måndag 29 december 2008

Shakespeares växlar

Maken och jag kammade in dubbla vuxenpoäng när vi satt uppe till ettiden inatt och såg Shakespeares lantliga komedi "Som ni behagar" på Axess-TV. Förutom en ganska intressant intrig bjöd föreställningen på flera mycket tajta trikåer och ännu fler småvågiga åttiotalsfrillor. Fast tre och en halv timme var att ta i. Skulle Shakespeare dra ner lite på snacket hade pjäserna kunnat halveras i längd.

Riktigt irriterande blir det när något viktigt ska framföras och budbäraren först ska redogöra i detalj för hur det susat i säven och fåglarna drillat inför den avgörande händelsen. Tre minuter tog det för adelsmannen att klämma ur sig att Orlando slagits mot ett lejon (uppenbarligen vanligt förekommande i den brittiska faunan på 1500-talet) och därför inte kunde träffa sin älskade Rosalind på angiven tid. Tack och lov var den väntade mön tålmodig och lyssnade ivrigt på naturens under medan hon fingrade på en blodig halsduk, tillhörande hennes tilltänkte, innan hon fick veta om han levde eller var död.

Men kanske är det vi som är för fåordiga? Kanske glömmer vi att uppskatta världen omkring oss när vi hastigt slänger fram våra budskap. Som i torsdags, till exempel, då jag sent på kvällen upptäckte att bilen slirade på växlarna. Smått hysterisk ringde jag min man som just gått och lagt sig och trodde att jag snart skulle vara hemma.

Det här sa jag:

"Det jäkla bilskrället har lagt av igen och jag står och huttrar vid Röahallen och inte en jäkel kör förbi!"

Det här kunde jag ha sagt:

"Lyss opp! Lyss opp, o ni sömndruckna herre som avlat mina barn. På juldagens natt, tvåtusende och åtta år efter Kristus födelse och tiotusende år efter att män och åter män vandrat på dessa dystra vägar, på denna dystra ö, klädd i den jungfrueliga vinterns prakt, har denna farkost i vilken din hulda hustru färdades, gul som solen var den och med ett namn, Felicia, som de ståndaktiga felicianer under nattens starka stjärna, O Orion!, vid Jupiter, likt en feline, ett kattdjur, en lejoninna, gul till färgen och med fradgande käkar, har hon flämtande givit upp och lämnat er älskade strandsatt vid borgen som krossat mången ungdoms idrottsdrömmar men också skapat stjärnor."

Det får bli nästa gång.

lördag 27 december 2008

Vem vill ligga med mig?

Julen blev en fridfull tid med de närmaste. Dessutom lyckades en man med en lustig mössa nästla sig in lite här och där. Nej, jag talar inte om Tomten utan om Påven, vars juliga uttalanden får "ho ho ho" att verka höglitterärt.

Det började den 23:e då hela familjen lyssnade på P1 i bilen på väg till makens faster i Lysekil. Påven hade precis gått ut med årets sammanfattning och slutsats: Det är de homosexuella som är orsaken till världens framtida befolkningsproblem!!! Alltså, jaha du söta lilla påvebubben. Till och med Sjuåringen hoppade till av uttalandet och frågade om fröken hade fel när hon sa att det fanns lite för många människor på vår lilla jord.

Som ni förstår kunde maken och jag inte låta bli att sitta uppe på julaftonsnatten för att beskåda midnattsmässan från St Peterskyrkan live på teve. Granen var 33 meter hög och det var nog Påvens ego också. Fast tala inför folk kunde han inte; till och med välkomsttalet fick han läsa innantill med sin entoniga stämma.

Min lilla inre terrorist tänkte att man kanske skulle släppa en bomb därinne i Petrus sista viloplats. Då skulle ju både Påven och hans kardinaler, de framtida påvarna, gå åt. Men då tänkte jag på pappas ord, som alltid är lika kloka:

"Det är ingen idé att döda Påven för det kommer alltid en till, och en till, och en till. Då är det bättre att låta dem göra dumma uttalanden som tar udden av alla andra uttalanden de gör."

Och det är ju precis det Påven gjorde i år! Fast lite rätt hade han kanske, för det är möjligt att det är just homosexualitet som är lösningen på jordens problem. Skulle så många som möjligt bli gay nu och dessutom passa på att bli rejält promiskuösa (svartsjuka ej tillåtet!) så skulle ju dels befolkningen minska, dels krigen minska genom all peace, love and understanding. Dessutom får vi inte vilja ha barn, vilket jag råkar veta att många homosexuella både önskar sig och tack och lov skaffar.

Så vem är först? Raggoparden, Lady Stalker, E, Lule-Anna, Lotten, Comvidare, Jessika, Cruella, MammaNonna, Kajsa J, Webberimakarn? Pseudo göra sig icke besvär den här gången och även svärmor är diskvalificerad av moraliska skäl, sorry. Vem är först?

Vem vill ligga med mig?

måndag 22 december 2008

När jag kysste Ferdinand

Så här i jultider tänkte jag bjuda på en liten julig karamell, nämligen en alldeles sann julsaga med alla viktiga ingredienser: julröda kläder, en julig kyss och så förstås en tjur som kunde ha hetat Ferdinand. Men först lite fakta om familjen Leanders förhållande till nötkreatur.

Min mamma lider av svår koskräck. Om en kossa har rymt i vår by stannar hon i bilen på garageuppfarten tills rymligen är infångad. Det här är ingen Kurt Olsson-grej; mamma kallsvettades av kor långt innan Kurtan satt uppflugen i jättesoffan i Mölndal och frågade celebriteter "Har du koskräck?". Nej, mammas rädsla formades i hennes barndom, när hon med saltstänkta ben nyss uppstigen ur havet gick över ängarna där kossorna bara längtade efter lite saltsten att slicka på ...

Min pappa är inte rädd för nötkreatur. De är däremot rädda för honom. När pappa går genom en hage frustar tjurarna så att det ryker ur näsborrarna samtidigt som de skrapar hotfullt med sina klövar i jorden. Pappa har helt enkelt taskiga nötkreaturferomoner och påstår själv att de grundades när han tvingade kossor att hoppa över gärdesgårdar i Motala på fyrtiotalet.

Jag själv hade aldrig riktigt reflekterat över mina nötkreaturrelationer förrän jag bestämde mig för att gena över en hage i Amish county, Pennsylvania, 1995. Att gå runt hade varit en rejäl omväg och på den hotfulla skylten stod det "Pass at your own risk", vilket i alla fall jag ser som en invit och inte ett förbud. Ingenstans stod det vad det var jag skulle akta mig för och när jag lät blicken vandra över den öde ängen utan vare sig träd eller buskar kunde jag inte se någonting alls.

Avskalade ytor verkar alltid så mycket mindre är de egentligen är. När jag hade kommit ungefär halvvägs och kunde skymta grinden på andra sidan hagen hade det gått flera minuter. Det var då, precis mitt i hagen, som jag hörde ett frustande. "Bullseye", minns jag att jag tänkte. "Här står jag i tjurens blickfång som ett fånigt litet bullseye."

Tjuren var mörk och gigantiskt stor. Nu sprang han emot mig med huvudet lätt framåtlutat. Jag insåg att jag bar en alldeles klarröd anorak och undrade om det verkligen var sant att tjurar egentligen är färgblinda. Det fanns absolut ingenstans att gömma sig så jag gjorde vad jag alltid gör när jag blir rädd: Jag blundade. Och väntade. Trots att tiden verkade stå stilla tyckte jag att det tog lite väl lång tid tills min dödsstöt.

Då kände jag hur det blåste lätt i mitt ansikte. Jag öppade försiktigt ögonen och såg rätt in i ett par stora bruna tjurögon med vippande ögonfransar. "Hej", sa jag tyst och lyfte armen långsamt. Tjuren ryggade tillbaka lite och jag stannade upp i min rörelse. Vi fortsatte att se på varandra och efter ett tag vågade jag röra min arm igen. Jag la min hand mitt emellan de stora ögonen och kliade bjässen så att dammet yrde och han fick blinka.

Min nya vän följde vid min sida när jag fortsatte genom hagen till grinden på andra sidan. Jag minns inte om vi talade om något men när vi kom fram kändes det lite vemodigt. Ferdinand, som vi kan kalla honom, såg kärvänligt på mig när jag öppnade grinden. Han sträckte fram sitt stora huvud och slickade mig på min underarm. Aldrig hade jag sett en så stor tunga förut; den räckte hela vägen runt anorakärmen som blev plaskvåt.

Det var då jag kysste Ferdinand. Mitt på nosen. Fåglarna kvittrade, solen sken och en bit bort stod en svartklädd man och bara skakade på huvudet.

lördag 20 december 2008

En underbar dejt

För tre år sedan var jag på en underbar dejt med en trevlig katalan. Ni som följer den här bloggen vet att

1. jag är gift sen många år tillbaka,
2. jag är flerbarnsmor och
3. min man är inte katalan.

Vi träffades på ett projektmöte i Bryssel och åt hotellfrukost tillsammans. Han hette Pere, var gift tvåbarnsfar och påstod sig vara en fantastisk dejtare. Min kollega skulle träffa en kompis den dagen och kvällen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så jag föreslog att Pere skulle ta mig med på en sån där fantastisk dejt.

Det gjorde han.

Vi började med kaffe och kaka på Andorras ambassad, där jag bytte adress och telefonnummer med ambassadören och hans hustru. De lovade att hälsa på om de hade vägarna förbi Tjörn (vilket de inte haft än). Dejten fortsatte i en ljuvlig japansk trädgård där vi så småningom åt sushi till japansk plingplongmusik. Efter det satt vi under ett magnoliaträd och åt glass.

