Basketproffset

Sjuåringen klagar högljutt över att ingen passar till henne i basketmatchen. Helt fri är hon ju, där hon står mitt på trepoängslinjen ...

... i brygga.

(Senare hann hon gå ner i spagat under korgen också, efter att ha hjulat dit.)

Dagbok

Jag skrev dagbok hela 1999. Den första dagen på det nya millenniet la jag ner och skrev inte ett ord till. Det bara blev så.

Nu när jag ser tillbaka på mina anteckningar inser jag att 1999 var helt avgörande eftersom jag träffade pappan till mina barn då. Det var lite struligt i början och hade lika gärna kunnat gå i en annan riktning. Hemska tanke.

Under ett års tid, ganska precis faktiskt, bloggade jag nästan dagligen. Nu när jag ser tillbaka på den ”dagboken” inser jag att mitt liv fortfarande är spännande. Ändå la jag ner för några månader sen. Det fick bli så.

Det känns bra att inte blogga men visst händer det fortfarande att tankarna dyker upp, ni vet de där som verkar ha ordet ”inlägg” svävande över sig. Kents nya platta ”Röd” till exempel, som fick mig att fundera i timmar över hur den hade låtit om den istället hetat ”Turkos”. Eller min insikt att jag blivit en vidrig idrottsmamma, nu när dottern faktiskt blivit ganska duktig på konståkning men väljer bio framför träning (vilket jag givetvis går med på, även om jag måste erkänna att det är frustrerande).

Det kan hända att jag kommer tillbaka, något inlägg då och då eller fullt ut. Vilket det blir, om något, får framtiden utvisa. Men jag raderar inte den här sajten; den är ju trots allt min dagbok och i framtiden kanske jag inser att delar av den – precis som vissa delar 1999 – varit avgörande för mitt liv idag.

Allt eller inget

Ibland känns det som att jag har så mycket att berätta. Då riktigt spottar jag ur mig inlägg. Andra gånger är jag helt tom. Som nu till exempel. Detta trots att ganska mycket ändå verkar hända:

• Min semester är slut.
• Jag har fått nya uppdrag och arbetsuppgifter.
• Jag har varit lägermamma på konståkningsläger.
• Vi hade då strömavbrott så att isen smälte och vi fick grilla pannbiffarna utomhus.
• Vi har byggt om halva kåken och jag har rollat fem rum fyra gånger.
• Jag har insett vilken stor pappa jag hade (tidningsartiklar, minnesstunder ...).

Sedan mitt senaste inlägg har jag känt mig

• uppsluppen
• förtvivlad
• nervös
• avundsjuk
• kärleksfull
• stolt
• utmattad.

Ändå är jag alltså helt tom när det kommer till att blogga.

Howdy rapporterar LIVE från Transformers

Här tyckte man livet var uselt och så händer detta: Det stod fel på bioschemat så istället för att jobba på Johan Falk fick vi visa den nya Transformersfilmen ikväll. Lyckligtvis har jag handdatorn med mig så att ni kan få en liverapportering:

Det är framtid. Kina. Bilar blir robotar. Glassbil. Kiss my icicle! Eld och slagsmål. US Navy. Hemma hos snygg kille. Ringer snygg tjej. Gör slut. URSNYGG TJEJ!

Grejer får liv. Megatron hjälte. US Special FOrces. COllege snygga människor fullt av snygga människor fan va alla är snygga och smarta EInstein. datorer i massor. kattungar. Professorn sur på snygg kille. Snygg tjej. snygg tjej.

Party. snygg. bilen blir levande tar till robot. energon? Optimus Primus något hjälte (Magatron var inte det visade det sig).

Kaffepaus. Maken passar påa tt sänka ljudet på filmen.

TIllbaka. Eld i öknen kanske jordanien säger de. svininsluensan ?Pyramid slås sönder av robot som vill åt solen??? URSNYGG TJEJ i vita kläder håller killes hand. de älskar varandra säger de och killen dör men vaknar av pulver väcker ptimus primus??? alla slåss. kysser. må nsken.

Directed by Steven SPielberg??? Det visste jag ine.

Tillfällig martyr

Semestern är slut och jag sitter på jobbet och glor. De senaste fyra veckorna har jag

• vårdat sjuk pappa
• förlorat pappa
• begravt pappa
• rollat fem rum fyra gånger
• krattat brännmaneter på simskola.

Jag har inte

• solat
• badat
• läst en bok.

För att citera min gode vän och hjälte Kalle Anka:

"Kvack!"

Kan någon förklara?

Jag förstår inte resonemanget bakom att man får a-kassa i 300 dagar om man är 100 procent arbetslös men att man bara får a-kassa i 75 dagar om man är deltidsarbetslös. Då ska man som arbetslös alltså undvika att ta jobb som inte är heltid, alternativt säga upp sig från sin deltidstjänst och alltså belasta a-kassan ännu mer.

Det finns säkert en logisk förklaring men jag kommer inte på någon. Gör ni?

Hur man skämmer ut en pojkvän

Eftersom jag är lite småirriterad just nu tänkte jag passa på att blogga om något jag endast i irriterat tillstånd är stolt över: Hur jag skämde ut min pojkvän året innan jag träffade maken. Han hette förresten samma som maken, vilket har förenklat avsevärt för mig då jag helt och hållet sluppit olämpliga felsägningar. Nåväl.

Exet var väldigt noga med hur saker såg ut och verkade. Därför är det förstås lite lustigt att han drog omkring med mig men kanske var det lite status i att jag var fem år äldre (bara bäbisen var han). Han var så noga med att allt var korrekt och av senaste modellen att han aldrig tvättade sina mörkblå Levi's eftersom de skulle kunna blekas då. Istället ångade han dem emellanåt (när de började lukta kanske?).

Jag och exet var på en konsert med Red Hot Chili Peppers och där träffade vi på en gammal väninna till mig. Exet blev eld och lågor när han såg hennes skönhet; han fjantade och spexade runt och rent ut stötte på henne. Detta kunde jag stå ut med. Sedan rusade han iväg och handlade drickor och kom tillbaka med en till henne och en till honom. Detta kunde jag också stå ut med. Sen viskade han till mig: "Inte för att jag vill göra dig ledsen, men fan va mycket snyggare än dig hon är". Detta kunde jag inte stå ut med.

Jag övervägde att hälla hans dricka över honom men det är alldeles för klassiskt och skulle till och med kunnat ge honom status. Att skälla på honom skulle möjligen ge samma dåliga effekt, så jag valde ett tredje alternativ:

Jag headbangade hela konserten! Där satt exet och försökte vara cool och medveten och intill sig hade han en urtöntig dejt som headbangade oavbrutet. Till och med de lugna låtarna slängde jag mina lockar till, allt medan exet oroligt väste "Sluta, snälla ... Du gör ju bort dig".

En som inte är rädd för att göra bort sig är min älskade bror Erik, gymnasielärare i Tullinge. För att vinna biljetter till en rockkonsert antog han Bandit Rocks utmaning att undervisa iklädd björnkostym en hel dag. Och vilken konsert var det, tror ni? Red Hot Chili Peppers såklart!

Okunskapsutmaning

Jag var väl över trettio innan jag insåg att oliver inte växer med pimenton inuti. Tanken att någon faktiskt satt och pillade in en liten chilifrukt i varje liten oliv kändes så befängd på något sätt, ungefär som att stoppa varmkorv i bröd och sälja allt burkat och klart (det gör man förresten säkert i USA).

Medge att den hade kunnat växa så här. Endast naturen borde kunna fixa en så schysst färgkombination.

Nu tänkte jag att vi skulle ha en liten mysig sommarutmaning: Berätta om någon patetisk okunskap du burit på alldeles för länge. Inte för att jag tror att det blir någon rusning till utmaningen precis; dels råder det lite bloggtorka nu, dels förutsätter ju utmaningen att man faktiskt vet om sin okunskap. Ni kanske går omkring och tror att blåbär växer på träd och att Sting kommer från Skåne och i så fall får okunskapen vila tills ni når min olive-pimento-insikt.

Äsch, det var ju en usel utmaning.

Och korkekens korkar växer i klasar.

Handelsbanken och döden

Följande brev från Handelsbanken damp igår ner i mammas brevlåda:

"Hej! På grund av Per Leanders bortgång, har samtliga autogiron kopplade till ert gemensamma konto automatiskt avslutats."

