Svettig och lydig

Igår försökte jag lösa soduku med mascara istället för penna. Med läppglansen funkade det inte alls. Sen övervägde jag att börja röka, av ren och skär tristess alltså. Alla andra gjorde ju det och de verkade inte lida lika mycket som jag.

Av vadå, kanske ni undrar? Jo, bilbesiktningen förstås, ett ursvenskt fenomen i alla dess ursvenska former. Det var 16 bilar före min när jag kom dit vid kvart i två. Halv tre var det fortfarande 16 bilar före min och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Ni kanske tycker att jag är lite trögtänkt men då ska ni kolla på bilden här och kääännna hettan. Försök sedan föreställa er hur det skulle vara att behöva tänka i den temperaturen.

Hett som i helvetet. Och jobbigare därtill.

Tiden fick jag som sagt att gå tack vare ett gammalt sodukupussel som låg i baksätet. Någon penna fanns dock inte i hela bilen, vilket kan anses oprofessionellt av en människa som titulerar sig journalist. Nåväl, efter att ha ratat ett alldeles för blekt läppglans insåg jag att det faktiskt går att skriva med mascara om man bara håller penseln helt rak och stoppar in den i hylsan medan man tänker. Mina medväntare rökte som borstbindare och hade jag bara varit lite modigare hade jag bett att få en cigarett. De verkade ha så trevligt där de blossade och diskuterade tillsammans.

Nåväl, några minuter i tre tyckte jag att det var lite konstigt att det fortfarande var 16 bilar före min. Lyckligtvis delades min undran av mannen framför som gick och frågade personalen. När han kom tillbaka berättade han att

1. vi borde ha läst skylten (se nedan)
2. datorsystemet hade brakat ihop så det var först till kvarn som gällde sen några timmar tillbaka (vi som stod i kö trodde att de som åkte in i kontrollen var såna som bokat tid)
3. det var bäst att inte klaga eftersom personalen var så sur att bilen sannolikt skulle underkännas då.

Väntan kan bli lång på grund av personalbrist. Skitsnack, snarare dålig information.

Vad får då ett gäng människor att sitta i timmar och stekande hetta och verkligen lida utan att ifrågasätta någonting? Vad får andra människor att inte ställa sig i samma kö utan bara chansa på att datorsystemet kanske är kasst och därför tränga sig före och bara glida igenom? Vilken av de två grupperna är mest patetisk?

Det ska jag tänka på nästa gång jag sitter i en stekhet bilkö någonstans.

Min man och Sture

Min man har en ny kompis som vi kallar för Sture (trots att han troligtvis är en hon). Sture håller maken sällskap när han bygger på verandan på kvällarna. Samtidigt roar sig Sture på sitt håll, genom att fånga insekter och käka upp dem.

Sture i sitt lilla krypin på verandan.

Kolla nu på nästa bild och fatta hur förbaskat jädra stor Sture är. Det är alltså FLUGOR han har fångat i sitt nät. Ändå vägrar maken flytta på (= döda) Sture eftersom han anser att spindlar är nyttodjur.

"Gör det själv", säger maken lömskt.

"Men det fattar du ju att jag aldrig skulle våga", skriker jag desperat.

"Just det", svarar den ondskefulle äkta hälften.

Kanske Universeum vill ha honom?

En nybiten rumpa som inte ska blandas ihop med debatten om kamphundar

En stor hund har bitit Nioåringen i rumpan. Helt oprovocerat påstår vittnen, trots att Nioåringen med bestämdhet hävdar att han och hunden hade en dispyt om äganderätten till en korv. Eftersom såret blev både stort och blodigt fick vi uppsöka läkare för antibiotikabehandling. Sen kom utfrågningen:

"Vems är hunden?"
"Var bor hunden?"¨
"Vad heter hunden?"
"Vad heter hundens ägare?"
"Vad heter hundens bryllings kusin som egentligen är en katt?"

Läkaren och sköterskans frågor var säkert standardiserade men när Nioåringen talade med totala främlingar, som också hade turen att få beskåda hans nybitna rumpa, var alla av samma åsikt:

"Avliva hunden!"

