Varje onsdag kväll sitter jag med skräckblandad förtjusning och ser på när Sjuåringen rider runt, runt i en manege. För det mesta är det Lilleman hon rider på, en tjock liten sak som ibland blir rädd för konstiga ljud som bara han själv hör. Då förvandlas han plötsligt till en rodeohäst, dock endast i några sekunder, och om ryttaren fortfarande sitter kvar efter utbrottet brukar lektionen fortsätta som om inget hade hänt.
Hopp i galopp, Lilleman, så att mamma kan fota med sin snajsiga mobil och darrande händer.
Ibland rider hon Axel, en jättehäst som är mycket snällare än han ser ut. Han verkar tycka att Sjuåringen är en lattjo liten pryl. Men rädd är jag lik förbannat, trots att jag själv har ridit i hela mitt liv och ändå inte råkat ut för något värre än en och annan dump i ett buskage eller en snödriva.
Igår red Sjuåringen Lilleman, som var lite stirrigare än vanligt. För att släppa tankarna på vad som kunde hända valde jag att fokusera på vilket yrke som måste vara det värsta jag kan tänka mig för henne. Lagligt och respektabelt alltså, inget tvivelaktigt och kriminellt. Stuntman, blir det första jag kommer att tänka på.
Inget för min lillstumpa.
Då kommer jag att tänka på min vän, vars kursares dotter utbildat sig till minröjare. Frågan är om inte det är värre? Eller rodeoclown, vilka lär vara högre försäkrade än astronauter i USA. Det är bäst att inte nämna det för Sjuåringen, för ett sånt jobb hade hon nog gillat.
Jag frågar en pappa på läktaren. Han sitter i egna tankar och verkar inte nämnbart orolig över att hans 25-kilosgrabb just nu rider på en 650-kilosbest.
"Fear Factor", svarar han genast. "Det vill jag inte att Erik ska vara med i."
Det är ju inget yrke, tänker jag, och inte är det särskilt otäckt heller eftersom man kan utgå från att ett amerikanskt teveprogram inte tänker låta någon stryka med. Försäkringarna skulle bli för dyra då. Är man med i Fear Factor måste man bara bestämma sig: Är jag villig att dingla i ett snöre över Niagarafallet, kladdas in i honung och släppas in bland bin och käka en och annan spindel eller inälva? Är svaret ja så gör man det med ett leende på läpparna, för skadad blir man i alla fall inte, och är svaret nej så får man försöka skaffa snabba cash på annat sätt.
Mums filibabba!
Nä, vi har nog lite olika världsbilder, den där pappan och jag. Och kanske finns det ett uns av sanning i vad som sades om mig häromdan: Jag daddar för mycket.
Hopp i galopp, Lilleman, så att mamma kan fota med sin snajsiga mobil och darrande händer.
Inget för min lillstumpa.
Mums filibabba!
7 kommentarer:
Hej!
Kul att du är tillbaka!
Nej jag måste ta Lilleman i försvar. Det finns faktiskt krokodiler i ridhus och i ridmaneger. De dyker bara upp när man rider. Det är krokodiler som bara hästar kan se. Så när Lilleman skuttar runt och är stissig räddar han faktiskt din dotter från krokodilerna! Fear factor släng dig i väggen!
Lotta, du anar inte hur rätt du har för när jag hälsade på Lilleman idag och han skuttade till var det faktiskt nästan att jag också såg något som rörde sig i sanden ;o)
Tabletterna till barnet som du nämnde hos lotten, är det såna som ska lösas i vatten? Just de finns inte i en stor tablett... När man har petat i sig en stor dos så känner man sig som en nervös kanin och har petat i sig amfetamin.
Jessika, nej det är vanliga tabletter. De ska spridas ut över hela dygnet, nio per dygn.
Tack för att du påminde, förresten, för hon måste ta en nu.
hur många mg? Nu blir jag frågvis men man blir som en överaktiv hamster på mycket kortison, särskilt sent på dagen, och ju längre behandlingen pågår ju överaktivare blir man.
Förstår dej absolut. Jag har ridit hela mitt liv, mer än 400hästar har passerat genom mina händer, och av de har jag nog ridit in säkert 50 stycken. Mina barn satt själva till häst så fort de kunde hålla i sej (innan dess red de framför mej) sonen red in sin första ponny när han var sex och har ridit tornerspel sen har var elva, dottern red barrelrace på en shettis som treåring..
Men jag skulle aldrig sätta dom på en traditionell ridskola.
Skicka en kommentar