Snipp snapp snut

Jag har lärt känna människor jag annars aldrig skulle ha träffat. Det är det bästa med att ha bloggat. Och så har jag lärt känna Howdy Sailor. På gott och ont kan man säga.



Men det är inget roligt längre och då tänker jag göra något annat istället.



Tills nästa gång ...

Sportsliga olater alt. osportsliga later

Hockeyspelare spottar på isen. Även vid de tillfällen de inte har snusprillor i munnen blir det äckliga fläckar som snabbt fryser fast. Konståkarna, oavsett kön, skulle aldrig komma på idén att spotta. Ändå är deras träning minst lika ansträngande och krävande.

Baskettränare röker mellan passen. De står precis utanför skorummet så att stanken smyger sig in i arenan. Jag trodde det ingick i basketens balla hiphopkultur men har förstått att basket och rökning inte nödvändigtvis hör ihop i alla kommuner.

Ridlärare kan inte svara i telefon. Man kan ringa och ringa och signalen kan ljuda i stallgången så att hästarna blir alldeles stirriga men att svara klarar en ridlärare inte av. Det får kontorspersonalen göra som kommer lite senare. Under tiden missar ridskolan en massa viktigt information om sjukskrivningar och annat, för att inte tala om alla potentiella nya kunder som tvingas lägga på. Så här är det i alla fall på de två ridskolor vi är medlemmar i.

Och jag raljerar och generaliserar men kan ändå inte låta bli att förundras över vilka olater som hör hemma i vilka sporter. Och varför?

Lydig, grinig och faktiskt ganska rädd

Risken är att jag blir lite grinig framåt eftermiddagen och det har inget att göra med att min nya bil precis har kraschat. Eller att min semester är slut. Eller att jag fortfarande inte har något ”v” på min jävla hemdator (märkte ni att förra inlägget skrevs utan ”v”?). Nej, min stundande grinighet har helt och hållet att göra med att jag inte fick äta upp min lunch. En lastbilschaffis satte nämligen stopp för det.

Säg mig nu om detta inte är ett märkligt scenario: Jag sitter och käkar svampgryta i min mammas kök efter att ha parkerat lånebilen på hennes privata parkeringsplats i den inhägnade trädgården. Då knackar det ilsket på dörren och utanför står en lastbilschaffis som kräver att jag flyttar på bilen så att han kan leverera varor till kyrkan som ligger bakom. Märk väl att detta aldrig tidigare har hänt under de 16 år jag har parkerat utanför huset, eftersom kyrkan har en egen vändplan. Den har dock inte chaffisen hittat och han är heller inte intresserad av att göra det. Alltså får jag lämna min mat på bordet, sätta mig i bilen och köra iväg eftersom det inte finns några andra lediga parkeringsplatser i närheten (det är ju både en turistfälla och första skoldagen).

Jag är väldigt lydig, som ni märker. Eller så är jag bara rädd för stora lastbilschaffisar. Hungrig är jag också och sannolikt grinig. Fy fan.

Ett fotoproffs är spårlöst borta

Med en fot i journalistiken och en i ... tja, nåt annat, är jag ganska stirrig med löpsedlar som illustrerar brottsoffer. Jag projicerar allt på mig och mina kära och så gör det så förbenat ont. Lilla Engla, till exempel, nästan på dagen lika gammal som min stora tös. Och så alla mördade medsystrar som liknar en polare, arbetskamrat, föreningskompis eller kanske granne.

Den här gången är det på riktigt. Hon har fotat min dotter på konståkningen och hon har tagit bilder till mina reportage. Det känns outgrundligt.

Eni Ini Ici

Bokstaen mellan C och B på mitt tangentbord funkar inte. Eller: den mellan U och W i alfabetet. Därför är första ordet i det här inlägget inte omedetet felstaat. Det är sårt att ara skribent i dessa tider.

Kråkorna kraxar kring borgens torn ...

Kommer ni ihåg den låten? Huset Silfvercronas gåta hette teveserien från 1974 där två barn följde en katt genom en spegel och reste i tiden. Om jag inte minns fel satte lille Lasse (som alla barn hette 1974) ett FNL-märke på Gustav Vasas brynja. Ja, hela serien var så där härligt tillrättalagd som det endast kunde vara just 1974, med syftet att lära alla barn att "herrarna" var onda och "bönderna" (folket) goda.

Tyvärr bryr sig inte barn så mycket om budskap. De vill ha en bra story helt enkelt och skiter i om den är anti eller pro ditten eller datten. Det är möjligt att man hade kunnat låta självaste Adolf Hitler vara hjälte i en tillräckligt spännande serie utan att barn skulle störas nämnvärt.

Riktigt sjuttitaligt blev det i Huset Silfvercronas gåta när filmfotograferna bestämde sig för att göra en tidig von Trier, och låta kamerorna vara rörliga. Ibland brydde sig skådespelarna inte ens om att se åt kamerans håll när de talade. Därför kunde dialogerna emellanåt vara lite svåra att följa.

Och sången, minns ni den? Den som fick det att ila längs ryggraden redan innan programmet började:

Galaxer i mina braxer sjöngs ungefär samtidigt av samma person, tror jag.

Nu till saken: För några dagar sedan hittade jag och barnen boken Husen Silvercronas gåta på tippen. Jag blev givetvis överlycklig. Äntligen skulle jag få möjlighet att lära ungarna lite sann sjuttiotalskultur.

Trodde jag. Redan på första sidan insåg jag nämligen att något inte stämde. Silvercrona? Hette det inte Silfvercrona? Nåja, tänkte jag och började läsa ... och slutade några rader ner när jag insåg att Lasse numera hette Jonny. Va fan? Jag bläddrade olyckligt vidare i boken och hittade Gustav Vasa men inget FNL utan Greenpeace. Så här får det ju inte gå till! Vem är den skyldiga?

Jag har nu forskat i händelsen och kan konstatera att teveseriens skapare Gunila Ambjörnson 1992 bestämde sig för att modernisera sagan och ge ut en bokversion av den. Till och med mobiltelefoner fick hon med men hon bestämde sig aldrig för att kolla om de funkade på 1400-talet. Lite synd när hon redan börjat sabba mina barndomsminnen, tycker jag.

Äh, jag är bara bitter. Ungarna gillar boken ändå och teveserien går ju att köpa i box.

Idioten var ute och körde ...

Idioten var ute och körde full igen. Och så blev det som det blev i legenden om finnen Pekka: vägen svängde men inte Idioten så Idioten for åt skogen. Eller, i det här fallet, åt Howdy Sailors trädgård där hennes lilla gula stod parkerad.

Två meter till höger om den lilla gula syns vägen som borde ha valts istället för gräsmattan. Men det vore att kräva för mycket av ett fyllo med alldeles för låg IQ.

Det blev en rejäl smäll. Howdys lilla gula slungades flera meter bort och fick hela fören intryckt. Även Idiotens bil krossades i krocken och Idioten själv fick nog lite ont. Trots det valde Idioten att chansa på att íngen märkt något. Han startade sin bil igen, backade ut och körde i ilfart från brottsplatsen.

Kvar på marken låg splitter från såväl Howdys lilla gula som Idiotens svarta Landrover. Det till och med stod "Landrover" på en av lyktorna som han lämnade kvar. Och i husen intill tryckte grannarna näsorna mot sina fönster.

Med detta vill jag bara säga att jag är tillbaka från min semester och datorn verkar funka fortfarande. Till skillnad från min lilla gula som måste flytta till skroten men som i alla fall förärades med ett sista inlägg.

Glad sommar allihop!

Min älskade svärmor och vän har gett mig en utmärkelse. Jag vet så lite om sådana men blir ändå så rörd av hennes formulering. Varmt tack och ha en härlig sommar, så ses vi om några veckor!

(Nu bär det av norrut ...)

Rysk roulette

Varje gång morfar hade satt ihop en möbel från Ikea brukade han stolt berätta hur många bitar som blev över. Efter det var det lite av ett spel att se vem som nyttjade möbeln när den brakade ihop.

