Fjunläppssyndromet

Här är lite statistik som jag fick fram i samband med en artikel jag skriver på just nu:

• Sex av tio tjejer på Tjörns gymnasium röker.
• Tre av tio killar i nian på Tjörn super.
• Sex av tio elever på Tjörns gymnasium super.
• Hälften av dem har haft oskyddat sex i samband med supandet.
• Lika många har åkt bil med en kompis som varit full.
• Var fjärde gymnasieelev på Tjörn har testat narkotika.

Detta är alarmerande, men är det möjligt? Enligt skolsköterskorna "stämmer nog siffrorna", men vänta nu! Om siffrorna stämmer är väl det för sjutton en större nyhet än världens börsras och bankkonkurser?

Var fjärde har testat knark!

Testet gick till så att eleverna fick fylla i svaren i klassrummet, ungefär som på en vanlig skrivning. De fick sedan lägga sina svar i omärkta kuvert som samlades in. Den så kallade "Ungdomsenkäten" har genomförts på flera ställen i Sverige och svarsfrekvensen har tack vare metoden varit hög. Inte en enda på Tjörn har lämnat in ett tomt kuvert, trots att möjligheten gavs.

Är det bara jag, men ser inte ni också ett tydligt fjunläppssyndrom här?

Förklaring: Statistikinsamlaren frågar den 15-årige killen (fjunläppen) hur många han har legat med. Utan att tveka svarar han "Kanske runt hundra stycken". Svaret noteras och används sedan statistiskt.

Alla som någon gång har fuskat på ett prov vet hur lätt det är att snegla över kompisens axel på en skrivning. Detta gäller givetvis även när provet är en enkät.

Jag tänker osökt på den legendariska Hiterapporten, vars problem dock var det motsatta. När Shere Hite kartlade amerikanska kvinnors sexliv var svaren säkert ärliga men det statistiska underlaget baserades på en svarsfrekvens på 4,5 procent. Vem tror ni det var som svarade på frågorna? Knappast en-gång-i-veckan-med-lampan-släckt.

Ondskan i källartrappan

Åh ... inte bra, inte bra. Vart tog hon egentligen vägen? Kan jag ha fått en fripassagerare? Jag ryser.

Det hände i källartrappan för några ögonblick sedan. Jag hade fått en släng av godhet och gick ner för att hämta glasspinnar i den stora frysen för att överraska barnen. Det var därnere hon väntade på mig. Vinkade gjorde hon också.

Vi har en sån där skräckfilmstrappa. Smal i trä och ganska lång. Helst ska den filmas med vinglig kamera och illustreras med djup, sakral musik. Därnere lever Onskan, det fattar vilken tittare som helst. De stackars våpen i filmen går ändå ner för att hämta en jamande kattunge eller leta efter sin snygga highschoolpojkvän. I mitt fall var det som sagt glass jag skulle hämta.

Ondskan satt en bit upp, på väggen ovanför det tredje trappsteget nerifrån. Jag såg henne direkt. Att det var en hon är jag säker på eftersom hon hade en stor, svart rumpa som såg alldeles för tung ut för de åtta benen. Så lyfte hon på ett ben och vinkade lite slött åt mig.

"Kom du bara", tycktes hon säga. "Jag bara står här och ska inte röra mig. Jag looooovar. HAHAHAHAHA..."

Jag hade kunnat gå runt huset och in från utsidan. Varför gjorde jag inte det? Jag är ju inget tonårsvåp, det finns ingen kattunge därnere och jag har definitivt inte en snygg highschoolkille som väntar på mig. Men jag gick ner. Skyndade mig förbi Ondskan. Och vände mig om ...

Hon var borta! Ondskan hade försvunnit precis när jag passerade. Helt tomt på den dunkla väggen var det. Inte ett spår av en åttabent jäkel på trappstegen heller. Jag kände hur det kröp på hela kroppen, innanför och utanför kläderna, i håret, bakom öronen, i ansiktet till och med.

Fortsättningen är som ett töcken för mig. Jag sitter i alla fall här och skriver av mig min ångest och av slörpandet att döma slickar fyra barn på glass. Och någonstans sitter Ondskan och vinkar.

