, väste hon ilsket medan hon bände upp ponnykäften som fått ett stadigt grepp runt en av de stora knapparna på hennes ljusbruna mockakappa.
Ett ögonblick senare satt han fast igen, denna gång på knappen ovanför den förra.
”Nä, nu jävlar”, sa mamma och bände upp käften igen.


Sen band hon helt sonika fast hästkraken i världens kortaste grimskaft och tog itu med att sadla honom. Trots att det var Patrik som skulle rida Tojje var det alltid min och inte hans mamma som fick göra honom i ordning, eftersom hon var den enda som vågade sig in i den gudsförgätna boxen.

”Vet du inte vad som är fram och bak på en sadel?”, sa ridläraren näsvist när han stod och såg på när mamma och Tojje utkämpade sitt krig.
Sadeln hade mycket riktigt kommit på plats på ponnyryggen, men valvet gapade tomt över en platt korsrygg istället för att formas tätt mot en luden manke.
”Jo, men jag vet inte vad som är fram och bak på en häst”, svarade min mamma ännu mera näsvist och lossade på sadeljorden som hon precis lyckats knäppa runt den spända hästmagen.

Sadeln vändes och spändes och Tojjes huvud knöts loss. Precis när han skulle bita till runt min mammas krage tog hon dock tillfället i akt och placerade ett bett i den vidöppna hästmunnen. Tränset knäpptes lite hipp som happ och så var även Tojje redo för dagens motion. De andra hästarna väntade redan uttråkade i stallgången.

Mamma har aldrig klagat över uppoffringen och det tänker inte heller jag göra. Vad är förresten några felplacerade pingisbollar jämfört med en livsfarlig welchponny?

torsdag 11 juni 2009

Den överskattade läsningen

Min mamma brukar stolt berätta för sina vänner att jag minsann lärde mig läsa långt innan jag började skolan. Det är inte sant. Nästan åtta år var jag innan bokstäverna slutligen började forma meningar i min svällande hjärna. Vid det laget hade jag redan gett upp och konstaterat att läs- och skrivfärdigheter ändå var överskattade. Jag skulle ju bli astronaut och i rymden talade ändå ingen svenska.

Jag gick ettan på Lulsundsskolan i Luleå. Den bestod av sex klassrum längs en lång och kall stenkorridor, där plattorna i fasaden spruckit som ondskefulla speglar som fångade små barnasjälar och formade dem till goda samhällsmedborgare. Ibland gick det inte så bra och då blev man en utböling istället. Såna fanns de gott om och det gjorde inte så mycket eftersom livet ändå inte var rättvist.

På den tiden bar fröknarna kläder från Mah Jong. Det var solidariska plagg hade jag lärt mig hemma. Skolböckerna stencilerades till glansiga, blåaktiga kopior som luktade fränt. På dem skulle jag fylla i konturerna för alla bokstäverna. Inte ens B som i Britta klarade jag av.

Men så lossnade plötsligt allt. En dag när jag stirrade i boken om Mose korgfärd genom vassen insåg jag att jag kunde läsa "Moses" och inte bara färglägga bilden han fanns på. Ja, precis så minns jag det, att jag gick från att vara hopplös analfabet till fullt läskunnig på bråkdelen av en sekund. Hade jag varit religiöst lagd hade jag kunnat tacka Moses för uppenbarelsen.

Idag är Sexåringens sista skoldag i förskoleklassen och hon kan inte läsa än. Det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att det är hennes sista helt fria sommarlov, då varje skylt och uppmaning fortfarande bara är konstiga symboler och då hon faktiskt får lov att vara barn fullt ut.

Läsningen är dessutom överskattad, för Sexåringen ska bli spion i fjärran länder där de ändå inte talar svenska.

måndag 8 juni 2009

Allt som det ska

På måndagen hoppade jag studsmatta. Det är mycket svårare än det ser ut. Svikten måste liksom komma i otakt för annars blir det bara att man gungar istället för studsar. Tack och lov var det bara katten som såg mig. Hon vände på huvudet och somnade om.

På tisdagen köpte jag sex fönster. Det är en hel vetenskap. Ska det vara höger- eller vänsterhängt? Ventil? Kopplat? Aluminium? Allt jag visste var att fönstren skulle in i sex hål som jag någotsånär hade mått på. De levereras idag.

På onsdagen doppade jag fötterna i dreglet från en plastkrokodils mun. Det tyckte Sexåringen var roligt. Sen var jag idrottsmamma och ropade hysteriska kommentarer om hennes piruetter på isen. Det slog mig att vackra piruetter betyder mer för mig än de gör för henne.

På torsdagen fick vi beskedet om pappa. Tänk att man kan få så många tumörer på så kort tid. En del syns till och med från utsidan. Jag gick hem från jobbet eftersom mitt hjärta dunkade så hårt och det brände så mycket under ögonlocken.

På fredagen åkte vi till ishallen igen men jag sa inget om piruetterna. Tänkte på dem gjorde jag däremot, att de borde var mer samlade och jämnare i hastigheten.

På lördagen körde jag barn till kalas. Kom hem till ett ensamt hus och stirrade på datorn. Insåg att jag borde skriva något, men gick ut istället. Övervägde studsmattan men grannarna var i trädgården.

På söndagen valarbetade jag. Åt lunch med pappa som fått permis från sjukhuset. Han är gammal och det är jag med. Alltså är allt som det ska. Tiden går och ingenting spelar egentligen någon roll. I det långa loppet.

torsdag 7 maj 2009

Diskret

Maken kom hem från fullmäktige och satte sig i köket med mig. I rummet intill låg de två minsta och sov djupt. Vi drog för säkerhets skull igen dörren så att de inte skulle väckas.

Jag berättade om utvecklingssamtalet med Sexåringens fröken och så talade jag om att jag köpt den där legolådan Sjuåringen önskar sig på sin födelsedag nästa månad.

"Vad har ni gjort ikväll?", viskade maken.
"Vi har bakat och kollat lite på Hajen 2", viskade jag tillbaka.

"HAN DOG NÄR HAN BET I EN ELLEDNING!", ropade Sjuåringen från sovrummet.

torsdag 30 april 2009

Gissa!