På andra sidan Atlanten, ungefär samtidigt, var det lite av ett spel att se vem som skulle ta hand om retrieverhannen Stryder när han dog. Jycken hade trots sin stora ras lyckats bli 21 år gammal och var ganska ofta utlånad till vänner när husse och matte var på resa. Jag lärde känna familjen när de var på semester i Oregon och bjöds genast med ner till husbåten i Sausolito Bay vid Golden Gate-bron till San Francisco. Stryder tyckte för övrigt om att simma i det hajtäta vattnet, ytterligare lite av ett spel i hans fall.

Igår hade vi i familjen ännu en av våra ändlösa diskussioner om vi ska skaffa hund eller inte. Ställningen var som vanligt 5-1, med maken i ensamt underläge, när Tolvåringen tröstade honom med att hundar ändå inte blir särskilt gamla. Jag vet inte varför, men jag berättade då om stackars Stryder som var så gammal att han kunde misstas för en ryamatta.

Maken bara fnös och återgick till att försöka skruva fast vitrindörrar på en Billyhylla. Ganska snart kom hans vän bilmekanikern till undsättning och tillsammans kom de fram till att Ikea hade placerat hålen i hyllan fel så att det var bäst att borra nya. Jag informerade givetvis de tu om att det var etthundra procent säkert att Ikea inte hade felkonstruerat sin största bästsäljare och att herrarna kanske skulle vara behjälpta av att läsa manualen. Suckande gick de med på detta och ganska snart var dörrarna på plats utan att ett endaste surr hörts från borrmaskinen.

"Den var ändå inte smart konstruerad", mumlade min man och fick medhåll av sin vän. De tog därefter sina tekoppar och gick förargade ner för att hänga tvätt (ja, det är sant!) när jag till min förfäran hittade en låda med Ikeaskruvar och annat inplastat småkrafs.

Cirkeln är således sluten med såväl urgamla hundar som tidlösa Ikeamöbler. Och mitt i allt sitter jag och känner inte riktigt för att vara med i spelet.

Svettig och lydig

Igår försökte jag lösa soduku med mascara istället för penna. Med läppglansen funkade det inte alls. Sen övervägde jag att börja röka, av ren och skär tristess alltså. Alla andra gjorde ju det och de verkade inte lida lika mycket som jag.

Av vadå, kanske ni undrar? Jo, bilbesiktningen förstås, ett ursvenskt fenomen i alla dess ursvenska former. Det var 16 bilar före min när jag kom dit vid kvart i två. Halv tre var det fortfarande 16 bilar före min och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Ni kanske tycker att jag är lite trögtänkt men då ska ni kolla på bilden här och kääännna hettan. Försök sedan föreställa er hur det skulle vara att behöva tänka i den temperaturen.

Hett som i helvetet. Och jobbigare därtill.

Tiden fick jag som sagt att gå tack vare ett gammalt sodukupussel som låg i baksätet. Någon penna fanns dock inte i hela bilen, vilket kan anses oprofessionellt av en människa som titulerar sig journalist. Nåväl, efter att ha ratat ett alldeles för blekt läppglans insåg jag att det faktiskt går att skriva med mascara om man bara håller penseln helt rak och stoppar in den i hylsan medan man tänker. Mina medväntare rökte som borstbindare och hade jag bara varit lite modigare hade jag bett att få en cigarett. De verkade ha så trevligt där de blossade och diskuterade tillsammans.

Nåväl, några minuter i tre tyckte jag att det var lite konstigt att det fortfarande var 16 bilar före min. Lyckligtvis delades min undran av mannen framför som gick och frågade personalen. När han kom tillbaka berättade han att

1. vi borde ha läst skylten (se nedan)
2. datorsystemet hade brakat ihop så det var först till kvarn som gällde sen några timmar tillbaka (vi som stod i kö trodde att de som åkte in i kontrollen var såna som bokat tid)
3. det var bäst att inte klaga eftersom personalen var så sur att bilen sannolikt skulle underkännas då.

Väntan kan bli lång på grund av personalbrist. Skitsnack, snarare dålig information.

Vad får då ett gäng människor att sitta i timmar och stekande hetta och verkligen lida utan att ifrågasätta någonting? Vad får andra människor att inte ställa sig i samma kö utan bara chansa på att datorsystemet kanske är kasst och därför tränga sig före och bara glida igenom? Vilken av de två grupperna är mest patetisk?

Det ska jag tänka på nästa gång jag sitter i en stekhet bilkö någonstans.

Min man och Sture

Min man har en ny kompis som vi kallar för Sture (trots att han troligtvis är en hon). Sture håller maken sällskap när han bygger på verandan på kvällarna. Samtidigt roar sig Sture på sitt håll, genom att fånga insekter och käka upp dem.

Sture i sitt lilla krypin på verandan.

Kolla nu på nästa bild och fatta hur förbaskat jädra stor Sture är. Det är alltså FLUGOR han har fångat i sitt nät. Ändå vägrar maken flytta på (= döda) Sture eftersom han anser att spindlar är nyttodjur.

"Gör det själv", säger maken lömskt.

"Men det fattar du ju att jag aldrig skulle våga", skriker jag desperat.

"Just det", svarar den ondskefulle äkta hälften.

Kanske Universeum vill ha honom?

En nybiten rumpa som inte ska blandas ihop med debatten om kamphundar

En stor hund har bitit Nioåringen i rumpan. Helt oprovocerat påstår vittnen, trots att Nioåringen med bestämdhet hävdar att han och hunden hade en dispyt om äganderätten till en korv. Eftersom såret blev både stort och blodigt fick vi uppsöka läkare för antibiotikabehandling. Sen kom utfrågningen:

"Vems är hunden?"
"Var bor hunden?"¨
"Vad heter hunden?"
"Vad heter hundens ägare?"
"Vad heter hundens bryllings kusin som egentligen är en katt?"

Läkaren och sköterskans frågor var säkert standardiserade men när Nioåringen talade med totala främlingar, som också hade turen att få beskåda hans nybitna rumpa, var alla av samma åsikt:

"Avliva hunden!"

Faktum är att av de kanske tjugo personer Nioåringen har diskuterat incidenten med har alla utom min mamma hävdat att hunden ska avlivas. De känner inte ens jycken men tycker att hon ska få en liten spruta och somna in för evigt. Jag känner henne inte heller men vet att om hundar är kapabla att känna kärlek, vilket de definitivt är, så kan de nog känna andra känslor också. Därför kan de ha bra och dåliga dagar. Vad vet vi om hennes själsliv just igår? Kanske var hon ledsen, kanske hade någon trampat henne på svansen, kanske var det rentav hennes korv som Nioåringen tuggade på?

Jag har också utbrott emellanåt. Dock biter jag sällan någon i rumpan men jag måste erkänna att jag nog skulle vilja göra det ibland. Skillnaden mellan mig och hunden är alltså att jag vet mina spärrar. Däremot vill jag hävda att alla mina onda tankar med råge väger upp denna endaste gång jycken hade fått nog (enligt såväl Nioåringen som vittnen förvånade utfallet alla eftersom vi har att göra med en snäll tik).

Så jag säger som Emils pappa (kunde ha sagt):

"Avliva mig hit och avliva mig dit."

Jag och mig

Min mans mormor kan ändra åsikt i en och samma mening. Hon kan inleda med att berätta hur hon minsann ska bojkotta en butik och innan hon kommer till punkt meddela vilken underbar kappa hon tänker köpa där. Nu har jag blivit likadan.

Jag märker att mina åsikter inte längre håller. Mina resonemang sitter liksom inte ihop. Jag kan gå på om hur jag tycker att kungahuset, om det nu måste finnas kvar, har en skyldighet att åtminstone roa oss med sina svinerier. Sen fortsätter jag med att påpeka att de slösar för mycket med våra skattepengar. Eller så lovordar jag Amnestys arbete mot tortyr, den mest fasansfulla av människans påfund, för att sedan mumla att "de där pedofilerna skulle man allt spänna upp".

Det sjuka är att jag inte kan ändra mina resonemang eftersom jag faktiskt är så där kluven. Här hjälper det inte med någon snajsig omformulering utan hela hjärnan måste konstrueras om. Det har jag inte tid med så jag fortsätter istället att förundras över grodorna som kommer ur min mun eller skrivs ner till allmän beskådan.