Punkt. Slut. Varken mer eller mindre. Inget "På grund av följande anledningar måste vi tyvärr avsluta alla autogiron ..." eller "Autogirorna det berör är ..." eller "För att detta ska bli så enkelt som möjligt kan du göra ditten eller datten eller tala med kontaktpersonen ...".

Inget "Vi beklagar sorgen".

Diese Verrat ist sehr gut

Jag talar flytande tyska. Det är faktiskt ganska konstigt att jag gör det, eftersom jag bara har läst tyska i två år. Kanske beror mina goda språkkunskaper på att jag så glupskt inhämtar språk i min omgivning; jag läser utländska böcker och tidskrifter, ser oöversatta filmer och träffar folk från jordens alla hörn.

Att jag talar flytande tyska har gynnat både mig själv och omgivningen. Det här sista jobbet jag fick hade aldrig varit mitt om jag inte hade angett "flytande" under "Språk: Tyska" på anställningsformuläret. Idag har jag god hjälp av tyskan när jag talar med kunder eller kanske ger en vägbeskrivning till en vilsen turist.

Därför må ni tro att jag blev både förvånad och lite kränkt när en individ med tyska som modersmål hävdade att min tyska inte bara är usel, den är obefintlig! Så till honom och alla andra förståsigpåare vill jag bara säga: Släng er i väggen, durch, für, gegen, ohne, um!

Meine Deutch ist fantastich! Ich spreche ohne Svarigkeiten im alles Sachen: Politiken, das Weltentrauman und Blumen und Lieben. Ein bissen Frieden, ein bissen Sonnen, ein bissen Lieben etc. Wo sind Sie to ifragensatten meine Sprachenkunskapen? Ich kann immer der Deutche Sprachen sprechen (sprochen!) perfectiche. Ich weiss das ist heiss Nilpherd und nicht Wasserpferd! Wissen Sie das? Nein, Ich glaube das. Haha! Wann Sie sagen das meine Deutch ist nicht gut, Sie snacken Scheisse!

Och bevisföringen fortsätter oavbrutet: Jag hade en gång en schweizisk Freund som aldrig någonsin ifrågasatte min tyska. Trots att han talade flytande svenska valde han alltid att kommunicera med mig på tyska. Hans varma leende visade tydligt att han ansåg att jag behärskade språket.

Untürlich noch habe Ich keine Knorr für diese Inlägg. Schüss!

Kärlek vid första ögonkastet

Vår lilla by ligger ju alldeles vid havet och då har huspriserna en tendens att bli lite höga. Därför är det nästan bara medelålders par utan barn som köper kåkarna som blir lediga när någon gammal, som har bott här sedan huspriserna inte var höga, dör. Men förra veckan hördes plötsligt barnskrik från en av gårdarna som stått öde ett tag.

Vi träffade dem i badviken: ett gulligt par med tre små gossar. Den äldste pojken är sju år, har blont vågigt hår och glittrande blågråa ögon.
"Vad gillar du för saker?", frågade Åttaåringen.
"Skelett, Pokémon och lego", svarade gossen genast.
Och fåglarna kvittrade en kärleksserenad.

Det har varit nästan omöjligt att slita dem från varandra sen dess. Igår, när hela familjen skulle till farmor och farfar, fick Åttaåringen stanna hemma hos Vännen istället. Till och med kvällsmaten åt han hos dem, innan han trampade hemåt på sin gula cykel. Imorse var han uppe med tuppen; jag såg genom mitt sovrumsfönster hur han cyklade mot sin vän. De knallröda kalsongerna lyste i morgonsolen, ty byxorna hade han i ivern glömt hemma.

Vännens familj hyr bara, men de tänker stanna så länge de får säger de. Med andra ord: tills något medelålders par utan barn budar på huset. Men det måste vi stoppa! Så fort en potentiell huskund dyker upp ska alla grannarna klä av sig nakna och köra death metal i gigantiska högtalare så att det ekar genom byn. Sådant trash kan man ju inte ha till grannar!

Ja, vad gör man inte för kärleken?

Persiljedöden

Det var inte cancern som dödade pappa. Det var persiljan. I alla fall om kommunens miljöenhets misstankar stämmer.
"Ta lite mer persilja", sa mamma och klippte en klase till över pappas färskpotatis för tre veckor sedan. "Du behöver järnet."
Och pappas järnhalt steg, liksom hans E-colihalt. Sen kom kramperna, vätskebristen. Vi ringde efter ambulans och pappa åkte till Sahlgrenska. Efter en vecka var han död. Och hela tiden sa vi att det var cancern som tog honom.

Pappa levde fortfarande när Ehec-beskedet kom. Så hela familjen fick testas på vårdcentralen. Den diskreta sköterskan föreslog att vi skulle testas en och en, men i en familj där alla kissar med öppen toadörr tyckte vi detta var onödigt. Så vi ställde oss på rad, drog ner brallorna och lutade oss framåt.
"Så får vi det undanstökat", sa jag.
"Är avföring detsamma som bajs?", frågade Sexåringen.
"Ska ni ta avlivningsprov?", undrade Åttaåringen oroligt.

Testresultaten har kommit och vi har inga E-colibakterier i resten av familjen. Måhända finns det en del i den lilla persiljebusken som mamma använde vid pappas sista måltid och som hämtades av en miljöinspektör i torsdags. Det lär vi få veta inom några dagar.

Death by parsley alltså. Som ett fall för kriminalinspektör Barnaby. En sån knorr på mysteriet skulle pappa ha gillat.

Dansa!

Jag har haft dispens från verkligheten. Den gångna veckans löpsedlar har noterats men inte registrerats. Idag vaknade jag. Det var som sjutton, Michael Jackson är död!

Michael Jackson har haft en unik inverkan på mitt liv eftersom hans musik får mig att vilja dansa. Detta är väldigt underligt eftersom jag är en genetisk repellant mot dans. Att kolla på det kan gå an ifall dansaren gör något som ser svårt ut, ungefär som en cirkusartist, men att dansa själv får mig bara att tänka "Varför, varför, varför?". Några gånger har jag försökt analysera min motvilja, eftersom den tyvärr är ett handikapp, och då kommer jag alltid fram till samma slutsats: Jag tycker att dans är ett tecken på civilisationens tillbakagång. Här fjantar vi runt till musik när vi borde ägna oss åt något mer rationellt. Ungefär.

Men Michael Jackson, som sagt, får mig att vilja dansa. Han tar fram reptilhjärnan hos mig. Från Billie Jean i högtalarna i mitt gamla flickrum till fantastiskt underbara Blood on the dancefloor, som kommer att ljuda i mina högtalare tills jag dör. Så allihopa, dra upp volymen och skaka loss!

Sov gott, Michael. Hälsa pappa!

Vadå värdighet?

Den billigaste kistan kostar drygt tretusen. Det är inte klokt! Den dyraste kostar runt femtiotusen. Jag undrar om det inte bär emot lite att skicka in en sån i ugnen. Pappa hade nog kallat det i-ländernas dumhet att bara bränna upp en sådan dyrgrip i en fånig ritual.

Den billigaste kistan kallas "07" och ser ut som en Ikea Pax med en Jyskmadrass inuti. På de båda varuhusen hade man kunnat få den i valfritt laminat för högst en tusing sammanlagt. Jag har ju ärvt min prismedvetenhet från pappa, så jag föreslog en gammal garderob alternativt att jag snickrade en kista själv. Vi bygger ju om och har en hel del spillvirke hemma.

Men nix, förstår ni, så får man inte göra. Det är nämligen inte värdigt.

"Vilka är ni att definiera min värdighet?", ropar pappa från andra sidan. "Det är väl klart tösen ska snickra! Jag har ju sett henne bygga både leksaksstall och skyttegravar och det gjorde hon galant."

Stackars pappa hann inte förändra världen. Därför får han göra sin sista resa i en 07:a. Men inskriften har han författat själv och den kan ingen ändra på:

Här vilar stoftet från en man som aldrig tog orden "besparing med bibehållen kvalitet" i sin mun.

Sorgen

Sorgen är ett riktigt åbäke. Den är klumpig och oförutsägbar, spretig och nästan omöjlig att tygla. Sorgen sover aldrig men det händer att den slumrar lite. När den vaknar är den vildare än någonsin och skrämmer alla runtomkring.

