Lilla Saltsjöbadavtalet

Jag var en gång en hängiven djurrättsaktivist. Mina vänner var detsamma. En var det lite mer (eller?) än oss andra och hävdade att det var mord att dricka mjölk. Detta påtalade han så ofta att vi andra började inse att han äventyrade hela rörelsen.

Ingen mår bra av fanatism. Och ingen mår bra av konspirationsteorier.

Jag hörde idag för första gången talas om "Lilla Saltsjöbadavtalet", som upprättades av "Svenska Journalistklubben" 1987 för att reglera hur medierna skulle förhålla sig till rapporteringen av nyheter som berör invandrare. Eller nåt sånt. Jag borde ju veta, tycker man, som har varit medlem i Svenska Journalistförbundet sen 1985 och som har jobbat väldigt mycket med just nyhetsrapportering där emellanåt invandrare förekommer. Det är nästan att jag blir lite stött nu, när jag inser att alla mina arbetskamrater och kolleger på andra tidningar har fått vara med i en klubb som jag inte haft tillträde till. Orättvist, eller hur?

Vem gynnas egentligen av dessa konspirationsteorier? Faktiskt ingen, anser jag, eftersom de – när de avslöjas – förlöjligar hela situtationen de ursprungligen varit del av. En rörelse, hur knäpp eller relevant den än må vara, är aldrig starkare än verkligheten den bygger på och är inte den seriöst förankrad faller allt.

Mitt argument förutsätter i och för sig att mottagaren har en intelligenskvot på, låt säga, minst 70 och sånt kan man tyvärr inte alltid garantera.