Gullviva med hemgjort "V"

Alltså jag kan inte med att skicka dem i säng nu. Kolla vad kreativa de är! När de inte hittade ett "V" gjorde de ett eget. Det är för övrigt den enda bokstaven som står i blocket också. Jag betvivar dock att det är en romersk femma men vi får väl se när de räknar ihop summan. (Och ja, jag vet att de bara fyller i de förtryckta orden men ändå!)

Kl. 20.18 skriver hon "daggmask" ...

... och lyckan är total! Att Femåringen borde ha varit i säng för en halvtimme sen är som bortblåst. Syskonen jublar också. Sjuåringen noterar poängen i blocket. Jag smittas av entusiasmen och tar en suddig bild som jag genast lägger ut.

Härliga höst!

Jag älskar hösten med sitt härliga ljus! Här är en lycklig femåring utanför pingishallen. Hon älskar också hösten "för då är det så många kalas". Ja, om hon säger det så ...

Att mörda ett barn

Idag läste Anders Eklunds advokat Leif Silbersky högt ur Stig Dagermans fantastiska novell "Att döda ett barn". Det skedde i slutpläderingen i rättegången efter mordet på Engla och Pernilla.

Jag blir helt ställd. Vad sjutton menar karln? Finns det en endaste mening i novellen som är relevant i det här sammanhanget? Eklund dödade inte ett barn, han mördade det.

Dessutom visar Dagermans novell på en självpåtvingad skuld hos barnets moder. Hon har ju skickat iväg barnet efter socker tvärsöver vägen innan det blir påkört. Citeringen blir bara ännu mer vidrig av den anledningen.

Att Silbersky är mediakåt, det vet vi. Men att han skulle sjunka så här lågt. Jag kan tänka mig att Dagerman vänder sig i sin grav.

Den senapen var stark!

Min pappa har cancer. En gigantisk tumör tvärs över ena lungan och delar av matstrupen. Han har fått cellgifter i några månader nu och börjar med strålbehandling på måndag.

Mamma tar väl hand om honom. Pysslar och grejar. Idag hade hon lagat egen senap till honom. Med konjak i till och med. Jag åt lunch med dem och smakade också på senapen. Jisses vad god den var, men åh så stark!

Då såg jag på pappa. Han var helt kritvit i ansiktet och ögonen var uppspärrade. Plötsligt rann en sträng av blod genom näsborrarna på honom.

Min vana trogen började jag gapskratta hysteriskt. Jag brukar göra det i svårhanterliga situationer. Då log pappa.

"Det här måste du skriva om i din blogg", sa han ansträngt.

Så nu har jag gjort det. Det här inlägget är tillägnat Världens Bästa Pappa.

Han är inte det minsta Photoshoppad:

En del har helt enkelt fått utseendet på sin lott!

Här går det undan!

Ett barn som cyklar är kanske just då i själva verket en bepansrad riddare på en lika bepansrad häst. Ett barn som undrar hur en buss ser ut framifrån kanske väljer att ta ett steg ut på vägen. Ett barn som inte känner sambandet mellan avstånd och hastighet ...

Ändå kör över hälften av alla bilister på tok för snabbt utanför Tjörns skolor, och säkert andra skolor i hela landet. Var fjärde bil som passerar en 30-skylt här kör i själva verket 40. Fem procent kör 50 och några över 60. Detta gäller även lastbilar och andra tunga fordon.

Jag gjorde en text om detta idag och det är sällan mina artiklar gör mig så upprörd annars. Att den politiska majoriteten på Tjörn sprack i somras eller att det fufflas för fullt i den offentliga sektorn har jag också skrivit om. Det är sånt som händer. Men här är det ju våra barn det handlar om. Rent statistiskt borde ju ett stort antal av alla dem som kör förbi en skolgård ha egna ungar.

Nu hoppas jag bara att förarna åtminstone är konsekventa och svingar sig upp för ledstången när de kommer hem. För bråttom har de uppenbarligen.

Zzzzzzzz...

Femåringen har haft en lång dag och soooooover redan djupt. Det blir gärna så på måndagar.

