Kråkorna kraxar kring borgens torn ...

Kommer ni ihåg den låten? Huset Silfvercronas gåta hette teveserien från 1974 där två barn följde en katt genom en spegel och reste i tiden. Om jag inte minns fel satte lille Lasse (som alla barn hette 1974) ett FNL-märke på Gustav Vasas brynja. Ja, hela serien var så där härligt tillrättalagd som det endast kunde vara just 1974, med syftet att lära alla barn att "herrarna" var onda och "bönderna" (folket) goda.

Tyvärr bryr sig inte barn så mycket om budskap. De vill ha en bra story helt enkelt och skiter i om den är anti eller pro ditten eller datten. Det är möjligt att man hade kunnat låta självaste Adolf Hitler vara hjälte i en tillräckligt spännande serie utan att barn skulle störas nämnvärt.

Riktigt sjuttitaligt blev det i Huset Silfvercronas gåta när filmfotograferna bestämde sig för att göra en tidig von Trier, och låta kamerorna vara rörliga. Ibland brydde sig skådespelarna inte ens om att se åt kamerans håll när de talade. Därför kunde dialogerna emellanåt vara lite svåra att följa.

Och sången, minns ni den? Den som fick det att ila längs ryggraden redan innan programmet började:

Galaxer i mina braxer sjöngs ungefär samtidigt av samma person, tror jag.

Nu till saken: För några dagar sedan hittade jag och barnen boken Husen Silvercronas gåta på tippen. Jag blev givetvis överlycklig. Äntligen skulle jag få möjlighet att lära ungarna lite sann sjuttiotalskultur.

Trodde jag. Redan på första sidan insåg jag nämligen att något inte stämde. Silvercrona? Hette det inte Silfvercrona? Nåja, tänkte jag och började läsa ... och slutade några rader ner när jag insåg att Lasse numera hette Jonny. Va fan? Jag bläddrade olyckligt vidare i boken och hittade Gustav Vasa men inget FNL utan Greenpeace. Så här får det ju inte gå till! Vem är den skyldiga?

Jag har nu forskat i händelsen och kan konstatera att teveseriens skapare Gunila Ambjörnson 1992 bestämde sig för att modernisera sagan och ge ut en bokversion av den. Till och med mobiltelefoner fick hon med men hon bestämde sig aldrig för att kolla om de funkade på 1400-talet. Lite synd när hon redan börjat sabba mina barndomsminnen, tycker jag.

Äh, jag är bara bitter. Ungarna gillar boken ändå och teveserien går ju att köpa i box.

Idioten var ute och körde ...

Idioten var ute och körde full igen. Och så blev det som det blev i legenden om finnen Pekka: vägen svängde men inte Idioten så Idioten for åt skogen. Eller, i det här fallet, åt Howdy Sailors trädgård där hennes lilla gula stod parkerad.

Två meter till höger om den lilla gula syns vägen som borde ha valts istället för gräsmattan. Men det vore att kräva för mycket av ett fyllo med alldeles för låg IQ.

Det blev en rejäl smäll. Howdys lilla gula slungades flera meter bort och fick hela fören intryckt. Även Idiotens bil krossades i krocken och Idioten själv fick nog lite ont. Trots det valde Idioten att chansa på att íngen märkt något. Han startade sin bil igen, backade ut och körde i ilfart från brottsplatsen.

Kvar på marken låg splitter från såväl Howdys lilla gula som Idiotens svarta Landrover. Det till och med stod "Landrover" på en av lyktorna som han lämnade kvar. Och i husen intill tryckte grannarna näsorna mot sina fönster.

Med detta vill jag bara säga att jag är tillbaka från min semester och datorn verkar funka fortfarande. Till skillnad från min lilla gula som måste flytta till skroten men som i alla fall förärades med ett sista inlägg.

Glad sommar allihop!

Min älskade svärmor och vän har gett mig en utmärkelse. Jag vet så lite om sådana men blir ändå så rörd av hennes formulering. Varmt tack och ha en härlig sommar, så ses vi om några veckor!

(Nu bär det av norrut ...)

Rysk roulette

Varje gång morfar hade satt ihop en möbel från Ikea brukade han stolt berätta hur många bitar som blev över. Efter det var det lite av ett spel att se vem som nyttjade möbeln när den brakade ihop.

På andra sidan Atlanten, ungefär samtidigt, var det lite av ett spel att se vem som skulle ta hand om retrieverhannen Stryder när han dog. Jycken hade trots sin stora ras lyckats bli 21 år gammal och var ganska ofta utlånad till vänner när husse och matte var på resa. Jag lärde känna familjen när de var på semester i Oregon och bjöds genast med ner till husbåten i Sausolito Bay vid Golden Gate-bron till San Francisco. Stryder tyckte för övrigt om att simma i det hajtäta vattnet, ytterligare lite av ett spel i hans fall.

Igår hade vi i familjen ännu en av våra ändlösa diskussioner om vi ska skaffa hund eller inte. Ställningen var som vanligt 5-1, med maken i ensamt underläge, när Tolvåringen tröstade honom med att hundar ändå inte blir särskilt gamla. Jag vet inte varför, men jag berättade då om stackars Stryder som var så gammal att han kunde misstas för en ryamatta.

Maken bara fnös och återgick till att försöka skruva fast vitrindörrar på en Billyhylla. Ganska snart kom hans vän bilmekanikern till undsättning och tillsammans kom de fram till att Ikea hade placerat hålen i hyllan fel så att det var bäst att borra nya. Jag informerade givetvis de tu om att det var etthundra procent säkert att Ikea inte hade felkonstruerat sin största bästsäljare och att herrarna kanske skulle vara behjälpta av att läsa manualen. Suckande gick de med på detta och ganska snart var dörrarna på plats utan att ett endaste surr hörts från borrmaskinen.

"Den var ändå inte smart konstruerad", mumlade min man och fick medhåll av sin vän. De tog därefter sina tekoppar och gick förargade ner för att hänga tvätt (ja, det är sant!) när jag till min förfäran hittade en låda med Ikeaskruvar och annat inplastat småkrafs.

Cirkeln är således sluten med såväl urgamla hundar som tidlösa Ikeamöbler. Och mitt i allt sitter jag och känner inte riktigt för att vara med i spelet.