"Mamma, gissa vad klassens nya stödfröken heter."
"Vadå, namnet menar du? Det kan ju vara vad som helst. Sånt kan man ju inte bara gissa."
"Snälla mamma, gissa!"
"Jaha, då säger jag väl Sebastian då."
"Nä, gissa igen!"
"Sara?"
"Nä, gissa igen!"
"Elisabeth?"
"Nä, gissa igen!"
"Jörgen?"
"Nä, gissa igen!"
"Anna?"
"Nä, gissa igen!"
"Olof?"
"Nä, gissa igen!"
"Olivia?"
"JAAA!"

???

tisdag 28 april 2009

En krossad dröm

Jag kom alldeles precis tillbaka från min lunchrast med en stark känsla av uppgivenhet. Nu blev det ju inte som jag i hemlighet önskat, och det var två lönnfeta karlar i 45-årsåldern som krossade min dröm.

"Fan va gôtt det är att man fått sig en riktig kvinna som vet vad en man behöver", sa den ena.
"Ja, och som klär sig som en kvinna och inte i nån jävla säck", sa den andra medvetet högt så att alla vi med säckar som klädesplagg skulle känna oss träffade.
"Framför allt en kvinna som vet när hon ska hålla käften", fortsatte den första triumferande.

En pytteliten tjej med långt svart hår smög fram och viskade något. Den ena mannen mumlade/gurglade ett svar till henne och hon gick tillbaka och ställde sig en bit bort. Där väntade en barnvagn med en sovande bebis. En annan ung mörk kvinna stod intill och stampade otåligt med fötterna. Jag tror att de kommer från Thailand, som ganska många av Tjörns invånare gör.

Själv satt jag där med min dröm krossad. Hur skulle jag nu kunna lämna min schyssta, jämställda man och i hemlighet rymma iväg med någon av de här två godbitarna? Fasen också, de vill ju inte ens ha mig!

söndag 26 april 2009

Wikipedia för utomjordingar

Christianity

The belief that a cosmic Jewish Zombie who was his own father can make you live forever if you symbolically eat his flesh and telepathically tell him you accept him as your master, so he can remove an evil force from your soul that is present in humanity because a rib-woman was convinced by a talking snake to eat from a magical tree.

Nej, tyvärr är det inte jag som kommit på definitionen. Den fanns här. Eftersom den är två år gammal har ni säkert redan sett den, men jag är ju inte precis känd för att vara först med det senaste.

torsdag 23 april 2009

Är du redo för bikinisäsongen, Britta?

Är det inte härligt med personlig reklam? Frågan i rubriken fick jag alldeles nyss på min mejl från en tillverkare av bantningspiller. Annars är det mest Postkodlotteriet som ställer frågor som "Hur mycket får du, Britta?" och "Är Britta på Tjörn vår nästa miljonär?".

Men nu fördröjer jag bara svaret som jag vet alla väntar på: Är jag redo för bikinisäsongen? Jamen, självklart är jag det. Det har jag alltid varit. Frågan är snarare om mina grannar är redo för min bikinidebut?

Här kanske bantningsföretaget och Postkodlotteriet kan gå ihop och göra lite förfrågningar.

tisdag 21 april 2009

Den tiden på året

"RIKAAAARD!"
"Öh?"
"Jag kommer inte ut från toan!"

Han går upp till mig på andra våningen och ser genast problemet. Med en snabb rörelse plockar han upp spindeln från tröskeln.

fredag 17 april 2009

Shabby shopping

"Mmm... de sitter perfekt", sa min mormor drömmande och kråmade sig framför spegeln.

Hon hade fått på sig ett par vita, riktigt tajta jeans med rejält utsvängda byxben. Nu var hon mäkta stolt över att de fortfarande passade över tio år efter att hon inhandlat dem.

Det var 1983.

Om jag inte minns fel var åttiotalet årtiondet det utfärdades dödsstraff på utsvängda byxben. Det var då det skulle vara smalt nertill och brett upptill, gärna förstärkt med mulliga axelvaddar. Men mormor som inte bara hade snygg figur var dessutom utbildad sömmerska. Hon visste när ett plagg satt rätt.

Själv fick jag alltid kläder att växa i. Mina Marilynjeans, Gul & Blå-brallan på alla moderumpor i slutet av sjuttiotalet, var så vida att jag än idag, med Guds hjälp och ett skohorn, skulle kunna kränga på mig dem. Och lite kult hade det nog varit.

Min point då? Jo, jag har idag handlat lågkvalitetsplagg till barnen. De var så billiga och massproducerade att jag blir imponerad om de håller sommaren ut. Å andra sidan räknar jag med att alla ungarna växer en storlek eller två i det vitaminrika solljuset i sommar.

Miljön gråter och barnen jublar. Ibland måste man välja.

onsdag 15 april 2009

En utmanad kvinna från Tjörn ...

... ville skriva en limerick om Mjörn
fast hon lyckades ej
med en så simpel grej
för det rimmar ju bara på "björn"

Så här ligger det till: En författare har fått det hedervärda uppdraget att skriva limerickar om ortsnamn inom lokaltidningens upptagningsområde. Ojojoj, vad jag känner mig utmanad när jag hör sådant. Tänk bara vilka härliga, rimmiga ställen det finns här på Tjörn: Bleket (sveket, diskoteket ...) och Bräcke (räcke, täcke ...) till exempel. Eller Åker:

En fattig student ifrån Åker
förlorade rubbet på poker
trots fyrtal på hand
blev guldet till sand
för spelet det hade en joker

Ortsnamnet Valla tar fram min värsta sida:

En misslyckad man ifrån Valla
ville ha lite mus till sin balla
Han ropade "Hej!"
fast det var till fel tjej
så nu får han dra en handtralla

Känn er gärna utmanade. Det är helt okej att ta orter från ert eget närområde.

Uppdatering:

Nu när jag har sovit på saken önskar jag att jag inte hade lagt in den där sista limericken om Valla, trots att den lät så bra vid 23-tiden igår. Fast gjort är gjort, om än i bruna byxor. Och visst är det så som Raggoparden påpekar, att Tjörn rimmar på fler ord än "björn".

