tisdag 8 juni 2010

Pärlor till svampar

För ett år sedan låg pappa och sov. Jag gick in till honom och la min hand ovanpå täcket som svepte om hans ben. Jag tänkte att det kunde gå lite hur som helst det här. Kanske överlever han, kanske gör han det inte.

Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).

Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.

Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.

För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.

5 kommentarer:

Kotte sa...

Pappor ska alltid finnas där, precis som mammor och mor- och farföräldrar. Så det så!

Jag pratar också vid kyrkogården, det känns bra, oavsett vem som lyssnar.

Kram!

Kerstin sa...

Jag känner mig bara obekväm på kyrkogården. Min pappa finns inte där, han är ju i närheten av sina kära. Det är snart 6 år sen han dog och jag tänker fortfarande på honom, och pratar ibland med.

Damen sa...

Jag pratar ofta med min mamma. Fast inte på kyrkogården. Jag tror hon finns på caféer och i klädaffärer.

Ingela sa...

Gripande text för mig som har gamla föräldrar som jag ägnar för lite tid...

Ingela

Jessica sa...

Själv tror jag någonstans att det fortsätter. På något sätt, någonstans, även om man bara blir en del av björken på kyrkogården. Om jag får välja blir jag gärna en orkidé på Okinawa. Fast säker kan man ju aldrig vara, min egen erfarenhet av gränslandet mellan liv och död var ett djupt och klart behagligt mörker. Som sammet. Och hade det tagit slut där så hade jag rakt av inte brytt mig om någon fortsättning.