"Nu är det ospecificerade köttet nästan slut"

Orden är min makes, för några ögonblick sedan. Han lät nöjd. Under ett år har vi fått gissa oss till vad det var för klumpar vi tinade till middag. Men det är hans eget fel.

För knappt ett år sedan skulle Nasse slaktas igen. Vi har en ny Nasse varje år och det är alltid en hon, trots namnet. Slakten går till så att en professionell slaktare kommer och ger nådastöten och grovskär suggan. Sedan gör maken detaljstyckningen.

Utom förra året.

Av någon anledning hade han inte tid och det var bråttom. Två stora plasttunnor med grisdelar stod och väntade på att ruttna om ingen tog tag i saken. Så jag beväpnade mig med ett antal skarpa knivar och skred till verket.

De första delarna markerade jag med små etiketter som jag fäste på fryspåsarna: "8 kotletter (sannolikt)", "troligen en bakdel", "blir nog bra till grillen i sommar" stod det på lapparna. Sedan insåg jag att instruktionerna antagligen inte fyllde någon funktion och slutade att skriva dem. Istället la jag de skurna bitarna i genomskinliga påsar och hoppades att maken (som lagar ALL mat hemma) skulle känna igen bitarna när han såg dem. Det har gått sådär.

I november är det dags för slakt igen. Då skiter jag i om maken inte har tid att stycka, för det har inte jag heller. Vad än det är han har inplanerat har jag planerat något viktigare. Fast jag tvivlar på att han låter mig göra det igen.

Ibland är det helt enkelt bäst att göra något dåligt. När mina väninnor frågar mig hur jag har fått maken att laga all mat hemma svarar jag att det räckte att jag lagade några äckliga rätter när vi först började träffas för att han skulle överta ansvaret. Han lagar grymt god mat, kanske jag ska tillägga.

Ett fruktbart tips

PARKERA INTE UNDER ETT PÄRONTRÄD I MITTEN AV SEPTEMBER!

Endast uran-235 lär kunna göra liknande skador på lacken.

Var det en fågel? Var det ett flygplan? Nej, det var ett päron! (Och jag har rattmuff, so kill me.)

Ett hastigt utbrott av lättja fick mig dels att tro att det gick, dels att försöka få bort eländet med hjälp av vindrutetorkaren.

Jag ser gegga, min mamma ser nog en potentiell paj.

Jag är så statistisk!

Nej, inte statisk (det är jag i och för sig också) utan statistisk. I hela mitt liv har jag undersökts empiriskt av diverse institutioner.

Hela min klass följdes från grundskolan tills vi var 35 år. Någon någonstans ville veta vad som gjorde att vissa ballade ur och blev lodisar och andra inte. Lite osis då att välja en klass där alla blev medelsvensson. Så de har nog fått börja om, misstänker jag.

Jag är också en av tusen tjörnbor (det finns femtontusen totalt) som får fylla i SOM-enkäten med jämna mellanrum. SOM står för Samhälle-Opinion-Media. Det står det i alla fall på pennan jag får för besväret att sitta ner en halvtimme och svara på frågor om mina läs- och mediavanor.

Och så är det tvillingregistret som Karolinska Institutet håller på med. Varje år får jag ett brev med otroligt många frågor och en kommentar att "det här är sista gången vi stör dig". Nåt sånt. Jag vet ju att det inte är sant och ser nästan fram emot enkäten, där jag inte bara ska beskriva mig själv utan också min tvilling. De tror på fullaste allvar att jag har koll på hans sexliv!

Vad jag vill säga med det här är att jag är en stöttepelare i samhället, en nyckelfigur vars levnad ligger till grund för alla andras statligt regisserade förutsättningar. Bara så ni vet vem ni ska tacka. Eller skälla på.

Nästan

Idag träffade jag en stor man. Både till position och omfång. Han log menande mot mig och kluckade belåtet. Då önskade jag att han skulle berätta för mig om sitt kön. Nä, jag sa det inte. Bara önskade.

Jag ville nämligen så oerhört gärna citera Femåringen när hon var tre. Det var på en lekplats utanför dagis och en kille drog ner byxorna och pekade stolt på sin lilla mojäng.

"Du har ingen snopp", sa han överlägset till dottern.

