Tarzan möter Avatar

På blott tretton minuter hann jag och min älskade

• bestämma oss för att ta med barnen på bio
• slänga på dem och oss själva jackor och skor
• köra en mil i snöstorm till bion
• kasta oss in i salongen och sjunka ner under varma dunjackor.

Vi hade med andra ord en jättemysig kväll igår, då hela familjen gosade framför Avatar. Det hände att jag blundade och bara tog in dofterna från barnen och ljudet av de stundtals hänförda suckarna från min man. Visst var det en vacker film, men framför allt var det en vacker familj som satt där tätt ihopkrupen i biomörkret.

Efter filmen var vi alla tysta länge i bilen. Min man verkade vara långt borta i sina tankar. Plötsligt utbrast han:

”Nu vet jag var jag sett dem förut!”

När vi kom hem rusade han genast ner i källaren och letade fram ett dammigt seriealbum från 1974, där Tarzan beger sig till Pal-Ul-Don för att kämpa mot den blåa svansstammen:

De är blåa, har svans och rider på dinosaurier. Cameron måste ha läst den här serien innan han gjorde Avatar.