Jag ville verkligen inte att mina barn skulle börja rida. Visst, det är ju bra att de lär sig och kan åka på ridsemester med sin gamla mamma men det var inte värt det. Då hade det varit bättre om de bara åkt skridskor och spelat lite basket, som det var tänkt.
Men suget från stallet var så starkt att jag så småningom insåg att det vore grymt att vägra dem det. Jag lät dem prova på under allmänhetens ridning och hoppades att de skulle tycka det var tråkigt att bara åka runt, runt medan en liten tjej drog i hästen.
Självklart blev de fast. De brås ju på mig tyvärr.
Och nu har de dragits in i det där som gjorde att jag inte ville att de skulle börja rida, vilket hör och häpna inte har något att göra med att det är en livsfarlig hobby. Nej, vad de har dragits in i är den förbaskade underkastelsen som krävs av nybörjare i det vidriga kastsystem som verkar råda på samtliga ridskolor i Sverige.
På stallet frodas människors sanna jag, ofta förkroppsligat i små taniga tjejer med dyra ridkläder och ganska ofta egen häst. Här kan man verkligen tala om att kunna köpa sig respekt för nästan alla med egen häst flyttas per automatik upp i översta ledet och kan därmed förtrycka de andra småtjejerna. Att man själv alldeles nyss varit en av de förtryckta spelar inte så stor roll eftersom dessa tjejer har extremt kort minne.
Att de kör med de kastlösa är en sak, men vad jag ville skona mina flickor från var blickarna, fnittret bakom ryggen, orden som plötsligt tystnar och de elaka gesterna som inte längre förmås döljas. Jag upplevde det för 30 år sedan i Luleå och har sett det på otaliga stall under mina år som ryttare. Nu när jag är vuxen brukar jag markera att det här är inte okej och i flickornas stall har till och med styrelsen tagit upp problemet. Men det sitter djupt för det är fostrat i generationer av vidriga varelser som tycker det är helt acceptabelt att mobba andra, kanske för att de själva inte når så mycket framgång i övriga livet.
Beteendet fostras som sagt i generationer. I onsdags (och jag tänkte inte ens ta upp det här) försökte en hästägande mamma sätta mig på plats. Jag valde att se på det rent vetenskapligt och analysera hela processen. Det gjorde det riktigt intressant.
Mamma 1: Din tjej borde inte rykta Asterix för han gillar inte småtjejer som inte vet vad de gör.
Jag: Jag tycker han ser ut att trivas.
Mamma 1: Det är bara för att han är fastspänd och utanför sitt revir. Hade han varit i spiltan hade han sparkat henne.
Jag: Då är det ju tur att han inte är i spiltan.
Hon blir här frustrerad men finner snart tröst när mamma till hästägande unge nummer två dyker upp.
Mamma 1: Tycker inte du också det är dumt att hennes dotter ryktar Asterix?
Mamma 2: ???
Mamma 1 (otålig för att hon måste förtydliga det självklara): Han blir ju nervös av småtjejer (blink blink).
Mamma 2: Jo ... öh, han mår inte bra av det.
Analys: Mamma 1 står över mamma 2 i hierarkin. Varför? Aha, mamma 1 har ridbyxor på sig och det har inte mamma 2. Mamma 1 inte bara kör till stallet utan delar sin dotters intresse.
Mamma 2 (vänder sig till mig): Red inte din dotter Jonte i voltigen?
Jag (stolt): Ja, det gjorde hon. Visst var hon duktig i galoppen?
Mamma 2 (sneglar på mamma 1): Jonte gillar inte när småtjejer skumpar på ryggen.
Mamma 1: Det är DJURPLÅGERI!
Jag: Jag tror nog Jonte hade sagt till om det var djurplågeri. Min dotter är ju som ni själva påpekar en liten tjej, faktiskt bara 22 kilo tung. Hur mycket tror ni Jonte väger? 650 kanske, eller ... äh, jag vet faktiskt inte vad en jättehäst väger. Vad säger ni?