Mitt ex brukade säga att jag bodde så trångt att man blev tvungen att gå ut på balkongen för att kunna byta åsikt. Jag skulle vilja säga att jag har en liten trångsint jävel inuti mig som då och då släpps ut på balkongen med sina åsikter.

Grrrr... igen!

Tänk vad skönt att det inte händer någonting i hela världen idag så att tidningarna bara behöver bevaka bröllopet.

Fånig?

Jag är så fånig. Det har blivit ett oviktigt litet fel och jag går omkring och ojjar mig över det. Ingen som helst roll spelar det.

Någon har skrivit en skittext över en i alla fall någorlunda korrekt text som jag skrivit. Samma någon har glömt byta ut mitt namn mot hans. Alltså ser det ut som att jag skrivit en skittext.

Jag tänker att det inte spelar någon roll och att vem som helst som känner mig fattar att det inte är min text. Alltså är jag fånig som ens nämner det här.

Fånig är jag. Fånig. Grrrrrrrrr...

Mötet med Skönheten

Idag insåg jag hur stor Leonardo da Vinci var. Jag var på den fantastiska utställningen And there was light i Göteborg, med såväl tavlor och skulpturer som modeller av uppfinningar, men det var inget av det som fick mig att inse mästarens storhet. Inte heller var det den inledande filmen om hur Leonardo briljant kombinerat sitt konstnärskap med vetenskapen. Nej, det var den nyss fyllda Nioåringen som öppnade mina ögon.

Nästan ingen annan publik fanns på plats så vi behövde inte trängas och kunde därför ta vår tid och välja vilka stopp vi ville göra. Nioåringen bläddrade intresserat i digitala skissblock, han förundrades över hur liten Leonardos handstil var och försökte förstå hur världshistoriens första kulspruta fungerade. Sen var han plötsligt försvunnen.

Jag fann honom ensam i ett mörkt rum. Han stod mitt framför en ganska liten tavla och var alldeles tyst så jag valde att inte störa honom. Bara hans andetag hördes där han stod i flera minuter och slukade konstverket med sina ögon. Sen gick han långsamt vidare till nästa rum, där en stor avbild av Nattvarden täckte en hel vägg. Vi fortsatte till ytterligare ett rum, med konstruktioner efter Leonardos fordonsskisser, och så var Nioåringen försvunnen igen.

Jag visste var jag skulle leta. Han stod mitt framför den ensamma tavlan och bara andades. Jag ställde mig bakom honom och frågade tyst om han tyckte den var vacker. I samma ögonblick insåg jag att "vacker" var ett alldeles för fjuttigt ord för en pojke som för första gången upplever Den Stora Skönheten.

"JAAA MAMMA, vad tror du? JA, JA, JAAA...", sa han uppspelt. "Den är ..." Något mer fick han inte fram utan gick bara leende därifrån.

La Bella Principessa (måste upplevas då varken foto eller nätet gör henne rättvisa)

Konstigt

Man kan tycka det är konstigt att jag alltid sover med huvudet under kudden. Men då är det ännu konstigare att min man aldrig har kommenterat att jag gör det.

Makabra musmatinéer

I USA kunde man köpa små gulliga fågelholkar med dimmad baksida i glas, så att man kunde se de små kolibriungarna om man hängde holkarna på fönstret. Det blev ett gulligt skådespel att njuta av medan man satt och käkade vid matbordet.

En dag var det mindre gulligt, eftersom en fågelspindel tagit sig in i holken. Ganska makabert var det rentav; där satt jag och käkade corn flakes och där satt spindeln och käkade fågelungar. Nåväl, det är väl därför de heter fågelspindlar antar jag.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, vi har (som sannolikt enda svenska hushåll) fått en musinvasion mitt i sommaren. Medan andra möss i landet passar på att njuta av den varma temperaturen väljer Jack och Gus i Åkervik på Tjörn att flytta in till oss. Tyvärr sammanfaller migrationen med vår katts årliga strejk, då hon hellre ligger och dåsar i studsmattan (som hon tror är en gigantisk kattsäng) än jagar gnagare.

Vi lägger därför ut musfällor och det smattrar hejvilt här hemma när de små stackarna får sina nackar krossade. Ibland händer det mitt framför näsan på oss, eftersom mössen är så fräcka att de till och med kryper fram till fällor vi placerar framför teven när hela familjen sitter två meter bort och glor.

Det blir en makaber föreställning, må ni tro. Sådana verkar följa mig i livet.

Hellre avkastad än kastlös

Jag ville verkligen inte att mina barn skulle börja rida. Visst, det är ju bra att de lär sig och kan åka på ridsemester med sin gamla mamma men det var inte värt det. Då hade det varit bättre om de bara åkt skridskor och spelat lite basket, som det var tänkt.

Men suget från stallet var så starkt att jag så småningom insåg att det vore grymt att vägra dem det. Jag lät dem prova på under allmänhetens ridning och hoppades att de skulle tycka det var tråkigt att bara åka runt, runt medan en liten tjej drog i hästen.

Självklart blev de fast. De brås ju på mig tyvärr.

Och nu har de dragits in i det där som gjorde att jag inte ville att de skulle börja rida, vilket hör och häpna inte har något att göra med att det är en livsfarlig hobby. Nej, vad de har dragits in i är den förbaskade underkastelsen som krävs av nybörjare i det vidriga kastsystem som verkar råda på samtliga ridskolor i Sverige.

På stallet frodas människors sanna jag, ofta förkroppsligat i små taniga tjejer med dyra ridkläder och ganska ofta egen häst. Här kan man verkligen tala om att kunna köpa sig respekt för nästan alla med egen häst flyttas per automatik upp i översta ledet och kan därmed förtrycka de andra småtjejerna. Att man själv alldeles nyss varit en av de förtryckta spelar inte så stor roll eftersom dessa tjejer har extremt kort minne.

Att de kör med de kastlösa är en sak, men vad jag ville skona mina flickor från var blickarna, fnittret bakom ryggen, orden som plötsligt tystnar och de elaka gesterna som inte längre förmås döljas. Jag upplevde det för 30 år sedan i Luleå och har sett det på otaliga stall under mina år som ryttare. Nu när jag är vuxen brukar jag markera att det här är inte okej och i flickornas stall har till och med styrelsen tagit upp problemet. Men det sitter djupt för det är fostrat i generationer av vidriga varelser som tycker det är helt acceptabelt att mobba andra, kanske för att de själva inte når så mycket framgång i övriga livet.

Beteendet fostras som sagt i generationer. I onsdags (och jag tänkte inte ens ta upp det här) försökte en hästägande mamma sätta mig på plats. Jag valde att se på det rent vetenskapligt och analysera hela processen. Det gjorde det riktigt intressant.

Mamma 1: Din tjej borde inte rykta Asterix för han gillar inte småtjejer som inte vet vad de gör.
Jag: Jag tycker han ser ut att trivas.
Mamma 1: Det är bara för att han är fastspänd och utanför sitt revir. Hade han varit i spiltan hade han sparkat henne.
Jag: Då är det ju tur att han inte är i spiltan.

Hon blir här frustrerad men finner snart tröst när mamma till hästägande unge nummer två dyker upp.

Mamma 1: Tycker inte du också det är dumt att hennes dotter ryktar Asterix?
Mamma 2: ???
Mamma 1 (otålig för att hon måste förtydliga det självklara): Han blir ju nervös av småtjejer (blink blink).
Mamma 2: Jo ... öh, han mår inte bra av det.

Analys: Mamma 1 står över mamma 2 i hierarkin. Varför? Aha, mamma 1 har ridbyxor på sig och det har inte mamma 2. Mamma 1 inte bara kör till stallet utan delar sin dotters intresse.

Mamma 2 (vänder sig till mig): Red inte din dotter Jonte i voltigen?
Jag (stolt): Ja, det gjorde hon. Visst var hon duktig i galoppen?
Mamma 2 (sneglar på mamma 1): Jonte gillar inte när småtjejer skumpar på ryggen.
Mamma 1: Det är DJURPLÅGERI!
Jag: Jag tror nog Jonte hade sagt till om det var djurplågeri. Min dotter är ju som ni själva påpekar en liten tjej, faktiskt bara 22 kilo tung. Hur mycket tror ni Jonte väger? 650 kanske, eller ... äh, jag vet faktiskt inte vad en jättehäst väger. Vad säger ni?