Hon såg nyfiket på den lilla utväxten mellan pojkens ben men fick också ett eftertänksamt uttryck i ansiktet. Sedan svarade hon:

"Det har nästan inte du heller."

Änglavakt

Det är bara att konstatera: Jag har närt en apa vid mitt bröst. En apa med änglavakt. Åh, vad jag är trött på att höra det:

"Hon hade änglavakt idag när vi var på utflykt." Eller:
"Hon hade änglavakt idag på gymnastiken."

Det är Femåringen det handlar om. Den lilla klätterapan. När jag hämtar henne på fritids är det inte alls ovanligt att hon hänger i knävecken ett par meter upp någonstans. Eller så tränar hon piruetter uppe vid "stupet", ett alldeles för brant berg som borde ha sprängts bort från jordens yta i samband med att skolgården byggdes men som fick stå kvar eftersom ingen unge är dum nog att utmana ödet.

Tills nu.

Och jag kan inte skylla på makens gener den här gången. När de andra småkillarna besteg Ryggberget, mandomsprovet på norra Tjörn, stod han kvar på marken och skrek åt dem att de var galna. I min släkt däremot har byggarbetare fått plocka ner ungar från ställningar och brandmän fått skruva ner elementet i Karlstads stadsbibliotek för att en barnskalle suttit fast bakom. Nej, det är mina gener hon har fått, de som är både våghalsiga och oberäkneliga. Jag har mesiga gener också, och ganska många försiktiga. Dem har hon inte ärvt, trots att kombinationen vore lämplig i det här fallet.

Om hon klarar sig är detta förstås bara positivt. Redan nu kan hon slå knut på sig själv i konståkningen och det blir extra poäng för sånt. Och än så länge håller änglarna sig vakna och vaktar över henne.

Men jag då? Hur mycket ska mitt hjärta tåla? Vem ska vakta det?

Mamma orkar inte mer.

Var finns sexleksakerna?

Jag gjorde det! Idag tog jag äntligen mod till mig och gick in hos det lokala apoteksombudet och bad dem plocka fram en dildo. Har tänkt ett tag att det kan bli en bra story för en av tidningarna jag frilansar för.

(I sista stund fegade jag dock ur och frågade inte efter en anusvibrator. Inte för att jag vet vad det är, eller om det överhuvudtaget är något, men jag tyckte att det klingade bra.)

Som ni säkert vet saluför Apoteket numera sexleksaker. Mot huvudvärk, säger den småfyndiga reklamen. När jag köpte lusschampo för några veckor sedan passade jag därför på att kika efter sexattiraljerna på hyllorna men kunde faktiskt inte hitta några. Förvaras de kanske bakom disk?

Vi som bor på vischan får hålla tillgodo med ett apoteksombud om vi vill ha våra mediciner och inte orkar åka till en tätort. De receptfria brygderna och pillren förvaras i ett stort, låsbart vitrinskåp mellan cigaretterna och tuggummipaketen i den lilla kiosken. Där finns också några omärkta förpackningar med hemligt innehåll. Kanske en dildo? Eller ännu bättre, kanske en anusvibrator?

Jag fick dock snabbt veta att någon dildo inte fanns i sortimentet i vitrinskåpet. Sen var det inget mer med det. Någon beställning kunde inte göras. ”Måste man ha recept?” frågade jag provokativt men fick bara ett leende till svar.

Jag undrar förresten hur apotekspersonalen hanterar det nya utbudet. Min make och jag är nämligen övertygade om att apotekare måste vara den mest generade yrkesgruppen i Sverige. Generaliseringen baseras på en incident för några år sedan, då maken gick fram till disken och bad om glidmedlet Klick.

Personalen stirrade förskräckt på honom och sa först inte ett ord. Sedan tog en liten dam mod till sig och mumlade att någon sådan hade de inte.

När maken besviket lämnade butiken några ögonblick senare kom en kassörska ikapp honom. Hon såg sig oroligt omkring och viskade sedan med darrande röst:

”Vi har RFSU Gliiiiiiid.”

Äckligare än så här blir det knappast ...

