När man vill sälja lite knark ...

Den folkvalde maken får ganska mycket litteratur att läsa in sig på, så att han vet vilka lagar och regler som gäller. Nu senast har han fått ett ex av den uppiffade boken om socialtjänstlagen, version 2010 förstås.

Jag snor den omedelbart och börjar bläddra. Efter bara ett ögonblick blir jag fast i en text, som jag läser om och om igen:

7 § SoL Övriga bestämmelser

I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen.

Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Jahapp.

Det här lämnar onekligen fler frågor än svar. Skönt i alla fall att veta att man själv kan sälja lite knark som man hittar om man bara lämnar stålarna till staten.

42 år och fjortis

Sent igår kväll blev jag plötsligt 14 år igen. Jag gjorde hål i ett öra, alldeles själv, trots att det gjorde svinont. Sen gick jag och la mig.

I morse när jag vaknade stirrade jag på mitt verk. Det verkade ju hygieniskt och korrekt, pärlan blänkte vackert på en blek örsnibb.

Men va fasen tänkte jag egentligen?

Lilla Saltsjöbadavtalet

Jag var en gång en hängiven djurrättsaktivist. Mina vänner var detsamma. En var det lite mer (eller?) än oss andra och hävdade att det var mord att dricka mjölk. Detta påtalade han så ofta att vi andra började inse att han äventyrade hela rörelsen.

Ingen mår bra av fanatism. Och ingen mår bra av konspirationsteorier.

Jag hörde idag för första gången talas om "Lilla Saltsjöbadavtalet", som upprättades av "Svenska Journalistklubben" 1987 för att reglera hur medierna skulle förhålla sig till rapporteringen av nyheter som berör invandrare. Eller nåt sånt. Jag borde ju veta, tycker man, som har varit medlem i Svenska Journalistförbundet sen 1985 och som har jobbat väldigt mycket med just nyhetsrapportering där emellanåt invandrare förekommer. Det är nästan att jag blir lite stött nu, när jag inser att alla mina arbetskamrater och kolleger på andra tidningar har fått vara med i en klubb som jag inte haft tillträde till. Orättvist, eller hur?

Vem gynnas egentligen av dessa konspirationsteorier? Faktiskt ingen, anser jag, eftersom de – när de avslöjas – förlöjligar hela situtationen de ursprungligen varit del av. En rörelse, hur knäpp eller relevant den än må vara, är aldrig starkare än verkligheten den bygger på och är inte den seriöst förankrad faller allt.

Mitt argument förutsätter i och för sig att mottagaren har en intelligenskvot på, låt säga, minst 70 och sånt kan man tyvärr inte alltid garantera.

Kraftmätning

Killen ska sitta barnvakt hos oss för första gången. Han och Åttaåringen synar varandra.

"Du vet inte vad som hände med den förra barnvakten vi hade", säger Åttaåringen.
"Vadå?", frågar killen försiktigt.
"Låt oss säga så här", fortsätter Åttaåringen kaxigt. "Han var inte hälften av en man när han gick härifrån."

Det blir tyst ett tag. Åttaåringen har segervittring när ett leende plötsligt sprids över killens ansikte.
"Du vet inte vad som hände med de förra barnen jag vaktade", säger han.

"MAMMAA...!"

Penisförlängning så här på morgonkvisten

Det är samma sak varje morgon.

Jag svänger från vår lilla byväg ut på 60-vägen, som efter bara några meter blir 80-väg (bytt från 90 efter att flera olyckor inträffat). Knappt accelerera hinner jag innan den första bilen susar förbi i 100 knyck. Jag anar en medelålders man vid ratten; han lutar sig lite framåt så här i den soliga rallymorgonen.

Några kilometer senare skymtar jag medelålders man nummer två, denna gång som en liten prick i backspegeln. Pricken blir snabbt större och börjar mer och mer likna en mörkröd Volvo. Jag koncentrerar mig på den mötande trafiken istället. Det är trångt här mellan bergsskrevorna på ön och så här vid åttasnåret ska ju alla till skolan eller jobbet. Högst upp på krönet är det ingen sikt alls. Det är då mannen i den mörkröda Volvon väljer att köra om.

Efter svängen i Aröd har jag en slingrig väg invid havet hela vägen kvar till Skärhamn, där jag har mitt kontor och barnen går i skola. Det är 70-väg, vilket måste bygga på ett urgammalt förtroende att vi alla tar hand om varandra. Sikten är nämligen obefintlig varje gång det finns ett berg i närheten, vilket är i stort sett hela tiden.