Mamma 1 och mamma 2 gapar och utbyter blickar. Sedan börjar de prata om helgens tävlingar där de vet att varken jag eller min nybörjardotter har något att göra. Jag sneglar uppåt stallgången där min flicka omsorgsfullt ryktar en uttråkad Asterix medan mamma 1:s dotter står intill och pekar irriterat. Jag hör inte vad hon säger men ser att min dotter krymper. Sedan tar hon ett steg bakåt och räcker borsten till den andra tjejen. Kort därpå åker vi hem.

Det kanske är en nyttig erfarenhet för mina tjejer, eller vad tror ni? Om man bara guidar dem rätt så att de själva inte blir förtryckare borde det ju bli bra. Lite distans har de ju uppenbarligen eftersom de inte har berättat på ridskolan att vi faktiskt har hästar hemma. Då skulle de ju kunna stiga i rang, men de kanske inte vill det. Det är jobbigt att vara på topp också.

Pärlor till svampar

För ett år sedan låg pappa och sov. Jag gick in till honom och la min hand ovanpå täcket som svepte om hans ben. Jag tänkte att det kunde gå lite hur som helst det här. Kanske överlever han, kanske gör han det inte.

Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).

Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.

Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.

För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.

Nytt från Försäkringskassan

Nu kan nyblivna singlar som inte känner för att jobba på ett tag söka bidrag från Försäkringskassan till resor, shopping och annat skoj som plåster på såren. Allt finansieras givetvis av skattepengar. Bidraget, som är nytt, kallas MADDE (Medel Att Disponera för Dumpningens Efterräkningar) och söks på blankett P8sk-IT.

Redan beviljad.

The fittest of the fittest will survive ...

... Stay alive! NOT!

Den här lilla rackaren (nyckelpigespindel, Eresus sandaliatus) finns i Sverige och är utrotningshotad. Jag vet att det inte är snällt men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket.

Nu är det sommar!

Kajsa och Greta, vem är vem?

Monster Jam, som sagt

Ja just det ja, jag blev ju berikad i helgen. Monster Jam var jag på. Det är utsmyckade personbilar som fått jättestora däck som kör över andra personbilar med normala däck. Först kör de på tid och sedan på stil. Poängen visas upp av långbenta snärtor med kjolar så korta att troskanten syns. Den blonda höll sin skylt uppochner och fnittrade förtjust när en av segrarna blötte ner hennes lilla topp med champagne.

Det är möjligt att det var första gången jag såg motorsport live. Jag insåg förundrat att förarna ser ut som sina fordon, ungefär som hundägare ser ut som sina små fyrbenta älsklingar. De som kör monsterbilarna är tjocka gubbar, de som kör gokart är små taniga snubbar och de som kör motocross är snygga grabbar, lite som skejtare.

Monster Jams publik är barnfamiljer och grabbgäng med medelålder cirka 35. De förstnämnda dricker läsk och de sistnämnda öl. När de förstnämnda fastnar med knäna mellan Ullevis hårda plaststolar tar de sistnämnda fram medhavda skruvmejslar och plockar helt sonika isär hela raden av säten. Det var när det hände som jag bestämde mig för att inte förakta grabbgängen, som faktiskt betalat 500 kronor per skalle utan att kunna skylla på att ungen ville gå. Jag tänkte att det egentligen inte är någon skillnad på dem och alla damer som går på Gothenburg Horse Show och trängs med barnfamiljerna. De kollar ju också på dammiga banor där de tävlande far runt och hoppar över hinder.

Dassig mobilbild. Skallen som skymmer den fantastiska sikten tillhör en man som hjälpte ett barn som kommit i kläm.

Konsten att hantera en telefonförsäljare

Telefonen ringer och Åttaåringen hinner ta upp luren på andra våningen innan Sjuåringen hinner fram på första. Jag står bakom henne och tillsammans lyssnar vi på det fascinerande samtalet.

Åttaåringen: Hej, det är Filip.
Försäljaren: Hej, jag heter Philip och ringer från Tele 2. Är din pappa hemma?
Åttaåringen: Heter du också Filip?
Försäljaren: Ja, är din papp...
Åttaåringen: Stavar du med F eller Ph?
Försäljaren: Jag stavar med Ph. Är din ...?
Åttaåringen: Som tevetillverkaren då, du vet Philips?
Försäljaren: Öh, ja, får jag tala med din pappa tack?
Åttaåringen: Du kanske äger Philips?
Försäljaren: Haha, nej det gör jag inte. Är din mamma hemma då?
Åttaåringen: Jag tror det. Visste du att en i Beach Boys hette Philips med Ph?
Försäljaren: Nej, det visste jag inte. Är din mam...
Åttaåringen: Han skrev California Dreaming.
Försäljaren: Jaja, men nu är det så att jag vill tala med ...
Åttaåringen: All the leaves are brown and the sky is grey, I go for a walk ... (sjunger).
Försäljaren: Jag återkommer (lägger på luren).

Det är alltså så man gör.

Instruktioner

När man hittar en blodig unge i en vit soffa gäller det att snabbt göra en riskanalys. Det handlar alltså om att ställa ungens värde mot soffans och sedan lägga på den potentiella skadan multiplicerat med roten av det närmaste primtalet. Frågorna måste ställas blixtsnabbt och om ungen fortfarande är vid medvetande och kan tala ska dennes svar utgöra underlag för den fortsatta analysen:

1. Var blöder det? (Varför kommer senare i samband med att skuldnivån bedöms.)
2. Blöder det på något annat ställe? (Snälla, snälla, säääg att det inte blöder på rumpan eller ryggen som ju är i direkt anknytning till det vita tyget.)
3. Blöder det på något annat ställe? (Fortsätt fråga tills ungen definitivt hävdar att svaret är nej.)

Om svaret på fråga 1 (som i vår familjs fall igår kväll) är att det blöder i munnen för att ungen av ren uttråkning valt att dra ut en tand som inte ens var märkbart lös (dock en mjölktand) gäller det att vara på sin vakt för här får ju svaren på fråga 2 och 3 helt plötsligt en annan innebörd:

2. Nej, det blöder inte på något annat ställe, och
3. Nej, det blöder inte på något annat ställe, men …

Notera:

4. Det finns blod på något annat ställe, nämligen på händerna och på alla ställen som händerna varit sedan tandutdragningsprocessen inleddes.

Här är det bäst att kvickt lyfta ungen rakt uppåt för att på så sätt minska den fortsatt möjliga blod-soffa-beröringsytan. Ungen placeras sedan i närmaste badrum där tvagning sker. Sofföverdraget dras av och förvaras säkert tills nästa Halloweenfest då det får en central placering.

Om svaret på fråga 1 istället är magen eller skallen är det möjligt att soffans värde bedöms som lägre än ungens men det vet man som sagt inte förrän man har multiplicerat den potentiella skadan med roten av det närmaste primtalet.

Ner som en pannkaka

En jag älskar oändligt mycket har asperger. Därför gjorde det mer än ont när en högt uppsatt analytiker inom polisen igår på bästa sändningstid sa att människor som "lider av" (min älskling lider inte) asperger ofta saknar empati. Han syftade förstås på trippelmördaren i Härnösand.

Jag syftar på alla underbara aspergare jag träffat när jag säger att det inte finns en gnutta empatibrist i någon av dem.

Dålig karma

Motorcykelhjälmen hade redan börjat rulla när jag steg in genom dörren till den lilla tamburen utanför klassrummet. Likt ett klot hade den lagt sig på sidan så att den nästan friktionslöst förflyttade sig snabbare och snabbare längs den låga hatthyllan. Längre och längre ut kom den också, tills den balanserade på kanten som på en bowlingbana. Så föll den.

Jag stod förstummad och såg vad som höll på att hända, ändå gjorde jag inget. Det gick fort, javisst, men jag minns tiden som en evighet. Klotet rullade och jag tror att jag tänkte att hatthyllan måste vara upphängd lutande i två riktningar. Sen såg jag lille Axel, nio år, som satt precis under.