Faktum är att av de kanske tjugo personer Nioåringen har diskuterat incidenten med har alla utom min mamma hävdat att hunden ska avlivas. De känner inte ens jycken men tycker att hon ska få en liten spruta och somna in för evigt. Jag känner henne inte heller men vet att om hundar är kapabla att känna kärlek, vilket de definitivt är, så kan de nog känna andra känslor också. Därför kan de ha bra och dåliga dagar. Vad vet vi om hennes själsliv just igår? Kanske var hon ledsen, kanske hade någon trampat henne på svansen, kanske var det rentav hennes korv som Nioåringen tuggade på?

Jag har också utbrott emellanåt. Dock biter jag sällan någon i rumpan men jag måste erkänna att jag nog skulle vilja göra det ibland. Skillnaden mellan mig och hunden är alltså att jag vet mina spärrar. Däremot vill jag hävda att alla mina onda tankar med råge väger upp denna endaste gång jycken hade fått nog (enligt såväl Nioåringen som vittnen förvånade utfallet alla eftersom vi har att göra med en snäll tik).

Så jag säger som Emils pappa (kunde ha sagt):

"Avliva mig hit och avliva mig dit."

Jag och mig

Min mans mormor kan ändra åsikt i en och samma mening. Hon kan inleda med att berätta hur hon minsann ska bojkotta en butik och innan hon kommer till punkt meddela vilken underbar kappa hon tänker köpa där. Nu har jag blivit likadan.

Jag märker att mina åsikter inte längre håller. Mina resonemang sitter liksom inte ihop. Jag kan gå på om hur jag tycker att kungahuset, om det nu måste finnas kvar, har en skyldighet att åtminstone roa oss med sina svinerier. Sen fortsätter jag med att påpeka att de slösar för mycket med våra skattepengar. Eller så lovordar jag Amnestys arbete mot tortyr, den mest fasansfulla av människans påfund, för att sedan mumla att "de där pedofilerna skulle man allt spänna upp".

Det sjuka är att jag inte kan ändra mina resonemang eftersom jag faktiskt är så där kluven. Här hjälper det inte med någon snajsig omformulering utan hela hjärnan måste konstrueras om. Det har jag inte tid med så jag fortsätter istället att förundras över grodorna som kommer ur min mun eller skrivs ner till allmän beskådan.

Mitt ex brukade säga att jag bodde så trångt att man blev tvungen att gå ut på balkongen för att kunna byta åsikt. Jag skulle vilja säga att jag har en liten trångsint jävel inuti mig som då och då släpps ut på balkongen med sina åsikter.

Grrrr... igen!

Tänk vad skönt att det inte händer någonting i hela världen idag så att tidningarna bara behöver bevaka bröllopet.

Fånig?

Jag är så fånig. Det har blivit ett oviktigt litet fel och jag går omkring och ojjar mig över det. Ingen som helst roll spelar det.

Någon har skrivit en skittext över en i alla fall någorlunda korrekt text som jag skrivit. Samma någon har glömt byta ut mitt namn mot hans. Alltså ser det ut som att jag skrivit en skittext.

Jag tänker att det inte spelar någon roll och att vem som helst som känner mig fattar att det inte är min text. Alltså är jag fånig som ens nämner det här.

Fånig är jag. Fånig. Grrrrrrrrr...

Mötet med Skönheten

Idag insåg jag hur stor Leonardo da Vinci var. Jag var på den fantastiska utställningen And there was light i Göteborg, med såväl tavlor och skulpturer som modeller av uppfinningar, men det var inget av det som fick mig att inse mästarens storhet. Inte heller var det den inledande filmen om hur Leonardo briljant kombinerat sitt konstnärskap med vetenskapen. Nej, det var den nyss fyllda Nioåringen som öppnade mina ögon.

Nästan ingen annan publik fanns på plats så vi behövde inte trängas och kunde därför ta vår tid och välja vilka stopp vi ville göra. Nioåringen bläddrade intresserat i digitala skissblock, han förundrades över hur liten Leonardos handstil var och försökte förstå hur världshistoriens första kulspruta fungerade. Sen var han plötsligt försvunnen.