En fyrtioettårig kvinna från Tjörn
fann varken "hörn" eller "törn"
Men trots korkad knopp
är humöret på topp
för hon kom själv på engelska "learn"

tisdag 7 april 2009

Sommarjobb i Helvetet

Det är hårda tider för alla som vill ha sommarjobb i år. Här på västkusten lottas de kommunala sommarjobben ut bland förhoppningsfulla ungdomar.

Annat var det när jag var tonåring och behövde fickpengar. Otroligt många jobb fick jag prova på innan jag valde bort allihop och blev journalist istället. Jag har varit hoppilandkalle, glasstant, växeltelefonist, funktionär vid O-ringen, ridskoleassistent, stencilapparatsreparatör och djävul.

Jobbet som Satans ställföreträdare fick jag sommaren jag var 17 år. Helvetet på jorden var i malmhamnen i Luleå. Där lastade svartmuskiga och kolindränkta förtappade själar vagnar fulla med järnmalm som sedan skulle över Atlanten till framför allt Sydamerika. Ibland blev karlarna hungriga och då gick de till en liten matsal, som den sommaren sköttes av lilldjävulen Britta.

Jobbet gick ut på lägga påsar med färdiglagad och vakuumförpackad mat i enorma kokkärl med ångande hett vatten. Sedan fiskades påsarna upp, klipptes av i toppen och vändes uppochner över karlarnas tallrikar. Det stänkande vattnet svedde deras såriga händer, som darrande tog emot dagens matranson.

"Gösta fick femton köttbullar och jag fick bara fjorton", mumlade någon.
"SKITSNACK", röt jag då. "Kan du inte räkna, karl?"

Det var minst lika varmt i mitt lilla kök som det var i gruvan. På den tiden hade jag ganska långt och flygigt hår som enligt föreskrifterna skulle knölas in i ett hårnät. Men hettan gjorde detta olidligt så jag knöt bara ihop håret i en tofs och brydde mig inte om ifall några av mina lockar fick fungera som extra krydda på läckerheterna som serverades.

En dag lämnade någon in en anonym protest: Tjejen i köket använder inte hårnät. Så Den Store Chefen tog sig personligen till mitt lilla krypin och beordrade mig att dra på mig nätet. Jag sa förlåt förlåt, log vänligt och vinkade käckt adjö till min arbetsgivare. Men det var en bitter och hämndlysten djävul som gick tillbaka in i köket.

Den lunchen var det HYGIEN som gällde för alla som ville äta. Själv hade jag omsorgsfullt rullat in mitt hår i ett sprillans nytt nät och dessutom placerat ut små käcka hårspännen som skulle hålla allting på plats. Jag var glänsande ren och förväntade mig, eller snarare krävde, att även mina matgäster skulle vara det. De sotsvarta karlarna fick därför klä av sig sina overaller och bokstavligen skura varenda kroppsdel som varit i kontakt med det svarta dammet. En efter en fick de sedan tassa in i matsalen, endast iklädda underkläder på de rena kropparna, och ta emot sina tallrikar. Ni må tro att det stänkande kokheta vattnet hade effekt nu.

I ett försök att spara pengar för det hårt ansatta LKAB började jag koka varannan kaffekanna på sumpen. Det blev lite som ett lotteri om man skulle få en god kopp kaffe eller en mugg med blask. Men drack man inte ur fick man heller ingen påtår. Efterrätt serverades ibland men den tilldelades bara dem som tuggat med stängd mun, vilket jag kontrollerade när de minst anade det.

Lunchen betalade männen med små kuponger som trycktes ner på en metallpinne. Jag höll inte alltid så bra koll men bestämde mig ändå för att räkna dem en dag. Den sista gubben hade satt sig vid bordet och ingen hade ännu lämnat matsalen. De var tjugoåtta män i rummet som alla tuggade med stängda munnar, men ... det var ju bara tjugosju kuponger!

Jag hämtade genast matsalsnyckeln som jag brukade låsa min arbetsplats med när jag gick för dagen, men den här gången låste jag istället från insidan. Sedan kastade jag demonstrativt upp nyckeln i luften, suckade ljudligt, fångade nyckeln och la den in min förklädesficka.

"Ni kommer INGENSTANS förrän den skyldige träder fram", sa jag sadistiskt. "Vem av er är det som inte har betalat för sin lunch?"

Tänk, där hade jag inte ens gjort lumpen men hade redan störtkoll på kollektiv bestraffning. En del saker kanske sitter i generna?

Jag fick i alla fall fram den skyldige och var nöjd med det. Däremot var jag inte lika nöjd med att jag trots mitt exemplariskt utförda arbete inte fick förlängning lovet ut. Men så var det ju ändå sommar och då måste man ju ha lite ledigt också.

måndag 6 april 2009

Kreativt hjärnsläpp

De som säger att kreativitet är som en positiv spiral har helt fel. Jag är så jäkla kreativ på jobbet och hemma att jag står helt tom inför vad jag ska skriva här på bloggen.

Idag har jag gjort färdigt en kurskatalog i massor av färger och med klotrunda bilder. Senare idag ska jag göra en affisch åt en kläddesigner. På kvällarna jobbar jag med ett beställt projekt där jag förväntas författa och inte som jag brukar, rapportera.

Och så är jag ju mamma också och flänger runt på än det ena, än det andra. Förra helgen sydde jag kläder till den lilla isprinsessan och jag blir lika förvånad varje gång något jag syr faktiskt blir bra.

Det är alltså kjolen jag sytt. Jag hittade till slut en lämplig marinblå topp, vilken dock inte är den på bilden (fleecejackan är en klubbjacka som alla har utanför isen).

Tre gånger såg jag Tjörns lokala version av Stars On Ice och tre gånger glömde jag ta med mig systemkameran. Följande bilder är tagna med mobilen.

De stora flickorna

De små flickorna. En är min.

