tisdag 29 juni 2010

Svettig och lydig

Igår försökte jag lösa soduku med mascara istället för penna. Med läppglansen funkade det inte alls. Sen övervägde jag att börja röka, av ren och skär tristess alltså. Alla andra gjorde ju det och de verkade inte lida lika mycket som jag.

Av vadå, kanske ni undrar? Jo, bilbesiktningen förstås, ett ursvenskt fenomen i alla dess ursvenska former. Det var 16 bilar före min när jag kom dit vid kvart i två. Halv tre var det fortfarande 16 bilar före min och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Ni kanske tycker att jag är lite trögtänkt men då ska ni kolla på bilden här och kääännna hettan. Försök sedan föreställa er hur det skulle vara att behöva tänka i den temperaturen.

Hett som i helvetet. Och jobbigare därtill.

Tiden fick jag som sagt att gå tack vare ett gammalt sodukupussel som låg i baksätet. Någon penna fanns dock inte i hela bilen, vilket kan anses oprofessionellt av en människa som titulerar sig journalist. Nåväl, efter att ha ratat ett alldeles för blekt läppglans insåg jag att det faktiskt går att skriva med mascara om man bara håller penseln helt rak och stoppar in den i hylsan medan man tänker. Mina medväntare rökte som borstbindare och hade jag bara varit lite modigare hade jag bett att få en cigarett. De verkade ha så trevligt där de blossade och diskuterade tillsammans.

Nåväl, några minuter i tre tyckte jag att det var lite konstigt att det fortfarande var 16 bilar före min. Lyckligtvis delades min undran av mannen framför som gick och frågade personalen. När han kom tillbaka berättade han att

1. vi borde ha läst skylten (se nedan)
2. datorsystemet hade brakat ihop så det var först till kvarn som gällde sen några timmar tillbaka (vi som stod i kö trodde att de som åkte in i kontrollen var såna som bokat tid)
3. det var bäst att inte klaga eftersom personalen var så sur att bilen sannolikt skulle underkännas då.

Väntan kan bli lång på grund av personalbrist. Skitsnack, snarare dålig information.

Vad får då ett gäng människor att sitta i timmar och stekande hetta och verkligen lida utan att ifrågasätta någonting? Vad får andra människor att inte ställa sig i samma kö utan bara chansa på att datorsystemet kanske är kasst och därför tränga sig före och bara glida igenom? Vilken av de två grupperna är mest patetisk?

Det ska jag tänka på nästa gång jag sitter i en stekhet bilkö någonstans.

torsdag 24 juni 2010

Min man och Sture

Min man har en ny kompis som vi kallar för Sture (trots att han troligtvis är en hon). Sture håller maken sällskap när han bygger på verandan på kvällarna. Samtidigt roar sig Sture på sitt håll, genom att fånga insekter och käka upp dem.

Sture i sitt lilla krypin på verandan.

Kolla nu på nästa bild och fatta hur förbaskat jädra stor Sture är. Det är alltså FLUGOR han har fångat i sitt nät. Ändå vägrar maken flytta på (= döda) Sture eftersom han anser att spindlar är nyttodjur.

"Gör det själv", säger maken lömskt.

"Men det fattar du ju att jag aldrig skulle våga", skriker jag desperat.

"Just det", svarar den ondskefulle äkta hälften.

Kanske Universeum vill ha honom?

tisdag 22 juni 2010

En nybiten rumpa som inte ska blandas ihop med debatten om kamphundar

En stor hund har bitit Nioåringen i rumpan. Helt oprovocerat påstår vittnen, trots att Nioåringen med bestämdhet hävdar att han och hunden hade en dispyt om äganderätten till en korv. Eftersom såret blev både stort och blodigt fick vi uppsöka läkare för antibiotikabehandling. Sen kom utfrågningen:

"Vems är hunden?"
"Var bor hunden?"¨
"Vad heter hunden?"
"Vad heter hundens ägare?"
"Vad heter hundens bryllings kusin som egentligen är en katt?"

Läkaren och sköterskans frågor var säkert standardiserade men när Nioåringen talade med totala främlingar, som också hade turen att få beskåda hans nybitna rumpa, var alla av samma åsikt:

"Avliva hunden!"

Faktum är att av de kanske tjugo personer Nioåringen har diskuterat incidenten med har alla utom min mamma hävdat att hunden ska avlivas. De känner inte ens jycken men tycker att hon ska få en liten spruta och somna in för evigt. Jag känner henne inte heller men vet att om hundar är kapabla att känna kärlek, vilket de definitivt är, så kan de nog känna andra känslor också. Därför kan de ha bra och dåliga dagar. Vad vet vi om hennes själsliv just igår? Kanske var hon ledsen, kanske hade någon trampat henne på svansen, kanske var det rentav hennes korv som Nioåringen tuggade på?

