På måndagen hoppade jag studsmatta. Det är mycket svårare än det ser ut. Svikten måste liksom komma i otakt för annars blir det bara att man gungar istället för studsar. Tack och lov var det bara katten som såg mig. Hon vände på huvudet och somnade om.
På tisdagen köpte jag sex fönster. Det är en hel vetenskap. Ska det vara höger- eller vänsterhängt? Ventil? Kopplat? Aluminium? Allt jag visste var att fönstren skulle in i sex hål som jag någotsånär hade mått på. De levereras idag.
På onsdagen doppade jag fötterna i dreglet från en plastkrokodils mun. Det tyckte Sexåringen var roligt. Sen var jag idrottsmamma och ropade hysteriska kommentarer om hennes piruetter på isen. Det slog mig att vackra piruetter betyder mer för mig än de gör för henne.
På torsdagen fick vi beskedet om pappa. Tänk att man kan få så många tumörer på så kort tid. En del syns till och med från utsidan. Jag gick hem från jobbet eftersom mitt hjärta dunkade så hårt och det brände så mycket under ögonlocken.
På fredagen åkte vi till ishallen igen men jag sa inget om piruetterna. Tänkte på dem gjorde jag däremot, att de borde var mer samlade och jämnare i hastigheten.
På lördagen körde jag barn till kalas. Kom hem till ett ensamt hus och stirrade på datorn. Insåg att jag borde skriva något, men gick ut istället. Övervägde studsmattan men grannarna var i trädgården.
På söndagen valarbetade jag. Åt lunch med pappa som fått permis från sjukhuset. Han är gammal och det är jag med. Alltså är allt som det ska. Tiden går och ingenting spelar egentligen någon roll. I det långa loppet.
3 år sedan
8 kommentarer:
Jag har saknat dina inlägg, så välkommen tillbara! Ser att livet drabbar även de som inte bloggar om den dagligen.
Kul att du är tillbaka! Men så kul var det ju inte egentligen. Jag gick igenom samma sak med mamma för några år sedan, så jag förstår hur du har det. Jag tänker på er.
Livet i sin ja, den HÄR formen, är ine så kul. Det låter lite som om du tycker att du är värdelös och så är det inte. Du får vara hur nere du vill och blogga om det. Eller inte blogga. Ta väl vara på dig!
Åh, jag känner med dig.
Kära, kära du! Massor av tankar och kramar skickar jag din väg.
Pappor med cancer är ingen rolig kombination. Jag har också varit där, för några år sen.
Allt gott till er och att ni hinner med att föra över information som du sen skulle vilja ha.
Kul att du skriver igen. Tråkigt med pappa. Styrkan kommer när man måste på något konstigt sätt..
Jag har dessvärre tappat orken och har gjort uppehåll i bloggandet. Huvudsakligen i besvikelse över att folk (gamla vänner och släkt) inte bryr sig - i varje fall bryr de sig inte så vi märker det. Men det vänder nog... Håller humöret uppe med att läsa andras bloggar, bla din.
Ibland räcker orden inte till - men jag tänker mycket på dig. Ta vara på tiden och våga fråga.
Skicka en kommentar