Det finns ett klipp på YouTube som äcklar mig fullständigt. Och man behöver inte bli medlem och gå förbi en 18-årskontroll för att komma åt det. Vad taskig jag är, va, som lägger ut det? Men som jag säger i bloggbeskrivningen: "Om jag skriver ner det slipper jag fundera mer på det". Detta är alltså en nödåtgärd:

Bara saker man ser

Jag blev lite kreativ häromdan och tänkte att jag skulle plåta saker jag ser. Även om bilderna är osannlikt urtråkiga för er blir de ju i alla fall ett tidsdokument för mig. Just då var jag just där och såg just det. Alla bilderna är tagna på Sundsby på Tjörn en helt vanlig onsdag.

De här druvorna växer på en stock som är 138 år gammal!

Det här är en lamparmatur som en gång hörde till en kvicksilverlampa i Botaniska Trädgården i Göteborg.

En trädstam. Kort och gott.

I stenmagasinet bakom det mystiska trädet bor det ett troll.

Min lilla gula bil blir mycket vackrare om man beskådar den genom fönstret på en gammal lada.

Får jag se på när du knyter skridskorna?

Den underliga frågan kom från en annan idrottsmamma. Jag anade genast oråd. Det kunde omöjligt vara så att hon ville lära sig av Det Goda Exemplet. Minnena av den bittra pianolärarinnan i mellanstadiet blev plötsligt tydliga.

"Får jag se när du spelar?", sa hon till mig.

Det var förstås fingersättningen som var åt skogen. Att det sedan lät fantastiskt, åtminstone i mina öron, var fullständigt irrelevant. Jag kämpade ett bra tag med mina händer i en helt ny vinkel men det felaktiga greppet satt för hårt fastetsat i mina rörelser. Så småningom gav jag upp och började spela trummor istället.

Men nu var det ju dottern det handlade om. Hon skulle inte behöva lida för att just hennes mamma var den enda i världen som inte kunde knyta skridskor. Så jag satte mig på bänken intill henne och började slita i skridskosnörena.

"Fel direkt!", utbrast den andra mamman. "Du ska sitta rakt framför henne och knyta".

Tack och lov slapp jag fortsätta. Istället satte sig mamman ner framför min dotter och instruerade mig. Här har jag alltid trott att man bara drar åt ordentligt och knyter men ack så fel jag har haft. I två år har flickan åkt med fel knytning.

"Det är därför hon inte har så bra ytterskär", sa mamman hurtigt.

Med den nya knytningen blev mycket riktigt åkningen bättre. Till och med tränaren kommenterade framstegen.

"Det är inte hon som har blivit bättre, det är jag", fick jag medge.

Så vid 40 års ålder har jag lärt mig knyta skridskor. Ifall ni mot förmodan inte vet hur det ska göras vill jag givetvis dela med mig av min nya kunskap i form av den här pedagogiska bilden:

Rycket görs rakt upp, sträckningen åt sidan. Notera att vänsterskridskon sträcks höger istället och att båda sträcks rakt om både inner- och ytterskär är bra.

Kill The Batman

Why so serious?

Ja, jisses. Nu har man sett den mörke riddaren på bio. Jag var volontär som vanligt och sålde snask i foajén och tänkte att man kanske skulle kika lite på den femstjärniga rullen. Helt fast blev jag. Satt som klistrad i min stol och bara tog in alla specialeffekter och osammanhängande dialoger. Tänkte att vår hjälte väste fånigt, men det var ju okej. Att det var konstigt att det var kväll när en snubbe fick en timme på sig att leva och sedan var det plötsligt dag när de jagade honom, men det var också okej. Hela filmen sög tag i mig. En superhjälte gjorde det. Ja, jisses.

Outade gyllene skor

Den senaste veckan har jag och andra bloggare ägnat oss åt att ta fram låtar vi tycker det är pinsamt att vi gillar. Jag föreslog Stayin' Alive med Bee Gees men den är ju så kult att den inte borde räknas. Man borde ju snarare skämmas om man inte gillar den här låten:

Fast de vita brallorna behöver man inte införskaffa om man inte absolut vill det.

Så Pseudonaja tipsade mig om Herreys och då fick jag faktiskt hålla med. Den här gamla slagdängan är ju suverän (men varför har de apostrof i namnet?):

Nej, jag skäms inte längre. Jag sprayar gummistövlarna med guldfärg!