Den silverfärgade Audin bakom mig måste om, måste måste måste om. Föraren, en ung kille, trummar otåligt på ratten där han smyyyyyger fram i 70 kilometer i timmen. Vi passerar krön efter krön, den mötande trafiken blir allt tätare eftersom barnen som går i högstadiet istället ska åt andra hållet till Bleketskolan.

Så plötsligt står killen i Audin inte ut längre. Han trycker ner gaspedalen och viner förbi mig och bilen framför. Vi kränger ut i vägrenen precis i tid för att inte träffas i sidan när Audin får möte. Under ett kort tag är vi tre bilar i bredd på den smala, slingriga vägen. Och fort går det.

Jag är fortfarande skärrad när jag parkerar utanför jobbet. Där ser jag att både den silverfärgade Audin och den mörkröda Volvon just har parkerat. Förarna står fortfarande kvar utanför sina bilar och samtalar käckt. De har inte bråttom.

I rimlighetens namn borde de rusa in på arbetsplatsen, svinga sig upp för trappen och kasta sig ner i sina skrivbordsstolar. I rimlighetens namn.

Förena lytta med löje

När jag vaknade insåg jag att jag i föregående inlägg skämtat om ett handikapp. Jag insåg också att jag inte tyckte att det gjorde så mycket. Dags för sömndrucken morgonanalys, alltså. Tyvärr leder sådant sällan någon vart.

Jag kom ganska snabbt fram till att det ligger i släkten, det där att skratta vid fel tillfällen och ägna sig åt lyteskomik. När jag gick på gymnasiet var det en tjej som fastnade med en klack mellan två metallstag på en trappa. Hon föll så illa att hon bröt benet, något som fick mig och min brorsa att helt ovetande om varandra gapskratta. Det var givetvis varken roligt eller politiskt korrekt.

Ett annat exempel på släktens dåliga omdöme är så färskt som från förra veckan. Då var brorsan här på herrmiddag hos maken och inledde sin närvaro med att dra en vits om döva. Alla uppskattade givetvis inte detta, vilket i förlängningen ledde till en diskussion om huruvida det är okej att skoja med dem som har gomspalt.

Jag analyserade vidare om min okänslighet har att göra med en rädsla, att jag kanske är livrädd för dyslexi eftersom jag skulle få utbilda mig till något annat om jag hade det. Kanske skämtar skogsarbetare vilt om enarmade för att de innerst inne vet att det skulle bli svårt med motorsågen då? Undrar vilka lyten en okänslig lindansare skulle driva med?

Det kan ha varit Magnus Härenstam som sa att man får skämta om allt utom handikapp, även om man har ett själv. Jag har ju som en del av er vet ett väldigt synligt handikapp. Detta noteras friskt av människor under tio och över åttio år. Alla däremellan försöker agera som om mitt handikapp i själva verket är osynligt eller att de själva åtminstone inte kan se det.

Jag gillar INTE när främlingar ska hjälpa mig hela tiden utan att jag bett om det. Jag kan nämligen dra min Ica-vagn själv. Däremot uppskattar jag när någon vågar skämta med och om mig, som Åttaåringens kompis som föreslog att jag med min stela rygg kunde vara deras kälke i pulkbacken.

Detta innebär givetvis inte att alla med handikapp tycker det är roligt med lyteskomik. För att vara på den säkra sidan gör man nog enklast i att helt enkelt undvika att skämta om lyten. Problemet är att vissa av oss, som min släkt till exempel, har svårt att låta bli. Det är också ett handikapp.

Längre ledighet gör mig småfnittrig:

Ever heard of the dyslectic devil worshiper who sold his soul to Santa?

Ja, jag vet att den sannolikt är riktigt gammal men det är å andra sidan jag med. Här är en till ganska kul en på utrikiska:

Better a bottle in front of me than a frontal lobotomy.

Istiden är över!

Äntligen återgår livet till det normala. Sjuåringen gjorde nyss sin femte isshow på två dagar, som Pippi Långstrump om det inte är uppenbart. Kort efter att hon och de andra åkarna gått av isen startade smältningen av den. Nu blir det inga fler skär förrän i augusti.

Sjuåringen är som sagt inte särskilt intresserad av vad koreografen har bestämt. Här anser hon till exempel att det fattas en snurr ... (notera hur snällt de andra står och väntar på linjen).