Sjuåringen har en svag doft av havre. Helst ska man inte tvätta hans hår med parfymerat schampo eftersom doften då kan försvinna. Jag brukar burra in min näsa i hans nacke och låta de små håren kittla mig på näsan. Då vänder han sig om och lägger armarna om mig. Mandelögonen är lugna och han ser kärleksfullt på mig när han säger att han precis har gjort färdigt ritningen till roboten som ska bota min rygg.
Sjuåringen är äckligast i skolan. När han brer sin lunchmacka kan ingen äta av smöret efteråt. De andra tvingas äta sina smörgåsar torra och allt är Sjuåringens fel. Ganska ofta, ja faktiskt varje vecka, brukar barn hjälpa till att tvätta Sjuåringens kläder i vattenpölar. Det är bäst så eftersom han är så äcklig. Till och med Elin, den minsta tjejen i förskoleklassen, vet det. Äcklig och Fuling ropade hon efter honom igår. Oj, vad alla de stora barnen skrattade.
(Sexåringen hämtade fröken så nu blir det utredning.)
Sjuåringen är äckligast i skolan. När han brer sin lunchmacka kan ingen äta av smöret efteråt. De andra tvingas äta sina smörgåsar torra och allt är Sjuåringens fel. Ganska ofta, ja faktiskt varje vecka, brukar barn hjälpa till att tvätta Sjuåringens kläder i vattenpölar. Det är bäst så eftersom han är så äcklig. Till och med Elin, den minsta tjejen i förskoleklassen, vet det. Äcklig och Fuling ropade hon efter honom igår. Oj, vad alla de stora barnen skrattade.
(Sexåringen hämtade fröken så nu blir det utredning.)
Självporträtt
18 kommentarer:
Näe, så tråkigt! Mobbing är för jävligt! Låt inte skolan komma undan med en massa plattityder att vi jobbar med problemet och yada yada yada. Jobbar de enligt farsta-modellen så är det att vara på som en hök.
jag blir så arg när jag hör sådant där, och ledsen:(
jag håller med jessika, se till att skolan faktiskt gör något åt det, och inte bara pratar. kräv att dom pratar i konkreta termer, vad har dom gjort, vad skall dom gör - konkret, praktiskt!
jag håller tummarna för att det löser sig, och att din son återfår sin tro på andra människor!
Gå stenhårt på klassföreståndare och om inte det hjälper skolledningen. Hota med massmedia. Hota med en bloggstorm. Jag hjälper dig!
Låt inte detta reduceras till "en konflikt barnen emellan där det ges och tas."
Barn är barn, barn ska inte lösa sina konflikter själva vilket är vad skolor brukar snöa in i. Många kramar!!!
Det där var verkligen inte roligt att läsa! Jag kan inte begripa att mobbing fortfarande verkar vara ett olösligt problem. Jag fattar inte! Hur kan makten finnas hos en bunt sex- och sjuåringar? Vem har gett dem den?
Håll oss uppdaterade om hur det går!
Tack jättemycket allihop för era snälla ord. Jag försöker få lite ordning i mitt huvud. Detta gäller:
1. Sjuåringen gillar att gå till skolan, säger han. Jag tror att det betyder att han inte har tagit så värst mycket skada än.
2. Sjuåringen har kompisar, vilka dock inte försvarar honom. Men de leker gärna med honom hemma.
3. Sexåringens fröken, som alltså inte har Sjuåringen i sin klass, har på eget initiativ tagit upp det som hänt i lärargruppen. Hon har också spionerat och tagit tre barn på bar gärning när de gav sig på Sjuåringen. Idag hade hon tårar i ögonen när hon talade med mig.
4. Hon vill att maken och jag gör en skriftlig anmälan så att även skolledningen måste agera.
5. Jag har googlat Farstamodellen och lite annat och betvivlar att det finns någon modell överhuvudtaget. Eftersom en av de värsta plågoandarna är med i skolans kompisstödjargrupp kan man knappast vända sig till dem heller.
Vi får ta en dag i sänder. Kram allihop.
PS. Idag knöt jag "Elins" skridskor och pysslade om henne lite extra. Hon såg oroligt på mig och jag log vänligt. Efteråt frågade hon Sexåringen varför jag inte var arg. Då berättade Sexåringen att mamma inte varit arg utan bara väldigt, väldigt ledsen.
Hur kan någon tycka att min lille älskling är äcklig? Och...hur kan de andra få lov att fortsätta att säga det? Konstigt!
Gud, jag blir helt kall. ICKE EN DAG ska din unge ha det på det viset. Vad är det för flata jävlar i skolan och vad har snorungarna för föräldrar och...
Nä. Det är inte konstruktivt att bli aggressiv. Men jag kan inte låta bli. Jag vill ge igen med samma mynt och vore världens sämsta fredsmäklare.