Nej, fy fasen vilket nollställt inlägg. Ändå är jag otroligt nöjd över att jag faktiskt skrivit det.

lördag 28 mars 2009

Howdys fulkulturfyra

Jag gillar ju egentligen inte alls enkäter eller frågeformulär och tänkte därför inte kopiera och svara på Lottens kulturfyra, men så svarade jag tyst för mig själv och insåg att aldrig förr har fyra svar så innerligt och ärligt illustrerat mitt liv. Här är frågorna:

1. Vilken bok läser du just nu?

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Och här är svaren:

1. Boken jag läser just nu (eller just läst ut) är Bedårande barn av sin tid/Historien om Noice av David Bogerius. Det snopna är att jag själv skrivit exakt samma bok men kallat den Tonårsdrömmar istället. Här är två av illustrationerna i min version:


Fotot är taget av mig själv på Domusrestaurangen i Boden den 24 juli 1981. Jag hade inga moraliska betänkligheter innan jag antastade idolerna och bland annat stal en pommes frites av söte sångaren Hasse Carlsson i mitten. Pommes friten, som numera liknar ett barr, finns i en plastficka i en pärm döpt Noice.



Ja, tänk om man hade kunnat läsa "alla brev". Namnet "Giho" skulle egentligen vara "Gitto", mitt smeknamn när det begav sig, men min coola namnteckning fick de två t:na att se ut som ett stort H.

2. Skivan jag lyssnar på mest nu är Circus med Britney Spears. Och ja, JA, javisst, jajamensan, jag ÄR --> 41 <-- år!!!

Jag visar versionen med spansk översättning, som en liten bonus. Kolla in hennes heta "l" och prova sen att säga ett "l" med samma mimik. Fullständigt omöjligt. Men varför denna skiva då? Jo, because I'm worth it!

3. Det roligaste jag ser fram emot nu är STARS ON ICE nästa vecka. En liten brasklapp dock: det är Tjörns lokala version och minsta dottern är med i två nummer.

4. Bloggarna jag läser är ERA!

tisdag 24 mars 2009

Kanske på rätt väg

Igår hade Sjuåringen en stor nyhet vid kvällsmaten:

"Jag tror inte att jag är så äcklig längre för jag blev vald nästan först i brännboll", sa han stolt.

Det här får väl vara en liten uppdatering då, för sanningen är den att vi inte hör särskilt mycket. Först blandades en antimobbningsgrupp in, sen rapporterades att det blev bättre, sen tog jag tre barn på bar gärning när de duschade Sjuåringen med kläderna på, sen kräktes han när han skulle till skolan, sen blev han glad och bjuden på kalas, sen började han i samma basketlag som en plågoande och verkade bli kompis med honom, sen rapporterades att Sjuåringen var "harmonisk" och så igår detta.

Det fattar väl jag också att epitet har en förmåga att följa med i många år, men kanske är vi på rätt väg? Nu ska jag länka till Sjuåringens farmors blogg, där hon visar vilken konstnärlig och go liten kille vi har.

lördag 21 mars 2009

Hong Kong King Kong

Till skillnad från mig är maken cineast. Han har smällt upp en gigantisk bioduk hemma och kör film på projektor. Lite konstigt kan tyckas eftersom han nästan bor på bion också. Det roliga med bioduken hemma är att han har ett foto på sig själv som skärmsläckare, så att alla grannar som går förbi antagligen tror att vi har en tre meter bred affisch med maken på väggen.

De senaste dagarna har till och med jag sett en del film. Eftersom jag ganska ofta struntar i filmen efter att jag sålt biljetter på bion ligger jag efter och måste ta mig samman då och då och komma i kapp. Så den här veckan har vi sett Woody Allens Vicki Cristina Barcelona och Kaitokeino-upproret.

Igår var det dags igen men den här gången tänkte vi se en lite smalare film: Goliathon. Maken har köpt den för 29 spänn och vi har fingrat på fodralet många gånger. Redan i de första scenerna visste vi att kvällen var räddad; det här måste vara den ambitiösaste B-rullen någonsin!


Om ni inte lyckas få tag på den i er närmaste filmbutik får ni här en utmärkt "plot summary":

Giriga kineser vill fånga jättegorilla som uppstått ur en jordbävning och trampat ihjäl bybor i Himalaya och dessutom efterlämnat sig ett (1!) fotspår som fotograferats. Snygge kinesen Johnny är sur på sin brorsa och flickvän som legat med varandra (tillbakablickar: 1. Johnny och flickvän springer hand i hand i solnedgång på strand i slowmotion till stråkmusik, 2. Johnny klampar in i brorsans (!) sovrum med rosor i handen och finner sin flickvän där).

Med på expeditionen följer en massa indier som tack och lov talar flytande kinesiska. De dör en efter en:

1. ihjältrampande av onda elefanter som lämnar blodiga fotavtryck
2. stympade av hemsk tiger som sväljer ett ben i ett nafs
3. störtande från några stup.

När de första indierna dör och ligger uppslängda i träd och på hyddtoppar bryr sig Johnny inte om det nämnvärt. "Nä, nu fortsätter vi", säger han käckt. När däremot tigerns benlösa offer får ett nådaskott av en kines blir Johnny förtvivlad, lägger armen för pannan, slår huvudet mot en trädstam och gråter/skriker: "Varför, varför???". Sen tar han nya tag och fortsätter.

Helt plötsligt dyker en blond snärta upp. Hon har permanentat hår, en trasa runt midjan och läckra små bröstvårtsskydd. Kajalen runt hennes ögon är tjock och läppstiftet ljusrosa. Hon fnittrar men männen bestämmer sig för att ignorera henne och bara fortsätta. De övernattar på en kulle och när Johnny gått och lagt sig smiter de andra hem och lämnar honom åt sitt öde.

På morgonen, efter att Johnny har tvättat sig och tagit på sig rena kläder som fanns i tältets garderob, kommer King Kong och fångar honom. Snärtan säger åt King Kong att lämna Johnny i fred och så börjar en romantisk historia, där istället Johnny och snärtan springer i slowmotion till stråkmusik.

Det visar sig att snärtan, som är blond och västerländsk och har bott i Indien hela sitt liv, talar flytande kinesiska och heter Aw-wei. King Kong heter i själva verken Aw-wang men bådas namn uttalas "Aaa-Wiiii". Snärtan tar med Johnny till planet som hon och föräldrarna störtat med. Där slår hon sig för pannan och gråter hysteriskt medan Johnny hittar ett fotoalbum och en dagbok som snärtan aldrig kommit på att titta efter själv under alla dessa år.