En rhesusapa kalkylerar

Jag käkade lunch på ett lastbilshak idag. Sånt bär mig emot eftersom jag känner mig så oerhört bortkommen i såna situationer. Jag kan liksom inte förlika mig med bilden av mig själv slickandes dressing från tänderna, tillbakalutad och mätt med en hand på magen, utbristande i ett bullrande skratt. Istället satt jag tyst och förvirrad vid ett bord längst in, som en vilsen rhesusapa i en bur med gorillor.

Men just idag hade jag mycket att fundera över. Damen som hade tillagat min lunch hade nämligen ett udda sätt att räkna ihop priset på. Menyn var barnsligt enkel: en del protein (hamburgare, fisk, kyckling etc.) för 33 kronor, en del kolhydrat (mos, kokt potatis, pommes frites etc.) för 15 kronor samt en del tillsats (sallad, chilisås, dressing etc.) för 5 kronor. Jag tog en av varje och la upp 53 kronor på disken.

"Det blir 54 kronor", sa damen och gav mig min tallrik.
"Nej, 53", sa jag käckt.
"Nej, det blir faktiskt 54 kronor. 33 plus 15 plus 5 blir 54", sa damen och log rart.

Min första tanke var att det var jag som räknat fel. När jag insåg att så inte var fallet övervägde jag istället mina två val:

1. Kräva att få betala 53 kronor för maten.
2. Låta gå.

Jag valde det sistnämnda. Dels var det ju bara en krona, dels ska man inte bråka med personen som tillagar ens mat. Men när jag satte mig vid mitt bord kunde jag ändå inte låta bli att förundras. Där satt ju ett tjugotal människor med samma konstellation på tallriken: protein plus kolhydrat plus tillsats. Alla hade handlat av damen så summan måste ju ha kommit upp otaliga gånger tidigare den dagen.

Ja, inte bara den dagen. Min man åkte dit med fjunmustasch och trimmad moppe och käkade samma sak. Av attributen att döma hoppas jag ni inser att det inte var förra tisdan utan för 25 år sedan. Då var kanske priset annorlunda men sambandet detsamma: x+x+x=standardpris.

Vad som retar mig mest är dock inte förlusten av enkronan eller att jag inte fick rätt i sak. Det är istället att jag sannolikt aldrig kommer att få veta var denna felkalkyl kommer ifrån och hur utspridd den är. Jag kan ju inte åka tillbaka och fråga. Då skulle jag bara få en krona i handen och en massa sura miner.

Kanske skulle jag aldrig kunna käka min bortkomna lastbilshakslunch igen.

Vad betyder reagera?

Den frågan fick jag nyss av Sjuåringen. Jag måste erkänna att jag först blev helt ställd men sedan tänkte jag efter och delade upp ordet i "re" och "agera", det vill säga att dammsugaren suger på Wall-E (agerar) och Wall-E hoppar till (re-agerar). Sjuåringen hade fullt av liknande exempel och till slut var vi nöjda och kunde konstatera att vi båda nog förstod ordet.

Andra gånger är det hopplöst, eftersom förklaringen innehåller ord som är svårare än ursprungsordet. När han var tre frågade han om "vindkraftverk" och jag förklarade efter bästa förmåga. Att vingarna snurrar runt och det blir energi som blir elektricitet som får teven att funka hemma. Bara några dagar senare var det vindstilla och vindkraftverket uppe på kullen stod orörligt.

"Varför sätter ingen i kontakten?", undrade Treåringen då.

Att förklara är att rannsaka sin egen kunskap. För om man inte kan beskriva det, hur kan man då förstå det? Egentligen.

Tyska spökcampare från Vårgårda

Ja, vi har alla hört dem: skrönorna om tyska turister som flyttar in i våra svenska trädgårdar och grillar i komposten och solar i tulpanrabatten. De har hört talas om den heliga allemansrätten och tolkar den som att man verkligen får ta ut svängarna.

Den här synen har mött mig i cirka en vecka:

Ich liebe dich nicht!