Pang! Rätt i skallen föll klotet. Den stackars gossen föll framlänges men rätade snabbt på sig. Han hulkade förtvivlat och jag rusade fram och tog honom i min famn medan jag trevade med händerna över hans skalle för att känna om något gått sönder. Det verkade inte så.

"Dålig karma", mumlade han.

Precis då kom hans fröken ut och såg förvånat på mig. Hon hade kappan på och verkade vara på väg någonstans.

"Jag ska följa med Axel hem", förklarade hon innan jag hann fråga. "Han verkar ha lite otur idag och har snubblat en massa gånger och fått saker över sig."

Det var då jag insåg att hon inte ens kände till hjälmen. Hon talade om saker som hänt tidigare den dagen.

"Dålig karma", sa Axel igen.

Stoppa pressarna: Jag vill byta fiolbok!

Åttaåringen vet vad han vill. Just nu vill han byta fiolbok och börja i Violinisten 2 istället för Violinisten 1. Han har påtalat detta flera gånger, både hemma vid matbordet och för musikläraren.

Nu har han påtalat det för den lokala pressen också.

Det var nästan att jag satte kaffet i fel strupe när jag slog upp morgontidningen igår. I en artikel, illustrerad av en fyrfärgsbild på en bistert leende Åttaåring, läste jag följande citat:

- Tyvärr fick jag inte spela ur tvåans bok idag, men det gick bra att spela ur ettans också, fast det hade varit roligare med tvåans, säger XX efter lektionen med Kulturskolan.

Idag hörde flera släktingar, bekanta och arbetskamrater av sig och frågade hur det gick med tvåans bok. Och på Ica träffade jag fiolläraren, som meddelade att Åttaåringen nästan var klar med bok ett.

Massmedia är makt, med andra ord, även om det handlar om ett reportage om Kulturskolans värvningsturné. Konsten är att få med sitt budskap, något som Åttaåringen insett och behärskar till fulländning.

När man vill sälja lite knark ...

Den folkvalde maken får ganska mycket litteratur att läsa in sig på, så att han vet vilka lagar och regler som gäller. Nu senast har han fått ett ex av den uppiffade boken om socialtjänstlagen, version 2010 förstås.

Jag snor den omedelbart och börjar bläddra. Efter bara ett ögonblick blir jag fast i en text, som jag läser om och om igen:

7 § SoL Övriga bestämmelser

I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen.

Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Jahapp.

Det här lämnar onekligen fler frågor än svar. Skönt i alla fall att veta att man själv kan sälja lite knark som man hittar om man bara lämnar stålarna till staten.

42 år och fjortis

Sent igår kväll blev jag plötsligt 14 år igen. Jag gjorde hål i ett öra, alldeles själv, trots att det gjorde svinont. Sen gick jag och la mig.

I morse när jag vaknade stirrade jag på mitt verk. Det verkade ju hygieniskt och korrekt, pärlan blänkte vackert på en blek örsnibb.

Men va fasen tänkte jag egentligen?

Lilla Saltsjöbadavtalet

Jag var en gång en hängiven djurrättsaktivist. Mina vänner var detsamma. En var det lite mer (eller?) än oss andra och hävdade att det var mord att dricka mjölk. Detta påtalade han så ofta att vi andra började inse att han äventyrade hela rörelsen.

Ingen mår bra av fanatism. Och ingen mår bra av konspirationsteorier.

Jag hörde idag för första gången talas om "Lilla Saltsjöbadavtalet", som upprättades av "Svenska Journalistklubben" 1987 för att reglera hur medierna skulle förhålla sig till rapporteringen av nyheter som berör invandrare. Eller nåt sånt. Jag borde ju veta, tycker man, som har varit medlem i Svenska Journalistförbundet sen 1985 och som har jobbat väldigt mycket med just nyhetsrapportering där emellanåt invandrare förekommer. Det är nästan att jag blir lite stött nu, när jag inser att alla mina arbetskamrater och kolleger på andra tidningar har fått vara med i en klubb som jag inte haft tillträde till. Orättvist, eller hur?

Vem gynnas egentligen av dessa konspirationsteorier? Faktiskt ingen, anser jag, eftersom de – när de avslöjas – förlöjligar hela situtationen de ursprungligen varit del av. En rörelse, hur knäpp eller relevant den än må vara, är aldrig starkare än verkligheten den bygger på och är inte den seriöst förankrad faller allt.

Mitt argument förutsätter i och för sig att mottagaren har en intelligenskvot på, låt säga, minst 70 och sånt kan man tyvärr inte alltid garantera.

Kraftmätning

Killen ska sitta barnvakt hos oss för första gången. Han och Åttaåringen synar varandra.

"Du vet inte vad som hände med den förra barnvakten vi hade", säger Åttaåringen.
"Vadå?", frågar killen försiktigt.
"Låt oss säga så här", fortsätter Åttaåringen kaxigt. "Han var inte hälften av en man när han gick härifrån."

Det blir tyst ett tag. Åttaåringen har segervittring när ett leende plötsligt sprids över killens ansikte.
"Du vet inte vad som hände med de förra barnen jag vaktade", säger han.

"MAMMAA...!"

Penisförlängning så här på morgonkvisten

Det är samma sak varje morgon.

Jag svänger från vår lilla byväg ut på 60-vägen, som efter bara några meter blir 80-väg (bytt från 90 efter att flera olyckor inträffat). Knappt accelerera hinner jag innan den första bilen susar förbi i 100 knyck. Jag anar en medelålders man vid ratten; han lutar sig lite framåt så här i den soliga rallymorgonen.

Några kilometer senare skymtar jag medelålders man nummer två, denna gång som en liten prick i backspegeln. Pricken blir snabbt större och börjar mer och mer likna en mörkröd Volvo. Jag koncentrerar mig på den mötande trafiken istället. Det är trångt här mellan bergsskrevorna på ön och så här vid åttasnåret ska ju alla till skolan eller jobbet. Högst upp på krönet är det ingen sikt alls. Det är då mannen i den mörkröda Volvon väljer att köra om.

Efter svängen i Aröd har jag en slingrig väg invid havet hela vägen kvar till Skärhamn, där jag har mitt kontor och barnen går i skola. Det är 70-väg, vilket måste bygga på ett urgammalt förtroende att vi alla tar hand om varandra. Sikten är nämligen obefintlig varje gång det finns ett berg i närheten, vilket är i stort sett hela tiden.

Den silverfärgade Audin bakom mig måste om, måste måste måste om. Föraren, en ung kille, trummar otåligt på ratten där han smyyyyyger fram i 70 kilometer i timmen. Vi passerar krön efter krön, den mötande trafiken blir allt tätare eftersom barnen som går i högstadiet istället ska åt andra hållet till Bleketskolan.

Så plötsligt står killen i Audin inte ut längre. Han trycker ner gaspedalen och viner förbi mig och bilen framför. Vi kränger ut i vägrenen precis i tid för att inte träffas i sidan när Audin får möte. Under ett kort tag är vi tre bilar i bredd på den smala, slingriga vägen. Och fort går det.

Jag är fortfarande skärrad när jag parkerar utanför jobbet. Där ser jag att både den silverfärgade Audin och den mörkröda Volvon just har parkerat. Förarna står fortfarande kvar utanför sina bilar och samtalar käckt. De har inte bråttom.

I rimlighetens namn borde de rusa in på arbetsplatsen, svinga sig upp för trappen och kasta sig ner i sina skrivbordsstolar. I rimlighetens namn.

Förena lytta med löje

När jag vaknade insåg jag att jag i föregående inlägg skämtat om ett handikapp. Jag insåg också att jag inte tyckte att det gjorde så mycket. Dags för sömndrucken morgonanalys, alltså. Tyvärr leder sådant sällan någon vart.

Jag kom ganska snabbt fram till att det ligger i släkten, det där att skratta vid fel tillfällen och ägna sig åt lyteskomik. När jag gick på gymnasiet var det en tjej som fastnade med en klack mellan två metallstag på en trappa. Hon föll så illa att hon bröt benet, något som fick mig och min brorsa att helt ovetande om varandra gapskratta. Det var givetvis varken roligt eller politiskt korrekt.