När det blivit mörkt ledde Pere mig genom ett skumt upplyst kvarter där vi så småningom gick in genom en port. Därinne köpte Pere biljetter, popcorn och cola. Vi skulle se bio men inte vilken film som helst utan stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin. Det blev ett mäktigt avslut på en underbar dejt, som egentligen avslutades med en flyktig puss på kinden och ett "hoppas vi ses nån gång".

Jag har inte träffat Pere igen men fick ett mejl igår: "Are you my friend from Tjörn?". Prickar på öet hade han hittat på sitt katalanska tangentbord. Mitt namn hade han nog googlat.

Jag svarade "Yes, I am". Snipp snapp snut, så var sagan slut ...

fredag 19 december 2008

Historien upprepar sig

Jag var elva år och stod och kråmade mig framför spegeln. Åh, vad tjusig jag kände mig. De kritvita ridbyxorna var så nya att lapparna hängde kvar i en hälla. Ridstövlarna var putsade och glänste som speglar. Kavajen och skjortan var lånade men rena och välstrukna. Hjälmen var av en sån där icke-godkänd modell men den var så mycket nättare än den stora Jofa-hjälmen jag tränade i att mina föräldrar lät mig göra ett undantag för tävlingen.

Distriksmästerskap i laghoppning på c-ponny. Skulle vi vinna var det SM-kvalet nästa. Jag skulle rida Texas, en ganska ful men oerhört hoppglad brunskäck.

Då ringde telefonen. Mamma svarade och jag hörde hennes förtvivlan när hon argumenterade med personen i andra änden av tråden. Det fanns en vädjan i hennes röst. Jag tror att jag förstod redan då.

Jag var petad från laget. Det var för föreningens bästa. Skulle den kunna utmärka sig nationellt krävdes bra ungdomsryttare, inte halvtaskiga. Javisst var det orättvist men det var ju för lagets skull.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, för det första har jag tänkt på det ett tusental gånger så att tanken skulle dyka upp just nu är egentligen inte så konstigt. Jag kan återkalla känslan exakt, mana fram sorgen jag kände för trettio år sedan på bara ett litet ögonblick.

Ändå var jag med på läktaren igår när en annan elvaårings insats diskuterades i skuggan av föreningens bästa. Hur ska laget kunna gå vidare med henne i det? Jag lyssnade, nickade och tvingade undan de där känslorna som jag kände igen så väl. De som understryker att man inte duger, att man bara sabbar för de andra.

Det sjuka är att säkert ingen kommer ihåg hur det gick i det där distriktsmästerskapet för trettio år sedan, lika lite som någon kommer minnas hur det gick i den här tävlingen om några år. Men hon, precis som jag, kommer för alltid veta hur det känns att inte duga.

lördag 13 december 2008

Ljuset har återvänt

"Mamma, nu har ljuset kommit tillbaka och jag kommer aldrig någonsin kunna sova igen", säger Sexåringen förtvivlat. "Förut var det mörkt och bra men så väckte Filip mig."

Hon är arg, rent ut sagt förbannad. Några korta ögonblick senare sover hon djupt.

För mig har också ljuset kommit tillbaka. Bilen är fixad och det blev dyrt men den funkar i alla fall. Den nya datorn är installerad och har inte dött än. Maken har kommit hem och jag ska förhoppningsvis få sova inatt.

Det ser ljust ut. God natt och sov så gott.

fredag 12 december 2008

Ett mycket runt ord

När den folkvalde maken intog talarstolen i det högsta beslutande organet ikväll föll ett mycket runt ord över hans läppar. Ordet rimmar på mitt namn.

Det var inte uppskattat och han bad om ursäkt. Jag, som inte var där, fick givetvis genast reda på det inträffade eftersom mina journalistkolleger håller mig uppdaterad om makens förehavanden. Först tänkte jag "nääää", sen "jisses" och nu sitter jag här och bara fnittrar.

Men kan man klandra en snubbe som är uppväxt i Kortedala och har gift sig med en norrbottning? För att citera kommunfullmäktiges ordförande en gång när jag tog till orda (dock ej i talarstolen):

"Öronen riktigt krullar sig på mig."

onsdag 10 december 2008

Är det inte det ena så är det det andra ...

Nu har pissbilen kraschat också och bokstavligen lagt sig på mage. Det är väl nån axel som har gått av antar jag. Dags att gräva ner sig i bortre hörnet av trädgården.

söndag 7 december 2008

Britney och jag

Min sprillans nya dator avled bara några ögonblick efter att jag packat upp den förra veckan. Snabb som jag är hade jag redan hunnit pensionera den gamla. Skit samma, tänkte jag, varför inte köra en datorfri vecka?

Det sjuka är att absolut ingenting att blogga om har hänt sedan dess. Förrän idag, då jag klampade in i ett omklädningsrum med ångande ynglingar utan en tråd på kroppen: det lokala hockeylaget! Jag kutar ju ut och in i omklädningsrummet varje torsdag, då det är konståkningstjejerna som har det, och tanken har aldrig slagit mig att ishallen delas av flera föreningar.

Låt mig nu beskriva händelsen i detalj, för den är inte helt logisk:

1. Jag rusar in i omklädningsrummet.
2. Jag ser nakna män i 20-årsåldern.
3. Jag tänker "varför står ni här i bara mässingen och snackar istället för att klä på er under konversationens gång?".
4. Jag ber om ursäkt och ...

HÄR KOMMER DET OLOGISKA!!!

5. ... går in i omklädningsrummet intill, som även det är fullt av nakna män i 20-årsåldern som jag ber om ursäkt till och ...

HÄR KOMMER DET HELT SUPEROLOGISKA!!!

6. ... fortsätter in i duschen, där jag ber om ursäkt till en ensam stackars ångande 20-årig hockeyspelare!

Jag säger som Britney Spears i gårdagens dokumentär som jag av någon anledning såg på (och dessutom tyckte om):

"WHAT was I thinking?!"

tisdag 2 december 2008

Luciavers

Sexåringen tränar på versen hon ska läsa i Luciatåget:

"När andra ljuset brinner
är snart Lucia här,
och bjuder oss på kaffe
och bjuder juden bär"

("bud om julen bär", ska det vara).

Voyeur

Från en av mina arbetsplatser kan jag se in i köket hos en fin, svensk familj. Deras inredning är skrupelfri och de har precis julpyntat. När familjen äter frukost skrattar de vänligt mot varandra. Där är mamman, kanske i min ålder, med fina, välstrukna kläder och ett piggt leende. Där är pappan, som ser ut att vara i vilken ålder som helst mellan 20 och 50, i ordentligt blåställ. Och där är de två barnen, flickan lite äldre än pojken men båda i mellanstadieåldern.

Båda barnen spelar blåsinstrument och flickan har en tröja som det står "Kamratstödjare" på. Barnen har hjälmar som matchar cykelramarna. Familjen har två fräscha bilar. En gång hjälpte pappan mig att gräva fram min bil när jag hade kört in i en snödriva. Han log vänligt och sa att det var så lite så.

Nu står en gran lutad mot deras garageport. De väntar nog ett par veckor med att klä den. Först ska Luciatåg avklaras och diverse föreningsaktiviteter julavslutas. Och här sitter jag och önskar att jag kunde gifta mig med dem, inte honom utan båda två. Jag skulle kunna bo under trappan som Harry Potter. Så kunde vi baka pepparkakor tillsammans och jag kunde ta klarinettlektioner. Sexet får de klara själva, men de får gärna ödsla lite kärlek på mig.

Julen gör mig alltid så drömmande.

fredag 28 november 2008

Jag måste köpa en grävmaskin

Efter att ha talat i telefon i stort sett oavbrutet sen åtta imorse kan jag nu konstatera att jag måste köpa en grävmaskin! Det är nämligen stora inventarier som fattas i min bokföring. Glöm det där som du lärde dig hemma, att man ska vara sparsam och inte handla på kredit. Det gynnar ju bara en själv och inte samhället i stort.

De 88 procenten i gårdagens inlägg var en felräkning i tid och inte summa. Fast särskilt mycket tröst är de ju inte med de 74 procent som faktiskt gäller.

Den senaste veckan har jag alltså lärt mig två viktiga saker om företagande, och jag har lärt mig dem the hard way. Så, mina damer och herrar, här är de två första tipsen från min kommande bästsäljare "Så tjänar ditt företag pengar som du får behålla":

1. Handla en jädrans massa inventarier!
2. Handla dem på VISA, så får du konkurs- och fraktfelsförsäkring automatiskt!

Nu måste jag komma på hur jag ska motivera en grävmaskin i en text- och layoutfirma. Jag kanske kan skylla på den grävande journalistiken?

torsdag 27 november 2008

Vad ska man tro?

Jo, ännu mera elände: När jag hämtade Sjuåringen idag hade någon hällt vatten i hans stövlar. De har sånt där luddigt foder inuti och vattnet stod upp till kanterna. När maken hämtade honom en dag förra veckan hade någon slängt hans gympapåse i duschen och blött ner allt.

Jag frågade fröken vad som stod på. Hon hade inte upptäckt något sa hon. Jag berättade då att de båda vattenknepen var något som mobbare gjorde på den tiden jag gick i skolan. Fröken sa då att ingen mobbades på Sjuåringens skola, men att hon i alla fall skulle hålla ögonen öppna.

Tills vidare får vi köpa minst fem par vinterstövlar och uppsättningar gympakläder.

88 procent i egenavgifter ...

... står det att jag ska betala. Ska ringa och kolla imorgon och om det visar sig stämma lägger jag ner firman vid årsskiftet.

måndag 24 november 2008

Sune

Alltså, jag gillar ju inte ens katter men kolla vad jag hittade i grannens duschkabin:

Sune

Grisen gal i granens topp

Har förlorat en massa pengar idag eftersom en leverantör konkat. Deppade ihop lite. Sen fick jag ett nationellt hedersomnämnande för min snajsiga layout på ett jobb jag gjorde i våras. Blev skitglad.

