Dålig karma

Motorcykelhjälmen hade redan börjat rulla när jag steg in genom dörren till den lilla tamburen utanför klassrummet. Likt ett klot hade den lagt sig på sidan så att den nästan friktionslöst förflyttade sig snabbare och snabbare längs den låga hatthyllan. Längre och längre ut kom den också, tills den balanserade på kanten som på en bowlingbana. Så föll den.

Jag stod förstummad och såg vad som höll på att hända, ändå gjorde jag inget. Det gick fort, javisst, men jag minns tiden som en evighet. Klotet rullade och jag tror att jag tänkte att hatthyllan måste vara upphängd lutande i två riktningar. Sen såg jag lille Axel, nio år, som satt precis under.

Pang! Rätt i skallen föll klotet. Den stackars gossen föll framlänges men rätade snabbt på sig. Han hulkade förtvivlat och jag rusade fram och tog honom i min famn medan jag trevade med händerna över hans skalle för att känna om något gått sönder. Det verkade inte så.

"Dålig karma", mumlade han.

Precis då kom hans fröken ut och såg förvånat på mig. Hon hade kappan på och verkade vara på väg någonstans.

"Jag ska följa med Axel hem", förklarade hon innan jag hann fråga. "Han verkar ha lite otur idag och har snubblat en massa gånger och fått saker över sig."

Det var då jag insåg att hon inte ens kände till hjälmen. Hon talade om saker som hänt tidigare den dagen.

"Dålig karma", sa Axel igen.