Lydig, grinig och faktiskt ganska rädd

Risken är att jag blir lite grinig framåt eftermiddagen och det har inget att göra med att min nya bil precis har kraschat. Eller att min semester är slut. Eller att jag fortfarande inte har något ”v” på min jävla hemdator (märkte ni att förra inlägget skrevs utan ”v”?). Nej, min stundande grinighet har helt och hållet att göra med att jag inte fick äta upp min lunch. En lastbilschaffis satte nämligen stopp för det.

Säg mig nu om detta inte är ett märkligt scenario: Jag sitter och käkar svampgryta i min mammas kök efter att ha parkerat lånebilen på hennes privata parkeringsplats i den inhägnade trädgården. Då knackar det ilsket på dörren och utanför står en lastbilschaffis som kräver att jag flyttar på bilen så att han kan leverera varor till kyrkan som ligger bakom. Märk väl att detta aldrig tidigare har hänt under de 16 år jag har parkerat utanför huset, eftersom kyrkan har en egen vändplan. Den har dock inte chaffisen hittat och han är heller inte intresserad av att göra det. Alltså får jag lämna min mat på bordet, sätta mig i bilen och köra iväg eftersom det inte finns några andra lediga parkeringsplatser i närheten (det är ju både en turistfälla och första skoldagen).

Jag är väldigt lydig, som ni märker. Eller så är jag bara rädd för stora lastbilschaffisar. Hungrig är jag också och sannolikt grinig. Fy fan.