Snärtan har blivit vän med alla djuren och sjunger och leker med dem som Snövit. Men när hon blir biten av en orm måste Johnny suga ut giftet ur låret och sedan blanda till en läkande brygd i sin medhavda mortel.

Efter ett tag bestämmer sig Johnny, snärtan och King Kong för att promenera till hamnen och ta en båt till Hong Kong. På båten kedjas jätteapan fast och snärtan gråter i regnet. Johnny tycker det är dags att hon får civiliserade kläder och köper en ormskinnskorsett och ett par skinnhipster till henne. Hon fnittrar förtjust men bestämmer sig för att behålla sin djungelbikini istället.

När båten med King Kong kommer in i Hong Kongs hamn pekar alla kineser på den. Ändå betalar de gärna för att få se jätteapan förnedras i stadens idrottsarena. Samtidigt kysser Johnny sitt ex och snärtan rusar iväg till King Kong. En kines försöker antasta snärtan och apan blir arg och sliter sig loss. Han slår sönder hela Hong Kong medan han beskjuts av leksaksbilar. Hela tiden pekar kineser på honom.

King Kong klättar upp för en skyskrapa och snärtan och Johnny, som nu är vänner igen, tar hissen upp. Apan dödas och Johnny bär ut snärtan. SLUT.

Maken och jag var mest imponerade över hur många statister filmen faktiskt hade. Tänk när hela idrottsarenan fylldes och regissören ropade i sin megafon: "ALLA PEKAR DITÅT NUUUU!". För det är ju så att om det kommer en femtonmetersapa så räcker det inte att informera sina vänner om det, man måste peka på den också ifall de skulle råka missa den.

Jag kan dock helt ärligt säga att jag varmt rekommenderar filmen.

torsdag 19 mars 2009

Ideellt arbete vs. serviceinställning

Vi har en policy på bion som går ut på att vi ska vara vänliga mot besökarna, vad som än händer. Om de så ställer sig och skriker åt oss ska vi bara le tillbaka. Detta trots att vi inte får ett öre för arbetet och för att vi faktiskt möjliggör att även vår lilla håla har en egen biograf som till och med visar premiärer.

Men det är inte alltid så lätt. Varför är folk så arga och otacksamma? Sist var det en kvinna som tyckte det borde vara tre personer som jobbade och inte två. Det gick för långsamt tyckte hon. När sådant händer brukar vi vänligt informera om att man gärna får hjälpa till. Hittills har inte en endaste människa kavlat upp ärmarna och ställt sig bakom disken med oss.

En man var arg för att datumet på chipsen han köpt av oss gick ut samma dag. Han fick pengarna tillbaka, fick behålla chipsen men var lika arg för det. En annan, riktigt lömsk en om jag får säga det själv, undrade vad vi gjorde för "alla intäkterna" (vi får stöd av SFI för att nätt och jämnt hålla oss över ytan). Ytterligare en tyckte att vi inte alls jobbade ideellt eftersom vi får se filmen.

Få se nu. En biljett kostar 75 kronor och vi måste vara där en timme före och sedan stanna och städa efter alla som slänger sina godispapper och halvdruckna drickor på golvet. Sen hinner vi sällan se början av filmen heller eftersom någon alltid måste köpa något precis när vinjetten börjar. Och så vet väl förstås alla att "Män som hatar kvinnor" är nio gånger bättre när man ser den för nionde gången på en vecka!

När en dam frågade efter pensionärsrabatt log min man vänligt mot henne och sa att vi minsann inte hade pensionärstillägg heller. Han kommer undan med sånt; han är stilig och välklädd och har ett bländande leende. Skulle jag säga det finns det risk att jag hade placerats med huvudet före i soptunnan utanför.

Nä, nu är jag bara lite allmänt stressad och bitsk. Men jag ber er ändå att tänka till nästa gång ni blir irriterade över någon föreningsmänniska som inte gör saker tillräckligt snabbt eller rätt. Vi vill ju också hellre vara vanliga besökare som får ta det lite lugnt. Men vem ska då sköta ruljansen?

onsdag 18 mars 2009

Män som organiserar

Vad är det med män och vägarbetsplatser? Är det maskinerna som lockar? Eller är det de stora hålen i marken?

De håller på att gräva upp hela trottoaren intill den smala vägen utanför barnens skola. Alltså kan bara bilar passera i en riktning nu. Det gör kanske inte så mycket eftersom man ändå inte kör snabbare än max tjugo där och därför hinner väja, men nu har ett annat hinder dykt upp:

Män.

Män som står bredbent med rynkade pannor. Män som diskuterar och argumenterar. Män som tycker, män som anser, män som vet. De är så upptagna där de står och pekar mitt på vägen att hela trafiken numera måste omdirigeras runt torget (cirka 1 km) för att komma förbi.

Jag undrar om vägarbetarna gillar hjälpen de får från männen. Om de tänker att "ja just det, att använda lite extra cement här hade jag aldrig kommit på själv". Det är som om det skulle stå en drös med främmande människor inne vid mitt arbetsbord och säga åt mig att använda en annan gul nyans på annonsramen eller varför inte klämma in ett kommatecken där?

Min morfar, ett av mina absoluta favoritämnen att blogga om, var född till organisatör. Han pekade och andra utförde. När det brann i badhytterna på stranden i Lökken organiserade han hela släckningen, tills någon röt:

"Få tyst på den jävla svensken!"

En annan gång organiserade han tändningen och släckningen av påskbrasan i Vidkärr. Året därpå ringde brandchefen till min mormor och bad henne ödmjukast att hålla sin make inomhus under hela ceremonin.

Morfar, den store organisatören, organiserade också påstigningen på färjan från Amsterdam till Göteborg ett år. Han var visserligen passagerare själv men tyckte att besättningen kunde behöva hans expertis. När Stenabåten la ut hade samtliga passagerare blivit guidade ombord på ett ypperligt sätt. Alla utom morfar som stod kvar på terminalen och undrade vad som egentligen gick snett.

När morfar fick storhetsvansinne och fick för sig att dirigera flygtrafiken på Palermos flygplats gick det mindre bra. Äldre, svenska män var inte välkomna på landningsbanan. Men den historien får vänta, för nu måste jag återgå till mitt arbete.

