Den billigaste kistan kostar drygt tretusen. Det är inte klokt! Den dyraste kostar runt femtiotusen. Jag undrar om det inte bär emot lite att skicka in en sån i ugnen. Pappa hade nog kallat det i-ländernas dumhet att bara bränna upp en sådan dyrgrip i en fånig ritual.
Den billigaste kistan kallas "07" och ser ut som en Ikea Pax med en Jyskmadrass inuti. På de båda varuhusen hade man kunnat få den i valfritt laminat för högst en tusing sammanlagt. Jag har ju ärvt min prismedvetenhet från pappa, så jag föreslog en gammal garderob alternativt att jag snickrade en kista själv. Vi bygger ju om och har en hel del spillvirke hemma.
Men nix, förstår ni, så får man inte göra. Det är nämligen inte värdigt.
"Vilka är ni att definiera min värdighet?", ropar pappa från andra sidan. "Det är väl klart tösen ska snickra! Jag har ju sett henne bygga både leksaksstall och skyttegravar och det gjorde hon galant."
Stackars pappa hann inte förändra världen. Därför får han göra sin sista resa i en 07:a. Men inskriften har han författat själv och den kan ingen ändra på:
Här vilar stoftet från en man som aldrig tog orden "besparing med bibehållen kvalitet" i sin mun.
4 år sedan
3 kommentarer:
Värdigt och värdigt som sagt. Min egen pappa som är om än pragmatiskt jävligt jobbig emellanåt. "Det finns spånskivor i källaren för en kista när jag dör". När det visade sig att ingen villa snickra så hittade han nån begravningsbyrå som specialiserar sig på billiga begravningar. Typ furuplankor. Ja du förstår.
Och det är ju bra att planera och allt sånt men ibland blir det lite mycket. DU behöver ju inte planera din EGEN begravning. Du kommer att vara död så egentligen kan vi begrava dig i en katedral om vi så vill", sa syskonet till slut.
Värdigheten borde väl ha sin plats i livet, visserligen ska man hantera de döda med respekt men värdighet är en definitionsfråga, som för många ine börjar och för all del inte slutar i val av kista.
Ta hand om dig! Många kramar!
Ja, det är inte klokt.
Vi valde en av de billigare kistorna när pappa dog, särskilt som han skulle kremeras. Tyckte dessutom att de flesta kistor såg väldigt svulstiga och nästan lite kitchiga ut. Är DET värdigt?
Detta har jag lyckligtvis aldrig behövt ta ställning till (vilket gör att jag väntar på att det snart ska hända...allt händer väl alla med ett visst intervall). Jag beklagar att ditt sorgearbete avbröts föe en diskussion om värdighet och kistor. Vem vill att familjen ska bränna upp en massa pengar för att någon säger att det är "värdigt"? Det känns som om sorgsna, trötta människor blir lurade och utnyttjade. Lätt för en begravningsentreprenör att kasta en förstulen anklagande blick om man väljer snik-varianten av kista till någon man säger sig älska oändligt. Ju mer man älskat, desto dyrare kista?
Återigen, jag är ledsen att du mist din far alldeles för tidigt.
Skicka en kommentar