Krama den lille och vänd den stålblanka sidan till de som kan och SKA göra något åt saken.
Det knyter sig i magen och jag vill bara gråta. Kämpa på.
Det som är konstigt och som jag verkligen reagerat på är att det är helt tydligt att Sjuåringens epitet, "Äcklig", kändes till av personalen. Kanske tänker de att alla barn har små smeknamn?
Jag blir verkligen ledsen att att läsa det här! Jag har svårt att ge dej några handfasta råd men jag kan bara säga utifrån egen erafenhet att du ska lita på din egen känsla stenhårt. Låt dej inte "pratas bort" utan stå på dej och ge inte upp. Lita på att du vet vad som är bäst och ge dej inte förrän du är nöjd med det du får.
Många är fega och orkar inte, det sker ingen förändring förrän som känner sig så pressade att dom måste agera. Gör klart med en gång att du inte tänker låta detta passera utan att åtgärder vidtas. Ring skolverket och fråga dom hur du kan agrera och vad du har för rättigheter.
Lycka till och glöm inte att du som förälder alltid är den som känner ditt barn bäst. Stor kram Emma
Det märkliga i sådana här situationer är att skolans personal, nerifrån och upp, ofta väljer att mörka, eller på något ologiskt sätt förhålla sig neutrala. "Vi måste ju tycka om alla barn!" Ett antal gånger har jag hört lärare säga om antagonister och plågoandar: "S är egentligen en jättegullig tjej!" eller "M har det inte så lätt själv heller!" Jag blev snabbt stenhård inför sådana argument. Det är mycket möjligt att S kan vara jättegullig, men inte i de här situationerna och nu är det inte M:s problem vi pratar om utan mitt barn!
Men jag har faktiskt också varit med om skolor där man tagit sig an mobbningssituationer på föredömligt sätt.
Farsta-modellen går väl ut på, eller gick kanske ut på att man har försökt lösa problemen på plats utan att kontakta föräldrarna. men barn är barn, barn ska inte hantera sina konflikter medan vuxna tittar på, särskilt inte konflikter som innebär att en "förlorar" självkänsla på bekostnad, vanligtvis, den som mobbas.
Och ofta ser man hur vuxna tittar bort, säkert för att inte vill se hur illa det kan gå mellan barn, om man ser det, då ser man kanske sig själv i en spegel och inser att man själv är konflikträdd och faktiskt inte har den förmågan att hugga tag i ett sådant problem. Man gömmer sig bakom plattityder, som att om barnet var litet mer "normal", då skulle mobbingen upphöra. Well, right.
Jag tror på vuxennärvaro, inte att man ska använda sig av kamratstödjare med tanke på hur lätt något får spinn och så bär det av. Kamratstödjare eller inte.
Jag var väl sisådär mobbad i skolan. Kul hade jag först sista året i gymnastiet och när jag började på universitet. Bara det är sorgligt i sig. Jag var inte mobbad i så mån att någon sa väldigt elaka saker, men jag var klyftig, och priset för det var att jag var ensam. Alla drog sig undan, smart fick jag vara så mycket jag ville men kommentarer fick jag. I övrigt mest ignorerad. Att jag känner starkt för snabba ingripanden och flytta på mobbande ungar så snart det bara går, det har sitt ursprung i att jag själv blev ignorerad i 11 år.
Jag bara håller med alla som redan skrivit.Mobbing är födjäkligt. Dessvärre går det i arv - tror det i många fall är inställningen, att stå för det man tycker och att inte snacka skit om andra, det är kufiskt. Som personal (ej lärare) och vikarie på högstadieskolor tror jag att jag ser mer än de blaserade lärarna. Om man ser så måste man ju ta tag i det och då blir det ju merjobb och arga föräldrar och så måste man ju erkänna att man har "begått ett misstag" och det ligger inte för lärare... (OK; jag är generellt inte speciellt förtjust i lärare)
Mammanonna: glöm inte "vi ska se över riktlinjer och rutiner..."
Well yeah, det har man ju inte hört förut.
Vidrigt, man mår illa när man hör vad barn kan utsättas för i en miljö som ska vara trygg.
Farstamodellen ger jag inte mycket för, det är väl klart som f-n att man måste blanda in föräldrarna, de har ju ansvar för sina barn? Jag har aldrig förstått mig på det tänkandet.
Det finns en ny lagstiftning fr.o.m. årsskiftet som väl i princip säger att skolan inte får vifta bort en påstötning från elever eller föräldrar angående fall av mobbning. Skolan är tvungen att utreda så fort en elev anser sig vara kränkt eller mobbad.
Hur kan föräldrarna till de här barnen inte se att deras barn har problem och sedan agera för att göra dem till bättre medmänniskor.
Stor kram till din son!
Skicka en kommentar