Nu ska jag hämta en nybliven sexåring och ha myskväll. Det är en riktig uppochnerdag idag.

söndag 23 november 2008

Sexårslogik vs. Vuxenmatematik

Vi har haft sexårskalas. Därav min bloggtorka. Jag är nämligen helt utmattad, på ett sätt som endast sexårskalas kan bidra till.

Femåringen, som blir sex år imorgon, hade beställt disco. Vi bor ju i en gammal lanthandel så utrymme fanns. Trodde vi. Nu vet vi att 21 dansande sexåringar kräver minst 200 kvadratmeter i yta.

Efter en timme av totalt kaos var situationen inte längre hållbar. Maken skickades ut på slagfältet för att medla fred. Med sig hade han en rockring. Han tänkte att ungarna kanske lugnar ner sig om man blåser dem lite, ni vet med det där gamla sänk-rockringen-tricket. Det som vuxna alltid går på.

Ni som aldrig gjort det får här en kort beskrivning: En grupp människor ställer sig i en ring och sträcker fram ena pekfingret. Ovanpå fingrarna läggs en rockring. Gruppen får sedan uppdraget att sänka ringen, tills de knutna händerna tar i marken och rockringen fortfarande vilar på fingrarna. Eftersom alla vuxna vet att balans behöver en motvikt, och eftersom alla vuxna utgår från att det är just en själv som är den motvikten, höjer vuxna istället ringen.

Döm om makens förvåning när barnen genast sänkte ner rockringen till golvet. Flickornas lag vann på fyra sekunder före pojkarnas fem. Vi talar alltså om sexåringar, som ännu inte lärt sig att balans kräver motvikt.

Vilket för mig till ett annat problem som bäst löses av den som saknar kunskap. Ni har säkert redan sett det. Vart tar rutan vägen?


Som sagt, ni har säkert redan hört svaret. Annars kan ni be ett barn om hjälp. Det enda kriteriet är att barnet är så litet att det ännu inte vet att basen gånger höjden delat med två är lika med arean på en triangel.

LÖSNING: Räkna rutorna i de röda och blåa fälten: röd åtta gånger tre, blå fem gånger två. Alltså kan hypotenusan inte ha samma lutning i de båda. Vi är så vana vid att beräkna arean på trianglar att vi utgår från att den är rät om bara basen och höjden är det. Den övre figuren har en konkav hypotenusa, den undre en konvex. I den finns ett utrymme för ett hål. Det är alltså en illusion, fusk om man så vill, och sådant ser barn blixtsnabbt.

Dåvarande femåringen: "Men mamma, den där är ju mycket större!" (pekar på den undre triangeln).

onsdag 19 november 2008

Kannibaler

Jag vaknade av det ryckte försiktigt i dörrhandtaget. En strimma månljus hade letat sig in i den pyttelilla glipan mellan fönsterkarmen och rullgardinen. Nu föll det på handtaget som långsamt trycktes ner.

Dörren öppnades. En liten siluett tassade fram förbi kortändan av sängen. Maken slumrade djupt på sin sida. De självlysande visarna på klockan ovanpå nattduksbordet visade tjugo över tre.

En liten hand lades på mitt huvud. Femåringen böjde sig framåt och fann mitt öra. Det puffade av hennes lätta andetag.

"Mamma", viskade hon. "Äter kannibalerna upp skinnet också?"

söndag 16 november 2008

Ett tryne på diskbänken

Maken silar späck till tonerna av Nina Simone. I köket står barnens gamla plastbadkar fulla av grisdelar. För en vecka sedan hette köttet Nasse och bökade i leran här utanför.

Tioåringen håller händerna för öronen och skriker att det är ÄCKLIGT, ÄCKLIGT, ÄCKLIGT! Hon ska fanimej bli vegetarian.

"Svär inte", säger jag.
"Det klarar du aldrig", säger maken.

Först tänker jag att det nog var det mest opedagogiska man kan säga i det här läget. Att bli vegetarian blev just en utmaning. Men sen inser jag att även jag agerade felaktigt. Vem bryr sig om en liten svordom när hon mår så dåligt? Även jag grät de första gångerna Nasse slaktades. Det är bara de två minsta, som bott härute på vischan hela livet, som aldrig reagerar över ett blodigt tryne på diskbänken.


Nasse

torsdag 13 november 2008

Plattarna

Det blev inget scoop idag. Det enda som finns kvar av storyn är den snitsiga rubriken som Lotten föreslog.

Min första mammografiupplevelse skulle dokumenteras noga. Kameran hade jag med mig så att någon syrra kunde plåta mig när jag satt fastklämd. Men det var inget snajsigt sjukhus jag hamnade på utan i en buss, stor och vit med ordet MAMMOGRAFI i gigantiska bokstäver längs långsidorna.

Väl inne ställdes jag på ett löpande band. Station ett var ett väntrum med Svensk Damtidning från augusti 2007. Charlotte Perelli var inte lycklig då. Sedan fördes jag in i ett litet rum där jag fick klä av mig topless. Det klämdes och nöps och så föstes jag vidare till rum tre, där ena bröstet lades på en genomskinlig bricka, klämdes ihop, klick, nästa bröst, kläm ihop, klick, första bröstet igen fast från sidan, kläm ihop, klick och andra bröstet från sidan, kläm ihop, klick. Inte ens ont gjorde det.

Jag försökte ställa frågor. Hur många tar ni emot per dag? Sex i halvtimmen, var svaret. Inte tolv i timmen. Det blir typ 192 bröst om dan, om man räknar dem styckvis alltså. Sen försökte jag skämta lite: "Jag är förresten gravid men eftersom det stod i papprena att man måste säga till om man misstänker graviditet, och jag är ju bergsäker, så sa jag inget." Det var inte roligt, insåg jag snabbt. Tillbaka på löpande bandet, på med kläderna och så ut till varuutlämningen.

Idag blev både storyn och brösten platta som pannkakor.

onsdag 12 november 2008

Årets julklapp, från 7 år

Först kom Lego Star Wars, sen kom Lego Indiana Jones. I somras kom Lego Batman och nu, mina damer och herrar, kommer Lego Filip:

Det är alltså videospel vi talar om. Än så länge är bara omslaget färdigt men upphovsmannen, även kallad Sjuåringen, jobbar för fullt med specialeffekterna. Filips mamma, Lego-Britta, ska få ett lasersvärd att slåss med. Hon står dock på de godas sida, till skillnad från Lego-Lennart (längst till vänster) som är ond. Filip själv, som är spelets huvudperson, står längst fram i en randig tröja. De andra killarna är hans bästa kompisar.

Spelet finns som synes i Wii och är från 7 år, enligt rutan längst ner till vänster.

tisdag 11 november 2008

Den här måste man rama in:

Läs mer här.

Jessikas hjärta

Det har varit en underlig dag. Jag har träffat en revisor, varit på nätverksmöte och rapporterat från en barnteater. Men mina tankar har varit i Västerås.

Där bor en bloggare som fått en pacemaker inopererad idag. Det slår mig att jag inte har någon som helst aning om hur hon ser ut. Vad har hon för hårfärg? Är hon lång eller kort, smal eller tjock? Vad säger hennes blick? Enligt henne själv syns inte ens sjukdomen så jag hade lätt kunnat gå förbi henne utan att reagera.

De sista dagarna har hon varit rädd. Först skrev hon det inte rakt ut i sin blogg, men oron kröp fram mellan raderna. Sen, för bara några dagar sedan, fick vi veta varför. Hon skulle operera hjärtat. En pacemaker inte större än en femkrona, skrev hon. Och jag tänker mig en liten slant som vinglar på ett stort, knubbigt och alldeles klarrött julgranshjärta.

Det handlar förstås om Jessika, en i vår ganska stora bloggfamilj. Hela morgonen har jag väntat på besked, loggat in på nätet från min lilla Blackberry mitt under revisorsmötet och dockteatern. Jag har inte varit koncentrerad. För några ögonblick sedan lades en liten text ut på hennes blogg. Allt har gått bra.

Nu kan jag gå vidare och försöka få något gjort idag också.

söndag 9 november 2008

Bokstavera, tack

Pseudonaja skrev för en vecka sedan ett inlägg om dumma felsägningar. Då kom jag att tänka på en dum felsägning som i slutändan faktiskt blev helt rätt. Fast det tog mig en vecka att komma på att jag kunde blogga om den.

Det var för en herrans massa år sedan när jag gick på college i Alaska och brorsan pluggade i Wales. Vi talades vid i telefon och han berättade för mig att han hade råkat säga ”Can you bokstavize that, please” på en föreläsning. Jag skrattade gott åt det.

Bara några dagar senare var jag på en föreläsning där professorn talade väldigt snabbt. Han slängde ut en fråga och tittade på mig. Jag fattade nada av vad han menade och hörde mig själv säga:

”Can you bokstavize that, please?”

Det blev tyst i föreläsningssalen. Efter ett tag kom lite spridda skratt.

”Come again”, sa en kille en bit bort.

”Can you bokstavize that, please?”, sa jag högt och tydligt. ”It means spell.”

Jag såg på mina klasskamrater med en blick som sa att det var jag som hade rätt och de fel. Efter ett tag bad någon mig att bokstavera bokstavize, vilket jag i slutändan gjorde på whiteboardtavlan så att ingen skulle missa det.

Till denna dag används ordet av mina vänner i Alaska. Och vad jag förstår sprids det även i Wales.

lördag 8 november 2008

Det ordnar sig alltid

Igår gick fläkten sönder i pelletspannan så vi har ingen värme i huset. Inatt ska Femåringens bästis sova över. Hela helgen befinner sig maken på partistämma i Viskafors eller nåt sånt.

Jag lagar fiskpinnar med ris. Min man hade nog kallat det en underlig kombination men det är i alla fall något jag behärskar. Ska försöka koka några bönor också.

Sen blir det pannkakor till kvällsmat, främst för att vi har så väldans mycket mjölk och ägg med utgånget datum.

