Okunskapsutmaning

Jag var väl över trettio innan jag insåg att oliver inte växer med pimenton inuti. Tanken att någon faktiskt satt och pillade in en liten chilifrukt i varje liten oliv kändes så befängd på något sätt, ungefär som att stoppa varmkorv i bröd och sälja allt burkat och klart (det gör man förresten säkert i USA).

Medge att den hade kunnat växa så här. Endast naturen borde kunna fixa en så schysst färgkombination.

Nu tänkte jag att vi skulle ha en liten mysig sommarutmaning: Berätta om någon patetisk okunskap du burit på alldeles för länge. Inte för att jag tror att det blir någon rusning till utmaningen precis; dels råder det lite bloggtorka nu, dels förutsätter ju utmaningen att man faktiskt vet om sin okunskap. Ni kanske går omkring och tror att blåbär växer på träd och att Sting kommer från Skåne och i så fall får okunskapen vila tills ni når min olive-pimento-insikt.

Äsch, det var ju en usel utmaning.

Och korkekens korkar växer i klasar.

Handelsbanken och döden

Följande brev från Handelsbanken damp igår ner i mammas brevlåda:

"Hej! På grund av Per Leanders bortgång, har samtliga autogiron kopplade till ert gemensamma konto automatiskt avslutats."

Punkt. Slut. Varken mer eller mindre. Inget "På grund av följande anledningar måste vi tyvärr avsluta alla autogiron ..." eller "Autogirorna det berör är ..." eller "För att detta ska bli så enkelt som möjligt kan du göra ditten eller datten eller tala med kontaktpersonen ...".

Inget "Vi beklagar sorgen".

Diese Verrat ist sehr gut

Jag talar flytande tyska. Det är faktiskt ganska konstigt att jag gör det, eftersom jag bara har läst tyska i två år. Kanske beror mina goda språkkunskaper på att jag så glupskt inhämtar språk i min omgivning; jag läser utländska böcker och tidskrifter, ser oöversatta filmer och träffar folk från jordens alla hörn.

Att jag talar flytande tyska har gynnat både mig själv och omgivningen. Det här sista jobbet jag fick hade aldrig varit mitt om jag inte hade angett "flytande" under "Språk: Tyska" på anställningsformuläret. Idag har jag god hjälp av tyskan när jag talar med kunder eller kanske ger en vägbeskrivning till en vilsen turist.

Därför må ni tro att jag blev både förvånad och lite kränkt när en individ med tyska som modersmål hävdade att min tyska inte bara är usel, den är obefintlig! Så till honom och alla andra förståsigpåare vill jag bara säga: Släng er i väggen, durch, für, gegen, ohne, um!

Meine Deutch ist fantastich! Ich spreche ohne Svarigkeiten im alles Sachen: Politiken, das Weltentrauman und Blumen und Lieben. Ein bissen Frieden, ein bissen Sonnen, ein bissen Lieben etc. Wo sind Sie to ifragensatten meine Sprachenkunskapen? Ich kann immer der Deutche Sprachen sprechen (sprochen!) perfectiche. Ich weiss das ist heiss Nilpherd und nicht Wasserpferd! Wissen Sie das? Nein, Ich glaube das. Haha! Wann Sie sagen das meine Deutch ist nicht gut, Sie snacken Scheisse!

Och bevisföringen fortsätter oavbrutet: Jag hade en gång en schweizisk Freund som aldrig någonsin ifrågasatte min tyska. Trots att han talade flytande svenska valde han alltid att kommunicera med mig på tyska. Hans varma leende visade tydligt att han ansåg att jag behärskade språket.

Untürlich noch habe Ich keine Knorr für diese Inlägg. Schüss!

Kärlek vid första ögonkastet

Vår lilla by ligger ju alldeles vid havet och då har huspriserna en tendens att bli lite höga. Därför är det nästan bara medelålders par utan barn som köper kåkarna som blir lediga när någon gammal, som har bott här sedan huspriserna inte var höga, dör. Men förra veckan hördes plötsligt barnskrik från en av gårdarna som stått öde ett tag.

Vi träffade dem i badviken: ett gulligt par med tre små gossar. Den äldste pojken är sju år, har blont vågigt hår och glittrande blågråa ögon.
"Vad gillar du för saker?", frågade Åttaåringen.
"Skelett, Pokémon och lego", svarade gossen genast.
Och fåglarna kvittrade en kärleksserenad.

Det har varit nästan omöjligt att slita dem från varandra sen dess. Igår, när hela familjen skulle till farmor och farfar, fick Åttaåringen stanna hemma hos Vännen istället. Till och med kvällsmaten åt han hos dem, innan han trampade hemåt på sin gula cykel. Imorse var han uppe med tuppen; jag såg genom mitt sovrumsfönster hur han cyklade mot sin vän. De knallröda kalsongerna lyste i morgonsolen, ty byxorna hade han i ivern glömt hemma.

