Städerskan moppar golvet under mina fötter. Jag rullar åt sidan och tänker att vi kanske behöver en fika, hon och jag. Säger att en kopp kaffe skulle sitta fint.
"Det är inte mitt jobb att hämta ditt kaffe", säger hon.
"Nä, men jag tänkte att vi skulle gå till fiket tillsammans", säger jag.
"Du kan nog behöva röra lite på dig", säger hon.
"Ska jag hämta kaffe åt dig?", försöker jag.
"Jag trodde du ville gå till fiket", säger hon.
Hon blir sur och jag blir förvirrad. Hur kunde det bli så fel?
3 år sedan
6 kommentarer:
Hon hade nog en dålig dag.
Eller känner att hon gör arbete som inte brukar uppskattas. Strukturer, vet du.
En mer "jämbördig" kollega skulle kanske inte ha uppfattat det inkluderande i din reflektion, men då snarare svarat att ja, det vore det.
Besvärligt.
... inte heller uppfattat ...
Hon kanske trodde att du stötte på henne?
Skitenkelt. Ni uttrycket er båda som kvinnor, dvs antog att den andra hajade. Om du hade sagt "skall vi gå och ta en fika tillsammans? hade det nog funkat.. Kanske :)
Ja, Raggoparden, man kanske skulle lära av barnen. Jag vill ha lego nu, säger de, inte att den och den legobiten är fin (= kan jag få den).
Idag har jag i alla fall druckit kaffe med samma kvinna och nu är allt lugnt.
Min spontana tanke är att hon inte begrep vad du menade - inte kunde tänka sig att du kunde tänka dig att gå och fika med henne- och blev defensiv. Men det kan ju vara på förton andra sätt.
Jag har förstått att du nog har ett barn som är extra tydligt och icke-inlidad i sitt språk, vilket kanske skolat dig lite i att inte heller vara det?
Ofta lägger andra in avsikter, meningar och hidden agendas efter efter gottfinnande, fast där inte finns nåt. Det är iaf min bild, som är väldigt präglad av bokstavligheten jag har hemma, i kommunikationsväg.
Bra att det löste sig iaf! :)
Skicka en kommentar