Ja, det kommer säkert att ordna sig det här.

Uppdatering: Vi har nu ätit min mumsiga middag och det var ingen som klagade. Till och med bönorna gick ner. För att starta en trevlig konversation frågade jag bästisarna vad de ville bli när de blir stora.

Femåringen: Jag ska bli pensionär!
Bästisen: Jag ska bli affärsman!

Jag fick sedan en ingående beskrivning av hur man bygger en stol, för det har de lärt sig i skolan. Dagens pedagogik kanske inte är så tokig trots allt.

fredag 7 november 2008

A comment from The First Dog


Jag har förvånansvärt få passioner i livet, men här är en: hundar av rasen skotsk terrier. Sen att de är överjävliga och bitska spelar ingen roll för de är så otrooooligt coola. Jag har ägt fyra stycken, om man inte räknar in tre kullar valpar, och en dag ska jag ha en till.

Barney Bush här påminner mycket om min skotte Gus, som fick en varningstriangel instämplad i sin journal. Vetrinären frågade om han var pålitlig och jag svarade förstås ja, att han "kunde lita på att bli biten".

Stackars Gus uppfyllde inte rasstandarden för skotsk terrier. Men han fyllde upp den.

Laddie a.k.a. Sladden här var pappa till Gus.

Jag är alltid rädd för att "dras med" ...


... och misstänksam som få kan jag också vara. Men en sak är i alla fall säker: Snacka om stilig karl!

torsdag 6 november 2008

Ord jag inte kan stava till

Tillrättavisning (jag skriver tillrättaviselse, se förra inlägget)
Överraskning (jag skriver överraskelse)
Institution (jag får in för många tititi, så att det blir instititititution)
Bibliotek (jag skriver bilbiotek)
Bebis (jag tycker bäbis är sötare)

De fyra första är inget jag är stolt över. De beror sannolikt på en störning i hjärnmolekylen. Det femte står jag för.

onsdag 5 november 2008

Yo Momma!

Jag visste redan igår att Obama skulle bli president eftersom Sjuåringen talat om det för mig:

"Mamma, det blir en brun president i år", sa han vid middagsbordet.

Han är inte så noga med val och sånt där. För honom var det redan avgjort. Att han refererade till Obama som brun var bara praktiskt, för det är det barn är. Sjuåringen har gott om såväl bruna som beiga vänner, i olika hårfärger och olika kläder, med eller utan glasögon. Sen är det inget mer med det.

På teve och på nyhetssajterna, de svenska, talar man om en afroamerikan. Jag fick lov att slå upp det i SAOL för att kolla att det verkligen var okej, och det var det. Men när jag placerades på ett dorm för "afroamerikaner" i Alaska för 17 år sedan (utböling som utböling var nog tanken, misstänker jag) fick jag snabbt lära mig att benämningen var rasistisk. African-American skulle man säga. Afro för dem var en rund hårboll à la Michael Jacksons första omslagsfrisyrer. Sa man det fick man i bästa fall en tillrättaviselse, i värsta fall ett klassiskt hot:

"Yo momma!"

Jag sitter vid datorn ovanligt tidigt idag. Har fått ganska många mejl från mina gamla dormpolare och det är inte utan att jag dras med i entusiasmen. Så kommer jag att tänka på gamle Ken Price, där han satt i gungstolen på den knarriga verandan i El Paso, Texas, 1992. Han skulle aldrig rösta på Clinton, sa han. "He speaks like a man of color." Jag undrade vad det var för negativt med det (även om jag inte riktigt förstod vad han menade). Ken Price suckade djupt och sa stillsamt att den dag en färgad blir president i USA "will be the day the fat lady sings."

Och här har jag gått och sjungit hela morgonen.

tisdag 4 november 2008

En död punkt på hitta.se

Maken: Om du tänker dig att du kommer från där Birgith bor så fortsätter du på den vägen och svänger där Åsa bodde förut men fortsätter förbi huset på en smal grusväg som bara är några meter bred så får du möte måste du köra ner i diket men du fortsätter i alla fall där in i skogen i kanske några kilometer förbi ett eller två eller fem eller kanske inga sommarstugor tills du ser en massa ved som är staplat och om du har kommit rätt en bergskam men då måste du först svänga på en ännu mindre väg som nästan inte syns men den är i alla fall till höger om du kommer från Åsas håll och ligger ganska nära ett ställe där kyrkan syns och sen kör du bara vidare tills du ser ett rött hus men kör för helvete inte fel för det finns ingen mobiltäckning där och det går inte att vända bilen.

Det är nog säkrast att jag tar med mig sov- och matsäck.

måndag 3 november 2008

En aktiv kvinna i sina bästa år

Vaknade leende. Gjorde lite uppfriskande chung-feng-sui-pong-stretching för att starta dagen rätt. Tvagade och klädde mig fräckt. Mellanblå tunika med matchande accessoarer. Tvagade och klädde barnen. Femåringen i nya strumpbyxor och hårspänne i samma nyans. Hon är vacker, representativ. Kokade gröt som slukades av hungriga barn. Åt själv en osockrad portion.

Lämnade barn två minuter i. Ropade käcka kommentarer till annan mamma. Backade ut från parkeringsplatsen och lämnade ädelt plats åt sen pappa. Körde till jobbet.

Deltog i arbetsplatsträff. Fällde smarta kommentarer. Var uppskattad av medarbetarna. Fotograferades för passerkort. Snygg bild av aktiv kvinna i sina bästa år. Lunchade i farten. Hälsade på trevligt kommunalråd och skämtade friskt. Uppskattades.

Sammanställde nyckeltal för budget. Intervjuade konstnärlig ledare om ungdomars kreativa porträtt av rörelse. Menade att budskapet exponerades väl på det tunna makulaturpappret.

Gjorde snabb förflyttning till brandstation. Var imponerad över 28 minuter lång film om fingerad olycka. Fick cd-kopia och lade i handväskan. Tackade, berömde och lovade att återkomma. Fick kram av räddningschef.

Var sekreterare på viktigt möte med visionen att bli bästa kultur- och fritidskommun i Västra Götaland. Definierade svåra ord. Uppskattades. Drack två glas vatten och kommenterade hotande budgetunderskott.

Körde till svärmor och svärfar och hämtade barn. Tackade artigt för hjälpen. Fick kram av svärmor. Placerade arga, avundsjuka barn i bilen. Förklarade pedagogiskt att mamma aldrig är arg på pappa när han får mest bullar. Mamma gläds istället åt pappas bullar. Körde hem i tillåten hastighet och väjde kontrollerat för vilsen räv.

Gjorde vitaminrik kvällsmat som barnen slukade glupskt. Åt själv en klementin. Skrev sponsorregler, kopierade från norsk hemsida, för konståkningsklubb. Agerade respekterad styrelseledamot. Ringde andra respekterade styrelseledamöter och presenterade kreativa förslag.

Flashback från Storgatan i Luleå 1983: Jag rider på steget. Allt känns så bra idag, allt har gått som planerat. Vad lätt det är att gå då. Ja, jag rider faktiskt på steget.

Där är ju min bror! Han vinkar till mig. Han säger något:

"Vad fan går du så konstigt för?"

söndag 2 november 2008

Sju saker om Howdy Sailor!

Jag har blivit utmanad av en av mina favoritbloggare, Lady Stalker. Här är utmaningen:

1. Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

Check, redan gjort!

2. Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.

Jag är snällare än man kan tro.
Jag har ett 37 centimeter långt operationsärr.

Jag är lyckligt lottad.
Jag är gift med en ursexig man.
Jag är rädd för trollsländor.
Jag har minst en lus i håret.
Jag tar aldrig dubbelnougaten.

3. Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

Eftersom jag motsätter mig exponentiella kedjebrev utmanar jag bara en person: min svärmor.

lördag 1 november 2008

Pippi på loftet

När vi vaknade i morse satt en gråsparv och åt smulor på diskbänken. Den flög sedan in i Tioåringens rum och bajsade på skrivbordet. Det var inte uppskattat. Bloggberoende som jag har blivit sprang jag efter kameran men när jag väl hittat den hade maken redan visat sparven ut.

Varför kunde maken inte bara vänta några minuter? Han har ingen förståelse för bloggning. Så nu för ni nöja er med min torftiga, icke-fotodokumenterade berättelse.

Uppdatering: Jag bad maken ta några kort åt mig till en story jag jobbar på. Han överlämnade kameran så att jag kunde lägga in bilderna i datorn. Bilderna jag bad om fanns mycket riktigt där, men även den här:

Bilden är tagen inte långt härifrån. Och maken menar att han ändå inte har något att blogga om ...

fredag 31 oktober 2008

Bus eller godis?

Tidigare ikväll knackade det på dörren. Vi bor visserligen på landet men det här hade vi inte räknat med. Amigo, som han heter, hade med sig en stor korg som vi skulle hälla godis i. Och bakom verandan hördes fnittrande barn ...

Alla helgons blodiga natt

Det var Allhelgonaafton men Lisa var inte med sina kompisar. Hon var visserligen bjuden till Sandras party men hade sagt att hon hade ont i magen. Det var sant. En stor klump bara växte och växte därnere. Hon kände sig orolig, men också lite spänd. Egentligen var det ju inte första gången det här hände men man visste ju inte alltid hur det skulle gå.

Klockan åtta hade han sagt. Det var en minut kvar och hon tog några djupa andetag. Sedan loggade hon på. Det rasslade till på skärmen och där satt han mycket riktigt. Lisa förstorade bilden och såg att han hade något elakt i ögonen.

”Har du bestämt dig?”, frågade han genast.

Rösten var hög och nästan gäll. Det lät som att han i själva verket satt där i rummet intill henne. Instinktivt sträckte hon sig mot musen och drog markören mot volymreglaget.

”Inte så högt”, sa hon oroligt. ”Mamma är hemma.”

