Historien upprepar sig

Jag var elva år och stod och kråmade mig framför spegeln. Åh, vad tjusig jag kände mig. De kritvita ridbyxorna var så nya att lapparna hängde kvar i en hälla. Ridstövlarna var putsade och glänste som speglar. Kavajen och skjortan var lånade men rena och välstrukna. Hjälmen var av en sån där icke-godkänd modell men den var så mycket nättare än den stora Jofa-hjälmen jag tränade i att mina föräldrar lät mig göra ett undantag för tävlingen.

Distriksmästerskap i laghoppning på c-ponny. Skulle vi vinna var det SM-kvalet nästa. Jag skulle rida Texas, en ganska ful men oerhört hoppglad brunskäck.

Då ringde telefonen. Mamma svarade och jag hörde hennes förtvivlan när hon argumenterade med personen i andra änden av tråden. Det fanns en vädjan i hennes röst. Jag tror att jag förstod redan då.

Jag var petad från laget. Det var för föreningens bästa. Skulle den kunna utmärka sig nationellt krävdes bra ungdomsryttare, inte halvtaskiga. Javisst var det orättvist men det var ju för lagets skull.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, för det första har jag tänkt på det ett tusental gånger så att tanken skulle dyka upp just nu är egentligen inte så konstigt. Jag kan återkalla känslan exakt, mana fram sorgen jag kände för trettio år sedan på bara ett litet ögonblick.

Ändå var jag med på läktaren igår när en annan elvaårings insats diskuterades i skuggan av föreningens bästa. Hur ska laget kunna gå vidare med henne i det? Jag lyssnade, nickade och tvingade undan de där känslorna som jag kände igen så väl. De som understryker att man inte duger, att man bara sabbar för de andra.

Det sjuka är att säkert ingen kommer ihåg hur det gick i det där distriktsmästerskapet för trettio år sedan, lika lite som någon kommer minnas hur det gick i den här tävlingen om några år. Men hon, precis som jag, kommer för alltid veta hur det känns att inte duga.