Sorgen bränner. Dess eld virvlar runt bland inälvorna innan den hittar utgången genom strupen. Där stannar den som ett svidande klot och tvekar lite innan den väljer att återvända till magen.

Men sorgen måste ut. Det säger alla. Jag vet dock inte om jag vågar släppa loss den eftersom jag samtidigt måste släppa kontrollen.



Pappa blev sjuttio år, fyra månader och två veckor.

Dålig uppfostran?

Åttaåringen har fått ta hem en skrivbok kallad "Mina berättelser". Följande noveller finns att läsa:

• Förgiftad pizza
• Pytonön
• Sländan
• Alien från rymden
• Sagan om Manbat
• Min bästa julklapp
• Fågelskrämman
• Tomten som hämnades
• Jedipojken
• Robin har rabies
• Emma har kanser
• Titanic nummer 2
• Draken Godsila
• Loch Ness-odjuret

Vad har vi gjort för fel?

Kolla in stackaren som drunknar och helt korrekt ropar på hjälp på engelska.

Allt som det ska

På måndagen hoppade jag studsmatta. Det är mycket svårare än det ser ut. Svikten måste liksom komma i otakt för annars blir det bara att man gungar istället för studsar. Tack och lov var det bara katten som såg mig. Hon vände på huvudet och somnade om.

På tisdagen köpte jag sex fönster. Det är en hel vetenskap. Ska det vara höger- eller vänsterhängt? Ventil? Kopplat? Aluminium? Allt jag visste var att fönstren skulle in i sex hål som jag någotsånär hade mått på. De levereras idag.

På onsdagen doppade jag fötterna i dreglet från en plastkrokodils mun. Det tyckte Sexåringen var roligt. Sen var jag idrottsmamma och ropade hysteriska kommentarer om hennes piruetter på isen. Det slog mig att vackra piruetter betyder mer för mig än de gör för henne.

På torsdagen fick vi beskedet om pappa. Tänk att man kan få så många tumörer på så kort tid. En del syns till och med från utsidan. Jag gick hem från jobbet eftersom mitt hjärta dunkade så hårt och det brände så mycket under ögonlocken.

På fredagen åkte vi till ishallen igen men jag sa inget om piruetterna. Tänkte på dem gjorde jag däremot, att de borde var mer samlade och jämnare i hastigheten.

På lördagen körde jag barn till kalas. Kom hem till ett ensamt hus och stirrade på datorn. Insåg att jag borde skriva något, men gick ut istället. Övervägde studsmattan men grannarna var i trädgården.

På söndagen valarbetade jag. Åt lunch med pappa som fått permis från sjukhuset. Han är gammal och det är jag med. Alltså är allt som det ska. Tiden går och ingenting spelar egentligen någon roll. I det långa loppet.

Diskret

Maken kom hem från fullmäktige och satte sig i köket med mig. I rummet intill låg de två minsta och sov djupt. Vi drog för säkerhets skull igen dörren så att de inte skulle väckas.

Jag berättade om utvecklingssamtalet med Sexåringens fröken och så talade jag om att jag köpt den där legolådan Sjuåringen önskar sig på sin födelsedag nästa månad.

"Vad har ni gjort ikväll?", viskade maken.
"Vi har bakat och kollat lite på Hajen 2", viskade jag tillbaka.

"HAN DOG NÄR HAN BET I EN ELLEDNING!", ropade Sjuåringen från sovrummet.

Gissa!

"Mamma, gissa vad klassens nya stödfröken heter."
"Vadå, namnet menar du? Det kan ju vara vad som helst. Sånt kan man ju inte bara gissa."
"Snälla mamma, gissa!"
"Jaha, då säger jag väl Sebastian då."
"Nä, gissa igen!"
"Sara?"
"Nä, gissa igen!"
"Elisabeth?"
"Nä, gissa igen!"
"Jörgen?"
"Nä, gissa igen!"
"Anna?"
"Nä, gissa igen!"
"Olof?"
"Nä, gissa igen!"
"Olivia?"
"JAAA!"

???

En krossad dröm

Jag kom alldeles precis tillbaka från min lunchrast med en stark känsla av uppgivenhet. Nu blev det ju inte som jag i hemlighet önskat, och det var två lönnfeta karlar i 45-årsåldern som krossade min dröm.

"Fan va gôtt det är att man fått sig en riktig kvinna som vet vad en man behöver", sa den ena.
"Ja, och som klär sig som en kvinna och inte i nån jävla säck", sa den andra medvetet högt så att alla vi med säckar som klädesplagg skulle känna oss träffade.
"Framför allt en kvinna som vet när hon ska hålla käften", fortsatte den första triumferande.

En pytteliten tjej med långt svart hår smög fram och viskade något. Den ena mannen mumlade/gurglade ett svar till henne och hon gick tillbaka och ställde sig en bit bort. Där väntade en barnvagn med en sovande bebis. En annan ung mörk kvinna stod intill och stampade otåligt med fötterna. Jag tror att de kommer från Thailand, som ganska många av Tjörns invånare gör.

Själv satt jag där med min dröm krossad. Hur skulle jag nu kunna lämna min schyssta, jämställda man och i hemlighet rymma iväg med någon av de här två godbitarna? Fasen också, de vill ju inte ens ha mig!

Wikipedia för utomjordingar

Christianity

The belief that a cosmic Jewish Zombie who was his own father can make you live forever if you symbolically eat his flesh and telepathically tell him you accept him as your master, so he can remove an evil force from your soul that is present in humanity because a rib-woman was convinced by a talking snake to eat from a magical tree.

Nej, tyvärr är det inte jag som kommit på definitionen. Den fanns här. Eftersom den är två år gammal har ni säkert redan sett den, men jag är ju inte precis känd för att vara först med det senaste.

Är du redo för bikinisäsongen, Britta?

Är det inte härligt med personlig reklam? Frågan i rubriken fick jag alldeles nyss på min mejl från en tillverkare av bantningspiller. Annars är det mest Postkodlotteriet som ställer frågor som "Hur mycket får du, Britta?" och "Är Britta på Tjörn vår nästa miljonär?".

Men nu fördröjer jag bara svaret som jag vet alla väntar på: Är jag redo för bikinisäsongen? Jamen, självklart är jag det. Det har jag alltid varit. Frågan är snarare om mina grannar är redo för min bikinidebut?

Här kanske bantningsföretaget och Postkodlotteriet kan gå ihop och göra lite förfrågningar.

Den tiden på året

"RIKAAAARD!"
"Öh?"
"Jag kommer inte ut från toan!"

Han går upp till mig på andra våningen och ser genast problemet. Med en snabb rörelse plockar han upp spindeln från tröskeln.

Shabby shopping

"Mmm... de sitter perfekt", sa min mormor drömmande och kråmade sig framför spegeln.

Hon hade fått på sig ett par vita, riktigt tajta jeans med rejält utsvängda byxben. Nu var hon mäkta stolt över att de fortfarande passade över tio år efter att hon inhandlat dem.

Det var 1983.

Om jag inte minns fel var åttiotalet årtiondet det utfärdades dödsstraff på utsvängda byxben. Det var då det skulle vara smalt nertill och brett upptill, gärna förstärkt med mulliga axelvaddar. Men mormor som inte bara hade snygg figur var dessutom utbildad sömmerska. Hon visste när ett plagg satt rätt.

Själv fick jag alltid kläder att växa i. Mina Marilynjeans, Gul & Blå-brallan på alla moderumpor i slutet av sjuttiotalet, var så vida att jag än idag, med Guds hjälp och ett skohorn, skulle kunna kränga på mig dem. Och lite kult hade det nog varit.

Min point då? Jo, jag har idag handlat lågkvalitetsplagg till barnen. De var så billiga och massproducerade att jag blir imponerad om de håller sommaren ut. Å andra sidan räknar jag med att alla ungarna växer en storlek eller två i det vitaminrika solljuset i sommar.

Miljön gråter och barnen jublar. Ibland måste man välja.

En utmanad kvinna från Tjörn ...