Jag har också utbrott emellanåt. Dock biter jag sällan någon i rumpan men jag måste erkänna att jag nog skulle vilja göra det ibland. Skillnaden mellan mig och hunden är alltså att jag vet mina spärrar. Däremot vill jag hävda att alla mina onda tankar med råge väger upp denna endaste gång jycken hade fått nog (enligt såväl Nioåringen som vittnen förvånade utfallet alla eftersom vi har att göra med en snäll tik).

Så jag säger som Emils pappa (kunde ha sagt):

"Avliva mig hit och avliva mig dit."

måndag 21 juni 2010

Jag och mig

Min mans mormor kan ändra åsikt i en och samma mening. Hon kan inleda med att berätta hur hon minsann ska bojkotta en butik och innan hon kommer till punkt meddela vilken underbar kappa hon tänker köpa där. Nu har jag blivit likadan.

Jag märker att mina åsikter inte längre håller. Mina resonemang sitter liksom inte ihop. Jag kan gå på om hur jag tycker att kungahuset, om det nu måste finnas kvar, har en skyldighet att åtminstone roa oss med sina svinerier. Sen fortsätter jag med att påpeka att de slösar för mycket med våra skattepengar. Eller så lovordar jag Amnestys arbete mot tortyr, den mest fasansfulla av människans påfund, för att sedan mumla att "de där pedofilerna skulle man allt spänna upp".

Det sjuka är att jag inte kan ändra mina resonemang eftersom jag faktiskt är så där kluven. Här hjälper det inte med någon snajsig omformulering utan hela hjärnan måste konstrueras om. Det har jag inte tid med så jag fortsätter istället att förundras över grodorna som kommer ur min mun eller skrivs ner till allmän beskådan.

Mitt ex brukade säga att jag bodde så trångt att man blev tvungen att gå ut på balkongen för att kunna byta åsikt. Jag skulle vilja säga att jag har en liten trångsint jävel inuti mig som då och då släpps ut på balkongen med sina åsikter.

lördag 19 juni 2010

Grrrr... igen!

Tänk vad skönt att det inte händer någonting i hela världen idag så att tidningarna bara behöver bevaka bröllopet.

fredag 18 juni 2010

Fånig?

Jag är så fånig. Det har blivit ett oviktigt litet fel och jag går omkring och ojjar mig över det. Ingen som helst roll spelar det.

Någon har skrivit en skittext över en i alla fall någorlunda korrekt text som jag skrivit. Samma någon har glömt byta ut mitt namn mot hans. Alltså ser det ut som att jag skrivit en skittext.

Jag tänker att det inte spelar någon roll och att vem som helst som känner mig fattar att det inte är min text. Alltså är jag fånig som ens nämner det här.

Fånig är jag. Fånig. Grrrrrrrrr...

onsdag 16 juni 2010

Mötet med Skönheten

Idag insåg jag hur stor Leonardo da Vinci var. Jag var på den fantastiska utställningen And there was light i Göteborg, med såväl tavlor och skulpturer som modeller av uppfinningar, men det var inget av det som fick mig att inse mästarens storhet. Inte heller var det den inledande filmen om hur Leonardo briljant kombinerat sitt konstnärskap med vetenskapen. Nej, det var den nyss fyllda Nioåringen som öppnade mina ögon.

Nästan ingen annan publik fanns på plats så vi behövde inte trängas och kunde därför ta vår tid och välja vilka stopp vi ville göra. Nioåringen bläddrade intresserat i digitala skissblock, han förundrades över hur liten Leonardos handstil var och försökte förstå hur världshistoriens första kulspruta fungerade. Sen var han plötsligt försvunnen.

Jag fann honom ensam i ett mörkt rum. Han stod mitt framför en ganska liten tavla och var alldeles tyst så jag valde att inte störa honom. Bara hans andetag hördes där han stod i flera minuter och slukade konstverket med sina ögon. Sen gick han långsamt vidare till nästa rum, där en stor avbild av Nattvarden täckte en hel vägg. Vi fortsatte till ytterligare ett rum, med konstruktioner efter Leonardos fordonsskisser, och så var Nioåringen försvunnen igen.

Jag visste var jag skulle leta. Han stod mitt framför den ensamma tavlan och bara andades. Jag ställde mig bakom honom och frågade tyst om han tyckte den var vacker. I samma ögonblick insåg jag att "vacker" var ett alldeles för fjuttigt ord för en pojke som för första gången upplever Den Stora Skönheten.

"JAAA MAMMA, vad tror du? JA, JA, JAAA...", sa han uppspelt. "Den är ..." Något mer fick han inte fram utan gick bara leende därifrån.


La Bella Principessa (måste upplevas då varken foto eller nätet gör henne rättvisa)