Ett annat exempel på släktens dåliga omdöme är så färskt som från förra veckan. Då var brorsan här på herrmiddag hos maken och inledde sin närvaro med att dra en vits om döva. Alla uppskattade givetvis inte detta, vilket i förlängningen ledde till en diskussion om huruvida det är okej att skoja med dem som har gomspalt.

Jag analyserade vidare om min okänslighet har att göra med en rädsla, att jag kanske är livrädd för dyslexi eftersom jag skulle få utbilda mig till något annat om jag hade det. Kanske skämtar skogsarbetare vilt om enarmade för att de innerst inne vet att det skulle bli svårt med motorsågen då? Undrar vilka lyten en okänslig lindansare skulle driva med?

Det kan ha varit Magnus Härenstam som sa att man får skämta om allt utom handikapp, även om man har ett själv. Jag har ju som en del av er vet ett väldigt synligt handikapp. Detta noteras friskt av människor under tio och över åttio år. Alla däremellan försöker agera som om mitt handikapp i själva verket är osynligt eller att de själva åtminstone inte kan se det.

Jag gillar INTE när främlingar ska hjälpa mig hela tiden utan att jag bett om det. Jag kan nämligen dra min Ica-vagn själv. Däremot uppskattar jag när någon vågar skämta med och om mig, som Åttaåringens kompis som föreslog att jag med min stela rygg kunde vara deras kälke i pulkbacken.

Detta innebär givetvis inte att alla med handikapp tycker det är roligt med lyteskomik. För att vara på den säkra sidan gör man nog enklast i att helt enkelt undvika att skämta om lyten. Problemet är att vissa av oss, som min släkt till exempel, har svårt att låta bli. Det är också ett handikapp.

Längre ledighet gör mig småfnittrig:

Ever heard of the dyslectic devil worshiper who sold his soul to Santa?

Ja, jag vet att den sannolikt är riktigt gammal men det är å andra sidan jag med. Här är en till ganska kul en på utrikiska:

Better a bottle in front of me than a frontal lobotomy.

Istiden är över!

Äntligen återgår livet till det normala. Sjuåringen gjorde nyss sin femte isshow på två dagar, som Pippi Långstrump om det inte är uppenbart. Kort efter att hon och de andra åkarna gått av isen startade smältningen av den. Nu blir det inga fler skär förrän i augusti.

Sjuåringen är som sagt inte särskilt intresserad av vad koreografen har bestämt. Här anser hon till exempel att det fattas en snurr ... (notera hur snällt de andra står och väntar på linjen).

... den får gå med rumpan bar

En fröken på barnens skola berättade en så söt historia från verkligheten. Den utspelade sig för bara några veckor sedan i pojkarnas omklädningsrum.

När alla var ombytta hittade fröken ett par kalsonger. "Vem har glömt sina kalsonger?", frågade hon genast. Inget svar. Så den rådiga fröken beordrade byxneddragning på hela bunten. (Här tänker jag mig att de stod på rad men så förtäljer egentligen inte historien.)

Alla drog utan gnissel ner brallorna och där! Där stod en kille och stirrade förvånat på sin nakna underdel. Jeansen togs av, kallingarna på och så jeansen på igen. Och så fortsatte dagen som om inget hade hänt.

Det lustiga, sa fröken, var att ingen egentligen reagerade på det som hände. I barnens värld var detta helt naturligt.

Clutch Powers ...

... heter Åttaåringens nya hjälte, en legoäventyrare med coola kommentarer. Jag ser också filmen men distraheras hela tiden av namnet. Hur resonerade de egentligen?

"Vi måste hitta på ett bra namn på killen."
"Mmm... Vad sägs om Brock Landers?"
"Hette inte han i Boogie Nights det?"
"Nej, han hette Dirk Diggler."
"Fasen, jag tänkte just föreslå det."
"Vad sägs om Crutch Powers?"
"Skitbra, men det här är ju inte porr."
"Nä, just ja, men kanske Clutch Powers då?"
"Betyder inte det kopplingspedal?"
"Jo, men ..."
"Det tar vi!"

Knip käft!

Jag har egentligen supertänder. Minst 30 år har gått sen jag hade hål sist. Tyvärr var det på den tiden man borrade upp hela munnen och fyllde med silversotiga amalgamklumpar. (Någon bedövning fanns för övrigt nog inte i Luleå på sjuttiotalet, eller så var tandläkarna där sadister.)

Någon gång per år brukar jag gå till Folktandvården för att få bekräftat att jag har supertänder. Jag har gjort så i kanske tio år. Då och då har jag röntgat också men det är mest för att de små tandbilderna blir fina julgransdekorationer.

Jag har små utgifter för tandvård, kanske ni förstår. Det ligger i släkten. Både mormor och morfar dog över 90 år gamla med kompletta tandrader. På pappas sida dör man så tidigt att man inte hinner tappa tänderna. Själv betalar jag runt 500 eller mindre en gång per år.

Därför må ni tro att jag blev förvånad när jag fick morgonens tandräkning, efter att tandhygienisten än en gång konstaterat att jag borde få en guldstjärna för tjusigt och välvårdat garnityr:

Specifikation:
342 - Sjukdomsbehandlande åtgärder av paradontal sjukdom eller peri-implantit, större omfattning, 775 kr
311 - Information och instruktion vid tand- och munsjukdomar (kariessjukdom, parodontal sjukdom och peri-implantit och käkfunktionsstörningar), 365 kr

Summa: 1140 kr.

Låt oss nu backa bandet: Jag kommer in, hälsar, lägger mig bekvämt, gapar, får höra att jag har rena fina tänder, tandfickor mäts och är bra (alla utom två som är lite djupare), lite plack tas bort med ultraljud, jag ser en affisch med bild på extremt ovårdad mun, jag inleder en artig konversation om extremt ovårdade munnar generellt ... Vänta nu! Det jag trodde var löst snack var visst information och instruktion vid tand- och munsjukdomar. Sjukdomar som jag inte ens har.

Att jag uppenbarligen behövde behandling av större omfattning är en annan femma. Det är nog bäst att jag omedelbart bokar tid hos tandläkaren för totalutdragning och lösgommar, så att jag inte vaknar en morgon och upptäcker att allting har ramlat ut. Fast ett billigare alternativt är nog att helt enkelt knipa käft (haha!) nästa gång jag går till Folktandvården.

Familjen Hinna Med Allt

Mina minstingar, de som bor hos oss hela tiden, har ganska fulla scheman.

Åttaåringen målar akvarell på tisdagskvällar, spelar fiol på onsdagseftermiddagar och spelar basket på torsdagskvällar.

Sjuåringen åker teamåkning på måndagar och singel på torsdagar (tidigare även tisdagar och fredagar men det slutade vi med), rider på onsdagar och spelar basket på torsdagar (en halvtimme efter singelträningen). I höst börjar hon med cello också.

Varje kväll läser vi och skriver och räknar matte och cyklar och leker med datorn och målar och knäcker ägg och torkar upp röran efter oss. På tisdagar simmar vi och tar märken (senast Grodan Rygg och Guldfisken). På helgen träffar vi folk eller kör den lokala bion.

Maken jobbar långt borta i Tjotahejti så det är jag som kör runt ungarna. Det funkar eftersom jag antingen är egenföretagare eller mammaledig. Jag flänger hit och dit. Ibland frågar människor hur jag står ut; de rynkar på näsan och tycker synd om mig som är ett sånt offer som glider runt på curlingbanan. En sport räcker, säger de, för annars kan barnen ändå inte bli riktigt bra. Måste de bli riktigt bra?, brukar jag fråga då.

Sanningen är att jag har skitkul. Jag badar också och tar grodmärken, jag kratsar också hovar och jag lär mig spela etyder på fiolen. Och så njuter jag av vackra akvareller och konståkningsnummer.

Nu till min point: Jag skulle vilja veta varför det anses vara så fel att försöka hinna med allt. Som om mina barn skulle bli stressade av att berikas. Är de inte så att de blir mindre stressade ju mer förberedda på livet de är, det vill säga allmänbildade och erfarna? Kan det vara så att alla som tycker vi gör för mycket i vår familj i själva verket är lite avundsjuka? Usch, fula tanke.