... ville skriva en limerick om Mjörn
fast hon lyckades ej
med en så simpel grej
för det rimmar ju bara på "björn"

Så här ligger det till: En författare har fått det hedervärda uppdraget att skriva limerickar om ortsnamn inom lokaltidningens upptagningsområde. Ojojoj, vad jag känner mig utmanad när jag hör sådant. Tänk bara vilka härliga, rimmiga ställen det finns här på Tjörn: Bleket (sveket, diskoteket ...) och Bräcke (räcke, täcke ...) till exempel. Eller Åker:

En fattig student ifrån Åker
förlorade rubbet på poker
trots fyrtal på hand
blev guldet till sand
för spelet det hade en joker

Ortsnamnet Valla tar fram min värsta sida:

En misslyckad man ifrån Valla
ville ha lite mus till sin balla
Han ropade "Hej!"
fast det var till fel tjej
så nu får han dra en handtralla

Känn er gärna utmanade. Det är helt okej att ta orter från ert eget närområde.

Uppdatering:

Nu när jag har sovit på saken önskar jag att jag inte hade lagt in den där sista limericken om Valla, trots att den lät så bra vid 23-tiden igår. Fast gjort är gjort, om än i bruna byxor. Och visst är det så som Raggoparden påpekar, att Tjörn rimmar på fler ord än "björn".

En fyrtioettårig kvinna från Tjörn
fann varken "hörn" eller "törn"
Men trots korkad knopp
är humöret på topp
för hon kom själv på engelska "learn"

Kreativt hjärnsläpp

De som säger att kreativitet är som en positiv spiral har helt fel. Jag är så jäkla kreativ på jobbet och hemma att jag står helt tom inför vad jag ska skriva här på bloggen.

Idag har jag gjort färdigt en kurskatalog i massor av färger och med klotrunda bilder. Senare idag ska jag göra en affisch åt en kläddesigner. På kvällarna jobbar jag med ett beställt projekt där jag förväntas författa och inte som jag brukar, rapportera.

Och så är jag ju mamma också och flänger runt på än det ena, än det andra. Förra helgen sydde jag kläder till den lilla isprinsessan och jag blir lika förvånad varje gång något jag syr faktiskt blir bra.

Det är alltså kjolen jag sytt. Jag hittade till slut en lämplig marinblå topp, vilken dock inte är den på bilden (fleecejackan är en klubbjacka som alla har utanför isen).

Tre gånger såg jag Tjörns lokala version av Stars On Ice och tre gånger glömde jag ta med mig systemkameran. Följande bilder är tagna med mobilen.

De stora flickorna

De små flickorna. En är min.

Nej, fy fasen vilket nollställt inlägg. Ändå är jag otroligt nöjd över att jag faktiskt skrivit det.

Howdys fulkulturfyra

Jag gillar ju egentligen inte alls enkäter eller frågeformulär och tänkte därför inte kopiera och svara på Lottens kulturfyra, men så svarade jag tyst för mig själv och insåg att aldrig förr har fyra svar så innerligt och ärligt illustrerat mitt liv. Här är frågorna:

1. Vilken bok läser du just nu?

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Och här är svaren:

1. Boken jag läser just nu (eller just läst ut) är Bedårande barn av sin tid/Historien om Noice av David Bogerius. Det snopna är att jag själv skrivit exakt samma bok men kallat den Tonårsdrömmar istället. Här är två av illustrationerna i min version:


Fotot är taget av mig själv på Domusrestaurangen i Boden den 24 juli 1981. Jag hade inga moraliska betänkligheter innan jag antastade idolerna och bland annat stal en pommes frites av söte sångaren Hasse Carlsson i mitten. Pommes friten, som numera liknar ett barr, finns i en plastficka i en pärm döpt Noice.

Ja, tänk om man hade kunnat läsa "alla brev". Namnet "Giho" skulle egentligen vara "Gitto", mitt smeknamn när det begav sig, men min coola namnteckning fick de två t:na att se ut som ett stort H.

2. Skivan jag lyssnar på mest nu är Circus med Britney Spears. Och ja, JA, javisst, jajamensan, jag ÄR --> 41 <-- år!!!

Jag visar versionen med spansk översättning, som en liten bonus. Kolla in hennes heta "l" och prova sen att säga ett "l" med samma mimik. Fullständigt omöjligt. Men varför denna skiva då? Jo, because I'm worth it!

3. Det roligaste jag ser fram emot nu är STARS ON ICE nästa vecka. En liten brasklapp dock: det är Tjörns lokala version och minsta dottern är med i två nummer.

4. Bloggarna jag läser är ERA!

Kanske på rätt väg

Igår hade Sjuåringen en stor nyhet vid kvällsmaten:

"Jag tror inte att jag är så äcklig längre för jag blev vald nästan först i brännboll", sa han stolt.

Det här får väl vara en liten uppdatering då, för sanningen är den att vi inte hör särskilt mycket. Först blandades en antimobbningsgrupp in, sen rapporterades att det blev bättre, sen tog jag tre barn på bar gärning när de duschade Sjuåringen med kläderna på, sen kräktes han när han skulle till skolan, sen blev han glad och bjuden på kalas, sen började han i samma basketlag som en plågoande och verkade bli kompis med honom, sen rapporterades att Sjuåringen var "harmonisk" och så igår detta.

Det fattar väl jag också att epitet har en förmåga att följa med i många år, men kanske är vi på rätt väg? Nu ska jag länka till Sjuåringens farmors blogg, där hon visar vilken konstnärlig och go liten kille vi har.

Hong Kong King Kong

Till skillnad från mig är maken cineast. Han har smällt upp en gigantisk bioduk hemma och kör film på projektor. Lite konstigt kan tyckas eftersom han nästan bor på bion också. Det roliga med bioduken hemma är att han har ett foto på sig själv som skärmsläckare, så att alla grannar som går förbi antagligen tror att vi har en tre meter bred affisch med maken på väggen.

De senaste dagarna har till och med jag sett en del film. Eftersom jag ganska ofta struntar i filmen efter att jag sålt biljetter på bion ligger jag efter och måste ta mig samman då och då och komma i kapp. Så den här veckan har vi sett Woody Allens Vicki Cristina Barcelona och Kaitokeino-upproret.

Igår var det dags igen men den här gången tänkte vi se en lite smalare film: Goliathon. Maken har köpt den för 29 spänn och vi har fingrat på fodralet många gånger. Redan i de första scenerna visste vi att kvällen var räddad; det här måste vara den ambitiösaste B-rullen någonsin!


Om ni inte lyckas få tag på den i er närmaste filmbutik får ni här en utmärkt "plot summary":

Giriga kineser vill fånga jättegorilla som uppstått ur en jordbävning och trampat ihjäl bybor i Himalaya och dessutom efterlämnat sig ett (1!) fotspår som fotograferats. Snygge kinesen Johnny är sur på sin brorsa och flickvän som legat med varandra (tillbakablickar: 1. Johnny och flickvän springer hand i hand i solnedgång på strand i slowmotion till stråkmusik, 2. Johnny klampar in i brorsans (!) sovrum med rosor i handen och finner sin flickvän där).

Med på expeditionen följer en massa indier som tack och lov talar flytande kinesiska. De dör en efter en:

1. ihjältrampande av onda elefanter som lämnar blodiga fotavtryck
2. stympade av hemsk tiger som sväljer ett ben i ett nafs
3. störtande från några stup.

När de första indierna dör och ligger uppslängda i träd och på hyddtoppar bryr sig Johnny inte om det nämnvärt. "Nä, nu fortsätter vi", säger han käckt. När däremot tigerns benlösa offer får ett nådaskott av en kines blir Johnny förtvivlad, lägger armen för pannan, slår huvudet mot en trädstam och gråter/skriker: "Varför, varför???". Sen tar han nya tag och fortsätter.

Helt plötsligt dyker en blond snärta upp. Hon har permanentat hår, en trasa runt midjan och läckra små bröstvårtsskydd. Kajalen runt hennes ögon är tjock och läppstiftet ljusrosa. Hon fnittrar men männen bestämmer sig för att ignorera henne och bara fortsätta. De övernattar på en kulle och när Johnny gått och lagt sig smiter de andra hem och lämnar honom åt sitt öde.

På morgonen, efter att Johnny har tvättat sig och tagit på sig rena kläder som fanns i tältets garderob, kommer King Kong och fångar honom. Snärtan säger åt King Kong att lämna Johnny i fred och så börjar en romantisk historia, där istället Johnny och snärtan springer i slowmotion till stråkmusik.