Bilden är tagen från mitt sovrumsfönster. Okej, det är inte lätt för dem att veta att tomtgränsen går en bra bit innanför det innersta hjulet eller att de står mitt i skolbussens vändzon. Däremot kanske man kan kräva att de inte parkerar så nära en korsning (här är det cirka tre meter). Hursomhelst har jag inte kunnat parkera min egen lilla bil under denna tid.

Men varför säger du inte bara till dem att flytta sig då, Britta? Jo, förstår du mystiske frågeskrivare, jag gör inte det eftersom jag aldrig har sett dem. Hör dem gör jag emellanåt och då brukar jag rusa ut och kika, men då är de redan borta. För det är spökcampare jag har på tomten, inget annat.

Någon registreringsskylt har de inte heller så att jag utgår från att de är tyskar är bara lömskt förtal. Dessutom hävdar grannen att han talat några ord med dem och då sa de visst att de var från Vårgårda. Stenen bakom hjulet är dock svensk för den kommer från vår mur.

Uppdatering i skrivande stund: Maken har rapporterat att husvagnen är borta. Ingen såg eller hörde den försvinna. Än en gång tog mitt liv en mystisk vändning.

Lagförslag:

När kommuner utreder fall som rör barns levnadsförhållanden och förutsättningar ska fallet inte läggas ner om barnet flyttar till annan kommun. Den ursprungliga kommunen ska fortsätta sin utredning i omedelbart samarbete med barnets nya kommun. Kostnaderna ska delas lika mellan kommunerna.

Nu har jag läst i tidningen för många gånger att barn "falllit mellan stolarna" när de anklagade föräldrarna flyttar för att slippa en utredning. Svårare än så här behöver det ju inte vara. Eller hur?

LOL, en sån tradition!

Jag har en mycket konstig egenhet som har blivit en tradition: Varje halvår stalkar jag en amerikansk skräckskådis som jag inte ens är intresserad av. Det har bara blivit så. Låt mig börja från början:

Våren 1984 skulle jag och en jättesöt kille som också gick i första ring se Amadeus på bio. Jag hade ordentliga hångelförhoppningar men han kändes lite svårflörtad redan i foajén. Därför passade det mig utmärkt att biljetterna till Amadeus var slut och vi istället tvingades se B-skräckisen Children of the corn. Avsevärt bättre hångelförutsättningar än Mozart, vill jag lova. Minns inte så mycket mer från kvällen än att jag kysste Thomas i salongen och någon fick sin hand slaktad i en matberedare i filmen. Eller var det tvärtom?



Någon gång 1989 skrattade jag tills jag kissade på mig när jag såg världens fulaste snubbe i en film med Tom Hanks:



Sommaren 1993 mötte jag en kille i Las Vegas. Han spelade gitarr i ett band och reste runt på olika skräckfilmsfestivaler. Då kände jag igen honom och kom att tänka på Thomas, min första tungkyss.

För cirka fyra år sedan fick jag av en total slump tag i skådisens e-postadress och skrev ett kort mejl bestående av kanske en mening. Bara någon minut senare fick jag svaret: LOL (ett töntuttryck för Laughing Out Loud). Jag la mejlet till handlingarna och tiden gick. Ungefär ett halvår senare rensade jag mejllådan och hittade på nytt e-postadressen. Skrev ett dummare meddelande, bestående av en mening. Fick omedelbart svaret: LOL!

Så har det nu pågått i några år. Roligast var kanske i mars när jag skrev ”Why don’t you send me some catchy music!”. Vilket han gjorde, med avsändaren ”LOL”.

Så igår kväll var det dags igen. Jag var inne och grejade på MySpace och kom till hans sida. Där var fullt med avklädda brudar och jag tänkte att det har ju gått ett halvår nu. Så här avlöpte konversationen, som tog totalt sju minuter (och man får läsa nerifrån och upp):

> --- Den ons 2008-09-03 skrev COURTNEY GAINS > <
> Ämne: Re: >
> Till: britta_leander@yahoo.se>
> Datum: onsdag 3 september 2008 23.50
lol
On Sep 3, 2008, at 2:43 PM, Britta Leander wrote:
> you sure have some busty ladies among your 2 259 friends .

