fredag 6 augusti 2010

Ett fotoproffs är spårlöst borta

Med en fot i journalistiken och en i ... tja, nåt annat, är jag ganska stirrig med löpsedlar som illustrerar brottsoffer. Jag projicerar allt på mig och mina kära och så gör det så förbenat ont. Lilla Engla, till exempel, nästan på dagen lika gammal som min stora tös. Och så alla mördade medsystrar som liknar en polare, arbetskamrat, föreningskompis eller kanske granne.

Den här gången är det på riktigt. Hon har fotat min dotter på konståkningen och hon har tagit bilder till mina reportage. Det känns outgrundligt.

3 kommentarer:

Jessica sa...

Ja, vad säger man? Allvarligt alltså. Det är vid sådana här tillfällen som man finner sig vara dränerad på lämpliga ord.
Hur det än går, vad som än har hänt, att man kan hitta henne.

Anonym sa...

Åh fy! Huvvaligen, man tror inte att sånt här är sant
-Sara

Anonym sa...

http://www.svenskamord.se/index.php?topic=4734.0