När jag kysste Ferdinand

Så här i jultider tänkte jag bjuda på en liten julig karamell, nämligen en alldeles sann julsaga med alla viktiga ingredienser: julröda kläder, en julig kyss och så förstås en tjur som kunde ha hetat Ferdinand. Men först lite fakta om familjen Leanders förhållande till nötkreatur.

Min mamma lider av svår koskräck. Om en kossa har rymt i vår by stannar hon i bilen på garageuppfarten tills rymligen är infångad. Det här är ingen Kurt Olsson-grej; mamma kallsvettades av kor långt innan Kurtan satt uppflugen i jättesoffan i Mölndal och frågade celebriteter "Har du koskräck?". Nej, mammas rädsla formades i hennes barndom, när hon med saltstänkta ben nyss uppstigen ur havet gick över ängarna där kossorna bara längtade efter lite saltsten att slicka på ...

Min pappa är inte rädd för nötkreatur. De är däremot rädda för honom. När pappa går genom en hage frustar tjurarna så att det ryker ur näsborrarna samtidigt som de skrapar hotfullt med sina klövar i jorden. Pappa har helt enkelt taskiga nötkreaturferomoner och påstår själv att de grundades när han tvingade kossor att hoppa över gärdesgårdar i Motala på fyrtiotalet.

Jag själv hade aldrig riktigt reflekterat över mina nötkreaturrelationer förrän jag bestämde mig för att gena över en hage i Amish county, Pennsylvania, 1995. Att gå runt hade varit en rejäl omväg och på den hotfulla skylten stod det "Pass at your own risk", vilket i alla fall jag ser som en invit och inte ett förbud. Ingenstans stod det vad det var jag skulle akta mig för och när jag lät blicken vandra över den öde ängen utan vare sig träd eller buskar kunde jag inte se någonting alls.

Avskalade ytor verkar alltid så mycket mindre är de egentligen är. När jag hade kommit ungefär halvvägs och kunde skymta grinden på andra sidan hagen hade det gått flera minuter. Det var då, precis mitt i hagen, som jag hörde ett frustande. "Bullseye", minns jag att jag tänkte. "Här står jag i tjurens blickfång som ett fånigt litet bullseye."

Tjuren var mörk och gigantiskt stor. Nu sprang han emot mig med huvudet lätt framåtlutat. Jag insåg att jag bar en alldeles klarröd anorak och undrade om det verkligen var sant att tjurar egentligen är färgblinda. Det fanns absolut ingenstans att gömma sig så jag gjorde vad jag alltid gör när jag blir rädd: Jag blundade. Och väntade. Trots att tiden verkade stå stilla tyckte jag att det tog lite väl lång tid tills min dödsstöt.

Då kände jag hur det blåste lätt i mitt ansikte. Jag öppade försiktigt ögonen och såg rätt in i ett par stora bruna tjurögon med vippande ögonfransar. "Hej", sa jag tyst och lyfte armen långsamt. Tjuren ryggade tillbaka lite och jag stannade upp i min rörelse. Vi fortsatte att se på varandra och efter ett tag vågade jag röra min arm igen. Jag la min hand mitt emellan de stora ögonen och kliade bjässen så att dammet yrde och han fick blinka.

Min nya vän följde vid min sida när jag fortsatte genom hagen till grinden på andra sidan. Jag minns inte om vi talade om något men när vi kom fram kändes det lite vemodigt. Ferdinand, som vi kan kalla honom, såg kärvänligt på mig när jag öppnade grinden. Han sträckte fram sitt stora huvud och slickade mig på min underarm. Aldrig hade jag sett en så stor tunga förut; den räckte hela vägen runt anorakärmen som blev plaskvåt.

Det var då jag kysste Ferdinand. Mitt på nosen. Fåglarna kvittrade, solen sken och en bit bort stod en svartklädd man och bara skakade på huvudet.