"Mamma", sa Sjuåringen plötsligt.
Vi satt i bilen på väg till skolan och jag hörde på tonfallet att det här var allvarligt.
"Mamma", sa han igen. "Lova på allra renaste sanningen att svara sant på den här frågan. Du måste lova, mamma. Okej?"
Hur skulle jag komma undan? Jag låtsades vara jätteintresserad av en älg som sprang längs E6:an någonstans i höjd med Uddevalla. Trafiksändningen hade avbrutit mitt i morgonmusiken.
"Okej?", frågade Sjuåringen på nytt.
"Okej", mumlade jag.
Jag såg i backspegeln att han lutade sig framåt. Så kände jag små fingrar på min axel.
"Mamma, finns Tomten?", sa han. "Du måste svara sant, den allra renaste sanningen, för det lovade du."
Om han ändå hade frågat om Gud istället. Jag ville absolut inte svara på den här frågan, eftersom jag visste att sanningen skulle släcka en så innerlig längtan hos honom. Och jag själv skulle aldrig mer få se de där tindrande ögonen när Morbror Krister klampar in i farstun på julafton med lång rock, skägg och luva.
"Mamma, svara!", nästan ropade Sjuåringen.
Jag tog ett djupt andetag.
"Nej", sa jag tyst, "Tomten finns inte."
Då lutade sig Sjuåringen tillbaka på bälteskudden. Jag såg i backspegeln hur det ryckte i mungiporna på honom och hur ögonen tårades. Han såg ut genom rutan men sa inte ett ord. Utan att bry mig om att vi egentligen hade bråttom svängde jag in på en busshållplats och stannade bilen.
"Men man kan tro ändå", sa jag. "Och man kan hoppas, för vad vet vi människor egentligen?"
Kanske var det för djupt för en sjuåring, men han sken faktiskt upp.
"Vem gav mig Jabba Sail Barge förra julen?", frågade han.
Jag mindes hur jag hade letat på nätet efter leksaksaffärer i hela Europa för att hitta just den Lego-satsen. Och hur Sjuåringen hade slitit upp paketet som Tomten överräckte honom. Han hade varit så lycklig att tårar hade runnit längs hans kinder.
"Tja, det var nog jag som köpte det paketet", sa jag försiktigt.
Då log han. Hela hans ansikte strålade: mandelögonen med de långa fransarna, näsan med de stora fräknarna och den lilla munnen med alldeles för många tänder. Bedövande vacker var han.
"Då kan man säga att Tomten är du, mamma", sa han. "Och jag tror ju på dig."
3 år sedan
10 kommentarer:
Tomten är även mor till alla barnen.
Ja, visst är det så. Det har jag egentligen vetat hela tiden ;o)
Oj, så gulligt och sant.
Barn är härliga. Bra boost för dig, du är lika bra som den ouppnåeliga Tomten :D
ÅÅÅH vaa underbart fint. Söta söta ungar, så söta så man går sönder ibland. Hjärtat sprängs. Men du har också lyckats förmedla denna historia i skrift på ett ypperligt litterärt förträffligt bra sätt. Heder åt tomtemor som är godare än alla illusioner.
Så rart!
Mina barn tror fortfarande. Däremot så har äldsta dottern börjat fråga om Gud. Det tycker jag är svårt.
Med Gud, till skillnad från Tomten, kan man alltid kompromissa. Eller be en prälle göra det åt en.
Tår i ögonvrån. Värme i hjärtat. Det är makalöst hur barn kan vara så positiva och hitta vinklar ingen vuxen skulle se ens i sina vildaste fantasier.
Min femåring frågar också mycket om Gud. Hon vet redan massor eftersom hennes pappa tar henne till kyrkan och ber aftonbön. Men hon förstår inte hur man kan bo uppe i himlen utan att ramla ner. Jag ser det som en viktig uppgift att ge henne balans så jag pratar om reinkarnation.
Men åh så underbart! Jag blir tårögd ... Och känner igen det där skinande ansiktsuttrycket. Jag har själv en sjuåring som snart blir åttaåring.
Och åter: Så härligt skrivet!
Jag känner med både barn och mamma! Men visst kan det vara lagom någon gång i sjuårsåldern att man förstår hur det ligger till. Helst skall man ju ändå spela med även i fortsättningen. Det får du förklara för honom. För då blir julen (enligt min mening) trots allt roligare.
Nu tåras ögonen på mig med.
Skicka en kommentar