Ingen äkta republikan

Jisses, vilket spektakel det är med det amerikanska presidentvalet. Har inte engagerat mig så mycket hittills men nu blev det plötsligt intressant även för mig: McCains vicepresidentkandidat Sarah Palin kommer nämligen från Alaska!

Jag gick på college där några år i början av 1990-talet och kunde då snabbt konstatera att jag lika gärna hade kunnat plugga i Sundsvall. Människorna, klimatet, trähusen, skogarna, ja kanske inte björnarna precis, men så gott som allt var precis lika helyllesvenskt som i gamla Svedala själv.

En sak som jag reagerade på direkt var att så många alaskabor hävdade att de var republikaner. Det är kanske inte så konstigt om man lever i ”The Last Frontier” och har nallar lufsande utanför sovrumsfönstret. Men så var också exakt samma personer i allmänhet emot dödsstraff (”Let the wilderness make people outta them”), för legaliserad marijuana (när det till slut blev en omröstning fick majan fler röster än borgmästaren i det parallella stadsvalet), och så jäkla pro-freedom att det alltid inkluderade en människas rätt att sätta på allt och alla.

Sarah Palin har vuxit upp i det här. Hon är bara fyra år äldre än jag och det skulle inte förvåna mig alls om våra vägar har mötts nere vid torget i Wasilla, där befolkningen träffades för att jämföra isskulpturer på vinterhelgerna. Om jag inte minns fel var cannabisbladet ett populärt motiv.

Jag kan nästan lova er att hon inte är en äkta republikan.

Sjutton minuter ...

... tar det för mig att gå från asful till representativ. På en halvtimme kan jag rentav bli söt. En hel timme däremot är att ödsla tid på något som inte blir bättre.

Det är för att peppa mig själv jag skriver detta flummeri. Är nämligen fortfarande krasslig och råkade passera en spegel. Undrar varför maken inte sa något vid middagsbordet? Vi är ju ärliga mot varandra.

Nåväl.

Våra vanligaste allergier

Läst på läkemedelsförpackningen:

"... ska inte användas av dem som är allergiska mot organiska svavelföreningar i vulkaniserat gummi."

Fasen också!

Allt det här är sant:

• Ordet ”nakenchock” finns med i SAOL. Det finns däremot inte ”torskfusk” som används emellanåt av Göteborgs-Posten.
• Det finns ett direkt samband mellan en mans utbildningsnivå och storleken på hans hustrus bröst (och all forskning börjar med en teori).
• Staden Los Angeles heter egentligen Nuestra Senora la Reina de Los Angeles de Porciuncula.
• Det som går och går men aldrig kommer fram till dörren är inte klockan utan tiden (enligt Sjuåringen).
• Jag har hyrt ut min gamla studentetta svart till finalister i såväl Robinson som Idol.

Tillagt efter att maken gett mig en kassett han hittat på tippen:

• Killar i übertajta vita spandexbrallor och benvärmare, bärandes parasoll, nersjunkandes i spagat PÅ LINA har en gång varit ett naturligt inslag i en musikvideo:

Den agande ankan

Ank-spank!

Skåda här, mina vänner, hur Världens Roligaste Anka smiskar en liten pilt på stjärten. Skandalen är hämtad ur nämnda ankas självbetitlade magasin, sidan 49 i senaste numret. Men vad föranleder då denna illgärning?

Jo, Kusin Knase har startat en skola för ”aktivt och självständigt tänkande” barn. För att visa hur framåt dessa barn är åker hela skolan på studiebesök hem till Kalle. Där lever de förstås rövare och ritar på väggar och jagar katten för att slutligen tappa en nybakad tårta i Kalles hår(?). Varpå barnet smiskas.

Men the thick plottens, för det är inte pojken utan flickan med det gula hårbandet som har tappat tårtan. Detta inspirerade till en ivrig analys av mig och maken. Vi kom fram till att

1. serien är en favorit i repris från 1965, då barnaga var lagligt i Sverige,
2. en flicka som smiskas av en manlig anka var sannolikt otänkbart då,
3. nästan lika otänkbart som att en pojke skulle baka en tårta.

Kollektiv bestraffning, däremot, var då precis som nu helt okej såväl hemma som i Det Stora Frihetslandet i Väst.