Som jag tack och lov gör utan hjälp från diverse män och andra organisatörer.

lördag 14 mars 2009

Haha, jag är först!

Tänka sig, ingen annan har hunnit blogga om Fellemedimestivalen (som Sexåringen kallar den) och ändå har den varit slut i över en timme. Jag är alltså först ut bland alla sakkunniga i vår lilla bloggerikrets.

Detta förenklas givetvis av att jag för en gångs skull beskådade eländet. Det är inte varje år det händer, vill jag lova. Faktum är att jag kom på mig själv med att tala om för Sexåringen att hennes mamma minsann också var sex år när Abba vann 1974.

"Waterloo?", frågade den kloka Sexåringen.
"Jajamensan", svarade den stolta Fyrtioettåringen genast.

Så nu ska jag alltså kommentera kvällens tillställning. Alltså ... ööh ... opera var det va ... eller?

Nä, gör ni det istället.

fredag 13 mars 2009

Vågar du satsa?

Svetten lackar i pannorna. Några skrapar nervöst med fötterna mot det sträva golvet. Japanen som vägde på sin stol har ramlat omkull. Alla väntar tålmodigt på resultatet. Det är nu det gäller, nu det ska avgöras vilka som går hem med pengar i plånboken och vilka som har chansat och förlorat.

Då kommer svaret, mycket tidigare än man väntat: Sexåringen har ringt till mamma och vill komma hem. Det går helt emot oddsen; nästan ett år har gått sedan hon försökte sova över förra gången så de som satsat på hela natten ska bara få 1,3 gånger pengarna. Ändå är det bara några få som vågat satsa på hemringning. Den natten får dessa våghalsar fira med nästan femtiodubbel utdelning!

Några dagar senare är det dags igen: Sexåringen ska ta hål i öronen och oddsen för att hon ska rusa iväg efter det första hålet är något högre än oddsen att hon ska ta båda. Satsar man på att hon ska vända i dörren, redan innan håltagningspistolen kommit fram, är utdelningen bara 1,17.

Vadslagningsfirmorna lurar i buskarna utanför salongen. Klockan 16:00 är det dags och en del räknar med att processen kan bli långvarig och har därför tagit med sig kaffe och uppfällbar stol. Men, vad är det som händer? Redan 15:58 kommer Sexåringen ut ur salongen. Vadslagningskontrollanterna kan inte stilla sin nyfikenhet och kastar sig fram. En och annan har redan hunnit knappa in ”inget hål” i sina datorer. Då ser någon hur det gnistrar på Sexåringens örsnibbar; hon har inte bara gjort två hål, hon har dessutom gjort det tidigare än på utsatt tid.

Nästa vecka är det dags igen. Sexåringen ska sjunga i kyrkan, men kommer hon att säga ”Jesus är uppstånden” eller ”Jesus är uppfunnen”? Enligt körledaren är oddsen i nuläget cirka 50/50. Vadslagningen kan börja.

Marinblå polo och brutna löften

Flera veckor senare är jag tillbaka, mer förvirrad än någonsin. Vad var det för blackout jag fick? Har jag den fortfarande? Varför har jag lovat Lotten att skicka wv och sedan inte gjort det? Är jag en usel människa?

Och framför allt: HUR HITTAR MAN EN MARINBLÅ POLOTRÖJA I STORLEK 122?

Ja, det var alltså det sista problemet som fick mig att ta till Blogger. Jag har letat på Tradera, Blocket, samtliga (tror jag) nätbutiker och jag har googlat "polo 122", "marinblå polo", "barnpolo" (testa att googla den, ni) och till och med "pojkpolo", trots att den ska vara till en liten tös.

Så kom jag på det till sist: Jag ska blogga om det! Jag ska återvända till cybervärlden och jag ska göra det med ett uppdrag. Jag ska till och med ta mig samman och leta reda på orden till Lotten.

Howdy is back! Och ni får gärna tipsa om hur man hittar en marinblå polotröja i storlek 122.

söndag 22 februari 2009

Vi ska bada ...

... mumlar ewookarna, eller vad de nu heter, de där håriga ökenriddarna i Star Wars. Dags för rening och nya tag, tycker de, och fångar Luke eller någon annan skojare.

Jag måste också renas. Framför allt måste jag sluta svamla om sånt jag egentligen inte har någon aning om. Livet har tagit en annorlunda vändning och jag har bestämt mig för att hänga på.

Firman är temporärt nedlagd. Someone made an offer I couldn't refuse. Konstigt så här i lågkonjunkturen men outgrundliga äro ju vägarna.

Så det blir tyst härifrån ett tag nu. Måste samla mig och komma underfund med vad jag egentligen vill.

Puss på er hela bunten! Det har varit roligt att lära känna er.

lördag 14 februari 2009

En vecka senare

Jag är tillbaka i vardagen med livet någotsånär i behåll, mörbultad men utmattad. Eftersom maken gjorde lumpen däruppe i norr har jag gått med på hans livstidsdispens från att besöka Luleå. Alltså fick jag resa själv med ungarna och det är minsann inte enbart semester. Men det är mysigt att få umgås med de små galningarna och veckan blev riktigt minnesvärd:

FREDAG 6/2
Flyg från Göteborg till Luleå, där det även för en föredetta lulebo var osannolikt mycket snö. Var ute en del på kvällen och fick en nödvändig lärdom inför kommande dagar: Sexåringen färdas med en hastighet av cirka hundra meter i timmen eftersom hon insisterar på att bara gå i midjedjup snö.

Varför ta den kortaste vägen hem?

LÖRDAG 7/2
In till centrala Luleå och lek i parken där en jättestor isutter också är rutschkana. Tack och lov var "Använd hjälm"-skylten översnöad så jag slapp dåligt samvete. Vi passade också på att komplettera livsnödvändigheter som vi glömt: vantar, fuskpolo, slips (!) och lego. Sen blev det laxburgare och biobesök: Bolt.

På ryggen har den en lång isrutschkana.

SÖNDAG 8/2
Tillbaka till centrala Luleå och den fantastiska isuttern. Denna gång såg jag skylten men tänkte att det gick ju bra igår. Efter det blev det besök på Norrbottens museum, där de plockat bort min barndoms glädjeämnen: en uppstoppad ren och autentisk kåta. Istället fick barnen leka affär och stoja i en kåta av tältduk. Det tog ungefär tjugo minuter! Tillbaka till uttern som var mycket roligare.

