Jag skrev dagbok hela 1999. Den första dagen på det nya millenniet la jag ner och skrev inte ett ord till. Det bara blev så.
Nu när jag ser tillbaka på mina anteckningar inser jag att 1999 var helt avgörande eftersom jag träffade pappan till mina barn då. Det var lite struligt i början och hade lika gärna kunnat gå i en annan riktning. Hemska tanke.
Under ett års tid, ganska precis faktiskt, bloggade jag nästan dagligen. Nu när jag ser tillbaka på den ”dagboken” inser jag att mitt liv fortfarande är spännande. Ändå la jag ner för några månader sen. Det fick bli så.
Det känns bra att inte blogga men visst händer det fortfarande att tankarna dyker upp, ni vet de där som verkar ha ordet ”inlägg” svävande över sig. Kents nya platta ”Röd” till exempel, som fick mig att fundera i timmar över hur den hade låtit om den istället hetat ”Turkos”. Eller min insikt att jag blivit en vidrig idrottsmamma, nu när dottern faktiskt blivit ganska duktig på konståkning men väljer bio framför träning (vilket jag givetvis går med på, även om jag måste erkänna att det är frustrerande).
Det kan hända att jag kommer tillbaka, något inlägg då och då eller fullt ut. Vilket det blir, om något, får framtiden utvisa. Men jag raderar inte den här sajten; den är ju trots allt min dagbok och i framtiden kanske jag inser att delar av den – precis som vissa delar 1999 – varit avgörande för mitt liv idag.
Ibland känns det som att jag har så mycket att berätta. Då riktigt spottar jag ur mig inlägg. Andra gånger är jag helt tom. Som nu till exempel. Detta trots att ganska mycket ändå verkar hända:
Min semester är slut.
Jag har fått nya uppdrag och arbetsuppgifter.
Jag har varit lägermamma på konståkningsläger.
Vi hade då strömavbrott så att isen smälte och vi fick grilla pannbiffarna utomhus.
Vi har byggt om halva kåken och jag har rollat fem rum fyra gånger.
Jag har insett vilken stor pappa jag hade (tidningsartiklar, minnesstunder ...).
Sedan mitt senaste inlägg har jag känt mig
uppsluppen
förtvivlad
nervös
avundsjuk
kärleksfull
stolt
utmattad.
Ändå är jag alltså helt tom när det kommer till att blogga.
När jag började jobba på dagstidning för mer än tjugo år sedan brukade vi på redaktionen turas om att skriva horoskopen. Det gick lite på slentrian; var det runt den 25:e skrev man att "du ska snart få pengar" och var det fredag och kanske lite mysigt ute skrev man att "du kan möta kärleken".
När jag några år senare började jobba på en redaktion i USA och berättade om mitt forna horoskopskrivande blev mina medarbetare nästan förnärmade. Jag insåg snart att horoskop tas på blodigt allvar i det stora landet i väst. Snart hade jag suttit med i så många diskussioner om stjärntecken att jag kunde rabbla dem utantill, även om jag så hade väckts ur en djup sömn.
Jag kan lika gärna säga som det är: Horoskop är hokuspokus! Jag tror inte ett skvatt på astrologi, inte minst för att jag själv hade varit född i olika tecken om mamma hade gått hela graviditeten ut, alternativt gjort kejsarsnitt. Jag föddes ju med sätesbjudning, något som man inte gärna tillåter nuförtiden.
Jag kom alltså till världen med arslet först. Det har länge varit min avsikt att även lämna jordelivet med ändalykten i en på något sätt framträdande position. Exakt hur detta ska gå till har jag inte riktigt klarlagt men förhoppningsvis vet jag när det är dags.
Måndagen den tjugotredje oktober 1967 har flera av demonstranterna ännu inte lämnat Götaplatsen där de samlats två dagar tidigare i Sveriges hittills största gemensamma manifestation mot Vietnamkriget. Tidningarna berättar att en tvättäkta snöman äntligen förevigats på film, intressant nog i Bluff Creek i Kalifornien, och att Djungelbokens premiär på biograferna i USA slagit kassarekord. På radion spelas låtar från Beatles nysläppta Sgt Pepper-platta. Blott fjorton dagar tidigare har Che Guevara för sista gången försvunnit in i Bolivias djungler. Sveriges vägnät är säkrare än någonsin, med djupt koncentrerade förare som försöker ställa om sina hjärnor till högertrafik. Men taxichauffören som kör i ilfart över Älvsborgsbron i Göteborg skiter i vilken sida han kör på. Kvinnan som ligger och gnyr i baksätet är nämligen inte bara gravid, hon ska ha tvillingar.
Vad som sedan händer har jag fått ett antal versioner av. Låt mig hålla mig till dem som berättats av mina föräldrar. Att diverse kusiner, sysslingar och grannar också har historier från min mors andra förlossning är förvisso intressant men knappast okej om jag ska hålla mig något sånär till sanningen.
Alltså lyckades min far, efter en vansinnesfärd och med mycket lite hjälp av en likblek taxichaufför, bända ut min mor ur bilen. Iklädd något som närmast kan likna ett tält med ett hål för huvudet vaggade sedan min mor, stödd av den i sammanhanget mycket lilla äkta maken, in genom dörrarna på Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik. Där blev det snabbt fart på personalen som lyckades få upp min flämtande mamma på en brits så smal att den uppsvällda, och vid det laget blödande, magen stack ut på båda sidor. Klockan var lite efter tio på morgonen och mamma krystade omgående fram ett par skära fötter ur underlivet. ”Han gled som en tvål”, skulle hon berätta flera år senare, och pappa höll med. För ut gled min brorsa och ut gled jag, sittande på hans huvud, redan på nästa värk.
