Mina minstingar, de som bor hos oss hela tiden, har ganska fulla scheman.
Åttaåringen målar akvarell på tisdagskvällar, spelar fiol på onsdagseftermiddagar och spelar basket på torsdagskvällar.
Sjuåringen åker teamåkning på måndagar och singel på torsdagar (tidigare även tisdagar och fredagar men det slutade vi med), rider på onsdagar och spelar basket på torsdagar (en halvtimme efter singelträningen). I höst börjar hon med cello också.
Varje kväll läser vi och skriver och räknar matte och cyklar och leker med datorn och målar och knäcker ägg och torkar upp röran efter oss. På tisdagar simmar vi och tar märken (senast Grodan Rygg och Guldfisken). På helgen träffar vi folk eller kör den lokala bion.
Maken jobbar långt borta i Tjotahejti så det är jag som kör runt ungarna. Det funkar eftersom jag antingen är egenföretagare eller mammaledig. Jag flänger hit och dit. Ibland frågar människor hur jag står ut; de rynkar på näsan och tycker synd om mig som är ett sånt offer som glider runt på curlingbanan. En sport räcker, säger de, för annars kan barnen ändå inte bli riktigt bra. Måste de bli riktigt bra?, brukar jag fråga då.
Sanningen är att jag har skitkul. Jag badar också och tar grodmärken, jag kratsar också hovar och jag lär mig spela etyder på fiolen. Och så njuter jag av vackra akvareller och konståkningsnummer.
Nu till min point: Jag skulle vilja veta varför det anses vara så fel att försöka hinna med allt. Som om mina barn skulle bli stressade av att berikas. Är de inte så att de blir mindre stressade ju mer förberedda på livet de är, det vill säga allmänbildade och erfarna? Kan det vara så att alla som tycker vi gör för mycket i vår familj i själva verket är lite avundsjuka? Usch, fula tanke.
Nä, men varför blir folk så provocerade?
3 år sedan
6 kommentarer:
Så länge som det kommer från barnen snarare än förändrar som tycker att barnen Måste Ju Faktiskt... Ett syskonbarn tycker verkligen att sport suger. Regler? Not so much. När de skulle lek-sporta utomhus förra våren så samlade hon stenar och kottar för det var bra mycket roligare.
Jag tror att många tror att det är jag som bestämmer aktiviteterna, ändå är det tvärtom. Jag kämpade i det längsta för att flickan inte skulle rida och hiphopdansen som jag trodde var bra för min pojke ville han inte alls gå. Och slapp förstås.
Alla som gnölar på andra jämför dem med sig själva. Istället för att titta och lakoniskt konstatera:
- Nämen se på fan. Så där funkar ju inte jag alls.
... tänker de:
- Det där passar inte alls med min livssyn eller mitt schema och därför är det fel och nu MÅSTE jag tala om mitt hjärtas mening och få alla andra att leva som jag, för det är det enda rätta.
Det påminner väldigt mycket om när politiskt engagerade människor diskuterar. Eller vad de nu gör, jag tycker att det ofta låter som om de grälar.
(Vi har fem barn. Som tur är, har de valt att spela basket som sin mor och springa orientering som sin far. Har vi påverkat dem? Ooooh yes. Bor vi nära en busshållplats? Yes, thank the Lord and the luck.)
Tänker nog som ni. Om det är på barnens initiativ och inte föräldrarnas driv så är det okej.
Men tänker samtidigt att om det blir stressigt i familjen, eller att barnet faktiskt inte orkar trots sin vilja, så får man prioritera bort något.
Jag for omkring på massor när jag var liten. Mina barn är av olika kaliber. Den ena hade några aktiviteter, den andra ville absolut inte bli tillsagd av någon på sin fritid. Det räckte med att fröknarna i skolan sa att man skulle göra än det ena än det andra. På fritiden ska man vara FRI.
Hennes syster däremot tycker att sport och att ha en massa att göra med kompisar är hur kul som helst. Syskon är verkligen annorlunda sig emellan. Den yngsta pysslar hellre och har en fantasi/kreativitet som hennes äldre syster inte riktigt har. De är oerhört olika. Så medan storasyster visar hur man dansar balett så visar den yngre sina sju senaste halsband, fjorton bilder på träd och hus och de nya kläderna för sina "bebisar".
Ja, visst är det konstigt att syskon envisas med att vara så olika. Här vill folk välja kön (och kromosomer) på sina barn när de istället borde koncentrera sig på att välja egenskaper. Vill jag ha en sportfåne eller en pysslare eller en latmask?
Skicka en kommentar