Jag fann honom ensam i ett mörkt rum. Han stod mitt framför en ganska liten tavla och var alldeles tyst så jag valde att inte störa honom. Bara hans andetag hördes där han stod i flera minuter och slukade konstverket med sina ögon. Sen gick han långsamt vidare till nästa rum, där en stor avbild av Nattvarden täckte en hel vägg. Vi fortsatte till ytterligare ett rum, med konstruktioner efter Leonardos fordonsskisser, och så var Nioåringen försvunnen igen.

Jag visste var jag skulle leta. Han stod mitt framför den ensamma tavlan och bara andades. Jag ställde mig bakom honom och frågade tyst om han tyckte den var vacker. I samma ögonblick insåg jag att "vacker" var ett alldeles för fjuttigt ord för en pojke som för första gången upplever Den Stora Skönheten.

"JAAA MAMMA, vad tror du? JA, JA, JAAA...", sa han uppspelt. "Den är ..." Något mer fick han inte fram utan gick bara leende därifrån.

La Bella Principessa (måste upplevas då varken foto eller nätet gör henne rättvisa)

Konstigt

Man kan tycka det är konstigt att jag alltid sover med huvudet under kudden. Men då är det ännu konstigare att min man aldrig har kommenterat att jag gör det.

Makabra musmatinéer

I USA kunde man köpa små gulliga fågelholkar med dimmad baksida i glas, så att man kunde se de små kolibriungarna om man hängde holkarna på fönstret. Det blev ett gulligt skådespel att njuta av medan man satt och käkade vid matbordet.

En dag var det mindre gulligt, eftersom en fågelspindel tagit sig in i holken. Ganska makabert var det rentav; där satt jag och käkade corn flakes och där satt spindeln och käkade fågelungar. Nåväl, det är väl därför de heter fågelspindlar antar jag.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, vi har (som sannolikt enda svenska hushåll) fått en musinvasion mitt i sommaren. Medan andra möss i landet passar på att njuta av den varma temperaturen väljer Jack och Gus i Åkervik på Tjörn att flytta in till oss. Tyvärr sammanfaller migrationen med vår katts årliga strejk, då hon hellre ligger och dåsar i studsmattan (som hon tror är en gigantisk kattsäng) än jagar gnagare.

Vi lägger därför ut musfällor och det smattrar hejvilt här hemma när de små stackarna får sina nackar krossade. Ibland händer det mitt framför näsan på oss, eftersom mössen är så fräcka att de till och med kryper fram till fällor vi placerar framför teven när hela familjen sitter två meter bort och glor.

Det blir en makaber föreställning, må ni tro. Sådana verkar följa mig i livet.

Hellre avkastad än kastlös

Jag ville verkligen inte att mina barn skulle börja rida. Visst, det är ju bra att de lär sig och kan åka på ridsemester med sin gamla mamma men det var inte värt det. Då hade det varit bättre om de bara åkt skridskor och spelat lite basket, som det var tänkt.

Men suget från stallet var så starkt att jag så småningom insåg att det vore grymt att vägra dem det. Jag lät dem prova på under allmänhetens ridning och hoppades att de skulle tycka det var tråkigt att bara åka runt, runt medan en liten tjej drog i hästen.

Självklart blev de fast. De brås ju på mig tyvärr.

Och nu har de dragits in i det där som gjorde att jag inte ville att de skulle börja rida, vilket hör och häpna inte har något att göra med att det är en livsfarlig hobby. Nej, vad de har dragits in i är den förbaskade underkastelsen som krävs av nybörjare i det vidriga kastsystem som verkar råda på samtliga ridskolor i Sverige.

På stallet frodas människors sanna jag, ofta förkroppsligat i små taniga tjejer med dyra ridkläder och ganska ofta egen häst. Här kan man verkligen tala om att kunna köpa sig respekt för nästan alla med egen häst flyttas per automatik upp i översta ledet och kan därmed förtrycka de andra småtjejerna. Att man själv alldeles nyss varit en av de förtryckta spelar inte så stor roll eftersom dessa tjejer har extremt kort minne.

Att de kör med de kastlösa är en sak, men vad jag ville skona mina flickor från var blickarna, fnittret bakom ryggen, orden som plötsligt tystnar och de elaka gesterna som inte längre förmås döljas. Jag upplevde det för 30 år sedan i Luleå och har sett det på otaliga stall under mina år som ryttare. Nu när jag är vuxen brukar jag markera att det här är inte okej och i flickornas stall har till och med styrelsen tagit upp problemet. Men det sitter djupt för det är fostrat i generationer av vidriga varelser som tycker det är helt acceptabelt att mobba andra, kanske för att de själva inte når så mycket framgång i övriga livet.