Hade det varit en nutida förlossning hade detta givetvis aldrig hänt. Vi hade istället plockats ut med kniv en eller två veckor tidigare, när det stod klart att våra vid det laget ganska stora bebiskroppar redan satt fastnaglade i den position vi tänkte bli födda. Men 1967 var ett glädjens år och lite svinn fick man allt räkna med. Så det blev den tjugotredje oktober, inte den nionde eller sextonde, vilket för mig egentligen bara medfört det lilla extra arbetet att förklara att jag visst är född i vågens tecken och inte i skorpionens som nutida horoskop gärna vill göra gällande.
”Är de enäggstvillingar?”, frågade den hastigt tillkallade läkaren.
Att Watson och Crick ett helt kvartssekel tidigare hade offentliggjort sin gigantiska modell av DNA-spiralen bekom honom inte ett dugg. Min mamma visste dock bättre.
”Den ena har snopp och den andra inte”, sa hon näsvist.
Idag är både den snopputrustade och den snopplösa alltså vågar. Eller skorpioner, om man läser andra horoskop. Så var det med det.
Här tyckte man livet var uselt och så händer detta: Det stod fel på bioschemat så istället för att jobba på Johan Falk fick vi visa den nya Transformersfilmen ikväll. Lyckligtvis har jag handdatorn med mig så att ni kan få en liverapportering:
Det är framtid. Kina. Bilar blir robotar. Glassbil. Kiss my icicle! Eld och slagsmål. US Navy. Hemma hos snygg kille. Ringer snygg tjej. Gör slut. URSNYGG TJEJ!
Grejer får liv. Megatron hjälte. US Special FOrces. COllege snygga människor fullt av snygga människor fan va alla är snygga och smarta EInstein. datorer i massor. kattungar. Professorn sur på snygg kille. Snygg tjej. snygg tjej.
Party. snygg. bilen blir levande tar till robot. energon? Optimus Primus något hjälte (Magatron var inte det visade det sig).
Kaffepaus. Maken passar påa tt sänka ljudet på filmen.
TIllbaka. Eld i öknen kanske jordanien säger de. svininsluensan ?Pyramid slås sönder av robot som vill åt solen??? URSNYGG TJEJ i vita kläder håller killes hand. de älskar varandra säger de och killen dör men vaknar av pulver väcker ptimus primus??? alla slåss. kysser. må nsken.
Directed by Steven SPielberg??? Det visste jag ine.
Jag förstår inte resonemanget bakom att man får a-kassa i 300 dagar om man är 100 procent arbetslös men att man bara får a-kassa i 75 dagar om man är deltidsarbetslös. Då ska man som arbetslös alltså undvika att ta jobb som inte är heltid, alternativt säga upp sig från sin deltidstjänst och alltså belasta a-kassan ännu mer.
Det finns säkert en logisk förklaring men jag kommer inte på någon. Gör ni?
Eftersom jag är lite småirriterad just nu tänkte jag passa på att blogga om något jag endast i irriterat tillstånd är stolt över: Hur jag skämde ut min pojkvän året innan jag träffade maken. Han hette förresten samma som maken, vilket har förenklat avsevärt för mig då jag helt och hållet sluppit olämpliga felsägningar. Nåväl.
Exet var väldigt noga med hur saker såg ut och verkade. Därför är det förstås lite lustigt att han drog omkring med mig men kanske var det lite status i att jag var fem år äldre (bara bäbisen var han). Han var så noga med att allt var korrekt och av senaste modellen att han aldrig tvättade sina mörkblå Levi's eftersom de skulle kunna blekas då. Istället ångade han dem emellanåt (när de började lukta kanske?).
Jag och exet var på en konsert med Red Hot Chili Peppers och där träffade vi på en gammal väninna till mig. Exet blev eld och lågor när han såg hennes skönhet; han fjantade och spexade runt och rent ut stötte på henne. Detta kunde jag stå ut med. Sedan rusade han iväg och handlade drickor och kom tillbaka med en till henne och en till honom. Detta kunde jag också stå ut med. Sen viskade han till mig: "Inte för att jag vill göra dig ledsen, men fan va mycket snyggare än dig hon är". Detta kunde jag inte stå ut med.
Jag övervägde att hälla hans dricka över honom men det är alldeles för klassiskt och skulle till och med kunnat ge honom status. Att skälla på honom skulle möjligen ge samma dåliga effekt, så jag valde ett tredje alternativ:
Jag headbangade hela konserten! Där satt exet och försökte vara cool och medveten och intill sig hade han en urtöntig dejt som headbangade oavbrutet. Till och med de lugna låtarna slängde jag mina lockar till, allt medan exet oroligt väste "Sluta, snälla ... Du gör ju bort dig".
En som inte är rädd för att göra bort sig är min älskade bror Erik, gymnasielärare i Tullinge. För att vinna biljetter till en rockkonsert antog han Bandit Rocks utmaning att undervisa iklädd björnkostym en hel dag. Och vilken konsert var det, tror ni? Red Hot Chili Peppers såklart!
Jag är mamma och egenföretagare. Min bransch är text och layout.
Jag önskar mig en hund men kommer att få vänta med det tills 2011 på grund av ett dumt vad som jag förlorade mot min käreste. Såvida jag inte kan utmana honom igen ...