Nä, men varför blir folk så provocerade?

Rädslor

Tolvåringen berättar en skräckhistoria för Sjuåringen:

"Det var en gång två pojkar som var ute och gick i skogen. Sen kom ett blått ljus och när deras mamma och pappa kom var det bara en keps och en mössa kvar."

Knappt åtta sekunder har gått och Sjuåringen är redan i upplösningstillstånd. Hennes hjärna jobbar för fullt med alla associationer som ett ganska skyddat barn i årskurs ett kan skapa. Samtidigt glittrar hennes ögon av spänning.

På kvällen ska Tolvåringen se Twilight på filmduken hemma. Sjuåringen har redan gått och lagt sig men smyger ändå ner till syrran. Jag upptäcker henne efter ett tag, när hon gäspande slumrar in inför rasande vampyrer och blodiga spegelrum. Med förundran stannar jag till och försöker förstå mitt barn.

Hur skapas hennes rädslor?

Prostitution, hastighetsbestämmelser (vidgad målgrupp)

Jag läste på kvällstidningarnas hemsidor om sexköp och "nya" hastighetsbestämmelser. Orkar inte gå in på detaljer men kan ändå konstatera att det var fascinerande hur kommentarerna bara öste in. Ganska snart insåg jag att en stor del av dem som kommenterade var ganska fula och ensamma män i behov av att få känna makt och överlägsenhet, ja helt enkelt kontrollera andra.

Några sådana verkar aldrig hitta hit och fylla mina kommentarsfält. Nu ska det däremot bli ändring på det, för jag ska tagga en massa punkter nedan och förhoppningsvis förgylla min (och kanske er) tillvaro med världsfrånvända kommentarer. Here we go:

• Kvinnor som säljer sex gör det för att de är kåta och/eller entreprenörer.
• Kvinnor som är emot prostitution är svartsjuka eftersom hororna är mycket snyggare.
• Kvinnor med stora bröst är ofta lesbiska tills de botas av män.
• Svenska kvinnor har glömt hur man tar hand om en man.
• Hastighetsskyltarna är rekommendationer (trafikrytm går alltid före hastighet, enligt polisen som min polare/granne/kusin känner).
• Män kör bättre än kvinnor.

Vi startar där så får vi se.

Vad hände egentligen?

Städerskan moppar golvet under mina fötter. Jag rullar åt sidan och tänker att vi kanske behöver en fika, hon och jag. Säger att en kopp kaffe skulle sitta fint.

"Det är inte mitt jobb att hämta ditt kaffe", säger hon.
"Nä, men jag tänkte att vi skulle gå till fiket tillsammans", säger jag.
"Du kan nog behöva röra lite på dig", säger hon.
"Ska jag hämta kaffe åt dig?", försöker jag.
"Jag trodde du ville gå till fiket", säger hon.

Hon blir sur och jag blir förvirrad. Hur kunde det bli så fel?

Freud eller bara överexponering?

Man ska inte utsätta främlingar för ingående beskrivningar av drömmar. Såvida främlingen inte är dum och förtjänar det alltså. Ändå måste jag berätta om ett lustigt sammanträffande.

För att hålla det så kort som möjligt har jag under de senaste kanske tio åren haft två drömmar som blivit så återkommande att jag kan dem utantill:

1. Jag rider på en vit häst som egentligen är svart.
2. Jag bor i ett stort och smutsigt hus med en massa bråte.

Igår hade jag lite tid över och googlade drömtydning. Jag struntade helt i de förklaringar som var av spådomskaraktär, till exempel att jag skulle bli bedragen om jag drömde om regn. Istället fokuserade jag på analyser som verkade något sånär seriösa.

Hästen hade givetvis med min sexualitet att göra, i alla fall enligt Freud. Å andra sidan tolkade han allt som underliggande erotiska motiv. Att hästen var vit istället för svart hade många förklaringar och särskilt Freud igen verkade tycka dylika färgförändringar vara spännande. (Här vill jag bara flika in att en grafolog på Liseberg vid ett tillfälle konstaterat att jag lider av schizofren erotomani.)

Nu till det lustiga sammanträffandet. Jag hittade inte så mycket om mitt stora smutsiga hus, förutom lite symboliska förklaringar på ensliga trappor men då var det viktigt åt vilket håll jag gick och i mitt fall är det ju både upp och ner. Så jag la ner sökandet i några minuter. Då kom min åttaårige son in och föreslog att jag skulle se Edward Scissorhands med honom. Jag har visserligen sett den ett trettiotal gånger men tänkte att det kanske är dags eftersom jag nog inte sett den sen grabben föddes i alla fall.

Sagt och gjort. Vi slog på projektorn, drog över oss ullplädarna och körde fingrarna i popcornskålen. Filmen rullade igång och DÄR! Där var ju huset jag drömt om i alla år, fullt av all bråte och slingriga trappor. Jag har bott i Edward Scissorhands hus i mina drömmar och jag ser filmen samma dag som jag bestämmer mig för att börja drömtyda.

Tolkningen av drömmen kvarstår dock men jag väljer att tro på en så enkel sak som överexponering och det faktum att jag även i verkligheten bor i ett stort och smutsigt hus.

Välkommen till mig och Ed!

Utstrålning

Sjuåringen åkte en konståkningstävling i helgen och blev mer eller mindre diskad för att hon struntade i koreografens program och gjorde ett eget. Domarna satt där med klotrunda ögon och undrade vad tjejen sysslade med.

Efteråt kom en pappa till en annan liten tjej fram och sa att han tyckte Sjuåringen var modig och hade utstrålning. Gissa om jag blev stolt. Även Sjuåringen var lycklig över sitt totalimproviserade program och brydde sig inte alls om att hon hamnade utom placering.

Helt långsökt och med total hybris tänker jag på fantastiska Johnny Weir, den enda konståkare som kan få mig att slå på teven. Ja, jag vet att jag borde gilla konståkning men oj vad jag blir trött av det. Med undantag för Johnny Weir alltså. Woweliwow WOOOW!

Leander har Stupat på Dasset

Det började som en skakning på nedre däck. Nästan omärkbart men ändå en förnimmelse om att något var på gång. Jag gick för att hämta en pall eftersom jag tycker om att vara bekväm även i obekväma sammanhang. Sedan blev allt suddigt.

"Britta, hör du mig?", frågade han som älskar mig. Han såg skräckslagen ut och jag undrade varför han oroade sig över mig när han istället borde göra något åt folksamlingen i vardagsrummet. Det störde mig att de var så högljudda därinne. Några åkte dessutom skridskor på min fina ullmatta.

"Gör något", sa jag hest. Då strök han mig över pannan. Jag försökte nicka mot vardagsrummet, där någon nu hade släppt in en kamel, men min man sket uppenbarligen i det. Sedan blev det suddigt igen.

När jag kom tillbaka låg jag i min säng, ovanpå överkastet och dyngsur av svett. Maken låg intill och såg på mig. Han log.

"Vilken grej", mumlade jag och han nickade.

Från och med nu kommer jag se fram emot vinterkräksjukan. Snacka om nära-livet-upplevelse.

Ät inte snö!

... ropar jag till barnen.

"Varför inte då?", frågar de i en mun.

Jo, tänker jag, för att

• det finns snömaskar i den
• katter kan ha kissat i den
• den är full av avgaser
• den sätter kroppens vätskebalans ur spel.

Men jag säger inget, för egentligen har jag ingen aning om varför man inte kan äta kritvit nyfallen snö i en bergskreva flera kilometer från närmaste väg eller hus.

Vet ni?

Tarzan möter Avatar

På blott tretton minuter hann jag och min älskade

• bestämma oss för att ta med barnen på bio
• slänga på dem och oss själva jackor och skor
• köra en mil i snöstorm till bion
• kasta oss in i salongen och sjunka ner under varma dunjackor.

Vi hade med andra ord en jättemysig kväll igår, då hela familjen gosade framför Avatar. Det hände att jag blundade och bara tog in dofterna från barnen och ljudet av de stundtals hänförda suckarna från min man. Visst var det en vacker film, men framför allt var det en vacker familj som satt där tätt ihopkrupen i biomörkret.