Då log han och såg nästan snäll ut. Egentligen var han inte så ful och inte särskilt gammal heller. Thomas hade han sagt att han hette. Thomas Eriksson. Han var 32 år och bodde ensam i en tvårummare med sin katt, faktiskt inte särskilt långt ifrån henne.

”Har du bestämt dig?”, frågade han igen.

Lisa ryckte på axlarna. Hon såg hur hans arm rörde sig över musen och hur han lutade sig framåt mot webbkameran. För ett ögonblick kändes det som att hans huvud skulle bryta sig igenom skärmen.

”Ja eller nej?”, sa han strängt.

”Ja”, viskade Lisa.

Han hade sagt att han kunde förstöra hennes dator om hon inte gjorde det han bad om. Att han hade stoppat in en hemlig fil medan de chattade och att den filen kunde radera hela c-driven och förstöra alla dyra program som mamma och pappa hade köpt. De skulle bli vansinniga om det hände. Ändå kände hon på sig att det kanske inte var sant.

”Man kan inte lägga virus i andras datorer genom att bara chatta med dem”, försökte hon.

Då lutade han sig tillbaka i stolen och la händerna bakom huvudet. Så log han med hela ansiktet. Tänderna var stora och ljusgula och Lisa tyckte att han såg äcklig ut.

”Ska vi slå vad?”, sa han överlägset.

Hon svarade inte.

”Gör så här”, sa Thomas och smackade lite med läpparna. ”Öppna mappen som heter Den här datorn och gå till Kontrollpanelen.”

”Vänta lite”, mumlade Lisa och öppnade ett nytt fönster. Hon gjorde som han sa. ”Okej.”

”Öppna nu Administrationsverktyg. Ser du mappen Datorhantering?”

Hon nickade.

”Den ska inte vara där. Den är en attrapp med ett virus som raderar hela jävla c-driven. Försök radera den så får du se att det inte går. Det är bara jag som kan ta bort den.”

”Okej”, mumlade Lisa. ”Jag tror dig.”

Hon var lite rädd nu men tänkte att det var bäst att få det undanstökat. Det viktiga var att mamma inte fick veta något. Hon skulle bli helt rasande. Dessutom var ju Thomas inte där hos henne utan bara på en bildskärm.

”Vill du hellre komma hit?”, frågade han.

För ett ögonblick trodde hon att han hade läst hennes tankar. Tänk om han hade gjort det? Men det visste hon ju i alla fall att man inte kunde.

”Du vet ju var jag bor och du kan faktiskt cykla hit. Du fick ju adressen förra gången vi chattade”, sa han ivrigt. ”Och jag vet var du bor.”

Hon önskade att hon inte hade berättat det för honom. Men det var ju innan han blev så där konstig och äcklig. Det var när han sa att hans katt hade fått ungar. Åh, vad hon önskade sig en egen kattunge. Busan skulle den heta.

”Jag får nog inte”, sa hon. ”Det är för farligt.”

”Det är väl inte farligt. Vad ska hända?”

”Alltså vadå, det finns ju en galen mördare som går lös och så är det Halloween och allt.”

Detta fick honom att skratta. För ett ögonblick tyckte hon att han såg snäll ut, precis som han hade gjort när de först träffades för några veckor sedan.

”I hate to break it to you, baby, men det finns varken monster eller galna mördare därute. De enda som har mördats de senaste åren var äldre män och det kan man väl knappast säga att du är en. Dessutom mördades de i sina hem, aldrig utomhus. Förresten så har de tagit mördaren.”

”Har de?”, frågade hon ivrigt. Det kände hon inte till.

”Japp, de tog honom förra veckan. Det visade sig att han kände offren och det var därför han kunde ta sig in i deras hem utan att det märktes.”

Hon andades ut. Men hon var fortfarande orolig för hon ville ju inte träffa Thomas i verkligheten.

”Mamma kommer inte låta mig gå någonstans”, sa hon bestämt.

”Okej, då kör vi på Plan A istället. Du kan börja direkt.”

Han hade sagt att hon skulle ta av sig alla kläder. Först hade det bara varit överkroppen han ville se men nu när det hade dragit ut så mycket på tiden sa han att hon behövde ta av sig allt. Till och med trosorna.

”Jag väntar”, sa han otåligt.

Hon började slita lite i muddarna på tröjan. Det gick trögt.

”Du kanske vill leka nåt under tiden?”, frågade Thomas. ”Har du något förslag på en rolig lek? Du kanske vill vara en olydig flicka?”

”Mmm…”

”Men vem ska jag vara då?”

”Pappa!”, sa Lisa.

Då log Thomas. Än en gång såg han ganska snäll ut.

”Så jag ska vara pappa då?”, sa han mjukt.

”Nej, jag tänkte bara …”, mumlade Lisa och drog jumpern över huvudet. Hon hade ett linne på sig under.

”Linnet också”, sa Thomas ivrigt. Han hade lutat sig framåt igen.

Hon kunde nästan inte röra sig. Hon visste ju att det egentligen var fel.

”Jamen då leker vi att jag är din pappa, då”, sa Thomas argt. ”TA AV DIG LINNET!”

”Pappa säger aldrig så.”

”Jaså, vad säger han då?”

”Inte så.”

”Vad gör din pappa egentligen?”

”Han hjälper folk.”

”Är han doktor, eller?”

”Nä.”

”Är han polis?”

Lisa kunde inte låta bli att fnittra lite åt det.

”Mer tjuv, typ.”

Nu såg det ut som att pappa också skrattade.

”Pappa!”, sa Lisa igen.

Då vände sig Thomas om. Lisa blev tvungen att stänga av ljudet så att mamma inte skulle höra något. Inte för att Thomas kunde skrika längre för pappa hade ju stoppat en trasa i munnen på honom och höll på att binda fast honom. Slaget i bakhuvudet hade gett honom näsblod.

Sen blev det lite väl äckligt så Lisa stängde av. Först vinkade hon till pappa.

”Vi ses snart, gumman”, såg det ut som hans läppar sa när han vinkade tillbaka.

torsdag 30 oktober 2008

Legenden om Åkerviks nakne galning

På Tjörn lurar vintern runt hörnet. I luften finns en stickande kyla och markerna ligger alldeles stilla och väntar. Om några dagar ska den första snön falla.

Imorgon ska vinterdäcken på och inne brinner kaminen för fullt. I källaren står högar av pelletssäckar, staplade likt sandmurar på ett slagfält. Vi är redo nu, vana efter år av vinterförberedelser som numera sker lika mekaniskt som morgonens första toabesök. Annat var det när vi precis flyttat hit.

Vi övertog huset den första helgen i februari 2001. Då var det kallt, må ni tro. De förra ägarna hade lämnat grundvärmen på men oljetanken var tom och någon braskassett hade ännu inte installerats. Det gick att bränna ved också istället för olja men det var svårt att få tag i torra klabbar. En granne sa att Vedmannen bodde i närheten och körde en blå traktor, så varje gång vi hörde en puttrande motor rusade vi till fönstret och hoppades att det var han. Ändå tog det nog ett par veckor innan jag fick syn på den blåa traktorn.

Min man hade just ställt sig i duschen. Det var på den tiden han hade dreadlocks, 26 långa korvar som räckte ända till knävecken på honom trots att han är närmare två meter lång.

"Vedgubben är här!", skrek jag när jag såg den blåa traktorn köra genom byn en bit bort.

"Var?", ropade maken från badrummet.

"Han kör genom byn och är på väg hitåt!", skrek jag så upphetsat att de som kände mig nästan skulle ha trott att den blåa traktorn i själva verket kördes av Johnny Depp.

Det skramlade och bökade i badrummet. En mycket stor man med mycket långt, vått hår hade kastat sig ur duschen och höll just på att passera genom hallen. Runt livet hade han en minimal handduk och de plaskvåta fötterna stack han ner i ett bar stora, militärgröna gummistövlar. Jag såg allt som i slow motion och tänkte att det kanske hade varit lättare om jag som var fullt påklädd hade tagit tag i problemet, men det var det försent för. Dörren smällde igen och precis när den blåa traktorn svängde upp på vägen framför vårt hus såg jag hur maken hade nått garageuppfarten.

Resten var helt overkligt och jag som såg allt ifrån vardagsrumsfönstret kunde inte annat än förundras över det som utspelades: Där körde en skräckslagen gubbe i en långsam gammal skruttraktor och efter honom sprang en nästan naken galning med hår i långa korvar ner till marken. Det var alltså fortfarande februari och iskallt ute. Den stackars vedgubben blev så chockad att han inte vågade stanna och fråga vad som stod på. Istället ställde han sig på gaspedalen och lyckades på så sätt öka avståndet mer och mer. Då och då vände han sig om och stirrade med uppspärrade ögon på min man som skrek och viftade med armarna och inte hade vett att stanna.

Det som hände har gått till historien i vår lilla by. Legenden om den nakne galningen håller på att nå samma status som historien om Karl Peder Måneskiöld som på 1500-talet byggde sitt hus här, där sedan makarna Åker och Vik flyttade in så att byn kunde få namnet Åkervik. Bara några tiotal meter från Måneskiölds stengrund lever idag den mer civiliserade, numera snaggade kvarlevan av den nakne galningen som jagade stackars Vedgubben den där iskalla februaridagen 2001.

Vi blev så småningom vänner med Vedgubben. Han heter egentligen Olof och är svensk mästare i PRO:s bouleturnering. Dessutom har han alltid godis hemma, vilket gör att barn rymmer till honom titt som tätt. Någon ved behöver vi dock inte längre. Vi har ju som sagt pellets nu.

tisdag 28 oktober 2008

Det blev ingen dödsstjärna ...

