Det är samma sak varje morgon.
Jag svänger från vår lilla byväg ut på 60-vägen, som efter bara några meter blir 80-väg (bytt från 90 efter att flera olyckor inträffat). Knappt accelerera hinner jag innan den första bilen susar förbi i 100 knyck. Jag anar en medelålders man vid ratten; han lutar sig lite framåt så här i den soliga rallymorgonen.
Några kilometer senare skymtar jag medelålders man nummer två, denna gång som en liten prick i backspegeln. Pricken blir snabbt större och börjar mer och mer likna en mörkröd Volvo. Jag koncentrerar mig på den mötande trafiken istället. Det är trångt här mellan bergsskrevorna på ön och så här vid åttasnåret ska ju alla till skolan eller jobbet. Högst upp på krönet är det ingen sikt alls. Det är då mannen i den mörkröda Volvon väljer att köra om.
Efter svängen i Aröd har jag en slingrig väg invid havet hela vägen kvar till Skärhamn, där jag har mitt kontor och barnen går i skola. Det är 70-väg, vilket måste bygga på ett urgammalt förtroende att vi alla tar hand om varandra. Sikten är nämligen obefintlig varje gång det finns ett berg i närheten, vilket är i stort sett hela tiden.
Den silverfärgade Audin bakom mig måste om, måste måste måste om. Föraren, en ung kille, trummar otåligt på ratten där han smyyyyyger fram i 70 kilometer i timmen. Vi passerar krön efter krön, den mötande trafiken blir allt tätare eftersom barnen som går i högstadiet istället ska åt andra hållet till Bleketskolan.
Så plötsligt står killen i Audin inte ut längre. Han trycker ner gaspedalen och viner förbi mig och bilen framför. Vi kränger ut i vägrenen precis i tid för att inte träffas i sidan när Audin får möte. Under ett kort tag är vi tre bilar i bredd på den smala, slingriga vägen. Och fort går det.
Jag är fortfarande skärrad när jag parkerar utanför jobbet. Där ser jag att både den silverfärgade Audin och den mörkröda Volvon just har parkerat. Förarna står fortfarande kvar utanför sina bilar och samtalar käckt. De har inte bråttom.
I rimlighetens namn borde de rusa in på arbetsplatsen, svinga sig upp för trappen och kasta sig ner i sina skrivbordsstolar. I rimlighetens namn.
3 år sedan
9 kommentarer:
Om man bortser från korkade förare så verkar du ha en fin sträcka till jobbet. Slår utikten från Essingeleden. :)
Ja, ingen är väl förvånad över att män krossar allt motsånd i olycksstatistiken. Och om de vill äventyra sina egna liv så ska jag inte döma, men när de är så obotligt korkade att de tror att de är ensamma i sitt universum så kan jag nästan inte sluta koka av ilska. Jag vill inte dö bara för att de vill det.
Ps. Jag känner en handfull kvinnor med samma beteende, men det kan vi kanske prata om en annan gång. Ds.
Det finns ett tabubelagt ämne här, nämligen en älskad kommunmedborgare som dog i trafiken i just det krön där Volvon körde om mig. Ingen vågar tala om det alla undrar: Hur kunde han köra av vägen på fel sida? Kan han ha fått för sig att köra om där, trots att det inte finns någon sikt alls?
Hans fru, som satt vid sidan av, dog också i kraschen.
Men sa du inte något? Till Audin: "Hördu, jag trodde verkligen att jag skulle dö där."
Herrejävlar.
Jag tänker alltid att jag ska säga något, men jag gör det sällan. Det gånger jag har gjort det har det slagit tillbaka på något sätt.
En gång har jag till och med angivit en person till polisen men de skiter ju också i fortkörare om de inte själva står och ropar in dem.
Det här är en fajt man inte kan vinna, har jag märkt, eftersom gemene MAN tycker det är helt okej att köra för fort. Så sent som i lördags berättade en bekant till mig hur han hade testat sin bil i 130 på en 70-väg. När jag sa att han var en galning som dessutom äventyrade andras liv tyckte både han och de andra i rummet att jag överreagerade.
Kan de inte ta båten istället? (Har ingen koll, men fattar att du bor vid havet.) Där är det liite bättre svängrum, åtminstone innan turistsäsongen drar igång ...
Fast jag fattar ... på semestern och helgerna kör de lika fort där ...
Nää, nu sitter jag här och blir förbannad med dig! Ävva gubbs!
*stönar högt*
De hade brådis för att hinna stå där på parkeringen ;).
Vägen mellan Västerås och Enköping är livsfarlig. Där kör folk som dårar, där är det också sådär att folk gasar och sedan står man bakom dom helt plötsligt. Vad vann dom? Två sekunder? Plus livsfara.
Plötsligt känns det väldigt säkert att jobbpendla genom stockholms innerstad. Tom på cykel :)
Skicka en kommentar