Efter filmen var vi alla tysta länge i bilen. Min man verkade vara långt borta i sina tankar. Plötsligt utbrast han:

”Nu vet jag var jag sett dem förut!”

När vi kom hem rusade han genast ner i källaren och letade fram ett dammigt seriealbum från 1974, där Tarzan beger sig till Pal-Ul-Don för att kämpa mot den blåa svansstammen:

De är blåa, har svans och rider på dinosaurier. Cameron måste ha läst den här serien innan han gjorde Avatar.

Rätt inställning

Äntligen var det dags för match i basketen! Åttaåringen var så uppspelt att han knappt sov natten före.

"Mamma, jag har väntat i 15 ååår på det här nästan", sa han upphetsat.

Basket har han spelat i ett par säsonger men någon riktig match har det inte varit tal om tidigare. Sen plötsligt på förra träningen fick laget, Skärhamns miniorer, veta att det skulle få vara med i en cup. Reglerna gicks igenom och igår var alltså gänget redo att möta de betydligt större och några år äldre lagen Högsbo och Ale pojkar 00 (fast både Skärhamn och Ale har tjejer med).

Vilken dag! Först kom bandiljärerna, sen kom pikadorerna, sen kom ...

Nej, förlåt, jag börjar om:

Vilken dag! Först kom Högsbo och gjorde 58 poäng i rasande fart. Sen gjorde Skärhamn sex poäng. Äntligen hade gänget kommit igång men då tog matchen slut.

På rasten passade Skärhamn på att trötta ut sig ordentligt medan de nästa motståndarna, Ale, tog det lugnt. Matchen kom igång och Skärhamn gjorde det första målet! Två poäng och total segervittring. Medan laget jublade passade Ale på att göra 28 poäng. Då och då klämde Skärhamn in ett mål och slutade än en gång på sex poäng.

Åttaåringen var överlycklig och fantastiskt nöjd.

"Sex poäng, mamma", skrek han glädjestrålande. "Om bara motståndaren får mindre än sex poäng kommer vi vinna nästa gång!"

Jag har närt en optimist vid mitt bröst.

En lämplig framtid för min dotter

Varje onsdag kväll sitter jag med skräckblandad förtjusning och ser på när Sjuåringen rider runt, runt i en manege. För det mesta är det Lilleman hon rider på, en tjock liten sak som ibland blir rädd för konstiga ljud som bara han själv hör. Då förvandlas han plötsligt till en rodeohäst, dock endast i några sekunder, och om ryttaren fortfarande sitter kvar efter utbrottet brukar lektionen fortsätta som om inget hade hänt.

Hopp i galopp, Lilleman, så att mamma kan fota med sin snajsiga mobil och darrande händer.

Ibland rider hon Axel, en jättehäst som är mycket snällare än han ser ut. Han verkar tycka att Sjuåringen är en lattjo liten pryl. Men rädd är jag lik förbannat, trots att jag själv har ridit i hela mitt liv och ändå inte råkat ut för något värre än en och annan dump i ett buskage eller en snödriva.

Igår red Sjuåringen Lilleman, som var lite stirrigare än vanligt. För att släppa tankarna på vad som kunde hända valde jag att fokusera på vilket yrke som måste vara det värsta jag kan tänka mig för henne. Lagligt och respektabelt alltså, inget tvivelaktigt och kriminellt. Stuntman, blir det första jag kommer att tänka på.

Inget för min lillstumpa.

Då kommer jag att tänka på min vän, vars kursares dotter utbildat sig till minröjare. Frågan är om inte det är värre? Eller rodeoclown, vilka lär vara högre försäkrade än astronauter i USA. Det är bäst att inte nämna det för Sjuåringen, för ett sånt jobb hade hon nog gillat.

Jag frågar en pappa på läktaren. Han sitter i egna tankar och verkar inte nämnbart orolig över att hans 25-kilosgrabb just nu rider på en 650-kilosbest.

"Fear Factor", svarar han genast. "Det vill jag inte att Erik ska vara med i."

Det är ju inget yrke, tänker jag, och inte är det särskilt otäckt heller eftersom man kan utgå från att ett amerikanskt teveprogram inte tänker låta någon stryka med. Försäkringarna skulle bli för dyra då. Är man med i Fear Factor måste man bara bestämma sig: Är jag villig att dingla i ett snöre över Niagarafallet, kladdas in i honung och släppas in bland bin och käka en och annan spindel eller inälva? Är svaret ja så gör man det med ett leende på läpparna, för skadad blir man i alla fall inte, och är svaret nej så får man försöka skaffa snabba cash på annat sätt.

Mums filibabba!

Nä, vi har nog lite olika världsbilder, den där pappan och jag. Och kanske finns det ett uns av sanning i vad som sades om mig häromdan: Jag daddar för mycket.

Morgonbestyr

På exakt samma tid hinner ...

... jag

• duscha och klä på mig
• väcka barnen
• tvätta och klä barnen
• fixa frukost
• äta frukost
• lägga frukt i väskor
• gräva fram två bilar
• fylla bilarna med väskor, skridskor och en fiol
• fylla en av bilarna med barn.

... maken

• duscha och klä på sig.

Uppdatering: Man ska inte svara i affekt heter det, och nu inser jag att man inte ska blogga i affekt heller. I morse studsade maken upp och klädde sig och barnen och mig också för den delen om jag inte hade stoppat honom. Sedan fixade han te och varma mackor innan han flängde iväg med bilen och hämtade grannbarnen så att de kunde samåka med oss. Jag vet ju att han aldrig läser den här sidan men det är inte utan att man undrar ...

Odjuret inser att det finns skit ändå

Sjuåringen har som en på tusen fått biverkningen utslag efter svininfluensavaccinet. Alltså, hur sannolikt är inte det? Ja ja, en på tusen, men ändå.

Så jag ringde Föreningen och hälsade att hon inte skulle komma på träningen. De sa okej och krya på henne och LA SEDAN INTE PÅ LUREN. Alltså, de trodde definitivt att de lagt på, men jag kunde höra dem tala därinne på kansliet:

"Det var K:s mamma och uppenbarligen har tjejen några slags prickar. Ja, alltid är det något med just den familjen. Är det inte löss så är det säkert spetälska ... Jag vet inte hur det är med pappan men den där jäkla mamman är alldeles för daddig ... curling ... ditten och datten ..."

Tror ni nu att jag ...
1. satt kvar och lyssnade intresserat, ivrigt tuggande min macka
2. skrek i luren tills de kom och bad om ursäkt
3. väntade småirriterat tills de kom tillbaka, då jag påpekade att de visst varit lite slarviga med lurpåläggningen?

Jag önskar att det varit något av det ovanstående men istället valde jag att ...
4. känna mig skyldig och påträngande, varför jag la på luren och aldrig kommer att yppa ett ord till någon i Föreningen om detta (såvida de inte läser det här).

Och så över till något helt annat men ändå fullständigt relevant. Det här brevet fick jag av en försäljare idag:

"Men ditt tröga odjur är du fuckt up eller vad??
Det var inte vårt fel ditt odjur då sakerna skickades från utlandet din
lastbilhjärna gjort på frigolit.
Så nu skriver jag inte mer stupid fuck."

Jag gillar framför allt formuleringen "Det var inte vårt fel ditt odjur då sakerna ... ", eftersom han måste varit så inihelskotta förbannad att han inte ens kunde vänta med mitt namn ("ditt odjur") tills efter meningen, som så bör, eller ens lägga in det i en trevlig bisats inramad av kommatecken.

Så idag har alltså verkligheten kommit ifatt mig. Jag har blivit baktalad av några som inte visste att jag lyssnade och jag har blivit bespottad av en galning som verkligen önskade att jag lyssnade. Jag har fått en massa skit helt enkelt och efter en längre analys kommit fram till följande:

Skit river upp sår och dunkar upp hjärtat oavsett var det kommer ifrån, och om man inte ser det beror det inte på att det inte finns. Däremot mår man bäst av att inte så noga veta att det finns.

Det blir nog Veckans Citat i sjuornas loggböcker nästa läsår, misstänker jag.