... men väl en planet där Jabba the Hut håller prinsessan Leia fången i bikini. Skeppet var komplett till cirka 80 procent och från den här vinkeln syns inte att Jabbas innertak är blått och rött eller att skeppet har konstiga gula lappar baktill. De andra skeppen har vi gjort helt från spillego, vilket tyvärr bara avslöjar att vi har på tok för många småprylar.

Roligt var det faktiskt också, även om jag fick ont i nacken efter sex timmar. Sen kan tilläggas att någon riktig supermamma är jag inte eftersom det inte är särskilt svårt att ta ledigt en dag om man är egenföretagare. Jag är snarare en dålig förälder eftersom barnen bara får två dagar hemma under höstlovet.

Uppdatering: "Mamma, har du berättat att du klippte sönder en bit så att den skulle passa fastän det var DU som sa att man bara skulle använda bitar man hade och inte förstöra nåt? Har du berättat det, eller? JAG skulle aldrig ta sönder en legobit med en sax eller kniv."

Uppdatering: "Mamma, han heter inte Habba utan Jabba!" Förlåt en korkad morsa ... som nu har ändrat det katastrofala misstaget.

måndag 27 oktober 2008

I ett ögonblick av ömhet ...

... lovade jag Sjuåringen att jag skulle ta ledigt från jobbet den 28 oktober och stanna hemma med honom och bygga en hel Star Warsvärld i lego. Jag har nu kopierat ett antal ritningar och samlat ihop tusentals udda legobitar hemma. Det blir nog svårt att få färgerna rätt men att formerna ska stämma har jag gett mig sjutton på.

Imorgon börjar utmaningen.

söndag 26 oktober 2008

Luppdatering

Ikväll fortsatte höstens evighetsprojekt: lusjakten. Jag hittade en liten krabat i Femåringens kalufs medan hon satt böjd över efterrättsglassen. Nej, nej, nej var min första tanke. Sen bestämde jag mig för att göra upp med fienden en gång för alla. Visserligen för kanske tjugonde gången. Varenda jäkla preparat har jag testat, så nu skulle jag göra det the good old way, som man gjorde i stugorna förr i tiden.

Jag placerade mig själv på toalocket och Femåringen på en låg pall framför. Toan är alltså det ljusaste rummet i huset. Sedan kammade jag hennes (tack och lov) ljusa hår, strå för strå, under lupp. En och en halv timme tog det. Tre löss tog jag. Och så några ägg.

Nu kan det inte finnas någon kvar.

Jag borde få pris för min envishet. Ja, ett har jag på sätt och vis redan fått: en signerad "Familjens handbok om fästingar, loppor och löss" av Olle Bergman. Den skickades till mig efter att författaren själv och hans hulda hustru (Lotten igen) sett mitt desperata blogginlägg. Handboken är för övrigt bland det roligaste jag läst i bokform i år; här kan man verkligen tala om att förena nytta med nöje.

Nu önskar jag bara att författaren kunde signera sig själv och åka ner hit och utrota resten, ifall kvällens åtgärd inte lyckades.

lördag 25 oktober 2008

Mr Darcys första tryckare

Tolvåringen var på disco igår. Temat var Halloween men det var det nog bara arrangörerna som brydde sig om. Själv bytte Tolvåringen inte ens tröja och inte gurglade han heller. Istället skuttade han bara in i bilen och ropade "Då sticker vi då!" till sin pappa, min make, som skulle vara ansvarsfull vuxen på plats.

Efter några timmar ringde maken men lämnade genast över luren till en annan ansvarsfull vuxen. Hon riktigt gurglade av upphetsning.

"Han dansar tryckare", sa hon ivrigt. "Det står en ring av flickor omkring honom och alla vill dansa med honom."

Och jag kom att tänka på Mr Darcy, den mystiske snyggingen i Stolthet och fördom. Han som får de debuterande damerna att fnittra förtjust, han som får dem att önska.

Sen gjorde maken något som borde vara förknippat med omedelbar arkebusering utan rättegång: Han fotograferade tryckaren! Inte på avstånd utan alldeles intill. Tack och lov är Tolvåringen cool och bara log åt sin pinsamma pappa.

Precis som Mr Darcy skulle ha gjort.

Och jag har fått tillstånd av Tolvåringen att publicera bilden. Däremot kladdar jag som vanligt över ögonen.

torsdag 23 oktober 2008

Finn fem fel!


Fast det räcker med ett. Igår såg min profil ut som bilden till vänster, idag som bilden till höger. Tyvärr är båda suddiga men det är å andra sidan hela jag just nu. Ser ni nån skillnad?

Här är facit:

Just det! Jag blev ett år äldre vid midnatt. Det är min fölseda. Högtiden har tack vare mina agenter (barnen) uppmärksammats av:
  • 16 bibliotekarier
  • sex nämndsekreterare
  • ett kommunalråd
  • sex konståkningstränare
  • en dockteater
  • fyra fritidsledare
  • tre småskollärare
  • en brevbärare
  • fem grannar
  • cirka 15 för mig okända barn
  • cirka 30 för mig kända barn
  • en ICA-expedit
  • tanten i kiosken
  • cirka 20 förbipasserare
  • familj, släktingar och vänner.

Jag hade med mig tårta till jobbet eftersom man ska det. Bakade en igår, dock ej den som arbetskamraterna mumsade på i morse. Kakan jag bakade var jättegod men fick skrapas ur formen med sked, vilket funkade bra för familjen.

Istället fick min man kallas in som jourhavande konditor. Han använde samma recept, samma ingredienser, samma visp, samma form, samma ugn och samma tid men fick ändå en kaka som var cirka sex gånger fluffigare än min. Är inte det diskriminering så säg?

Uppdatering: Nu har högtiden också uppmärksammats av flera gulliga bloggare, både i kommentarer och mejlledes. Kram till Lule-Anna som grattade mig först, faktiskt innan barnen gjorde det ... JÄTTETACK ALLA!

Uppdatering: Jag har nu gett mig på att försöka göra korrekta punktlistor enligt Lottens fina exempel. Tyvärr delar jag inte hennes intresse för svenska språket men hon är trots allt min guru på området och tålmodigt bollplank. Dessutom är det alltid kul att göra rätt. Hoppas det blev det nu.

onsdag 22 oktober 2008

Kissnödig, kreativ och komplett galen!

Nöden har ingen lag och den är dessutom ganska kreativ. Det fick jag erfara idag när jag gjorde det korkade valet att köra kissnödig i två och en halv mil.

Jag hade intervjuat en inredningsexpert i Ödsmål, någon mil norr om Stenungsund. Huset hon bodde i var felfritt och jag fick givetvis en rundtur. Vid det laget hade jag smällt i mig två stora koppar kaffe och en halvliter mineralvatten. Väl inne på dasset fick jag beskåda perfekt kakel, inmurade stenar och en enorm bubbelpool. Handdukarna var noggrant matchade och toastolen glänste som om ingen rumpa någonsin kommit i dess närhet. Det var liksom inte läge att fråga om jag kunde testa holken ett tag. Dessutom var det ju på sin höjd en halvtimme hem.

Trodde jag.

Ute ösregnade det som om hela världen tog en enda gemensam dusch. Ljudet av vatten som störtade mot rutan signalerade till min reptilhjärna att det var dags att lätta på trycket. Jag grimaserade, knep ihop låren och maxade vindrutetorkarna. Snäpp! Torkarbladet mitt framför förarplatsen bröts av och hängde som en sladdrig fena i sitt fäste. Sekunderna senare var sikten helt borta och jag såg inte ens motorhuven. Som en fullständig dåre lutade jag mig åt sidan och stirrade ut genom passagerarsätets ruta istället. Det var inget vinnande koncept eftersom jag tog ratten med mig och hamnade på väggrenen.

En tiondels sekund senare hade jag kommit på den perfekta planen. Det låg passande nog ett tuggummipaket i det lilla facket under bilstereon. Jag slet upp stanniolen och fiskade upp fyra bumlingar med mintsmak. Aldrig förr har jag tuggat så frenetiskt. Det fradgade om läpparna och ögonen var uppspärrade som pingisbollar. Med kisset tryckande mot urinblåsan använde jag mina sista krafter till att forma en lagom kletig klump. Jag öppnade bildörren, som nästan slets av i den hårda blåsten, och kravlade mig ut till framrutan. Med regnet störtande ner klistrade jag fast vindrutetorkaren i dess fäste och kastade mig dyngsur tillbaka in i bilen.

Arrangemanget höll i några kilometer faktiskt, men fartränderna av mintklistret lär vi nog aldrig få bort. När skiten så småningom slets av permanent hade jag kommit till Stenungsön, inte långt från Tjörnbron. Jag blev tvungen att stanna med hjulen halvvägs i diket. Utanför susade bilarna förbi. Alla verkade ha bråttom till sitt. Och jag var så kissnödig att jag höll på att förlora förståndet.

Jag såg mig om i bilen efter något att lätta på trycket i. På golvet i baksätet låg en röd Mullekåsa modell mindre i plast, och jag tänkte att jag kanske kunde kissa i omgångar. Men var skulle jag hälla kisset? Att bara veva ner rutan och hälla ut kändes inte så bra. Då såg jag att det stod en halvdrucken MER i dörrfickan. En reflex fick mig att vilja ta en klunk.

”Är du för fan inte klok!”, röt jag åt mig själv och kände mig genast lite bättre. Så jag bestämde mig för att ringa och skälla ut min man.

Han lyssnade tålmodigt och sa sedan att han skulle komma med ett par nya vindrutetorkare. Varför bad jag honom inte om en potta också? På Tjörn sken i alla fall solen och alla där var glada och nykissade. Jag blev lite lugnare och bestämde mig för att vänta med kåsan och MER-flaskan tills det inte längre fanns någon annan utväg.