MÅNDAG 9/2
Leos lekland i drygt fyra timmar. Det låg spott och andra kroppsvätskor på madrasserna och jag anade redan då vad som komma skulle i form av smittor. Men jisses vad kul de hade.

TISDAG 10/2
Buss till Haparanda och promenad över till Torneå där ingen talade svenska. Barnen försökte tala långsamt med de förvånade expediterna, vilket givetvis inte hade någon effekt. Så det blev kladdig dressing istället för ost på hamburgarna, något som säkert skyndade på den smygande kräksjukan.

NATTEN MELLAN TISDAG OCH ONSDAG
Spya, spya och ännu mera spya. Och ändå var det bara Sexåringen som var drabbad än så länge.

ONSDAG 11/2
Jag stannade hemma med kräksjuk sexåring medan de stora barnen var på Teknikens hus med morfar. Där uppfann de makaronmaskiner (jag fick en när de kom hem men förstår inte riktigt hur den fungerar), gjorde papper och kartonger och besökte en timlång föreläsning om astronomi. Enligt pedagogen på plats lyssnade alla tre intresserat och ställde intelligenta frågor. Det hade de garanterat inte gjort om jag var med.

TORSDAG 12/2
Morfar fyllde 70 så det blev promenad upp till Ormberget där vi åt ärtsoppa och pannkakor. Sedan åkte Sexåringen, Tioåringen och Tolvåringen pulka nerför berget med morbror medan jag fick ta hem Sjuåringen i lånad bil eftersom han fått akut paltkoma av åtta pannkakor. Han placerades istället framför Disneykanalen med en fjärrkontroll i den lealösa handen. Ganska snart kom dock de andra promenerande, förutom Sexåringen som drogs storgråtande i en pulka. Hon hade lyckats krocka med liftstugan och fått ena benet blåslaget. "Faaasen att de ska bygga ett hus just däääär", hulkade hon.

KALASET
Den enda present morfar ville ha var att barnen skulle lyssna tysta medan han föreläste om tre andra födelsedagsbarn: Abraham Lincoln, Charles Darwin och Felix Mendelssohn som alla skulle ha fyllt 200 år denna dag (fusk: plus nio dagar för Mendelssohn). Barnen lyssnade och lärde sig om amerikansk historia, slaveri, den icke-statiska naturen och evolutionslära, men när morfar tog ton i en egenkomponerad opera kunde de inte hålla sig för skratt.

FREDAG 13/2
Frukostpicknick på isen. Tolvåringen fick där erfara hur svårt det är att kissa ostört på öppen is, något som dessutom den elaka Fyrtioettåringen (moi) dokumenterade med bästa objektivet. Fotot kan vara bra att ha vid framtida förhandlingar. Sexåringen, som blivit lite filosofisk under sina sjukdagar, konstaterade att världen hade varit mycket vackrare om kiss varit blått istället för gult. Sen packade vi och åkte hem till Göteborg, där Sjuåringen och jag nästan omgående började kräkas.

Summan av kardemumman är att det i rimlighetens namn borde vara min tur att få semester nu.

söndag 8 februari 2009

Luleå

Det är världens minsta dator och fingrarna är dessutom stelfrusna, men ... VARMA HÄLSNINGAR FRÅN FEBRUARILOV I LULEÅ!

lördag 31 januari 2009

Den fruktade katastrofen ...

... är nära stundande i Alaska. Under mina få år där hann jag med två vulkaner (Redoubt och Spurr) och ett oräkneligt antal jordskred.

Visst är det jobbigt med all aska och det bästa är att hålla sig inomhus under tiden, men hellre det än till exempel vinterkräksjukan.

fredag 30 januari 2009

Tangentarm ...

... finns det mig veterligen inget som heter. Däremot tennisarm, som har drabbat mig av för mycket knackande på tangentbordet. Jag äter piller och har lovat att ligga lågt med knackandet i två veckor. Det klarar jag naturligtvis aldrig men försöka skadar ju inte.

Alltså blir det tyst härifrån ett tag, tillika i kommentarsfälten (fast det löftet blir svårare att hålla).

onsdag 28 januari 2009

För utlämnande

Idag har åtgärder vidtagits: möten, arbetsplatsträff på skolan och inkallande av anti-mobbningsgrupp. Mer kan jag inte säga för då blir det att jag lämnar ut personer.

Tack allihop tusen gånger för ert stöd.

tisdag 27 januari 2009

Äcklig

Sjuåringen har en svag doft av havre. Helst ska man inte tvätta hans hår med parfymerat schampo eftersom doften då kan försvinna. Jag brukar burra in min näsa i hans nacke och låta de små håren kittla mig på näsan. Då vänder han sig om och lägger armarna om mig. Mandelögonen är lugna och han ser kärleksfullt på mig när han säger att han precis har gjort färdigt ritningen till roboten som ska bota min rygg.

Sjuåringen är äckligast i skolan. När han brer sin lunchmacka kan ingen äta av smöret efteråt. De andra tvingas äta sina smörgåsar torra och allt är Sjuåringens fel. Ganska ofta, ja faktiskt varje vecka, brukar barn hjälpa till att tvätta Sjuåringens kläder i vattenpölar. Det är bäst så eftersom han är så äcklig. Till och med Elin, den minsta tjejen i förskoleklassen, vet det. Äcklig och Fuling ropade hon efter honom igår. Oj, vad alla de stora barnen skrattade.

(Sexåringen hämtade fröken så nu blir det utredning.)

Självporträtt

måndag 26 januari 2009

Britta Leanders eviga ögonblick

När jag som tioåring köpte vykort i London förundrades jag över hur korkad kassörskan var. Sexton stycken skulle jag ha, för tio pence styck, och så tar hon fram miniräknaren. När jag lämnade den lilla butiken på Carnaby street hade jag både vykort och en rolig historia med mig. Det var inte förrän igår, trettioett år senare, som historien upphörde att roa mig.