Det visar sig att snärtan, som är blond och västerländsk och har bott i Indien hela sitt liv, talar flytande kinesiska och heter Aw-wei. King Kong heter i själva verken Aw-wang men bådas namn uttalas "Aaa-Wiiii". Snärtan tar med Johnny till planet som hon och föräldrarna störtat med. Där slår hon sig för pannan och gråter hysteriskt medan Johnny hittar ett fotoalbum och en dagbok som snärtan aldrig kommit på att titta efter själv under alla dessa år.

Snärtan har blivit vän med alla djuren och sjunger och leker med dem som Snövit. Men när hon blir biten av en orm måste Johnny suga ut giftet ur låret och sedan blanda till en läkande brygd i sin medhavda mortel.

Efter ett tag bestämmer sig Johnny, snärtan och King Kong för att promenera till hamnen och ta en båt till Hong Kong. På båten kedjas jätteapan fast och snärtan gråter i regnet. Johnny tycker det är dags att hon får civiliserade kläder och köper en ormskinnskorsett och ett par skinnhipster till henne. Hon fnittrar förtjust men bestämmer sig för att behålla sin djungelbikini istället.

När båten med King Kong kommer in i Hong Kongs hamn pekar alla kineser på den. Ändå betalar de gärna för att få se jätteapan förnedras i stadens idrottsarena. Samtidigt kysser Johnny sitt ex och snärtan rusar iväg till King Kong. En kines försöker antasta snärtan och apan blir arg och sliter sig loss. Han slår sönder hela Hong Kong medan han beskjuts av leksaksbilar. Hela tiden pekar kineser på honom.

King Kong klättar upp för en skyskrapa och snärtan och Johnny, som nu är vänner igen, tar hissen upp. Apan dödas och Johnny bär ut snärtan. SLUT.

Maken och jag var mest imponerade över hur många statister filmen faktiskt hade. Tänk när hela idrottsarenan fylldes och regissören ropade i sin megafon: "ALLA PEKAR DITÅT NUUUU!". För det är ju så att om det kommer en femtonmetersapa så räcker det inte att informera sina vänner om det, man måste peka på den också ifall de skulle råka missa den.

Jag kan dock helt ärligt säga att jag varmt rekommenderar filmen.

Ideellt arbete vs. serviceinställning

Vi har en policy på bion som går ut på att vi ska vara vänliga mot besökarna, vad som än händer. Om de så ställer sig och skriker åt oss ska vi bara le tillbaka. Detta trots att vi inte får ett öre för arbetet och för att vi faktiskt möjliggör att även vår lilla håla har en egen biograf som till och med visar premiärer.

Men det är inte alltid så lätt. Varför är folk så arga och otacksamma? Sist var det en kvinna som tyckte det borde vara tre personer som jobbade och inte två. Det gick för långsamt tyckte hon. När sådant händer brukar vi vänligt informera om att man gärna får hjälpa till. Hittills har inte en endaste människa kavlat upp ärmarna och ställt sig bakom disken med oss.

En man var arg för att datumet på chipsen han köpt av oss gick ut samma dag. Han fick pengarna tillbaka, fick behålla chipsen men var lika arg för det. En annan, riktigt lömsk en om jag får säga det själv, undrade vad vi gjorde för "alla intäkterna" (vi får stöd av SFI för att nätt och jämnt hålla oss över ytan). Ytterligare en tyckte att vi inte alls jobbade ideellt eftersom vi får se filmen.

Få se nu. En biljett kostar 75 kronor och vi måste vara där en timme före och sedan stanna och städa efter alla som slänger sina godispapper och halvdruckna drickor på golvet. Sen hinner vi sällan se början av filmen heller eftersom någon alltid måste köpa något precis när vinjetten börjar. Och så vet väl förstås alla att "Män som hatar kvinnor" är nio gånger bättre när man ser den för nionde gången på en vecka!

När en dam frågade efter pensionärsrabatt log min man vänligt mot henne och sa att vi minsann inte hade pensionärstillägg heller. Han kommer undan med sånt; han är stilig och välklädd och har ett bländande leende. Skulle jag säga det finns det risk att jag hade placerats med huvudet före i soptunnan utanför.

Nä, nu är jag bara lite allmänt stressad och bitsk. Men jag ber er ändå att tänka till nästa gång ni blir irriterade över någon föreningsmänniska som inte gör saker tillräckligt snabbt eller rätt. Vi vill ju också hellre vara vanliga besökare som får ta det lite lugnt. Men vem ska då sköta ruljansen?

Män som organiserar

Vad är det med män och vägarbetsplatser? Är det maskinerna som lockar? Eller är det de stora hålen i marken?

De håller på att gräva upp hela trottoaren intill den smala vägen utanför barnens skola. Alltså kan bara bilar passera i en riktning nu. Det gör kanske inte så mycket eftersom man ändå inte kör snabbare än max tjugo där och därför hinner väja, men nu har ett annat hinder dykt upp:

Män.

Män som står bredbent med rynkade pannor. Män som diskuterar och argumenterar. Män som tycker, män som anser, män som vet. De är så upptagna där de står och pekar mitt på vägen att hela trafiken numera måste omdirigeras runt torget (cirka 1 km) för att komma förbi.

Jag undrar om vägarbetarna gillar hjälpen de får från männen. Om de tänker att "ja just det, att använda lite extra cement här hade jag aldrig kommit på själv". Det är som om det skulle stå en drös med främmande människor inne vid mitt arbetsbord och säga åt mig att använda en annan gul nyans på annonsramen eller varför inte klämma in ett kommatecken där?

Min morfar, ett av mina absoluta favoritämnen att blogga om, var född till organisatör. Han pekade och andra utförde. När det brann i badhytterna på stranden i Lökken organiserade han hela släckningen, tills någon röt:

"Få tyst på den jävla svensken!"

En annan gång organiserade han tändningen och släckningen av påskbrasan i Vidkärr. Året därpå ringde brandchefen till min mormor och bad henne ödmjukast att hålla sin make inomhus under hela ceremonin.

Morfar, den store organisatören, organiserade också påstigningen på färjan från Amsterdam till Göteborg ett år. Han var visserligen passagerare själv men tyckte att besättningen kunde behöva hans expertis. När Stenabåten la ut hade samtliga passagerare blivit guidade ombord på ett ypperligt sätt. Alla utom morfar som stod kvar på terminalen och undrade vad som egentligen gick snett.

När morfar fick storhetsvansinne och fick för sig att dirigera flygtrafiken på Palermos flygplats gick det mindre bra. Äldre, svenska män var inte välkomna på landningsbanan. Men den historien får vänta, för nu måste jag återgå till mitt arbete.

Som jag tack och lov gör utan hjälp från diverse män och andra organisatörer.

Haha, jag är först!

Tänka sig, ingen annan har hunnit blogga om Fellemedimestivalen (som Sexåringen kallar den) och ändå har den varit slut i över en timme. Jag är alltså först ut bland alla sakkunniga i vår lilla bloggerikrets.

Detta förenklas givetvis av att jag för en gångs skull beskådade eländet. Det är inte varje år det händer, vill jag lova. Faktum är att jag kom på mig själv med att tala om för Sexåringen att hennes mamma minsann också var sex år när Abba vann 1974.

"Waterloo?", frågade den kloka Sexåringen.
"Jajamensan", svarade den stolta Fyrtioettåringen genast.

Så nu ska jag alltså kommentera kvällens tillställning. Alltså ... ööh ... opera var det va ... eller?

Nä, gör ni det istället.

Vågar du satsa?

Svetten lackar i pannorna. Några skrapar nervöst med fötterna mot det sträva golvet. Japanen som vägde på sin stol har ramlat omkull. Alla väntar tålmodigt på resultatet. Det är nu det gäller, nu det ska avgöras vilka som går hem med pengar i plånboken och vilka som har chansat och förlorat.

Då kommer svaret, mycket tidigare än man väntat: Sexåringen har ringt till mamma och vill komma hem. Det går helt emot oddsen; nästan ett år har gått sedan hon försökte sova över förra gången så de som satsat på hela natten ska bara få 1,3 gånger pengarna. Ändå är det bara några få som vågat satsa på hemringning. Den natten får dessa våghalsar fira med nästan femtiodubbel utdelning!