Några långa minuter senare slutade det faktiskt att regna. Jag gick ur bilen och torkade framrutan med en barntröja som låg i baksätet. Så satte jag mig i bilen och körde mot bron. Under tiden ringde jag maken och sa att vi möts på andra sidan istället. Nu såg jag ju ljuset i slutet av tunneln och jag tänkte att det här ska nog ordna sig ändå. Men då hade jag inte tagit i beaktande lagen om alltings jävlighet, för halvvägs upp på brofästet tog det stopp. Bilarna stod helt stilla och om det tidigare hade funnit en tillstymmelse till möjlighet att hitta en buske att urinera bakom fanns här bara hundratals meter av broräcke.

Långt framför mig i kön såg jag en stor gul skylt med ordet VARNING och blinkande lampor. Under stod det BRED LAST.

”Ni ska allt få se på varning, era bredarslade jävlar”, röt jag och hötte med näven vilket givetvis ingen hörde eller såg.

I baksätet låg en kudde som blivit kvar sen förra helgens översovning för ett av barnen. Jag sträckte mig efter den och knölade in den under min tröja. Nionde månaden, ingen tvekan, tänkte jag och förberedde mig för världens längsta omkörning. Blev jag stoppad skulle jag säga att vattnet hade gått och de ville väl inte ha en förlossning där på bron? Men så kom jag på att jag var på väg till Tjörn, och där finns ju inget sjukhus. Jag drog ut kudden igen, precis när kön började röra på sig.

På andra sidan väntade maken, glad och sprallig. Han bytte torkarna på ett kick och föreslog att jag skulle kolla om en närliggande lagerlokal var öppen och kanske hade ett dass. Men jag tänkte att det var bara högst tio minuter kvar hem så jag bet ihop och fortsatte min vansinnesfärd.

Visste ni att man använder hårtork när man asfalterar? Att alla bilar måste stanna för att en snubbe ska gå och blåsa i fogarna på den nya asfalten? Visste ni det? Det vet jag och jag vet också att det tar en helvetes lång tid. När jag äntligen fick passera den gudsförgätna korsningen en halvmil från toan hemma hade jag kommit på ett tjugotal sätt att döda en vägarbetare endast med hjälp av en hårtork.

Jag har kissat nu. Jag mår bättre och har lugnat ner mig. Men jag vill ändå ge er följande råd:

Kissa där ni är, även om det är i en glänsande designerholk. För annars kan ni hamna i ett ösregn utan vindrutetorkare när bred last ska passera bron och en vägarbetare ska fixa asfaltsfogar med en hårtork!

tisdag 21 oktober 2008

Lakritslockar eller vad hände sen?

Här sitter man och doftar som en påse lakritsbåtar. Paranix heter brygden jag har sprutat (!) in i mitt hår. Tuff mot lössen, snäll mot barnen står det på förpackningen. Eller ankara täille, lempeä lapsille på finska. Så Ankara betyder tuff eller löss? Intressant.

Efter att ha testat både radioaktivitet och voodoo har jag nu bestämt mig för att fånga lössen med honung istället för ättika. Jag ska vara snäll mot dem, bara döda dem litegrann. Ge dem massor med kärlek med min lakritsdoftande brygd, ta kål på mammorna och papporna men skona bäbisarna. Det står faktiskt så på förpackningen, att man måste kamma ut äggen eftersom Paranix inte biter på dem.

Jag har alltså inte fått bukt med lössen. Barnen är lusfria och hela skolan också för den delen. Kvar sitter jag, roten till allt det onda, och kliar mig på skalpen. Aldrig förr har jag varit så nära att ta till rakhyveln på de övre regionerna. Det funkade ju för Britney.

Det här har visst blivit en uppdatering. Ser man på. Då fortsätter vi i den andan och lär oss hur det gick med allt det andra också:

Musen Musse är död. Länge leve Musse! Som ni kanske minns ville han ha macka och inte limpa, och vad är det man säger? Jo, i brist på bröd äter man limpa, och i brist på limpa äter man fotoalbum. Det var inget smart drag av min mammas favoritgnagare. En fälla med en stor bit ost placerades ut och PANG! var hans öde över. Mamma min kräktes av åsynen av den döde, men det var sorgen och skammen som föranledde uppkastningen. Äckelmagad är hon nämligen inte.

Min prasslande vinst då? Som ni kanske minns trodde jag mig ha ett vinnande nummer på min lott som jag köpte på välgörenhetsgalan. Tänk vilket underbart inlägg det hade blivit med en bild av allt cellofan och de glänsande snörena. Men sorry, jag gav helt enkelt upp efter att ha ringt Anita som hänvisade mig till Gudrun som inte var hemma men vars man sa att Eva kanske vet men det gjorde hon inte så varför inte ringa till Anita?

Den konståkningsträningsutvisade (28 bokstäver!) Sjuåringen är under utredning. Maken och jag är inte förvånade; med våra gener vore det ju snarare osannolikt att inte ett enda av barnen skulle ärva lite bokstäver.

Var det nåt mer? I såna fall får ni påminna mig.

måndag 20 oktober 2008

Den allra renaste sanningen

"Mamma", sa Sjuåringen plötsligt.
Vi satt i bilen på väg till skolan och jag hörde på tonfallet att det här var allvarligt.
"Mamma", sa han igen. "Lova på allra renaste sanningen att svara sant på den här frågan. Du måste lova, mamma. Okej?"
Hur skulle jag komma undan? Jag låtsades vara jätteintresserad av en älg som sprang längs E6:an någonstans i höjd med Uddevalla. Trafiksändningen hade avbrutit mitt i morgonmusiken.
"Okej?", frågade Sjuåringen på nytt.
"Okej", mumlade jag.

Jag såg i backspegeln att han lutade sig framåt. Så kände jag små fingrar på min axel.
"Mamma, finns Tomten?", sa han. "Du måste svara sant, den allra renaste sanningen, för det lovade du."
Om han ändå hade frågat om Gud istället. Jag ville absolut inte svara på den här frågan, eftersom jag visste att sanningen skulle släcka en så innerlig längtan hos honom. Och jag själv skulle aldrig mer få se de där tindrande ögonen när Morbror Krister klampar in i farstun på julafton med lång rock, skägg och luva.
"Mamma, svara!", nästan ropade Sjuåringen.
Jag tog ett djupt andetag.
"Nej", sa jag tyst, "Tomten finns inte."

Då lutade sig Sjuåringen tillbaka på bälteskudden. Jag såg i backspegeln hur det ryckte i mungiporna på honom och hur ögonen tårades. Han såg ut genom rutan men sa inte ett ord. Utan att bry mig om att vi egentligen hade bråttom svängde jag in på en busshållplats och stannade bilen.

"Men man kan tro ändå", sa jag. "Och man kan hoppas, för vad vet vi människor egentligen?"
Kanske var det för djupt för en sjuåring, men han sken faktiskt upp.
"Vem gav mig Jabba Sail Barge förra julen?", frågade han.
Jag mindes hur jag hade letat på nätet efter leksaksaffärer i hela Europa för att hitta just den Lego-satsen. Och hur Sjuåringen hade slitit upp paketet som Tomten överräckte honom. Han hade varit så lycklig att tårar hade runnit längs hans kinder.
"Tja, det var nog jag som köpte det paketet", sa jag försiktigt.

Då log han. Hela hans ansikte strålade: mandelögonen med de långa fransarna, näsan med de stora fräknarna och den lilla munnen med alldeles för många tänder. Bedövande vacker var han.

"Då kan man säga att Tomten är du, mamma", sa han. "Och jag tror ju på dig."

söndag 19 oktober 2008

Den första gången

Jag minns min första gång ganska bra. Det var i Mr och Mrs Del Greens stora King Size-säng på 1441 Norene street. Lakanen var i något lilablommigt halvsyntetiskt material och överkastet glänste av mörkbrun satin. Längs ena väggen stod inbyggda garderober med dassig trådtapet på dörrarna. I rummet fanns också en ganska dammig mörkbrun byrå. Ovanför hängde en lika dammig spegel med medaljer fastsatta runt ramen. Jag minns att heltäckningsmattan var Kermitgrön och luddig som en rya.

Men jag minns inte vem han var.

Nej, jag var inte särskilt full och inte hög heller. Kanske var det helt enkelt för många intryck då, kanske för få. Jag minns nämligen också att det inte gjorde särskilt ont, vilket fick mig att ifrågasätta om det var jag som var för glappig eller han för småväxt (min nästa gång skulle jag få svaret på den frågan, men det är en annan historia). Det finns i alla fall bara tre kandidater:

Wayne var skolans pajas och blev så småningom professionell rodeoclown. Han sa till mig att det var lika bra att ligga med varandra direkt, så kunde vi sedan se filmen i lugn och ro utan att undra om vi skulle få till det. Synd att sabba en bra film, helt enkelt.

Dave hade en mormor som hette Dagny och kom från Västerbotten. Helt osexigt för en svensk gosse, men här snackar vi om en amerikan. Kanske hade jag hemlängtan?

Mike hade nästan svart, vågigt hår och mörkbruna ögon. I pupillerna brann små eldar. Kalla mig ytlig men det räcker för att få igång mig.

Varför kommer jag att tänka på det här nu? Jo, jag har ju kollat på Mamma Mia! ett antal gånger och varje gång har jag tänkt att jag känner igen handlingen. Tre snubbar och en tjej som inte vet vem. Det lyckliga slutet i filmen är att alla får en bit av kakan. I mitt fall vore det bara äckligt.

Åh, herregud. Den tanken har aldrig slagit mig.

lördag 18 oktober 2008

Jädrans vad jag blöder i fingret

Jag är vuxen. Jag är vuxen. Jag är vuxen. Jag är vuxen. Människor har skurit sig i alla tider. Kvinnor vars makar inte är hemma har skurit sig i alla tider. Det är bara några centimeter. Det dunk-dunk-dunkar i fingret. I handen. I armen. I hjärtat. Människor har skurit sig i alla tider. Jag är vuxen. Jag måste ta hand om barnen. De får inte veta något. Varför har vi bara plåster med Askungen och Spiderman på? Jag får ta dubbla för det blöder igenom. Askungen ligger ovanpå Spiderman. Så det kan bli. Jag är vuxen. Jag måste ta mig samman. Jag vill gråta. Det bränner bakom ögonlocken. Jag vill att min man ska komma hem. Jag måste göra något.