Jag jobbade på bion, ett ideellt uppdrag jag delar med några andra. Igår var jag dock ensam i foajén och fick därför sköta såväl biljettförsäljningen som kiosken samtidigt som jag var portvakt vid salongen. Vi visade ”Maria Larssons eviga ögonblick” och bion fylldes snabbt. Jag fick därför använda hela min simultanförmåga för att få läget att fungera. Biljettkassan flyttade jag till den lilla kiosken och istället för att dra biljetterna vid dörren rev jag av dem direkt, redan vid försäljningstillfället. Sedan höll jag hela tiden ett vakande öga mot salongsdörrarna så att ingen skulle slinka in utan biljett. Jag måste ha sett helt vindögd ut!

Räknade gjorde jag som aldrig förr. De flesta skulle ha en biljett, för 75 kronor, några skulle ha två biljetter för 150 kronor och ett fåtal fick betala 225 för tre biljetter. En dam hade ringt in en beställning och fick hela sju biljetter för 525 kronor. Den summan var redan uträknad och var nedtecknad på beställningslappen. Och så sålde jag godis: chokladkakor för femton kronor, bilar för femton kronor, tablettaskar för en femma, popcorn och chips för femton, klubbor och smågodis för en krona styck, mentos för sju och så drickor för tio. Allt det där låg i en egen kassa intill biljettkassan. Total kontroll hade jag där jag tog emot inte mindre än 154 godissugna biobesökare på mindre än en halvtimme.

Tills plötsligt.

”Kan jag be att få fyra biljetter, tack.”

Det var en parant dam i sextioårsåldern som rubbade mina cirklar. Jag stirrade på henne och tänkte att va sa mänskan egentligen. Fyra biljetter! Det går ju inte. Paniken steg i samma takt som kön fylldes på av förväntansfulla besökare. Tiden stod stilla, min mun gapade och ögonen gled korkat över den otåliga folkmassan. TÄNK BRITTA! uppmanade min ensliga hjärna.

Få se nu: om en biljett kostar 75 kronor så är ju två lika med två gånger 70 alltså 140 fast då får man lägga till en femma för varje biljett alltså fyra gånger fem blir 20 plus 140 blir 160 gånger två blir 360 och så är det en biljett till för 75 kronor.

”Det blir 435 kronor”, sa jag.

”Nehejdu, det blir faktiskt 300!”, sa damen och såg sig roat omkring.

Eftersom jag är serviceinriktad och dessutom inte hade tid med en diskussion accepterade jag hennes pengar men kunde ändå inte låta bli att känna att jag nog blivit lurad. Tack och lov var det ingen annan som ville köpa fyra biljetter så kassan var någorlunda i ordning när jag stängde salongsdörrarna och satte mig för att andas ut. Efter bara några ögonblick kom insikten till mig: Det är väl självklart att fyra biljetter kostar 300 kronor!

När jag som tioåring köpte vykort i London förundrades jag över hur korkad kassörskan var. Och när jag som fyrtioettåring sålde biljetter till ”Maria Larssons eviga ögonblick” förundrades besökarna över hur korkad jag var.

torsdag 22 januari 2009

Sjundeklassens Casanova

Nicke J i 7D kunde kyssas som en riktig Casanova. Trots att han bara var tretton år visste han precis hur han skulle röra tungan och vilken grad av övrigt tafsande som inte var mesigt men ändå inte störande. Ett trettonårigt proffs var han och till denna dag undrar jag om det inte snarare var en förbannelse än en ynnest att ha fått kyssa honom. Jag kanske har satt standarden lite för högt.

Nicke J var två år yngre än jag som var femton. Och nej, det var inte bara jag som var patetisk och sprang efter småkillar; så snart ryktet spridits om kyssarna som den lille killen i sjuan kunde leverera ville varenda tjej i plugget smaka på honom. Och det var liksom det det handlade om, att bara få provkyssa och gosa lite. Ihop med honom ville man ju inte vara. Dels var han för ung, dels sprang han runt och kysste tjejer hela dagarna.

Nicke J kom hem till mig på en torsdagskväll. Resten av familjen satt och kollade på Dallas eller någon annan amerikansk serie när jag drog in den lille killen på mitt rum. Han var nog ett huvud kortare och bar slitna jeans och en solkig t-shirt som det stod AC/DC på.

”Ska vi ta sängen direkt, eller?”, frågade han.
Jag blev lite orolig.
”Alltså vi ska bara kyssas”, sa jag.
”Jag vet”, sa Nicke J och ryckte på axlarna.

Så vi kröp ner under mitt täcke och han la sin korta arm under min nacke. Den andra armen placerade han lätt över min mage och tog ett resolut men inte kvävande grepp med sin hand runt min midja. Och så kysste han mig. Lugnt och långsamt, och med en tunga som liksom skuggbrottades med min. Den rörde sig och min följde efter. Lugnt och stilla, som om vi slickade av grädden från en gemensam semla.

Några ögonblick senare var det över och Nicke J kröp ur min säng, nickade åt mig och försvann ut i hallen. Jag låg kvar i värmen under täcket och önskade att han kunde stanna kvar hos mig för alltid. Så kunde vi bara ligga där och kyssas och aldrig mera gå till skolan eller för all del jobbet när den tiden skulle komma.

”Ett litet tips”, hördes plötsligt en röst som sa.
Nicke J stod i dörren till mitt sovrum. Jag hade inte märkt att han kommit tillbaka.
”Ett litet tips inför framtida kyssar”, fortsatte han världsvant. ”Borsta tänderna noga, för vill jag veta vad du har ätit till middag så frågar jag hellre än upptäcker det själv.”
”Vad åt jag då?”, mumlade jag generat.
”Köttfärslimpa”, svarade Nicke J direkt och sen den dagen har jag inte kysst någon utan att först se till att jag har rena tänder.

tisdag 20 januari 2009

Moralpolis på åtta ben

Mina nattliga drömmar är moraliskt högt stående. Eftersom jag inte är det själv kan detta verkligen vara jobbigt. Inatt, till exempel, skulle jag ut på en massa dåligheter och vad tror ni händer? Jo, en gigantisk vit spindel såg till att hålla sig framme varje gång det skulle hetta till.

Freud skulle ha flåsat av upphetsning om han fått uppleva detta.