Mamma 1 och mamma 2 gapar och utbyter blickar. Sedan börjar de prata om helgens tävlingar där de vet att varken jag eller min nybörjardotter har något att göra. Jag sneglar uppåt stallgången där min flicka omsorgsfullt ryktar en uttråkad Asterix medan mamma 1:s dotter står intill och pekar irriterat. Jag hör inte vad hon säger men ser att min dotter krymper. Sedan tar hon ett steg bakåt och räcker borsten till den andra tjejen. Kort därpå åker vi hem.
Det kanske är en nyttig erfarenhet för mina tjejer, eller vad tror ni? Om man bara guidar dem rätt så att de själva inte blir förtryckare borde det ju bli bra. Lite distans har de ju uppenbarligen eftersom de inte har berättat på ridskolan att vi faktiskt har hästar hemma. Då skulle de ju kunna stiga i rang, men de kanske inte vill det. Det är jobbigt att vara på topp också.
3 år sedan
7 kommentarer:
Vad säger man? Föräldrar som bra förebilder?
Uppenbarligen tycker ridskolan att det är helt okej att din dotter ryktar hästen ifråga, du kanske kan peppa henne att inte ge upp ryktborsten nästa gång?
Själv hatade jag gympa, jag blev alltid vald sist och sådär. Det såg ju inte gympaläraren. Det var ju "glädjen i att röra sig". Vikten av motion och sånt. My ass.
Det är som vuxen som man inser eller insåg att det var skönt att röra sig. Plus att jag började med en kampsport som jag snabbt blev extremt duktig på och lyckades gradera till näst högsta gradering som finns.
Fan vad jag hatar när andra ska slå ner på sina medmänniskor sådär. Med andras hjälp.
Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr! Jag gnisslar tänder och tänker onda tankar och kastar saker omkring mig (i och för sig lätta, ickebräckliga saker eftersom det är mitt i natten) och önskar att jag finge morra rakt upp i elaka mammornas ansikte.
Grrrrrrrrrrrrrrrrrr!
Min dotter tog "studieuppehåll" när hon av förtätnings-/uppgraderings-skäl hamnade i en ridgrupp med såna tjejer som hon inte gillade.
Jag vet inte om de vara såna som de du beskriver eller om det var något annat.
Tyvärr är det inte så enkelt att det bara är privathästtjejer som är sådana. Då hade det varit lätt urskiljt eftersom de är i privathäststallet och inte behöver vara i ridskoledelen.
Du har rätt, Cecilia, att det inte bara är hästägare men de verkar vara dem som avancerar snabbast. De allra flesta utmärker sig på annat sätt; kanske är de bara kaxiga naturligt och har därför lättare för att anpassa sig. Däremot tror jag inte att de är skickligare hästtjejer.
Det värsta är dock att ridskolorna (medvetet eller omedvetet) uppmuntrar beteendet eftersom det alltid är de elaka tjejerna som får vara med på uppvisningar etc. Deras hierarki funkar även i den vuxna, beslutande världen.
Ja, fy fan. Jag tror inte det var så farligt i "mitt stall" när jag var ridtjej, men vad vet jag egentligen, jag var ju s.a.s. på toppen.... men tror faktiskt att jag var ganska snäll.
Nu för tiden är jag "ponnymamma" med två flickor som ännu inte nått någon stallhieraki, men de stora tjejerna försöker huta åt mig istället. Jag tror att jag ska börja ha på mig ridbyxor.
ps jag har läst här ett tag, men aldrig kommenterat. tycker om det du skriver!
Jag vill järnsko mig själv och sparka dem allihop.
Vidrig miljö som jag inte stod ut med ens för pållarnas skull.
Guuud...jag får ont i magen bara av att läsa det där. Om jag får barn någon gång så kommer de faktiskt inte att få rida på ridskola. JAG skulle inte klara av det.
Har varit med om så extremt mycket dumheter i sådana sammanhang. Varför blir det så?
Skicka en kommentar