Pärlor till svampar

För ett år sedan låg pappa och sov. Jag gick in till honom och la min hand ovanpå täcket som svepte om hans ben. Jag tänkte att det kunde gå lite hur som helst det här. Kanske överlever han, kanske gör han det inte.

Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).

Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.

Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.

För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.