Några dagar senare är det dags igen: Sexåringen ska ta hål i öronen och oddsen för att hon ska rusa iväg efter det första hålet är något högre än oddsen att hon ska ta båda. Satsar man på att hon ska vända i dörren, redan innan håltagningspistolen kommit fram, är utdelningen bara 1,17.

Vadslagningsfirmorna lurar i buskarna utanför salongen. Klockan 16:00 är det dags och en del räknar med att processen kan bli långvarig och har därför tagit med sig kaffe och uppfällbar stol. Men, vad är det som händer? Redan 15:58 kommer Sexåringen ut ur salongen. Vadslagningskontrollanterna kan inte stilla sin nyfikenhet och kastar sig fram. En och annan har redan hunnit knappa in ”inget hål” i sina datorer. Då ser någon hur det gnistrar på Sexåringens örsnibbar; hon har inte bara gjort två hål, hon har dessutom gjort det tidigare än på utsatt tid.

Nästa vecka är det dags igen. Sexåringen ska sjunga i kyrkan, men kommer hon att säga ”Jesus är uppstånden” eller ”Jesus är uppfunnen”? Enligt körledaren är oddsen i nuläget cirka 50/50. Vadslagningen kan börja.

Marinblå polo och brutna löften

Flera veckor senare är jag tillbaka, mer förvirrad än någonsin. Vad var det för blackout jag fick? Har jag den fortfarande? Varför har jag lovat Lotten att skicka wv och sedan inte gjort det? Är jag en usel människa?

Och framför allt: HUR HITTAR MAN EN MARINBLÅ POLOTRÖJA I STORLEK 122?

Ja, det var alltså det sista problemet som fick mig att ta till Blogger. Jag har letat på Tradera, Blocket, samtliga (tror jag) nätbutiker och jag har googlat "polo 122", "marinblå polo", "barnpolo" (testa att googla den, ni) och till och med "pojkpolo", trots att den ska vara till en liten tös.

Så kom jag på det till sist: Jag ska blogga om det! Jag ska återvända till cybervärlden och jag ska göra det med ett uppdrag. Jag ska till och med ta mig samman och leta reda på orden till Lotten.

Howdy is back! Och ni får gärna tipsa om hur man hittar en marinblå polotröja i storlek 122.

Vi ska bada ...

... mumlar ewookarna, eller vad de nu heter, de där håriga ökenriddarna i Star Wars. Dags för rening och nya tag, tycker de, och fångar Luke eller någon annan skojare.

Jag måste också renas. Framför allt måste jag sluta svamla om sånt jag egentligen inte har någon aning om. Livet har tagit en annorlunda vändning och jag har bestämt mig för att hänga på.

Firman är temporärt nedlagd. Someone made an offer I couldn't refuse. Konstigt så här i lågkonjunkturen men outgrundliga äro ju vägarna.

Så det blir tyst härifrån ett tag nu. Måste samla mig och komma underfund med vad jag egentligen vill.

Puss på er hela bunten! Det har varit roligt att lära känna er.

En vecka senare

Jag är tillbaka i vardagen med livet någotsånär i behåll, mörbultad men utmattad. Eftersom maken gjorde lumpen däruppe i norr har jag gått med på hans livstidsdispens från att besöka Luleå. Alltså fick jag resa själv med ungarna och det är minsann inte enbart semester. Men det är mysigt att få umgås med de små galningarna och veckan blev riktigt minnesvärd:

FREDAG 6/2
Flyg från Göteborg till Luleå, där det även för en föredetta lulebo var osannolikt mycket snö. Var ute en del på kvällen och fick en nödvändig lärdom inför kommande dagar: Sexåringen färdas med en hastighet av cirka hundra meter i timmen eftersom hon insisterar på att bara gå i midjedjup snö.

Varför ta den kortaste vägen hem?

LÖRDAG 7/2
In till centrala Luleå och lek i parken där en jättestor isutter också är rutschkana. Tack och lov var "Använd hjälm"-skylten översnöad så jag slapp dåligt samvete. Vi passade också på att komplettera livsnödvändigheter som vi glömt: vantar, fuskpolo, slips (!) och lego. Sen blev det laxburgare och biobesök: Bolt.

På ryggen har den en lång isrutschkana.

SÖNDAG 8/2
Tillbaka till centrala Luleå och den fantastiska isuttern. Denna gång såg jag skylten men tänkte att det gick ju bra igår. Efter det blev det besök på Norrbottens museum, där de plockat bort min barndoms glädjeämnen: en uppstoppad ren och autentisk kåta. Istället fick barnen leka affär och stoja i en kåta av tältduk. Det tog ungefär tjugo minuter! Tillbaka till uttern som var mycket roligare.

MÅNDAG 9/2
Leos lekland i drygt fyra timmar. Det låg spott och andra kroppsvätskor på madrasserna och jag anade redan då vad som komma skulle i form av smittor. Men jisses vad kul de hade.

TISDAG 10/2
Buss till Haparanda och promenad över till Torneå där ingen talade svenska. Barnen försökte tala långsamt med de förvånade expediterna, vilket givetvis inte hade någon effekt. Så det blev kladdig dressing istället för ost på hamburgarna, något som säkert skyndade på den smygande kräksjukan.

NATTEN MELLAN TISDAG OCH ONSDAG
Spya, spya och ännu mera spya. Och ändå var det bara Sexåringen som var drabbad än så länge.

ONSDAG 11/2
Jag stannade hemma med kräksjuk sexåring medan de stora barnen var på Teknikens hus med morfar. Där uppfann de makaronmaskiner (jag fick en när de kom hem men förstår inte riktigt hur den fungerar), gjorde papper och kartonger och besökte en timlång föreläsning om astronomi. Enligt pedagogen på plats lyssnade alla tre intresserat och ställde intelligenta frågor. Det hade de garanterat inte gjort om jag var med.

TORSDAG 12/2
Morfar fyllde 70 så det blev promenad upp till Ormberget där vi åt ärtsoppa och pannkakor. Sedan åkte Sexåringen, Tioåringen och Tolvåringen pulka nerför berget med morbror medan jag fick ta hem Sjuåringen i lånad bil eftersom han fått akut paltkoma av åtta pannkakor. Han placerades istället framför Disneykanalen med en fjärrkontroll i den lealösa handen. Ganska snart kom dock de andra promenerande, förutom Sexåringen som drogs storgråtande i en pulka. Hon hade lyckats krocka med liftstugan och fått ena benet blåslaget. "Faaasen att de ska bygga ett hus just däääär", hulkade hon.

KALASET
Den enda present morfar ville ha var att barnen skulle lyssna tysta medan han föreläste om tre andra födelsedagsbarn: Abraham Lincoln, Charles Darwin och Felix Mendelssohn som alla skulle ha fyllt 200 år denna dag (fusk: plus nio dagar för Mendelssohn). Barnen lyssnade och lärde sig om amerikansk historia, slaveri, den icke-statiska naturen och evolutionslära, men när morfar tog ton i en egenkomponerad opera kunde de inte hålla sig för skratt.

FREDAG 13/2
Frukostpicknick på isen. Tolvåringen fick där erfara hur svårt det är att kissa ostört på öppen is, något som dessutom den elaka Fyrtioettåringen (moi) dokumenterade med bästa objektivet. Fotot kan vara bra att ha vid framtida förhandlingar. Sexåringen, som blivit lite filosofisk under sina sjukdagar, konstaterade att världen hade varit mycket vackrare om kiss varit blått istället för gult. Sen packade vi och åkte hem till Göteborg, där Sjuåringen och jag nästan omgående började kräkas.

Summan av kardemumman är att det i rimlighetens namn borde vara min tur att få semester nu.

Luleå

Det är världens minsta dator och fingrarna är dessutom stelfrusna, men ... VARMA HÄLSNINGAR FRÅN FEBRUARILOV I LULEÅ!

Den fruktade katastrofen ...

... är nära stundande i Alaska. Under mina få år där hann jag med två vulkaner (Redoubt och Spurr) och ett oräkneligt antal jordskred.

Visst är det jobbigt med all aska och det bästa är att hålla sig inomhus under tiden, men hellre det än till exempel vinterkräksjukan.

Tangentarm ...

... finns det mig veterligen inget som heter. Däremot tennisarm, som har drabbat mig av för mycket knackande på tangentbordet. Jag äter piller och har lovat att ligga lågt med knackandet i två veckor. Det klarar jag naturligtvis aldrig men försöka skadar ju inte.