Beteendet fostras som sagt i generationer. I onsdags (och jag tänkte inte ens ta upp det här) försökte en hästägande mamma sätta mig på plats. Jag valde att se på det rent vetenskapligt och analysera hela processen. Det gjorde det riktigt intressant.

Mamma 1: Din tjej borde inte rykta Asterix för han gillar inte småtjejer som inte vet vad de gör.
Jag: Jag tycker han ser ut att trivas.
Mamma 1: Det är bara för att han är fastspänd och utanför sitt revir. Hade han varit i spiltan hade han sparkat henne.
Jag: Då är det ju tur att han inte är i spiltan.

Hon blir här frustrerad men finner snart tröst när mamma till hästägande unge nummer två dyker upp.

Mamma 1: Tycker inte du också det är dumt att hennes dotter ryktar Asterix?
Mamma 2: ???
Mamma 1 (otålig för att hon måste förtydliga det självklara): Han blir ju nervös av småtjejer (blink blink).
Mamma 2: Jo ... öh, han mår inte bra av det.

Analys: Mamma 1 står över mamma 2 i hierarkin. Varför? Aha, mamma 1 har ridbyxor på sig och det har inte mamma 2. Mamma 1 inte bara kör till stallet utan delar sin dotters intresse.

Mamma 2 (vänder sig till mig): Red inte din dotter Jonte i voltigen?
Jag (stolt): Ja, det gjorde hon. Visst var hon duktig i galoppen?
Mamma 2 (sneglar på mamma 1): Jonte gillar inte när småtjejer skumpar på ryggen.
Mamma 1: Det är DJURPLÅGERI!
Jag: Jag tror nog Jonte hade sagt till om det var djurplågeri. Min dotter är ju som ni själva påpekar en liten tjej, faktiskt bara 22 kilo tung. Hur mycket tror ni Jonte väger? 650 kanske, eller ... äh, jag vet faktiskt inte vad en jättehäst väger. Vad säger ni?

Mamma 1 och mamma 2 gapar och utbyter blickar. Sedan börjar de prata om helgens tävlingar där de vet att varken jag eller min nybörjardotter har något att göra. Jag sneglar uppåt stallgången där min flicka omsorgsfullt ryktar en uttråkad Asterix medan mamma 1:s dotter står intill och pekar irriterat. Jag hör inte vad hon säger men ser att min dotter krymper. Sedan tar hon ett steg bakåt och räcker borsten till den andra tjejen. Kort därpå åker vi hem.

Det kanske är en nyttig erfarenhet för mina tjejer, eller vad tror ni? Om man bara guidar dem rätt så att de själva inte blir förtryckare borde det ju bli bra. Lite distans har de ju uppenbarligen eftersom de inte har berättat på ridskolan att vi faktiskt har hästar hemma. Då skulle de ju kunna stiga i rang, men de kanske inte vill det. Det är jobbigt att vara på topp också.

Pärlor till svampar

För ett år sedan låg pappa och sov. Jag gick in till honom och la min hand ovanpå täcket som svepte om hans ben. Jag tänkte att det kunde gå lite hur som helst det här. Kanske överlever han, kanske gör han det inte.

Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).

Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.

Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.

För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.

Nytt från Försäkringskassan

Nu kan nyblivna singlar som inte känner för att jobba på ett tag söka bidrag från Försäkringskassan till resor, shopping och annat skoj som plåster på såren. Allt finansieras givetvis av skattepengar. Bidraget, som är nytt, kallas MADDE (Medel Att Disponera för Dumpningens Efterräkningar) och söks på blankett P8sk-IT.

Redan beviljad.

The fittest of the fittest will survive ...

... Stay alive! NOT!

Den här lilla rackaren (nyckelpigespindel, Eresus sandaliatus) finns i Sverige och är utrotningshotad. Jag vet att det inte är snällt men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket.

Nu är det sommar!

Kajsa och Greta, vem är vem?