Hong Kong King Kong

Till skillnad från mig är maken cineast. Han har smällt upp en gigantisk bioduk hemma och kör film på projektor. Lite konstigt kan tyckas eftersom han nästan bor på bion också. Det roliga med bioduken hemma är att han har ett foto på sig själv som skärmsläckare, så att alla grannar som går förbi antagligen tror att vi har en tre meter bred affisch med maken på väggen.

De senaste dagarna har till och med jag sett en del film. Eftersom jag ganska ofta struntar i filmen efter att jag sålt biljetter på bion ligger jag efter och måste ta mig samman då och då och komma i kapp. Så den här veckan har vi sett Woody Allens Vicki Cristina Barcelona och Kaitokeino-upproret.

Igår var det dags igen men den här gången tänkte vi se en lite smalare film: Goliathon. Maken har köpt den för 29 spänn och vi har fingrat på fodralet många gånger. Redan i de första scenerna visste vi att kvällen var räddad; det här måste vara den ambitiösaste B-rullen någonsin!


Om ni inte lyckas få tag på den i er närmaste filmbutik får ni här en utmärkt "plot summary":

Giriga kineser vill fånga jättegorilla som uppstått ur en jordbävning och trampat ihjäl bybor i Himalaya och dessutom efterlämnat sig ett (1!) fotspår som fotograferats. Snygge kinesen Johnny är sur på sin brorsa och flickvän som legat med varandra (tillbakablickar: 1. Johnny och flickvän springer hand i hand i solnedgång på strand i slowmotion till stråkmusik, 2. Johnny klampar in i brorsans (!) sovrum med rosor i handen och finner sin flickvän där).

Med på expeditionen följer en massa indier som tack och lov talar flytande kinesiska. De dör en efter en:

1. ihjältrampande av onda elefanter som lämnar blodiga fotavtryck
2. stympade av hemsk tiger som sväljer ett ben i ett nafs
3. störtande från några stup.

När de första indierna dör och ligger uppslängda i träd och på hyddtoppar bryr sig Johnny inte om det nämnvärt. "Nä, nu fortsätter vi", säger han käckt. När däremot tigerns benlösa offer får ett nådaskott av en kines blir Johnny förtvivlad, lägger armen för pannan, slår huvudet mot en trädstam och gråter/skriker: "Varför, varför???". Sen tar han nya tag och fortsätter.

Helt plötsligt dyker en blond snärta upp. Hon har permanentat hår, en trasa runt midjan och läckra små bröstvårtsskydd. Kajalen runt hennes ögon är tjock och läppstiftet ljusrosa. Hon fnittrar men männen bestämmer sig för att ignorera henne och bara fortsätta. De övernattar på en kulle och när Johnny gått och lagt sig smiter de andra hem och lämnar honom åt sitt öde.

På morgonen, efter att Johnny har tvättat sig och tagit på sig rena kläder som fanns i tältets garderob, kommer King Kong och fångar honom. Snärtan säger åt King Kong att lämna Johnny i fred och så börjar en romantisk historia, där istället Johnny och snärtan springer i slowmotion till stråkmusik.

Det visar sig att snärtan, som är blond och västerländsk och har bott i Indien hela sitt liv, talar flytande kinesiska och heter Aw-wei. King Kong heter i själva verken Aw-wang men bådas namn uttalas "Aaa-Wiiii". Snärtan tar med Johnny till planet som hon och föräldrarna störtat med. Där slår hon sig för pannan och gråter hysteriskt medan Johnny hittar ett fotoalbum och en dagbok som snärtan aldrig kommit på att titta efter själv under alla dessa år.

Snärtan har blivit vän med alla djuren och sjunger och leker med dem som Snövit. Men när hon blir biten av en orm måste Johnny suga ut giftet ur låret och sedan blanda till en läkande brygd i sin medhavda mortel.

Efter ett tag bestämmer sig Johnny, snärtan och King Kong för att promenera till hamnen och ta en båt till Hong Kong. På båten kedjas jätteapan fast och snärtan gråter i regnet. Johnny tycker det är dags att hon får civiliserade kläder och köper en ormskinnskorsett och ett par skinnhipster till henne. Hon fnittrar förtjust men bestämmer sig för att behålla sin djungelbikini istället.

När båten med King Kong kommer in i Hong Kongs hamn pekar alla kineser på den. Ändå betalar de gärna för att få se jätteapan förnedras i stadens idrottsarena. Samtidigt kysser Johnny sitt ex och snärtan rusar iväg till King Kong. En kines försöker antasta snärtan och apan blir arg och sliter sig loss. Han slår sönder hela Hong Kong medan han beskjuts av leksaksbilar. Hela tiden pekar kineser på honom.

King Kong klättar upp för en skyskrapa och snärtan och Johnny, som nu är vänner igen, tar hissen upp. Apan dödas och Johnny bär ut snärtan. SLUT.

Maken och jag var mest imponerade över hur många statister filmen faktiskt hade. Tänk när hela idrottsarenan fylldes och regissören ropade i sin megafon: "ALLA PEKAR DITÅT NUUUU!". För det är ju så att om det kommer en femtonmetersapa så räcker det inte att informera sina vänner om det, man måste peka på den också ifall de skulle råka missa den.

Jag kan dock helt ärligt säga att jag varmt rekommenderar filmen.