Alltså blir det tyst härifrån ett tag, tillika i kommentarsfälten (fast det löftet blir svårare att hålla).

För utlämnande

Idag har åtgärder vidtagits: möten, arbetsplatsträff på skolan och inkallande av anti-mobbningsgrupp. Mer kan jag inte säga för då blir det att jag lämnar ut personer.

Tack allihop tusen gånger för ert stöd.

Äcklig

Sjuåringen har en svag doft av havre. Helst ska man inte tvätta hans hår med parfymerat schampo eftersom doften då kan försvinna. Jag brukar burra in min näsa i hans nacke och låta de små håren kittla mig på näsan. Då vänder han sig om och lägger armarna om mig. Mandelögonen är lugna och han ser kärleksfullt på mig när han säger att han precis har gjort färdigt ritningen till roboten som ska bota min rygg.

Sjuåringen är äckligast i skolan. När han brer sin lunchmacka kan ingen äta av smöret efteråt. De andra tvingas äta sina smörgåsar torra och allt är Sjuåringens fel. Ganska ofta, ja faktiskt varje vecka, brukar barn hjälpa till att tvätta Sjuåringens kläder i vattenpölar. Det är bäst så eftersom han är så äcklig. Till och med Elin, den minsta tjejen i förskoleklassen, vet det. Äcklig och Fuling ropade hon efter honom igår. Oj, vad alla de stora barnen skrattade.

(Sexåringen hämtade fröken så nu blir det utredning.)

Självporträtt

Sjundeklassens Casanova

Nicke J i 7D kunde kyssas som en riktig Casanova. Trots att han bara var tretton år visste han precis hur han skulle röra tungan och vilken grad av övrigt tafsande som inte var mesigt men ändå inte störande. Ett trettonårigt proffs var han och till denna dag undrar jag om det inte snarare var en förbannelse än en ynnest att ha fått kyssa honom. Jag kanske har satt standarden lite för högt.

Nicke J var två år yngre än jag som var femton. Och nej, det var inte bara jag som var patetisk och sprang efter småkillar; så snart ryktet spridits om kyssarna som den lille killen i sjuan kunde leverera ville varenda tjej i plugget smaka på honom. Och det var liksom det det handlade om, att bara få provkyssa och gosa lite. Ihop med honom ville man ju inte vara. Dels var han för ung, dels sprang han runt och kysste tjejer hela dagarna.

Nicke J kom hem till mig på en torsdagskväll. Resten av familjen satt och kollade på Dallas eller någon annan amerikansk serie när jag drog in den lille killen på mitt rum. Han var nog ett huvud kortare och bar slitna jeans och en solkig t-shirt som det stod AC/DC på.

”Ska vi ta sängen direkt, eller?”, frågade han.
Jag blev lite orolig.
”Alltså vi ska bara kyssas”, sa jag.
”Jag vet”, sa Nicke J och ryckte på axlarna.

Så vi kröp ner under mitt täcke och han la sin korta arm under min nacke. Den andra armen placerade han lätt över min mage och tog ett resolut men inte kvävande grepp med sin hand runt min midja. Och så kysste han mig. Lugnt och långsamt, och med en tunga som liksom skuggbrottades med min. Den rörde sig och min följde efter. Lugnt och stilla, som om vi slickade av grädden från en gemensam semla.

Några ögonblick senare var det över och Nicke J kröp ur min säng, nickade åt mig och försvann ut i hallen. Jag låg kvar i värmen under täcket och önskade att han kunde stanna kvar hos mig för alltid. Så kunde vi bara ligga där och kyssas och aldrig mera gå till skolan eller för all del jobbet när den tiden skulle komma.

”Ett litet tips”, hördes plötsligt en röst som sa.
Nicke J stod i dörren till mitt sovrum. Jag hade inte märkt att han kommit tillbaka.
”Ett litet tips inför framtida kyssar”, fortsatte han världsvant. ”Borsta tänderna noga, för vill jag veta vad du har ätit till middag så frågar jag hellre än upptäcker det själv.”
”Vad åt jag då?”, mumlade jag generat.
”Köttfärslimpa”, svarade Nicke J direkt och sen den dagen har jag inte kysst någon utan att först se till att jag har rena tänder.

Moralpolis på åtta ben

Mina nattliga drömmar är moraliskt högt stående. Eftersom jag inte är det själv kan detta verkligen vara jobbigt. Inatt, till exempel, skulle jag ut på en massa dåligheter och vad tror ni händer? Jo, en gigantisk vit spindel såg till att hålla sig framme varje gång det skulle hetta till.

Freud skulle ha flåsat av upphetsning om han fått uppleva detta.

1-0 till mig

Min dator har varit dum, korkad och rentav elak sen jag fick den. Så ikväll fick min vän Data-Fredrik gå en rond med den.

Nu är den spak och vågar inte annat än fungera. Vi får se hur länge det varar. Annars får väl Data-Fredrik gå en rond till.

Personliga gåvor och straff

Maken är mycket nöjd med sitt kalas. Riktigt mysigt var det och maten var god. Han hade lagat pizza och paj och massor av sötsaker. Gåvorna var helt rätt: presentkort och pengar till bluerayspelaren han önskat sig (och nu kan välja ut själv), en låda cigarrer, en akvarellmålning, en flaska vin, en skjorta, en tröja och en massa tulpaner. Helt rätt för honom.

Jag kom just upp ur badet där jag som vanligt funderade på en massa underliga saker. Nu tänkte jag på hur konstigt det hade varit om maken istället hade fått presenterna som Sexåringen fick på sitt kalas i slutet av november. Tänk om han hade fått en discokula och en massa Barbietillbehör. Och tänk om Sexåringen fått en låda cigarrer och en flaska vin.

Då kom jag att tänka på en artikel jag läste en gång om en stackars kille i USA som fått ett väldigt personligt straff (inte gåva längre; jag brukar sväva ut en del i tankarna när jag badar). Han hade åkt dit för störande av allmän ordning när han körde fram och tillbaka på huvudgatan i den lilla staden med hårdrock på högsta volym i bilstereon och rutorna nervevade. Istället för böter eller samhällstjänst tänkte domaren ut det vidrigaste straff han kunde genomföra inom lagens ramar: killen blev tvingad att lyssna på polka en hel månad!

Ett mycket elakt personligt straff om jag skulle bryta mot lagen vore att tvinga mig att turnera med ett dansband. Jag skulle välja kolgruvan vilken dag som helst före att behöva stå där på scen med matchande polyesterkläder, sjungandes ”De sista ljuva åren”.

Straffen kanske borde vara helt individuellt utformade. Ta en kompis till mig till exempel, som skulle bryta ihop på nolltid om han tvingades gå en heminredningskurs. Efter bara en timme med färgkartor och tygprover skulle han ligga skakande i fosterställning under skolbänken. Och min man, den stackaren, skulle hellre leva i en håla på vatten och bröd än att behöva lyssna på favoritmusiken på en ”flickstereo” samtidigt som tio gulliga hundvalpar levde rövare runt honom.

Nu vill jag veta vilka personliga straff ni bävar inför.

Hollon reser billigare!

Jag sitter och kollar biljettpriser och tidtabeller för min och ungarnas bussresa från Luleå till Haparanda om tre veckor. Därifrån tänkte vi gå över gränsen till Finland. Barnen, som till skillnad från mig inte är uppvuxna i Norrbotten, tycker att det ska bli fantastiskt spännande.

Nu till saken: Det finns ord som är typiska för ett geografiskt område. Ett sådant ord är "hollo", ett inte alls trevligt (och sannolikt onomatopoetiskt) ord för förståndshandikappad. Det är alltså i Norrbotten jag har lärt mig det. Döm om min förvåning när jag läser på Länstrafikens hemsida att alla mellan 20 och 25 år kan lösa "Hollokort" och få lägre pris!

Är "hollo" som ord utrotat eller finns det möjligen en elak/humoristisk prisansvarig på bussbolaget?