Vännens familj hyr bara, men de tänker stanna så länge de får säger de. Med andra ord: tills något medelålders par utan barn budar på huset. Men det måste vi stoppa! Så fort en potentiell huskund dyker upp ska alla grannarna klä av sig nakna och köra death metal i gigantiska högtalare så att det ekar genom byn. Sådant trash kan man ju inte ha till grannar!

Ja, vad gör man inte för kärleken?

Persiljedöden

Det var inte cancern som dödade pappa. Det var persiljan. I alla fall om kommunens miljöenhets misstankar stämmer.
"Ta lite mer persilja", sa mamma och klippte en klase till över pappas färskpotatis för tre veckor sedan. "Du behöver järnet."
Och pappas järnhalt steg, liksom hans E-colihalt. Sen kom kramperna, vätskebristen. Vi ringde efter ambulans och pappa åkte till Sahlgrenska. Efter en vecka var han död. Och hela tiden sa vi att det var cancern som tog honom.

Pappa levde fortfarande när Ehec-beskedet kom. Så hela familjen fick testas på vårdcentralen. Den diskreta sköterskan föreslog att vi skulle testas en och en, men i en familj där alla kissar med öppen toadörr tyckte vi detta var onödigt. Så vi ställde oss på rad, drog ner brallorna och lutade oss framåt.
"Så får vi det undanstökat", sa jag.
"Är avföring detsamma som bajs?", frågade Sexåringen.
"Ska ni ta avlivningsprov?", undrade Åttaåringen oroligt.

Testresultaten har kommit och vi har inga E-colibakterier i resten av familjen. Måhända finns det en del i den lilla persiljebusken som mamma använde vid pappas sista måltid och som hämtades av en miljöinspektör i torsdags. Det lär vi få veta inom några dagar.

Death by parsley alltså. Som ett fall för kriminalinspektör Barnaby. En sån knorr på mysteriet skulle pappa ha gillat.

Dansa!

Jag har haft dispens från verkligheten. Den gångna veckans löpsedlar har noterats men inte registrerats. Idag vaknade jag. Det var som sjutton, Michael Jackson är död!

Michael Jackson har haft en unik inverkan på mitt liv eftersom hans musik får mig att vilja dansa. Detta är väldigt underligt eftersom jag är en genetisk repellant mot dans. Att kolla på det kan gå an ifall dansaren gör något som ser svårt ut, ungefär som en cirkusartist, men att dansa själv får mig bara att tänka "Varför, varför, varför?". Några gånger har jag försökt analysera min motvilja, eftersom den tyvärr är ett handikapp, och då kommer jag alltid fram till samma slutsats: Jag tycker att dans är ett tecken på civilisationens tillbakagång. Här fjantar vi runt till musik när vi borde ägna oss åt något mer rationellt. Ungefär.

Men Michael Jackson, som sagt, får mig att vilja dansa. Han tar fram reptilhjärnan hos mig. Från Billie Jean i högtalarna i mitt gamla flickrum till fantastiskt underbara Blood on the dancefloor, som kommer att ljuda i mina högtalare tills jag dör. Så allihopa, dra upp volymen och skaka loss!

Sov gott, Michael. Hälsa pappa!

Vadå värdighet?

Den billigaste kistan kostar drygt tretusen. Det är inte klokt! Den dyraste kostar runt femtiotusen. Jag undrar om det inte bär emot lite att skicka in en sån i ugnen. Pappa hade nog kallat det i-ländernas dumhet att bara bränna upp en sådan dyrgrip i en fånig ritual.

Den billigaste kistan kallas "07" och ser ut som en Ikea Pax med en Jyskmadrass inuti. På de båda varuhusen hade man kunnat få den i valfritt laminat för högst en tusing sammanlagt. Jag har ju ärvt min prismedvetenhet från pappa, så jag föreslog en gammal garderob alternativt att jag snickrade en kista själv. Vi bygger ju om och har en hel del spillvirke hemma.

Men nix, förstår ni, så får man inte göra. Det är nämligen inte värdigt.

"Vilka är ni att definiera min värdighet?", ropar pappa från andra sidan. "Det är väl klart tösen ska snickra! Jag har ju sett henne bygga både leksaksstall och skyttegravar och det gjorde hon galant."

Stackars pappa hann inte förändra världen. Därför får han göra sin sista resa i en 07:a. Men inskriften har han författat själv och den kan ingen ändra på:

Här vilar stoftet från en man som aldrig tog orden "besparing med bibehållen kvalitet" i sin mun.