tisdag 22 juni 2010

En nybiten rumpa som inte ska blandas ihop med debatten om kamphundar

En stor hund har bitit Nioåringen i rumpan. Helt oprovocerat påstår vittnen, trots att Nioåringen med bestämdhet hävdar att han och hunden hade en dispyt om äganderätten till en korv. Eftersom såret blev både stort och blodigt fick vi uppsöka läkare för antibiotikabehandling. Sen kom utfrågningen:

"Vems är hunden?"
"Var bor hunden?"¨
"Vad heter hunden?"
"Vad heter hundens ägare?"
"Vad heter hundens bryllings kusin som egentligen är en katt?"

Läkaren och sköterskans frågor var säkert standardiserade men när Nioåringen talade med totala främlingar, som också hade turen att få beskåda hans nybitna rumpa, var alla av samma åsikt:

"Avliva hunden!"

Faktum är att av de kanske tjugo personer Nioåringen har diskuterat incidenten med har alla utom min mamma hävdat att hunden ska avlivas. De känner inte ens jycken men tycker att hon ska få en liten spruta och somna in för evigt. Jag känner henne inte heller men vet att om hundar är kapabla att känna kärlek, vilket de definitivt är, så kan de nog känna andra känslor också. Därför kan de ha bra och dåliga dagar. Vad vet vi om hennes själsliv just igår? Kanske var hon ledsen, kanske hade någon trampat henne på svansen, kanske var det rentav hennes korv som Nioåringen tuggade på?

Jag har också utbrott emellanåt. Dock biter jag sällan någon i rumpan men jag måste erkänna att jag nog skulle vilja göra det ibland. Skillnaden mellan mig och hunden är alltså att jag vet mina spärrar. Däremot vill jag hävda att alla mina onda tankar med råge väger upp denna endaste gång jycken hade fått nog (enligt såväl Nioåringen som vittnen förvånade utfallet alla eftersom vi har att göra med en snäll tik).

Så jag säger som Emils pappa (kunde ha sagt):

"Avliva mig hit och avliva mig dit."

8 kommentarer:

Lo sa...

Helt sant. Säger jag, som inte heller känner hunden.

Jessica sa...

Det var ju för väl att hunden inte siktade på strupen, fick tag, låste käkarna och började skaka. Därmed inte sagt att avlivning är svaret. Snarare varför hunden inte var kopplad.

Howdy Sailor sa...

Hunden låg under ett köksbord, har jag hört.

Jessica sa...

Det förändrar bilden lite!
Alltså jag har växt upp med råttisar, så jag har verkligen ingen automatisk motståndare till vad man nu kan kalla kamphundar. Om man nu inte pratar om pitbulls. Då känner jag mig rätt anti.

Malinka sa...

Kombinationen hund under köksbord, omstridd korv och nioåring – även om jag inte känner din – ger slutledningen att avlivning kanske inte är det första alternativet.

Typ.

Jessica sa...

Malinka:
Det är sammanfattningen jag försökte... um... nå fram till.

Lotta sa...

Ur hundperspektiv ett bra nyanserat inlägg!

Anonym sa...

Beundrar ditt perspektiv. När någon anfaller ens barn kan urkraften modersinstinkt slå till helt hysteriskt. Fråga babianen som hoppade på min ena dotter. Han kan vittna om en hysterisk kvinna som rusade efter honom ända tills babianen bytte riktning mot henne. Då tröt modersinstinkten...

Ingela