Sorgen är ett riktigt åbäke. Den är klumpig och oförutsägbar, spretig och nästan omöjlig att tygla. Sorgen sover aldrig men det händer att den slumrar lite. När den vaknar är den vildare än någonsin och skrämmer alla runtomkring.
Sorgen bränner. Dess eld virvlar runt bland inälvorna innan den hittar utgången genom strupen. Där stannar den som ett svidande klot och tvekar lite innan den väljer att återvända till magen.
Men sorgen måste ut. Det säger alla. Jag vet dock inte om jag vågar släppa loss den eftersom jag samtidigt måste släppa kontrollen.
Pappa blev sjuttio år, fyra månader och två veckor.
3 år sedan
13 kommentarer:
Så outsägligt sorgligt med din pappa!
Beklagar verkligen sorgen!
När man verkligen vill formulera sig saknar man ord ...
Beklagar, och spelar Piaf och hennes Milord.
Sorgen är ett riktigt åbäke. Så bra formulerat.
Utsläppt sorg orkar inte rasa så långa stunder i taget.
Den är väl ungefär som en hund. Orkar springa järnet ett tag, travar en bra stund, och sen går den och lägger sig igen.
Beklagar att det hänt.
Beklagar er förlust och skickar mitt deltagande i sorgen.
Usch så tråkigt Britta. Släpp loss den där sorgen så känns det liiite bättre. Man glömmer aldrig men det blir lättare.
Kram
Det är så sorgligt - känner verkligen med dig. Men du han är värd varenda tår du fäller. Våga släppa kontrollen för en stund. Ensamma prommenader och bilkörning fungerar som mina ventiler. En riktigt djälva sorglig låt och bara låta tankarna komma. Vet inte men det fungerade mycket bättre när jag släppte garden och faktiskt fick en gråtstund tillsammans med barnen som följdes av prat, skratt och mera tårar. Det kan vara befriade skönt för alla parter. Även om vägen dit inte är någon rosengång.
Och du saknaden kommer alltid att finnas där - men det blir inte värre.
Ta hand om dig.
Det har varit en lång kamp. Jag känner med dig och beklagar din förlust.
Beklagar sorgen! Det känns tunt att inte kunna säga så mycket mer men jag tänker på er och på dig.
Jag känner inte dig men jag känner med dig. Efter att några nära vänner försvunnit alltför tidigt under vintern och våren påminns jag gång på gång om livets orättvisa. Och att man inte har en aning om när det är ens egen tur.
Tiden läker sår, visst, men det hjälper inte när bara kort tid har gått. Men lev nu. Och skriv, skriv, skriv, det är viktigt.
Så tråkigt med din pappa. Han borde ha fått vara kvar flera år till.
Låt sorgen ta plats, komma och gå som den vill. Tillåt dig att bara ägna dig åt den när du behöver det.
Kram Lotta
Det var länge sedan jag träffade Per, men jag minns honom som världens snällaste.
Mina tankar är med dig och övriga Leandrar.
Jakob Stenson
Snälla, söta, fina ni. Allihop! Kära Broder Jakob, som minns att pappa var världens snällast. Söta Anna och Webbis, som stöttar mig både här och utanför bloggen. Goa MammaNonna och Jessika som följt min pappas kamp. Rara Salome, Marianne, Cecilia, Båthuspernilla och Lotta som hittat hit precis när jag behöver er som mest. Och Fredrik, som jag inte träffat på tidigare, som vet precis vad jag menar. Goa, gulliga allihopa!
Jag läste ikapp två veckors "Norrländska" igår och såg din pappas namn där. Det är så himla overkligt, våra pappor ska ju vara unga och starka!
Tänker på er!
Skicka en kommentar