Nyttiga och okonventionella empiriska fakta

Tänk om det fanns en bok med just nyttiga och okonventionella empiriska fakta. Jag kanske ska skriva en. Här är i alla fall två saker som alla föreningsmänniskor borde känna till. Konståkningsklubben kan efter år av tävlingsarrangerande konstatera att de stämmer till hundra procent:

1. Baka bara kladdkaka till försäljning (alla andra bakverk är referensfika; några kan få vara med på bordet för att få kladdkakan att se godare ut)

2. Sälj lotter för en femma istället för en tia (och halvera vinstchanserna; du får ändå in mycket mer pengar)

De här ska få stå med i mitt föreningskapitel. Jag ska fylla på med fakta för andra tillfällen lite löpande här på bloggen, tänkte jag. Så sammanställer jag allt sen och skriver en bästsäljare.

Ni får gärna fylla på och komma med i tacktexten i förordet.

Till min älskade

Vännen, du fyller 40 år på måndag. Det blir stort kalas i helgen. Du har önskat dig en blue ray-spelare men se det får du ingen av mig i alla fall. En ägare av en "flickstereo" (ditt ord) kan knappast anses kompetent att välja rätt elektroniska prylar. Nej, du får en spa-weekend, då du kan ligga och bubbla, knådas lite och äta god mat.

Varför berättar jag det här redan nu? Jo, som jag ser det är det helt säkert eftersom du ändå aldrig kollar vad Howdy har för sig.

HUR KAN MAN INTE LÄSA SIN FRUS BLOGG???

(Må alla tjallare drabbas av behandlingsresistenta huvudlöss!)

Den innersta kretsen är av plast

Det tog många år innan jag fick en plats i vår bys innersta krets för damer. År av längtan och nyfikenhet, år av smygtittande bakom gardinen när grannfruarna samlades hos varandra. På sommarhalvåret äger mötena rum utomhus på någons veranda och då hörs skratten och skramlet vida omkring. Förr fick jag bara lyssna avundsjukt men idag är jag själv med och bidrar till jublet när en ny plastpryl presenteras: Tupperware.

Jag misstänkte ganska tidigt att frånvaron av plastpartyinbjudningar kunde ha att göra med att Fru Leander (jag) inte lagar mat. Eftersom maken var hemma så länge med minstingen är det inte alls omöjligt att han råkat berätta för någon att hemma hos oss är det minsann han som står för all matlagning. Detta kunde sedan ha spridits runt bygden, och vips var jag inte aktuell för damernas plastritualer.

Jag må vara hopplös i köket men jag är inte korkad i övrigt. Så snart jag hade räknat ut att maken kanske var orsaken till det fruktansvärda missförståndet, insåg jag också att han kunde vara nyckeln till att lösa det. Nästa gång damerna samlades i granngården ropade jag därför på honom:

"Spring över och köp en sån där sladdrig sak man har i ugnen!", beordrade jag ivrigt.
"Öh?"
"En sån där som inte brinner ..."
"Öh?"
"... bränner menar jag", rättade jag snabbt. "Fast den är gjord av nån kemikalie."

Tack och lov är även maken ganska klurig och räknade själv ut att det var en silikonform jag ville ha. Jag hade sett dem i tevereklamer och faktiskt tänkt att jag själv skulle testa lite kakbak någon gång om jag bara blev garanterad att smeten inte fastnade i formen.

Maken lommade över till grannhuset. Han fick förhandla vid ytterdörren några ögonblick innan han släpptes in. Det var mörkt ute och i det upplysta köket kunde jag se honom skymta förbi. Hade han en kaffekopp i handen?

Någon halvtimme senare kom han tillbaka med en liten beställningslapp och två pyttesmå plastburkar med ljusgröna lock. Introduktionsgåvan. Vi var inne!

”Nästa gång är det du som går”, sa han.

Sen dess har jag varit på flera plastpartyn hos damerna i byn. Jag har fingrat på burkar, vridit på manuella lökhackare och provrivit ost. Och jag har skvallrat och fnittrat och druckit litervis med kaffe.

Jag har också varit otrogen en gång, när en före detta arbetskamrat bjöd på plastparty. Först blev jag lite förvånad över att just hon skulle hålla i en sån tillställning men så snart jag kom dit förstod jag hur det stod till. Det visade sig nämligen att den inbjudna försäljerskan varit hemkunskapslärare till minst hälften av deltagarna, så festen blev ett enda långt ”aaah…” och ”mmm…”. Klimax nåddes när hela skaran lyckades utbrista i ett gemensamt ”ooo… MULTIFUNKTION!”.

Min förra arbetskamrat e-postade mig igår med en ny inbjudan. Eftersom partyt krockar med styrelsemötet i konståkningsklubben blev jag tvungen att tacka nej, men det kändes ändå lite gott när två damer från byn knackade på dörren senare på kvällen. De bar reflexväst, toppeluva och varsitt par gångstavar.

”Måndag kväll är det dags igen”, sa den förste hurtigt. ”Hemma hos mig!”

”Jag kommer”, utbrast jag genast men kunde inte låta bli att tillägga att jag faktiskt redan hade fått en inbjudan till ett ANNAT plastparty.

Ibland är man på topp!

Vi gungar under stjärnorna

De senaste nätterna har jag slumrat under stjärnorna. Jag har bäddat mjukt och varmt i den gamla trähammocken som maken byggde för några år sedan. Och så har jag gungat under den ljusa natthimlen, med en väsande och alldeles skållhet liten kille i min famn.

Sjuåringen har lidit av svår krupp sedan han var åtta månader. Då blev jag helt panikslagen och tog honom i mina armar och bara rusade ut på vägen i pyjamas. Det var februari och varken make eller bil var hemma. Ganska snart kom en annan bil förbi och jag slet upp bildörren och beordrade den smått chockade kvinnan att köra till en läkare.

Idag vet jag att en liten springa alltid släpper igenom luften men jag vet också att det är väldigt smärtsamt och traumatiskt för Sjuåringen när det händer. Visst har vi luftrörsvidgande mediciner redo i kylskåpsdörren men inget lindrar så bra som kall och fuktig luft. Så vi bäddar i hammocken, som vi låter stå framme året runt, och så gungar vi tillsammans tills febern lättar och andningen blir lugn och rytmisk.

Sedan slumrar vi, Sjuåringen och jag, därute under stjärnorna. Och trots oron och allt det jobbiga finns det nog inget ögonblick som jag värderar högre än just de stunderna.

Grannsämja och Gott Nytt 2009!

Jag tänkte börja det nya året med att berätta hur det gick till när jag låg med grannkarln förra sommaren. Ja jisses. Det var livet på landet det.

Barnen ville tälta mellan trädgårdarna. Det var vår sexårige kille och en av deras sexåriga tvillingtjejer. Men lite rädda var de, så flickans pappa och jag fick vara med i tältet. Vi bäddade mysigt och varmt, läste en saga och somnade.

Trodde vi.

I själva verket var det bara jag och grannkarln som somnade. Barnen låg båda vakna och lyssnade oroligt efter tigrar och andra rovdjur på utsidan av tältduken. Till slut stod de inte ut längre. Med varsin superspurt rusade killen in till oss och tjejen till sitt. Där somnade de sedan trygga i sina egna sängar.

Det var fortfarande varmt och mysigt när jag och grannkarln vaknade på morgonen. Vi sökte förvirrat efter barnen och konstaterade sedan att vi var dåliga föräldrar som inte ens märkt att de försvunnit under natten. Sen kom utmaningen: att ta sig obemärkta ur tältet utan att de andra grannarna skulle se något. Det var ju en solig dag, dessutom en bit in på förmiddagen, och tältet stod bara några tiotal meter från vägen.

Det var två mycket förlägna föräldrar som smög ut genom tältöppningen. Och nej, vi låg inte med varandra, bara intill. Men det fick er att haja till, va?

Ha ett fint 2009 allihop. Inte minst MammaNonna som jag härmed överlämnar denna vandringsutmärkelse till:

MammaNonna beskriver på sin blogg en vardag som måste fungera runt en tonårings cancerbehandling. Genom sin information, värme och humor visar hon att även det omänskliga faktiskt kan vara mänskligt. Hon gör alla föräldrars rädslor lite mer uthärdliga, helt enkelt.

Jag vill också tacka Kristina-Lakris för att hon skickade utmärkelsen till mig. Det är lite coolt eftersom jag på intet sätt representerar det skrå hon och kanske alla på hennes blogglista tillhör, nämligen verksamma inom (eller intressserade av) textil, garn och blommor. Hennes blogg är för övrigt också väl värd ett besök; även om man inte kan sticka eller få blommor att växa blir man alltid glad och inspirerad av all kreativitet.