Jag skriver om det.

fredag 17 oktober 2008

En oplockad mås

Min morfar hade en gås oplockad med fiskmåsarna. Enligt sägnen började den någon gång 1942, året då mamma föddes och morfar började bygga den lilla stugan i Sandvik i Göteborgs skärgård. Någonting gick väldigt fel då. Jag vet inte vad, bara att incidenten hade med måsar att göra. Samma måsar som sedan i flera och åter flera generationer skulle säga till sina tufsiga måsungar:

"Ät nu den här fina fisken så ska jag sedan visa dig vägen till stugan där mannen som vi ska terrorisera i all evighet bor."

Terrorismen hade många ansikten. Ett var att smutsa ner morfars bilar. Han ägde några saabar under sin livstid och han skötte dem som vore de spädbarn. Det fixades och donades och bilarna glänste. Tills han parkerade dem i Sandvik. Likt reaplan susade måsarna ner och placerade sina visitkort på de glänsande speglarna och motorgrillen. En var extra pricksäker och lyckades gång på gång besudla självaste tanklocket med sin rinnande avföring. Intill morfars stod grannarnas bilar, orörda och glänsande.

När morfar skulle lyssna på nyheterna fick vi ungar order om att hålla tyst. Utanför köksfönstret samlades fienden, alltid redo.

"Klockan är 13:00 och det blir nyheter från Dagens Eko ... KRA KRA RAAAAAAA KRA KRA KRA KRA RAAAAAAAA KRA KRA KRA RAAAAAAAA ... och det var allt från Dagens Eko. Vi återkommer med mer nyheter klockan 14:00."

"Schysst", tänkte måsarna. "Då har vi en hel timme på oss att göra annat."

Ibland valde måsarna ut en extra lömsk polare som skulle utföra separata terroristattacker. Ett sådant uppdrag kunde vara att stjäla morfars tvål när han duschade. Då krävdes både mod och list.

I Sandvik duschade vi alltid utomhus, dock bakom en dörr så att ingen som kom från sidan kunde se. Men måsarna hade ju uppsikt från luften och kunde därför planera den perfekta attacken. När vi andra duschade var det alltid lugnt och skönt på himlen, men när morfar skulle tvaga sig samlades fienden och cirkulerade i luften. Ganska snart hade de räknat ut att han ibland la ifrån sig tvålen på en liten stenhylla i berget. Den lömska planen kunde därför sättas i bruk. Likt en projektil från ovan dök den modige utvalde ner mot båset. I samma ögonblick som morfar slöt ögonen för att inte få schampo i dem insåg han att han inte längre var ensam i det trånga utrymmet.

"Den jäveln tog min tvål", skrek morfar och rusade ut på berget. Så förbannad var han att han helt glömde bort att han inte hade några kläder på sig.

Morfar finns inte längre bland oss. Enligt hans barnbarnsbarn sitter han på ett moln någonstans och röker pipa. Jag undrar om måsar kan flyga så högt? Ett är i alla fall säkert: nu när morfar inte längre finns i Sandvik har även de närgångna måsarna lämnat den lilla tomten med det röda huset.

torsdag 16 oktober 2008

För oss som gillar porr men inte sex ...

... finns numera en bra sajt att besöka. Här får du skådisarna, musiken och alla de genomtänkta handlingarna i porrfilmer, men du slipper det tråkiga sexet.

Så här skriver sajtmakarna själva:

"How many times have you been watching a great porn film – you're really enjoying the story, the acting, the cinematography – when, all of the sudden, they ruin everything with PEOPLE HAVING SEX?"

Kolla på några filmer här.

Sekreteraren och makten

Min pappa brukar alltid räcka upp handen när mötet söker en frivillig sekreterare. Medan alla andra skruvar på sig och tittar åt ett annat håll har pappa redan pennan redo. Jag har alltid tyckt att det är lite konstigt, att frivilligt ta på sig ett så tråkigt uppdrag. Men då förklarade pappa:

"En sekreterare har nästan alltid den egentliga makten på ett möte. De allra flesta har inte så stor koll på vad som beslutas. Sekreteraren, däremot, får ju renskriva allt och har då möjlighet att forma besluten. Vare sig man gör det medvetet eller omedvetet så blir det så. Sen är historien skriven efter sekreterarens mall."

Jag var idag sekreterare på ett möte och det var inte för att jag ville det. Några tråkiga punkter in på dagordningen blev det lite debatt kring ett ärende. Det käbblades hit och dit och jag antecknade så att pennan glödde. Efter ett tag dog diskussionerna ut och en utmattad ordförande vände sig mot mig:

"Du fick med det där va?", sa hon.

Jag tänkte på pappas ord och stirrade på mina osammanhängande anteckningar. För ett kort ögonblick tänkte jag att jag nog skulle kunna göra en hyfsat tolkning, men så flög fan i mig.

"Nej. Kan du sammanfatta?", sa jag istället.

Ordförandedamen var först tyst. Sedan repeterade hon allt hon sagt varpå alla andra återgick till att åter föra fram sina åsikter, av vilka inte en enda hängde ihop med ordförandens uppfattning.

Jag hade vid det laget lagt ner pennan eftersom allt redan stod på pappret. Efter ganska många minuter beslutades att mötesdeltagaren som först fört frågan på tal skulle skriva en bakgrund som vi ska ta ställning till vid ett senare tillfälle.

Så jag valde som sagt inte makten. Men kanske belystes ändå hur oerhört lätt det är att demokratiska beslut i själva verket inte alls är demokratiska. I såna fall var det trots allt ett lyckat möte.

tisdag 14 oktober 2008

Jan-Olov och pedagogiken

Jan-Olov var en ganska tjock man. Jag skriver ganska, för smällfet var han inte. I alla fall inte enligt ett barns referensramar, som bland annat är badbollar och elefanter. Men mamma och pappa, som bara jämförde med andra människor, tyckte att Jan-Olov var fetare än fetast.

Jan-Olov gillade lurviga hundar, lättklädda damer och gladjazz. När han lyssnade på det sistnämnda brukade det förstnämnda vifta på svansen, eftersom hela mannen vibrerade av rytmerna. Det mellannämnda var såvitt jag vet aldrig närvarande.

Det här är ett inlägg om pedagogik. Jag var idag på en föreläsning i ämnet, vilken dock varken berörde feta män, lurviga hundar eller svängande jazz. Inte en enda avklädd donna uppenbarade sig heller. Ändå var det just dessa saker jag tänkte på. Jag vet nämligen av egen erfarenhet att vuxnas avskräckande exempel är den bästa lärdomen för ett barn. Då tvingas tösen och gossen uppfinna en egen uppfattning om moral och etik, och just egna kreationer brukar gjuta sig fast stenhårt i ens identitet.

Första gången jag och mina syskon skulle få träffa Jan-Olov förberedde våra föräldrar oss noga.

”Ni får INTE skratta när Jan-Olov fastnar i snurrstolen”, uppmanade de surt.

Sen bestämde de sig för att helt enkelt ställa den kritiska snurrstolen i ett annat rum och istället placera en djup fåtölj intill soffbordet.

”Ni får INTE skratta när Jan-Olov inte kommer upp ur fåtöljen”, sa de då.

Han var hembjuden på middag till oss och det krävde som sagt noggranna förberedelser. Mamma lagade jättemycket mat och barnen och hunden borstades. Under samtliga procedurer fick vi veta att vi inte fick skratta åt den så otroligt, osannolikt, supertjocke mannen som skulle besöka oss. Så när det till slut ringde på dörren var vi så uppspelta att vi nästan inte kunde stå stilla.

Det första mötet blev en besvikelse. Han var som sagt stor, men påminde på intet sätt om vare sig en badboll eller en elefant.

”Hoppas han åtminstone fastnar i stolen och inte kommer upp igen”, viskade en bror besviket.

Hela välkomstdrinken satt vi barn i en vid cirkel på golvet runt Jan-Olov i den djupa fåtöljen. Tiden gick långsamt och när pappa äntligen annonserade att vi skulle förflytta oss till matbordet studsade jag och syskonen upp och stirrade förväntansfullt på den förvånade mannen. Han klarade dock förflyttningen utan svårigheter och besvikelsen blev bara större.

”Fasen också”, viskade en annan bror.

Vid matbordet fortsatte stirrandet. Pappa hade sagt att Jan-Olov åt som en häst, vilket vi förstås ville se. Tyvärr hördes varken gnägg eller frustande så även huvudrätten blev ointressant.

Till efterrätt hade mamma gjort en paj. Trevligt småpratande skar hon upp en fjärdedel av cirkeln och placerade på ett fat som hon gav till Jan-Olov. Vi barn fick dela på ungefär lika mycket och stirrade surt på våra små bitar.

”Jag äter inte en så stor bit”, sa Jan-Olov då och delade sin efterrätt i fyra mindre. Jag och mina två bröder fick varsin och själv tog han en.

Pappa skulle köra Jan-Olov hem. Av någon anledning som jag har glömt kördes han inte till oss men hemfärden skulle alltså pappa ombesörja. Den stora New Foundlandshunden, även hon rejält överviktig, älskade att åka bil och viftade förväntansfullt på svansen.

”Okej då”, sa pappa käckt. ”Hoppa in, tjockis!”

Varpå Jan-Olov kastade sig in i bilen.

Jag och mina bröder bara skakade på huvudet. Under några timmar hade vi fått en utomordentlig och väl underbyggd lektion i hur man inte ska bete sig vid möten med människor som på något sätt avviker från mängden.

Är inte det pedagogiskt, så säg.